Den naiva göder en diktator – och tror sig slippa konsekvenser

Denna krönika publicerades ursprungligen i dagens ETC den 12 oktober 2022.

ICKEVÅLD ÄR MÖJLIGT

En sak som vi i fredsrörelsen får höra kanske mer än någonting annat är att vi är naiva. Och att det skulle vara farligt att nedrusta och satsa på andra åtgärder än våld. Hånet och vreden mot oss som förespråkar ickevåldslösningar har de senaste halvåret blivit så brutalt att många tystnat och perspektivet i princip helt rensats bort från den offentliga debatten.

Men eftersom något i mig tvingar mig att ställa mig upp i skitstormar så måste jag förklara en grej.

Putin är farlig. När mäktiga envåldshärskare blir våldsamma så kan det vara så att den enda chansen till överlevnad är våldsamt motstånd. Men varför hamnar vi hela tiden här, i våld och våldsretorik? Var kommer Putins makt ifrån?

När Ryssland fick arrangera Olympiska spelen protesterade vi. Men idrotten stod ju ovanför politiken. Det stora kapitalets röster genljöd i bombastiska uttalanden om att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter fick lov att skötas någon annanstans än i sporten, som ju bygger vänskap över hela världen. Man brydde sig aldrig om att åtgärda korruptionen eller kränkningarna av mänskliga rättigheter i spåren av arrangemangen.

När Putin bombade Tjetjenien och Syrien till grus sa vi att det behövs sanktioner. Men ryska investeringar var tydligen så viktiga för vår egen ekonomi (och offren var bara islamister). Så sanktioner blev aldrig aktuellt.

När man ville bygga Nordstream sa vi nej. Det är livsfarligt att göra sig beroende av rysk gas, och låta dem ha infrastruktur så extremt nära Sverige. Men demokratin skulle ju främjas av affärerna. När vi krävde villkor för byggandet, villkor om nedrustning och demokratiutveckling, så viftades vi bort. Men nu ser vi väldigt tydligt hur Nordstream mycket riktigt också blivit ett påtryckningsmedel.

Vi. Folkrörelser, fredsrörelsen, hbtq-rörelsen, feministerna, de etniska minoriteternas organisationer, muslimer och kulturarbetare som sett hur våra kamrater behandlats av Putin. Vi som länge sett att det finns en galen diktator i Kreml, vi, de ”naiva pacifisterna” som har haft det långa perspektivet och har haft mängder av förslag längs vägen för att hejda den utveckling vi ser nu. Och nu när ett akut kärnvapenhot mot världen inte längre går att förebygga, så höjs röst efter röst för att ta till våldsamma åtgärder.

När våldsamma auktoritära ledare får stöd; affärer, pengar, röster och positiva inslag i media, så stärks deras makt. Och när deras makt stärks så ökar hotet. När Putin, mellanösterns militärdiktatorer eller gulfens prinsar får bygga sin makt i fred, i svala rum, med röda mattor och stora handelsavtal så är det inte så konstigt att de har makt sedan när det blir krig. Vi hade varit på en helt annan plats om mod och fredliga principer segrat över kortsiktiga ekonomiska intressen, om ickevåld segrat över tilltron till våldet.

Att förhandla med en galen diktator i krigstid är förstås nästan omöjligt. Men varför är vägen till makt för den typen av regimer så rak? Varför är deras skadepotential så hög? Det är fredsrörelsens viktigaste poäng. Om vi bygger, planerar och verkar för fred och demokrati så blir sannolikheten för krig lägre.

Att våld är det enda som fungerar, eller Putin bara skulle förstå ”kallt hårt stål”, som en diakonkollega uttryckte det, är helt enkelt inte sant. Det skulle gå att införa skarpare sanktioner. Istället för att skicka cash till alla med stora elräkningar skulle vi kunna finansiera investeringar som minskar det europeiska beroendet av rysk gas eller olja från ryska allierade i gulfen. Stötta oppositionella. Ge utrymme och stöd åt alla dem som protesterat och protesterar mot dessa diktatorer.

Vem är det som är naiv, om inte den som i åratal trott att man kan göda en diktator utan konsekvenser, och att mer marknadsekonomi skulle bidra till demokratin i Ryssland?

De historiska bevisen talar emot tesen att bara en stark militär kapacitet kan förhindra krig, men för tesen att demokrati, mänskliga rättigheter, diplomati och nedrustning kan förhindra krig. Det finns ickevåldslösningar, och de fungerar.

16 november 2022 at 9:55 f m

Våga sörja revolutionen

”Revolutionen är omodern, uttömd som ambition, upplöst som politisk ontologi, misskrediterad av dagens politiska epistemologi – den är helt enkelt ute ur bilden. Varför då sörja den? Helt enkelt därför att dess död tycks innebära att våra drömmar om en bättre värld är döda.

Trots den tappra vänsterretoriken om »basdemokrati«, »regnbågsallianser«, »postidentitetspolitik« och »motstånd« är det svårt att förstå hur våra politiska ansträngningar – av intellektuellt eller av annat slag – i avsaknad av revolutionen ska kunna utmynna i en radikal förändring av dagens ordning till en rättvisare, friare och jämlikare ordning. Vår kritik av den befintliga ordningen svarar inte mot något förändringsperspektiv – det finns inga trovärdiga alternativ eller några vägar som leder till dem. En allvarligt menad kritik som inte ställer i utsikt en ny framtid … en sjukdom utan bot … hur gå vidare i en sådan situation? Vad är under dessa omständigheter alternativen till förtvivlan, melankoli eller resignation?

Vanligast i dag är impulsen att anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. »Kritisera inte det du inte kan förändra» eller »uppehåll dig inte vid ett problem om du inte har någon lösning på« är tidens outtalade slagord. Genomgripande kritik av kapitalismen (och inte bara dess förmodat senaste »globaliserade« form), av äktenskapet och familjen, av den massmediala kulturen, ja faktiskt kritiken som sådan, har också i stort sett försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program. Men en sådan inskränkning
försätter bara vänstern i djupare förtvivlan, eftersom försoningen med formen och innehållet hos det som är får till följd att vänstern överger den politiska orientering som den är ensam om, den som sätter i fråga de befintliga samhällsförhållandena och talar för rättvisare och mänskligare förhållanden.

Vilka möjligheter finns det dä att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta? Vilket än så länge obrukade politiska medvetande krävs för att verka under sådana förhållanden?

