Smartast i Sverige

Jag vet att rubriken är falsk, att det inte är ett mått på intelligens, att de flesta inte finns med i urvalet, att denna typ av test missgynnar många grupper etc. Men jag vill ändå väldigt gärna visa er en liten länk till de personer som av Expressen kallas Sveriges smartaste.

Kolla på Smartast i Sverige – hela listan, leta upp Uppsala och kolla på A…

Fånge skadar sig själv – blir straffad

Enligt en rapport från organisationen och nyhetsbyrån Jóvenes sin Censura blir det allt vanligare att fångar skadar sig själva i Kubanska fängelser.

Den politiska fången José Daniel Ferrer, en av dem som fängslades under förtrycksvågen 2003 då 75 oppositionsledare fängslades, sitter i högriskfängelset Kilo 8 i provinsen Camagüey.

Ferrer menar att fångar ofta skadar sig själva för att uppnå olika saker, och att vissa av dessa fångar dör av de skador de själva tillfogat sig. Ferrer berättar vidare om fallet Adrián Loaiza, som skar djupa skåror i armarna för att få bli förflyttad till ett annat fängelse närmare sin familjs hem.

Ferrer berättar att när han försökte hjälpa Loaiza, fick han höra att Loaizas familj är för fattig för att kunna besöka fängelset och att han därför vill bli förflyttadtill ett fängelse i provinsen Cienfuegos.

Om de inte förflyttar mig till Cienfuegos i morgon så skär jag upp min mage. Jag
är trött på hungern och lidandet.

Sa Loaiza enligt Ferrer.

Då kom vakterna till den grupp som samlats kring Loaiza och släpade iväg honom, lämnande ett spår av blod på golvet med orden: Du skall till en bestraffningscell för att du spelar galen

Att vara nära sin familj är för många fångar avgörande, inte bara psykiskt utan även rent fysiskt, då det oftast inte finns tillräckligt med varken mat eller andra förnödenheter i fängelset. Vid de besök som tillåts med några veckor, eller ibland månaders mellanrum, får familjerna leverera nödvändiga varor.

Utvisad, icke önskad, uppgiven

Slutet av min vistelse på Kuba hann jag inte berätta innan Castro insjuknade och världens fokus kom på Kuba. Här är hur som helst slutet av historien.

Jag ville ju göra min uppsats färdig, men insåg snabbt att det inte var någon idé eftersom de uppenbarligen hade bevakat mig och mitt hus, kanske lyssnat på min telefon och förhört dem jag hyrde rum av, och de skulle fortsätta med det.

Jag ville säga hejdå till Miriam, min vän den fd diplomaten för Castro i Jugoslavien och berätta varför jag plötsligt försvann. Jag bad säpo om lov, men de sa ”vi slänger ut dig om du träffar nån, bryt kontakten omedelbart”. Men så gör man ju bara inte! Jag hade en svensk souvenir jag ville ge henne och jag hade lovat att komma, vi skulle äta middag ihop. Men jag fick inte ringa, inte åka dit. Till slut träffades vi på en ambassad, ett fribo, utan att äta middag, utan att hon fick sin present och med nerverna utanpå kroppen. Men jag fick ändå säga hejdå och berätta vad som hade hänt.

Hennes fax har blivit beslagtagen, hennes telefon avlyssnas och hennes brev öppnas, så utifrån Kuba går det inte att kommunicera med henne eftersom man alltid riskerar att hon ska råka illa ut, eller att hennes man ska åka tillbaka in i fängelse och dö av vanvården, de dåliga möjligheterna till hygien och sjukvård och den undermåliga maten.

Jag kräktes tre dagar i sträck och vågade knappt varken ringa eller prata med någon. Allt hade plötsligt blivit förbjudet. Just som det började gå upp för mig att varenda en av mina illusioner om Kuba hade något stort hål eller flera så blev jag inte längre önskvärd som gäst, jag bokade om min resa och kapade av över hälften av restiden.

Min kompis åkte hem på morgonen och jag på kvällen den 9 juli, från sin mellanlandning skickade hon ett varnande mejl. Fem personer hade förhört henne igen på flygplatsen, hotat att hon inte skulle komma på flyget om hon inte samarbetade tagit hennes filmrullar, alla anteckningar och CD-skivorna med Las Krudas.

Jag försökte göra mig av med mina anteckningar för att inte flyga med dem och upptäckte att det stod en polis vid varje papperskorg! I ett hemligt hus till en vän till en vän fick jag lämna mitt USB-minne och några andra saker och hoppas att jag nån gång kan få igen det. I varje kvarter, revolution. I varje kvarter en person som sitter på pass för att anteckna vem som går in och ut från vilket hus. Om du vill göra något hemligt på Kuba så märker du vad oppositionen arbetar emot.

På flygplatsen tog de ner mig i en källare och sökte igenom min dator och min telefon och förhörde mig igen. Jag fick inget svar på vad som kunde vara olagligt i en dator, jag kan ju knappast smuggla cigarrer som word-dokument, eller?