En annan utbredd tendens är att skylla vår omöjliga situation på »dem« (de nykonservativa, högern, antifeministerna, olika potentater i politiken eller näringslivet) eller på någon föraktad del av »oss« (sekteristisk identitetspolitik, poststrukturalism). Därmed avleds uppmärksamheten från det som försatte oss i denna situation samtidigt som vår möjlighet att upptäcka problematiska politiska ställningstaganden och grupper som har sitt upphov i dem begränsas, till exempel förkastande av kritik, statscentrerad reformism som utmynnar i ökad reglering eller vänsterfeministisk politik som inskränks till mer eller mindre kraftlösa protester och missnöjesyttringar. Benägenheten att klaga och rikta anklagelser mot andra tenderar dessutom att tränga undan motivationen att utveckla strategier för att ta makten, den befäster snarare än ställer till rätta de förhållanden som den beskärmar sig över. Själva dess vresighet är ett säkert tecken på sorg.

Om den politiska omvandlingens modalitet under moderniteten var revolutionen, vad befinner sig där bortom? Vari består förlustens »bortom« och på vilket sätt öppnar förlusten i sig för detta bortom? Vilka är den radikala politikens och samhällsförändringens möjliga postrevolutionära modaliteter i vår tid? Revolutionen var alltid som vackrast när allt var möjligt och när detta stimulerade det politiska risktagandet, fantasin, omvälvningen, ifrågasättandet och visionen. Revolutionens nollpunkt däremot var dess ursinniga vilja till makt som renodlades till fundamentalism – den bolsjevikiska diktaturen, kulturrevolutionen, Napoleon och/eller skräckväldet och på sitt sätt även det konstitutionella konventet i USA. Även de ickepolitiska »revolutionernas« frigörelseimpuls – den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen, informationsrevolutionen – kastades om när de vann hegemoni och slog rot i institutionerna, liksom alla system håller tillbaka kritik, sätter gränser för vad som kan tänkas, sägas och göras och betraktar sina sanningar som absoluta. Alla revolutioners thermidor vet genast vad som ska följa efter de möjligheter som skapats genom omvälvningen. De vet hur löftena ska infrias och att ändamålen helgar medlen. Denna visshet kullkastar fullständigt den anda som präglar omvälvningen och den ovissa framtidens tid, som gör den revolutionära intellektuella och politiska agitationen så berusande och fruktbar, så fantasifull och uppfinningsrik. Hur kan den revolutionära andan hållas vid liv utan att revolutionen går vidare mot det kända och kontrollerbara? Hur kan denna återstod av revolutionen odlas i form av en utopisk fantasi som gör sig av med dess löfte att sona det förflutna och förverkliga sig i framtiden? Hur kan framför allt denna utopiska impuls dras in i en annan tidslighet, så att den kan underblåsa i stället för att hemsöka eller gyckla med vänsterns politiska liv i vår tid? Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. Uppgiften blir därmed att återskapa en utopisk fantasi utan revolutionär mekanism för dess förverkligande, så att denna fantasi kan komma till politisk användning, det vill säga bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet. Ett sådant återvinnande skiljer den radikala politiken från vänsterfundamentalismen å ena sidan och vägran att erkänna den liberala politiska pluralismens starka sociala och ekonomiska krafter å den andra. Detta är den politiska vägen mellan den postrevolutionära förtvivlan eller förlamningen och resignationen inför en liberal reformism som inte längre övertygar med sin idé om gradvisa förändringar. En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till – detta verkar vara det vänsterpolitiska medvetande som kan ge vår sorg ett produktivt postrevolutionärt uttryck.”

/Wendy Brown

Våga bortse från vad du tror är möjligt!

Våga prata om problemen även om du inte ännu har alla lösningar, men stanna inte där.

Motstånd och fantasi går hand i hand. Framtid och fantasi.

14 november 2022 at 9:38 f m

Amineh, terroristerna och islamisterna

Ok… Den här störda grejen hände just. Turkiets ambassadör lyckades säga att han ville ha den svenska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh utlämnad (och påstod sen att det var ett missförstånd).

Amineh Kakabaveh själv säger att vi inte ska krypa för odemokratiska Natomedlemmar och till exempel lämna ut folk till Turkiet.

Verkligen!! Regeringen måste agera. Alla måste backa upp de kurder som anklagas för ”terrorism” trots att deras brott egentligen är att de vill se ett fritt Kurdistan.

Folk påstod att Daniel Riazat överdrev.. det gjorde han alltså inte alls.

Men vänta, Kakabaveh sa faktiskt inte att vi inte ska krypa för odemokratiska Natomedlemmar! Hon sa att vi inte ska krypa för ISLAMISTER!

Men grejen är ju att det är auktoritära rasistiska antidemokrater som är problemet, inte politiskt engagerade muslimer (som kommit att kallas ”islamister” oavsett om de är demokrater eller inte.)

När Israel, Egypten eller Emiraten jagar oppositionella och kallar dem terrorister är det nämligen PRECIS SAMMA SAK som när Turkiet gör det. De använder bara olika ord, brödraskapet, PKK, islamister, terrorister…

Amineh har varit en av dem som blandat bort korten och jagat på i drevet mot folk som oskyldigt anklagats för att vara terrorister i åratal! Just det som nu väldigt tydligt drabbar henne själv.

Men trots att hon blivit verktyg för samma sorts auktoritära nationalister som nu jagar henne, så är hon terrorist precis lika lite som att Omar Mustafa eller Rashid Musa är det.

Amineh är en engagerad medborgare som förtjänar skydd från auktoritära rasister. Märta Stenevi har rätt.

Det är också fortfarande en riktigt dålig idé att gå in i militärallians med folk som kallar demokratiska oppositionella för terrorister.

21 maj 2022 at 6:42 f m

Den dåliga religionen

Vi är inne på en riktig slippery slope när våra politiker allt mer öppet säger att minoriteters religion är ”dålig”. Det blir nämligen allt tydligare att det inte alls ens är religion man talar om.

Som när Busch talar om att det var ”islamister” som kastade sten. Som att det var organiserat av politiskt orienterade troende. Det var det med allra största sannolikhet inte alls. Och det tror jag att hon vet. Hon blandar medvetet ihop marginalisering, förort, icke vita och muslimer.

Hon adresserar officiellt den dåliga religionen: ”de som kastar sten”. Som om det finns någon religion som går ut på att skada poliser. Det finns det inte.

Busch visar med både politik och sin retorik att det faktiskt är muslimer över huvud taget sin har denna ”dåliga religion”, att de ska bort, och alla spår av dem. Oaktat individerna, oaktat att muslimer är så oerhört olika, tolkar sin tro på olika sätt eller inte tror särskilt mycket alls.

Muslimer har de senaste åren konstruerats allt mer som fiende helt enkelt.

Jag tror att många av de som säger så här, att vi ska skilja mellan bra och dålig religion menar att deras egen religion, eller majoritetsbefolkningens religion (vilket ju visserligen inte innefattar Livets ord egentligen, men i deras konstruktion är det ju så, det ibland är Livets ord rentav riktig kristendom och svenska kyrkan extremister) är bra och muslimers religion är dålig.

Ibland kan de hitta en ”bra muslim”. Det är oftast någon som tagit avstånd från muslimska sammanhang, som inte praktiserar islam, som inte vill vara aktiva i politik och samhälle och/eller som kanske framförallt inte jobbar mot islamofobi. Om du är troende, praktiserande, samhällsengagerad och visselblåser om muslimhatet så blir du väldigt snabbt problematisk, granskad, misstolkad och utsatt för stora drev i media och näthat.

Helt vanliga muslimer är nästan aldrig klassad som nån som har en bra religion, enligt såna som Ebba.

Läs gärna Hjärtas årsmötes uttalade om Ebbas andra uttalande, om att skjuta islamister här: https://foreningenhjarta.wordpress.com/2022/04/24/ebba-buschs-uttalande-hotar-demokratin/

25 april 2022 at 6:31 f m

Vad är Muslimska brödraskapet – enligt vårt psykologiska försvar?

2017 tycks en ny syn på muslimsk organisering snabbt ha börjat etablera sig i Sverige. Den antimuslimska miljön, såväl som vårt eget statliga skydd mot informationspåverkan började plötsligt samfällt tala om en organisation som i stora delar brutalt krossats i ursprungslandet, Egypten, med ekonomiskt stöd från Förenade arabemiraten (läs mer i ex Washington post). ”Muslimska brödraskapet” fick i stora delar sammanfatta det som kallats ”det islamistiska hotet” och tycks ha börjat förklara allt mer av en i verkligheten betydligt mer komplicerad historia.

Men vad är Muslimska brödraskapet? Det finns olika syn på det, men jag ska här gå igenom hur den första expertkonferens som MSBs enhet för psykologiskt försvar (numer myndigheten för psykologiskt försvar) arrangerade beskrev organisationen. Anteckningarna från denna och ytterligare en konferens på samma tema kan du själv läsa längst ner i det här inlägget. Men först en bakgrund.

Den 26 februari 2017 offentliggjorde enheten för psykologiskt försvar vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige (Norell, Carlbom, Durrani, 2017) Rapporten fick mycket hård kritik från stora delar av civilsamhället (se tex DN 170303, Pettersson 2017, Schröder et al, 2018) och det religionsvetenskapliga fältet (se tex Ackfeldt, 2017 samt Göndör & Mattsson, 2017). MSB meddelande att man inte tog ställning till innehållet utan att ansvaret helt vilade på författarna (se tex. Holm, 2017). Rapporten ligger dock ännu kvar som material på myndighetens hemsida under rubriken Forskning inom informationspåverkan, sociala risker, extremism, och har använts som grund av bland andra Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som underlag för att kunna avslå bidragsansökningar (0597/18, 2019). Den låg också till grund för en uppföljande forskningskonferens i Malmö, med titeln Religion and Democracy.

På den konferensen samlades 18 personer (se deltagarlista längst ner), däribland rapportförfattarna och ytterligare en handfull experter som av MSB bedömts vara de främsta på området (Carlbom, 2021) samt en grupp tjänstemän från MSB, för att diskutera Muslimska brödraskapet (MB). En professionell skribent arvoderades för att sammanfatta de vetenskapliga resultaten, som sedan granskades och godkändes av docent Aje Carlbom och skickades till MSB som underlag för fortsatt arbete.

Dessa anteckningar är förvisso begränsade i sin omfattning och kopplar inte de olika påståendena till enskilda forskare/experter och har inte heller några hänvisningar till empiri/källor, men innehåller samtidigt en tydlig ambition att ge en djup och bred förståelse av vad som menas med det Muslimska brödraskapet, vad de vill, hur de arbetar och vad de har för påverkan på det svenska samhället.

Konferensen är en del av ett uppdrag att ta fram en kvalitativ studie i syfte att ”förbättra samhällets förmåga att identifiera och möta islamistiska aktörers informationspåverkan och därmed stödja såväl operativa som förebyggande insatser” och innehåller något som ser ut som en strategisk handlingsplan för att ta frågan vidare i syfte att öka samhällsskyddet.[1] 

Från 2017 har sedan MSBs enhet för psykologiskt försvar, som sedan 2022 är en egen myndighet, ägnat flera större rapporter, konferenser och andra satsningar tillsammans med just de forskare som medverkade i konferensen, på liknande teman. Rapporten kan därför ses som en startpunkt för ett mer omfattande arbete och det är intressant att analysera om det går att se ett mönster i hur de beskriver civilsamhället, och specifikt den aktör som de kallar Muslimska brödraskapet som var i fokus för konferensen.

Vad är MB, enligt MSBs expertkonferens

MB framställs i expertkonferensen som något ”högst informellt och intrikat” och som ”ett dolt nätverk sammanbundet via pengar, äktenskap, organisation och ideologier”, som samtidigt har ett starkt och normerande inflytande över både de kopplade organisationerna och deras medlemmar. Utifrån beskrivningarna kan vi utläsa att de muslimska organisationer som: syns i media, får statliga bidrag och uppfattas som representanter för svenska respektive europeiska muslimer är MB.

MB beskrivs i anteckningarna som en osynlig och svårfångad paraplyorganisering för en stor mängd olika specialiserade organisationer, med olika typer av medlemmar, struktur, organisationsformer, finansieringskällor, uttalade mål och verksamheter. Vilket visas i formuleringar som ”vem som är med i MB och inte är fortfarande svårt att avgöra” eller frågor som ”är de som rekryteras medvetna” och ”vilka bevis det finns för att MB verkligen finns”. Och att MB har:

..slagit mynt av att vara flexibla och lierar sig med väldigt många olika aktörer och ingår i en rad olika samarbeten, med i stort sett vilka organisationer som helst. De skapar gärna breda allianser med aktörer från hela den politiska skalan och kring väldigt många olika typer av frågor. De ändrar ofta ståndpunkt och vänder kappan efter vinden vid behov.