Jag släpptes på planet som försenades av ett felaktigt antal resenärer. En man från inrikesministeriet (de som känns igen på sina bruna skjortor) kom på, gick fram till min plats, spände ögonen i mig och bad om mitt boardingkort. Jag var säker på att rätt avdelning hos säpo nu insett att jag ändrat min hemresedatum och att de missat att förhöra mig ordentligt. Tillslut hittade jag boardingkortet och till min förvåning fick jag sitta kvar. De var klara med mig och någon annan (som också ville lämna landet just då) fick hoppa av och kanske komma ner i samma källare som jag just varit i.

Nytt anti-regeringsklotter i Santiago de Cuba

SANTIAGO DE CUBA, 4 augusti
av Guillermo Espinosa
nyhetsbyrån APLO

Despite the display of military might during the last few days in the city, two anti-government graffiti showed up Friday on a wall at the corner of Martí and San Félix Streets: one read ”Fidel your end has come at last,” and the other ”Fidel you should have died long before.”

Several dissidents in the city said as a result of the appearance of the signs they have been warned by security officials that they are being watched and should not leave their homes.

Troop movements have been evident in the city for the last three days, especially on the access roads to the city, where troop transports have been going back and forth. At the municipal park in Caney, the military have established a command post with two communications cars present, and at Puerto de Moya, several BTR Soviet-built tanks have taken up positions.

On the streets, men in civilian clothes can be seen displaying their side arms on street corners and uniformed police have been standing guard in public facilities, including even the parks.

Nyheter från Kuba

En del nyheter sipprar ut från Kuba, de flesta oberoende journalister arbetar gratis trots höga personliga kostnader. De som skriver utan censur kan endast publiceras i utländska tidningar, eftersom det inte är lagligt att skriva utan att genomgå censur innan publicering eller att skriva nyheter som kan uppfattas som negativa för regimen.

Somliga av dessa frilansskribenter får betalt för vissa artiklar som publiceras utomlands, standard för flera magasin och tidningar är att betala 5 dollar per artikel. Något som för de flesta internationella korrespondenter är ett hån uppfattas juridiskt på Kuba som att vara köpt av utländsk makt. Pengarna kan ändå vara skillnaden för dissidenterna om de kan äta eller inte, då de i många fall anses ha förverkat sina rättigheter att arbeta.

Denna journalist har inte fått betalt av mig:

Revolutionskommittén berättar vad du ska göra
HOLGUIN, Cuba – 4 augusti
av Liannis Meriño Aguilera,
nyhetsbyrån Jóvenes sin Censura

Officials of the No. 2 Committee for the Defense of the Revolution, in the town of Banes, Holguín province, held a meeting August 2 to tell citizens how to act during these difficult times in which the Revolution is threatened.

Committee president Ricardo Hidalgo said the orders are to arrest anyone who speaks ill of the Revolution. Anyone who is heard making fun or any adverse comment about the Commander in Chief’s health should be taken directly to the nearest police station, even by physical force if necessary.

Reportedly, two youths in the town of Limpio de Cañadón, near Boca de Samá, were arrested under these circumstances.Hidalgo also mentioned people broadcasting information abroad, the so-called ”independent journalists,” who are paid by foreign interests. Hidalgo said receiving money from the enemy is a crime, and that those surprised in these activities would be taken directly to jail.

Teve-länk om Kuba

Om ni vill se inslaget med mig om Kuba i Gomorron Sverige så finns det här.

En kort kommentar av en som heter Dennis finns här*.

*jag står inte för hans åsikter eller är kär i honom eller nåt bara för att jag länkat till honom, trots att beviset för detta förmodligen är starkare än det bevis som Svensk-Kubanska använder för att nyhetssiten Cuba Nuestra står för terrororganisationen CANFs åsikter – CANF har nämligen länkat till Cuba Nuestra.

Kuba är inte värst – ändå viktigt

Varför engagerar jag mig för Kuba när det de facto finns många länder, kanske majoriteten som fungerar sämre och har fler människor som lider än Kuba rent utilitaristiskt?

Svaret är för att jag känner mig – som en som en gång själv använde Kuba som ett falskt paradisexempel ­- skyldig att rätta till mitt misstag, att berätta att jag hade fel.

De som tycker att människor har rättigheter, att stora klassklyftor bara för ont med sig och att privatiseringar ofta leder till minskad frihet snarare än ökad – de som tycker som jag – kanske behöver några fler vänsterbilder av Kuba än den välkända, överdrivna, förenklade och ibland osanna romantiska.

Högermännens retorik om det ”fasansfulla förtrycket” är fullständigt främmande för mig och när de blandar ihop frihet och marknadsliberalism tycker jag att de är på helt fel spår. Det enda vi bör påverka utifrån är att kubanerna själva skall ha möjlighet att välja hur de vill organisera sitt land, att en totalitär arvsmonarki inte är en bra grej.

*

Jag har fått en lång rad kommentarer av en eller flera romantiker och Castrovänner. Som tillsammans med Katolska kyrkan ber för att Castro ska tillfriskna och vem vet, kanske styra landet till tidernas ände.