Samtidigt beskrivs MB som ett i grunden homogent nät med en ”internationell huvudregel” som sägs vara världsherravälde, att ”rule the world”. Konferensen konstaterar dock att MB ”inser att de inte kan bilda en muslimsk stat i väst”, och att de därför nu verkar utifrån alternativa mål, såsom integration, att stärka den muslimska gruppens rättigheter och att ”föra fram islam (…) så ofta som möjligt”. MB styrs enligt konferensen centralt av landregler som antogs 1994 där ”ingen får fatta beslut utan att stämma av med Egypten” och att det i respektive land finns ”ett SHURA-råd bestämmer allt”. Där ska det också finnas centralt formulerade regler för hur moderorganisationen och de olika ’grenarna’ ska samarbeta” och ”detaljerade regler för hur livet i ghettot ska byggas upp, när det gäller att skapa egna skolor, domstolar, affärer och så vidare”.

MB som civilsamhällesaktör beskrivs trots denna mångfacetterade och svårfångade natur genomgående som ett problem, och att konferensdeltagarna med gemensamma krafter ”måste visa att EMB verkligen är ett problem” och försöka ”stoppa pengaflödet”, helt i enlighet med uppdraget från MSB att ”förhindra islamistisk påverkan”, baserat på att MB tolkas som islamister (och att en bred grupp engagerade muslimer tolkas som MB).

Det finns i anteckningarna visserligen några återgivna kommentarer och resonemang kring ageranden och ställningstaganden som uppfattas som positiva i relation till majoritetssamhället, men samtliga avfärdas med hänvisning till att de i praktiken bygger på olika typer av baktankar. En fråga som ställs är exempelvis varför ”MB dras till mångkulturalism”, och svaret är att ”I ett mångkulturellt samhälle finns det plats för alla människor och religioner eller livsåskådningar. När till exempel frågan om funktionsnedsattas eller homosexuellas rättigheter kommer upp talar gärna MB för deras sak”. Trots att det i samma anteckningar skrivs ut som en positiv värdering kopplad till majoritetssamhället (”vi pluralister lovordar mångkulturalism”) tycks det i konferensen råda konsensus kring att MBs stöd för mångkulturalism är problematiskt, men av två helt olika skäl. Å ena sidan för att mångkulturalism i sig är ett problem och att detta innebär en möjlighetsstruktur för MB att ”etablera islam och muslimer i väst”:

Vi har skapat en grogrund för att mångkulturalism är ’lag’ i Sverige och håller man inte med om det, så blir man snabbt kallad för rasist. Att alla ska integreras gör vårt samhälle sårbart.

Och å andra sidan för att försvaret för mänskliga rättigheter är en strategi som i själva verket saknar grund i MBs verkliga värderingar:

…när de ställer sig upp och talar för kvinnors eller homosexuellas rättigheter. Om vi kan visa att de säger en sak på ytan men i andra sammanhang säger och agerar annorlunda, så målas en annan bild av dem upp.

Samma idé om att MB egentligen vill något annat än det observerbara (i exempelvis uttalade åsikter och genomförd verksamhet) återkommer, bland annat i beskrivningen av MBs syn på våld. Där man konstaterar att MB inte utgör något ”direkt säkerhetshot i väst [med undantaget att de är] ’the mood music’ för framför allt yngre personer som radikaliserats och blivit terrorister”. De konstaterar också att MB de facto avstår från våld och verkar mot radikalisering, men att detta inte beror på deras uttalade ickevåldsideologi utan ”för att de riskerar att förlora” eller ”för att förstärka sig själva”.

MB drivs enligt konferensen av ett engagemang för den gemensamma värderingen att öka islams och muslimers status och att skapa ett slags ”folkhems-islam”, där några huvudsakliga verktyg för påverkan är social mobilisering, att skapa utrymme för gruppen och just att ”etablera islam och muslimer i väst, via anpassning till våra strukturer”. Men att de gör sig till representanter för en större grupp än de är, och tillåts göra det eftersom majoritetssamhället ger dem legitimitet som företrädare för minoriteten muslimer.

Vad är civilsamhället, enligt MSBs expertkonferens

Anteckningarna innehåller några avsnitt som kan användas för att förstå hur de definierar civilsamhället. De beskriver MB i termer som blir synonyma med det muslimska civilsamhället, men har samtidigt en rad påståenden som tyder på att man inte ser varken dem eller civilsamhället per se enbart som intressegemenskap. Bland annat menar man att MB (”det muslimska civilsamhället”) binds samman av ”pengar, äktenskap, organisation och ideologier”. I beskrivningen framkommer också beskrivningar av MB utifrån en familjär institutionell logik (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2012) där tillhörighet till MB är något som ärvs och att organisationen reproduceras genom familjeband (barnafödande och äktenskap). Bland annat menar man att MB delvis består av ”organisationer som grundats av en person som är född i väst och är barn till en medlem i brödraskapet” och att ”mycket av MB:s verksamhet borde gå att bevisa (till exempel i domstol) genom släktskap och familjeband”. Dvs en form av etnisk eller genetisk grund för tillhörighet till organisationen, oaktat individens egna uppfattningar eller handlingar.

Anteckningarna innehåller också ett stycke med en mer regelrätt begreppsdiskussion, även om denna inte tydligt slår fast någon gemensam utgångspunkt:

Civilsamhället definierades, enligt Thomas Paine som en instans som är autonom gentemot staten, en definition som sedan dess kommit att förändras. På 1930-talet menade Antonio Gramsci (italiensk filosof) att staten och civilsamhället är olika delar av samma organisation. Under 1980-talet kämpade civilsamhället mot staten när både muren och kommunismen föll. Men om civilsamhället är en del av staten blir det ju svårare att ha staten som fiende.

Så, vad kan vi dra för slutsatser av detta?

Enligt konferensanteckningarna vill MB främja muslimers intressen genom röstbärande och social mobilisering av gräsrötter (utifrån en muslimsk identitet). De vill också vara flexibla i att söka möjligheter framåt för sina politiska mål genom olika typer av verksamheter, relationer och finansieringsformer, i förhandling med staten om gränsdragningar. Bilden av MB som en folkrörelse stämmer väl överens med den bild som konferensen målar upp.

Det är förvisso svårt att verifiera vad utsagorna om MB under konferensen bygger på då anteckningarna inte i sig gör anspråk på att vara vetenskapliga och helt saknar referenser. Men i FOI:s kunskapsöversikt om MB (Lagervall, 2018) beskrivs en mycket gammal historisk spänning mellan den salafistiska islamiska världen och det MB på grund av att de står för två olika sätt att förstå politisk islam, där MB ser islam som något som fritt tillhör folket. Lagervall beskriver detta som folkrörelseislam, vilket bekräftar konferensens bild av MB, även om den negativa inställningen och tolkningen av de olika aspekter, inklusive folkrörelseaspekten, av det de kallar MB på flera sätt snarare tycks vara en utgångspunkt än ett empiriskt resultat. Under konferensen fanns nämligen en uttalad frågeställning om MB utgör ”ett hot eller en möjlighet”, som deltagarna genomgående besvarade med att de utgör ett hot – mot majoritetssamhället – på en rad, ibland motsägelsefulla, sätt.

Det är svårt att se vad konferensdeltagarna i praktiken anser vara gemensamma drag för de många delarna av det de kallar MB, utöver den gemensamma nämnaren att de vill stärka muslimers rättigheter och utrymme på olika sätt som alla framstår som illegitima. Utifrån Lundgrens (2021) terminologi ser de MB mycket tydligt som en risk och just en konflikt-drivande faktor som behöver kontrolleras. Det finns ingenting i anteckningarna som pekar på MB som resurs, till och med att de står för integration (som Lundgren framställer som en resurs staten ser hos det religiösa civilsamhället) framställs de facto som ett problem.

Utifrån konferensens egna tudelade definition av relationen mellan staten och civilsamhället som antingen ”olika delar av samma organisation” eller som motståndare kan man se att det muslimska civilsamhället blir ett problem i båda fallen. Å ena sidan finns en risk för illegitim påverkan (av ett särintresse) om det finns för nära band eller för liknande strukturer, å andra sidan finns en risk för bildande av parallellsamhällen och skador på den sociala sammanhållningen i samhället om en organisation är autonom i förhållande till staten (med staten som ”fiende”).

Konferensen tycks också tolka själva begreppet civilsamhälle som ett anspråk på statsbildning. Att svenska muslimska organisationer talar om det ”muslimska civilsamhället” tolkas av konferensdeltagarna, förutom att det är MB som talar, även som att de avser någon form av stat i staten, och att de vill bilda ett parallellt och jämförbart samhälle eller rentav en egen stat:

Rörelsen ser sig själv som en ”brygga” (representant) mellan två olika samhällen: majoritetssamhället och det muslimska samhället (ofta uttryckt som det ”muslimska civilsamhället”). (…) Gängse uppfattning i Sverige är att landet utgör ett samhälle – inte två eller flera – där medborgarna binds samman av en grundläggande värdestruktur. Om landet delas upp i två samhällen (…) så uppstår en situation där invånarna följer två olika ’värdegrunder’ som på olika sätt står i motsättning till varandra. Det är ingen bra utgångspunkt för den tillit som är nödvändig för att kunna upprätthålla den sociala gemenskapen.

Parallellt med att beskriva MB som en organisation med statliga ambitioner skriver de också fram att MB är en särskild form av näringslivsaktör, som ”tar det bästa från två världar och agerar flitigt och smart utifrån detta”. Och att de på så vis får stora fördelar gentemot näringslivet eftersom man också ”är sin egen NGO”. Det som Cohen & Arato (Cohen & Arato, 1993) kanske hade tolkat som gränsdragningskonflikter mellan konkurrerande logiker i olika sfärer, där stat och marknadskrafter hotar civilsamhället, tolkas alltså här som illegitima strategier där en civilsamhällesaktör hotar staten och marknaden.

Här finns ett tydligt brott mot den neo-hegelianska synen på civilsamhället (Trägårdh, 2010), där ett muslimskt civilsamhälle har just rollen att artikulera och kanalisera muslimska särintressen och stärka muslimska identiteter, och där relationerna mellan sfärerna är av godo – givet att de baseras på de grundläggande värderingarna. Frågan blir då om det konferensen kallar MB/det muslimska civilsamhället respektive det konferensen kallar majoritetssamhället (som de själva beskriver utifrån ett ”vi”) har de grundläggande gemensamma värderingar som krävs?

Konferensdeltagarna är tydliga med att någon sådan överensstämmelse inte finns, och det nämns ”att det också finns tydliga fascistkopplingar till MB och att detta inte ska glömmas bort”. Det går självklart inte att bedöma hur den grundläggande empirin för detta korta påstående i anteckningarna ser ut, men det finns en mening som förklarar underlaget, nämligen att ”många islamiska tänkare bygger sina idéer om statsbildning på fascistiska idéer”. Vad ”många islamiska tänkare” byggt sina idéer på har dock ett svagt bevisvärde för att förklara ideologin inom en enskild civilsamhällesorganisation, som MB beskrivs som. Här finns istället en indikation på en sammanblandning mellan det islamiska/muslimska rent generellt och MB, vilket är intressant för att förstå konferensdeltagarnas syn på MB som civilsamhällesaktör och varför deras politiska mål uppfattas som problematiska.

Huruvida individuell autonomi och jämlikhet de facto är ett gemensamt mål blir till sist en avgörande, men också empirisk fråga: Finns det (fortfarande) ett gemensamt intresse mellan MB/det muslimska civilsamhället och staten/MSB att ge muslimer i Sverige tillgång till lika rättigheter? Är det så att MB finns och de facto vill dominera andra grupper för att ”ta över världen” som konferensen stipulerar? Eller är det snarare så att individuell autonomi och jämlikhet för muslimer inte är ett mål för myndigheten för psykologiskt försvar?

Referenser

Ackfeldt, A. m. (den 2 mars 2017). Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport. Hämtat från Religionsvetenskapliga kommentarer: https://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.com/2017/03/debatt-undermalig-forskning-i-svensk.html

Beckford, J. A. (2010 23(2)). The Return of Public Religions? A Critical Assesment of a Popular Claim. Nordic Journal of Religion and Society , 121-136.

Carlbom, A. (den 9 maj 2021). E-postkonversation.