På något sätt blir man väl en rätthaverist när man kritiserar tydliga och schablonartade bilder, och det stämmer att debattnivån blir låg när enskilda människor tvingas stå till svars för samhällssystem men jag känner en plikt att svara dem, eftersom jag vet att man ibland av bara farten tror på dem som står oemotsagda, åtminstone till en viss gräns.

Jag kämpar för Kuba och innevånarnas rätt till självbestämmande (för utveckling både socialt och ekonomiskt) för att människorättskämpar och socialister som står på de fattigas sida ibland är helt vilseledda i frågan om Kuba. I andra fall kämpar dessa snälla människor för rättvisan, men i Kubas fall kämpar de, ofta omedvetet, för att behålla det auktoritära styret. Detta styre gör att människor inte kan förverkliga sina livsprojekt eller häva landet ur fattigdomen på samma sätt som andra länder i Latinamerika håller på att göra. Det är så sorgligt att inte vänstern kan stå enad om att demokrati behövs ihop med socialismen. På samma sätt som andra rättighetsideologier behövs tillsammans med socialismen, till exempel feminism och anti-rasism – annars urholkas socialismen och blir ingenting värd.

Vänstermänniskor jobbar för demokrati, vi ska inte kompromissa om det. I och med kritik mot Kuba följer en rad andra saker, oavsett vad man anger som skäl för sin kritik; att sprida högerpropaganda är en, att gå spikrakt åt höger en annan och att vilja stärka USAs imperium ett tredje. Kuba utgör för det första inte något som helst hot mot USA, högern har för det andra inte monopol på demokrati och revolutionen kommer gå helt om intet om bara högern bland de oppositionella får stöd! De som hävdar att det inte går att vara vänster för demokrati har fel, även om de pratar om den kubanska demokratin.

När fascister och högermän säger att Kuba är skit tror vi vänstermänniskor inte att de vill något gott – särskilt inte då de blandar in frihet för storföretagen i debatten – men även annars. Anledningen till min ändrade ståndpunkt i fallet Kuba är inte att jag ändrat politisk grundsyn, utan att jag fått ta del av en annan sanning, sanningen om att det inte är en annan form av demokrati, det är helt enkelt inte en demokrati.

Apropå Palme

Olof Palmes Kubapolitik används ofta, av högerkritiker för att berätta att socialdemokraterna inte är demokratiska och av vänsterkritiker för att socialdemokraterna inte längre står vid de vackra idealen. Faktum är att Palme alltid kritiserade kommunismen och för honom var rättvisa viktig på riktigt. Utan att någonsin träffat Palme så är jag ganska säker på att rättvisan, även för honom, var viktigare än att stödja ledare som Castro, som i retoriken bekänner sig till samma ideal som man själv. I Palmes tal på Kuba 1975 sa han att Kuba var en bra bit på väg. Men det verkar som att Castro nöjde sig där, med det, och slutade se sina medborgares behov och vilja till utveckling.

Säkerhetspolisen på Kuba beslagtar böcker om och av Palme i sina razzior. Så varken höger eller vänster kan påstå att Palme/socialdemokraterna inte kritiserade eller hade kritiserat Kuba idag. Tillsammans tycker jag att vi ska fortsätta jobba för rättvisa, frihet och bröd, på Kuba och i Sverige.

Det är faktiskt så

I kommentarerna diskuterades en Uruguayansk opinionsundersökning, som är den enda oberoende undersökning som gjorts på Kuba och jag skrev följande:

fascinerande att hela 31% svarar att de inte stödjer revolutionen när de vet att
detta svar kan innebära att de får flytta, att barnen inte får studera, att de
inte får semester eller möjlighet att någonsin skaffa bil

Och fick denna anonyma kommentar:

Det är ju dina hallucinationer om saken. Det är klart att sådana saker INTE
händer – folk kan tycka och säga vad de vill på Kuba

Och jag önskar verkligen att det vore så, men det är faktiskt så att bara genom att inte gå på de av staten organiserade massdemonstrationerna förlorar du i poäng. Och poäng krävs för att du skall få privilegier. Du behöver alltså varken tänka eller tala kritiskt om regimen, än mindre organisera något, starta ett parti eller gå en studiecirkel om demokrati för att förlora rättigheter (eller privilegier, om man räknar utbildning och semester som det), det räcker att du bara underlåter att visa ditt stöd för regimen Castro.

Det är ofattbart och lätt att säga ”klart det inte är så” eftersom det verkar så märkligt, men det är faktiskt så. Folk kan inte säga vad de vill och jag är tveksam till att de skulle lita på att den enda någonsin genomförda undersökningen faktiskt för en gångs skull var opartisk.

Bara en vanlig stalinist

Jag tror att Castro alltid varit mer eller mindre psykopat, inte Raúl, nej han verkar ”normal”, bara en helt vanlig stalinist.

Sa en opositionell socialdemokrat.

På måndag tycker jag att ni ska lyssna på Front i P3, för då ska jag vara med.