Cohen, J., & Arato, A. (1993). Det civila samhället och den politika teorin. Göteborg: Daidalos.

DN. (den 3 mars 2017). Stark kritik mot rapport om Muslimska brödraskapet. Hämtat från DN.se: https://www.dn.se/kultur-noje/stark-kritik-mot-rapport-om-muslimska-brodraskapet/

Dnr 0597/18. (2019). Gällande avslag på bidragsansökan för Sveries unga muslimer.

Göndör, E., & Mattsson, C. (den 3 mars 2017). Vi är rädda för MSB:s rapport. Hämtat från SVT.se: https://www.svt.se/opinion/eli-gonder-och-christer-mattsson-om-msb

Habermas, J. (1989). The Structural Transforms of the Public Sphere. Camebridge: MIT Press.

Heckscher, G. (1946). Staten och organisationerna. Stockholm: KFs bokförlag.

Holm, M. (den 15 juni 2017). Nerringd, JO-anmäld och mejlbombad. Hämtat från fokus.se: https://www.fokus.se/2017/06/nerringd-jo-anmald-och-mejlbombad/

Jackall, R. (1988). Moral Mazes: The World of Corporate Managers. Oxford: Oxford University Press.

Lagervall, R. (2018). Muslimska brödraskapet – en kunskapsöversikt. FOI. Hämtat från FOI.se: https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–4608–SE

Lundgren, L. (2021). A Risk or a Resource. A Study of the Swedish State’s Shifting Perception of Minority Religious Communities between 1952-2019. . Kommande avhandling: Ersta Sköndal Bräcke Högskola.

Norell, M., Carlbom, A., & Durrani, P. (2017). Muslimska Brödraskapet i Sverige: studie. Stockholm: MSB.

Pettersson, G. (den 3 mars 2017). Forum kräver: ”MSB – dra tillbaka rapport som riskerar underminera föreningsfriheten”. Hämtat från socialforum.se: https://www.socialforum.se/article/om-en-ifragasatt-msb-rapport/

Rothstein, B. (1992). Den korporativa staten. Stockholm: Nordstedts.

Schröder, P., & m.fl. (den 29 augusti 2018). Civilsamhället måltavla i hätsk och okunnig debatt. Hämtat från SKR.se: https://www.skr.org/skr-pa-dn-debatt-civilsamhallet-maltavla-i-hatsk-och-okunnig-debatt/

Thornton, P., Ocasio, W., & Lounsbury, M. (2012). The institutional logics. Oxford: Oxford university press.

Trägårdh, L. (2010). Rethinking the Nordic welfare state through a neo-Hegelian theory of state and civil society. Journal of Political Ideologies, 15(3), 227-239.


[1] Ekonomisk redovisning, uppdragsbeskrivning & andra dokument kring konferenserna från MSB är offentliga dokument och kan begäras ut. Sammanfattningen benämnd ”Religion and Democracy” hör till ärende 2017-06779 och referatet ”Islamism, demokrati och mångkulturalism” hör till ärende 2018-00743.

25 februari 2022 at 1:07 f m

Anklagad för antisemitism

Alla jag känner som arbetat för såväl muslimers rättigheter som rättvis fred för Palestina har anklagats för antisemitism. Där mycket vaga saker som att din företrädare i en organisation för 20 år sedan bjöd in någon eller att du använt ett ord från den rasistiska diskurs som tyvärr genomsyrar vårt språk.

Samtidigt som trösklarna för rasism mot muslimer slipas bort allt mer.

Tro mig när jag säger att jag tycker att båda trösklarna är viktiga. Det är självklart fantastiskt om vi som samhälle plötsligt blivit duktiga på att se antisemitism där den förekommer och reagera mot den. Men om det snarare är ett politiskt slagträ utan verklig antirasistisk grund så riskerar skadan att vida överstiga nyttan.

Vänskapsförbundet Sverige-Israel rycker ständigt ut till den Israeliska regimens försvar. Och precis som den israeliska regimen (som nu t.o.m. ändrat definitionen av antisemitism för att passa bättre för att försvara regimen) så är man väldigt snabb med att börja snacka antisemitism- istället för att svara på frågorna om folkrättsbrotten.

När ska förbundet sälla sig till de demokratiska krafter som kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, och ta avstånd från den folkrättsstridiga ockupationen? När ska Israel sluta med sin aggressiva bosättarpolitik? Läs gärna Gideon Levys text från Haaretz https://www.facebook.com/665432233/posts/10158125986542234/?d=n

Whataboutism och medvetet vaga anklagelser har blivit nödvändiga verktyg för att överleva debatten i en värld där det står allt mer tydligt att de står på förövarens sida.

Så antyder Martin Blecher ibKyrkans tidning att jag skulle vara antisemit, men istället för att redogöra för hela händelsen skriver han medvetet vagt och låter sedan läsarens fantasi göra resten. Så låt oss vara tydliga där Blecher är fluffig.

Det rörde sig i själva verket om en hastigt skriven tweet om hur den västerländska rasismen tvingat bort judar från sina europeiska hemländer. Jag kritiserade hur man försökt ursäkta rasismen genom okritiskt försvar för den israeliska regimens ockupation av palestinska områden. Effekten, ur ett palestinskt perspektiv, blir som att den europeiska kolonialismen aldrig upphörde.

I slutänden är Blechers angrepp ännu ett exempel på hur snabbt det ropas på antisemitism mot oss som kräver rättvis fred och hur lätt verklig antisemitism tillåts passera bland så kallade israelvänner när den förekommer bland dem som stöttar den Israeliska regimen – exempelvis Viktor Orbàn.

22 februari 2022 at 8:51 f m

Jag brukade skämmas för att vara sosse – nu lämnar jag partiet

”Miljoner människor är på flykt undan krig och fruktansvärd terror, människor som du och jag med drömmar och förhoppningar, men som tvingas fly undan bomber med sina barn i famnen. På vägen riskerar de sina liv – i trånga lastutrymmen, i containrar, i sjöodugliga båtar.

Alla klarar sig inte. Alan, 3 år, sköljdes upp på stranden. Fasan, rädslan som denna lilla pojke upplevt, ska ingen någonsin behöva uppleva. Jag sörjer honom och alla andra barn som dör på flykt och i krig. Jag sörjer med hans föräldrar och anhöriga. Jag sörjer med mänskligheten, när detta sker inför våra ögon.

Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”

2015 exploderade Sverige av solidaritet med flyktingar. Citatet är från Stefan Löfvéns tal på Medborgarplatsen. En tid när kyrkor och föreningar hade köer av människor som frågade vad de kunde göra, ett land som hjälptes åt, där solidaritet blev högstatus. Jag var stolt över att vara sosse. Ett tal, och en rörelse som fick de auktoritära nationalisterna att se rött. De motmobiliserade. De använde härskartekniker, de började samarbeta och tog i med hårdhandskarna. Bara några månader senare hade Stefan Löfvén en helt annan linje, nu skulle vi göra mindre, hans Europa skulle bygga murar, flyktingar skulle hejdas vid Europas gränser, med kulor om nödvändigt, vi skulle lägga oss i bottenligan av Europas länder och skämmas för vår långa och framgångsrika solidaritet med flyktingar. I symbios med de diktatorer som med hjälp av samma stängda gränser får det mycket enklare att hålla bråkiga demokrater i schack. Jag började skämmas för att vara sosse.

Tankesmedjan Tiden gick i bräschen för opinionsbildningen kring den nya linjen inom arbetarrörelsen. Alla vi som engagerat oss i flyktingrörelsen fattade att det var en kovändning, men det beskrevs som ”traditionell socialdemokratisk politik”. Och den uteblivna solidariteten med flyktingar är bara första tecknet, bara lackmustestet på vartåt det barkar.

Därför är det på ett sätt, trots att hjärtat brister, skönt, när en av Stefan Löfvéns närmaste medarbetare nu öppet erkänner att det faktiskt var en strategisk omsvängning som skedde då, 2015. S skulle bli ”vänster-TAN”. Dvs mer traditionella, auktoritära och nationalistiska (jo, han skriver faktiskt just de orden!) men med välfärd – eftersom ”arbetarklassen” gillar det. Grunden var inte längre frågan om vilket samhälle vi ville bygga, vilket Europa vi skulle vara eller vilken värld vi ville leva i, nej, i grunden skulle nu vara frågan ”vad vill väljarna ha”.

Men TAN, i betydelsen ”kulturell likriktning” är arsenik för den religiösa och kulturella pluralismen, gräsrotsdemokratin, folkrörelserna, folkbildningen, och en mycket farlig politik i ett mångetniskt land som Sverige.

Det är kanske en bra strategi om det bara handlar om att ens eget lag ska få sitta på maktpositionerna. Men om målet är samhället som ett grönt växande hem, om målet är et samhälle som en familj utan styvbarn och kelgrisar, om målet är jämlikhet och demokrati, ja, då är det en usel strategi.

I sex år har de aktivt valt bort oss andra, för de har räknat med att vi kommer tolerera detta. Vi alternativa, internationalistiska och frihetliga, vi som hurrade åt Löfven på Medborgarplatsen 2015, vi som bor i storstaden, vi som pluggat, vi som är kvinnor, vi som vet hur det är att leva som minoritet.

De nya sossarna tror att de har råd med att folk lämnar rörelsen. När TAN tar över tänkandet är folkrörelser ändå inte önskvärda. De nya sossarna kommer inte sörja att jag nu väljer att lämna. Men jag sörjer, djupt. Jag sörjer att så mångas livsverk, så mångas kamp, så mångas ideologi långsamt förvrängs till sin motsats, av tjänstemän och proffspolitiker. Därför går jag nu, S. Jag vill vara en del av den internationella rörelsen som arbetar för fred, frihet och jämlikhet, jag tror att det blir lättare så här.

Den här texten publicerades ursprungligen i dagens ETC . Läs även min tidigare krönika Jag är socialdemokratin – var är mitt parti?, intervjun med mig i Sydöstran (en kopia här), ”Tunga avhopp från S-rörelse – Vi har kommit till vägs ände” i Flamman, och Lotta Ilona Häyrynens klockrena analys av läget i Arbetet. Även Sändaren och Dagen har intervjuer.

Kolla också artikeln i Feministiskt Perspektiv (och prenumerera!)

Lyssna också på intervjun med Mattias Irving och Mohammed Nuur, två andra av de många många medlemmar från Hjärta som också lämnat partiet av liknande skäl som jag.

30 januari 2022 at 9:02 f m

Vad är socialdemokratins problem?

Sydöstrans ”Problemmåndag” intervjuar diakonen och doktoranden Anna Ardin. Hon har nyligen lämnat socialdemokratin efter ett par decenniers medlemskap och aktivitet i exempelvis Tro & Solidaritet.”

Publicerad måndag den 24 januari.

Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.

Anna Ardin, avhoppad socialdemokrat, ger sin bild av socialdemokratins problem.
Anna Ardin, avhoppad socialdemokrat, ger sin bild av socialdemokratins problem. Foto: Sofia Ekström/SvD/TT

Vad är problemet med socialdemokratin?

– Jag tycker att det största problemet är att de inte lyckats uppdatera sin klassanalys och samhällsvision. Partiet mäter opinion istället för att bilda opinion. Svaret på frågorna vad det är för samhälle vi vill se, hur kan vi leva tillsammans, har fått auktoritära svar, vilket både påverkats av och påverkat den allmänna opinionen.

Och förr var socialdemokraterna mer opinionsbildande än opinionsföljande?

– Ja, när socialdemokratins bildades för att skapa ett jämlikt samhälle så var de fattiga, arbetarna och folket, smutskastade och hade inte lika möjligheter som andra. Men genom sin opinionsbildning och sitt folkrörelsearbete lyckades arbetarrörelsen skapa respekt för sina grupper. Detta har inte blivit uppdaterat när det nu kommit nya grupper hit eftersom världen är mycket mindre.

Anna Ardin menar att för 100 år sedan var inte ”vanligt folk” så farliga eller besvärliga som de främställdes och så är inte heller nu med de grupper som kommit hit. Men precis som arbetarna fick svårt att ta sig fram utifrån sin kompetens därför att de sågs över axeln, så fungerar det också idag:

– Det jag menar med att socialdemokratin idag opinionsmäter sig fram i politiken. Folkliga rådande uppfattningar blir vägledande, men det går inte att hela tiden gå efter majoritet, det krävs folkbildning. Det demokratiska idealet är inte att söka majoritetsuppfattningen utan också hänsyn till minoriteter. Det kan faktiskt visa sig att det är de har rätt …

Det är väl därför SD är så kritiska till folkbildning och public service? De vill s.a.s. kristallisera den auktoritära opinion som går deras väg?

– Sverigedemokraternas svar är att vi ska rensa undan alla som inte ställer upp på majoritetsuppfattningen. Det kräver brutala åtgärder för att kunna genomföras, samtidigt som det inte löser problemet. Ingen vill egentligen leva i ett homogent land.

Och detta sätt att resonera har också socialdemokratin tagit åt sig, menar du?

– Ja, de söker söker sig en syn på demokrati som innebär att stödja sig på en majoritet på ett sätt som riskerar att minska känslan av samhörighet med minoriteter. De understödjer dessutom en opinion som tror att mer straff, mer kontroll, mindre frihet, alla de klassiska auktoritära svaren på problem, är den väg vi ska gå.

Ardin fortsätter:

– Om vi mäter att folk vill ha mer repression då formuleras också politiken efter detta. Frågar vi unga tjejer om vad som behöver göras åt sexualförbrytare så är svaret ”hårdare straff”. Men diskuterar vi frågan mer ingående, och inte bara gör opinionsmätningar, inte minst med folk som är pålästa och har tänkt efter, så får vi mer nyanserade svar. Vi vet dessutom att länder med oerhört hårda straff för sexualbrott inte har färre övergrepp. Det går inte att lösa ett patriarkalt samhälles problem med patriarkala metoder.

Detta är väl en av demokratins problem, att om vi enbart räknar rösterna så får vi ett svar, men om vi har en dialog om sakerna innan vi röstar, då blir det ett annat svar. Det är därför partikongresser äger rum, folk får debattera – och först därefter blir det beslut ….?

– Ja, så kanske det är. Men socialdemokratin har lyckats balansera detta. Självklart, vinner du inte val kan du inte göra något alls. Men nu saknas en vilja att hitta lösningar som funkar, istället blir det lösningar som man tror vinner val.

”Självklart, vinner du inte val kan du inte göra något alls. Men nu saknas en vilja att hitta lösningar som funkar, istället blir det lösningar som man tror vinner val.”

Den bästa folkbildningen är väl att allt fler känner någon från andra länder och kulturer, möter dem på jobbet, eller som grannar. De kommer in i familjen och så vidare?

– Vi har sett den utvecklingen under en lång tid, en ökande integration. Det fortsätter men det riskerar att avta med den här politiska utvecklingen. Politikens inriktning att urskilja folk, beskriva andra kulturer i negativ riktning, skapar ett mörkt hot som gör att fler får svårare att komma in i samhället. Politikens urskiljning av folk får genomslag i vardagen.

Stig-Björn Ljunggren

29 januari 2022 at 8:29 f m

De kallades stollar – men hade rätt

Publicerad i Sändaren 21 December 2021

För några veckor sedan modererade jag Folkhögskoleforum och fick chansen att prata med en av mina absoluta favoritkristdemokrater, Stefan Attefall.

Vi pratade om hur inte bara folkbildningen utan också religionsfriheten blivit kontroversiell igen. Han berättade om när Jehovas Vittnen fick statsbidrag och vi samtalade kring om det var rätt eller inte.

För att få statsbidrag ska du respektera ”samhällets grundläggande värderingar” som till exempel ”demokratins idé”. Tidigare har jag knackat på hemma hos vittnen och förgäves försökt övertyga dem att rösta i riksdagsval. ”Nej, vi tror inte på människors regeringar” har jag fått till svar, ”vi tror att Guds regering kommer”. Ett tydligt motstånd mot demokratin i den ­enkla ­definitionen, att göra sin plikt vid valurnorna vart fjärde år.

Samtidigt förföljdes Jehovas Vittnen när Hitler tog makten i Tyskland på 30-talet. Deras självständighet gentemot den nazistiska statsideologin ansågs oacceptabel. De gick inte att kuva som makten ville. I balansen mellan att följa Gud och att följa den världs­liga makten valde de Gud, trots att det kostade dem allt.

Och i Sverige finns det ingen lag som säger att du måste rösta i riksdagsvalet. I ”samhällets grundläggande värderingar” finns tvärtom rätten att inte rösta så Jehovas Vittnen fick till slut rätt till statsbidrag i domstol.

Organiserad religion kan alltid vara ett utrymme för motstånd. Bara genom att existera kan den religiösa gemenskapen vara politisk. ­Religion och politik är nämligen två varelser som vandrar på samma väg, där det ibland varit religionen som skyddat människovärdet mot politikens övergrepp, ibland tvärtom och ibland har de gjort gemensam sak. Då och då blir tron på politiska mål, som ”ett etniskt rent land” eller ”det klasslösa samhället” så starka som folkliga övertygelser att de rentav fungerar som offentlig religion.

De svenska frikyrkorna är knappast något ­undantag. Tvärtom har vi en stolt tradition av motstånd mot en förtryckande stat. Vi såg jämställdhet när kvinnor knappt alls fick yttra sig i offentligheten, ett politiskt engagemang och krav på demokrati så kontroversiella att människor blev svartlistade, utestängda från samhällslivet och tvingades att migrera.

De engagerade kallades religiösa fanatiker, stollar, oupplysta, farliga och extremister. Men de hade rätt. Medmänskligheten, den mänskliga värdigheten, allas lika rätt som avbilder av Gud själv fick genomslag. Och frikyrkorna gick över till att samarbeta snarare än att göra motstånd, när målen om mänsklig värdighet och jämlikhet till sist sammanfallit.

Men var står vi i dag? Känner vi igen den kamp som frikyrkorna tog när vi ser den? Tänk om det utrymme frikyrkorna var för människor som stängdes ute då, finns i moskéer i dag? Den ­misstro, det hån och det förtal frikyrkliga drabbades av då drabbar i alla fall utan tvekan muslimer i dag.

Religionsfriheten är minst lika viktig nu som alltid. De religiösa rörelserna var en gång helt avgörande för att införa inte bara skola, vård och omsorg, utan även demokratin själv. I dag är samma rörelser avgörande för att bevara och utveckla demokratin, i en tid då den tvingas bakåt av nationalistiska, reaktionära krafter som genom­syrar vårt samhälle: ”de är inte som oss, de kommer från fel ställen, de tror fel”. Dessa röster har alltid drabbat människor i det religiösa ­civilsamhället; folkbildare, demokrater, ­poeter, kaffe­kokare, predikanter, organisatörer. Och det drabbar människor i allra högsta grad, i dag. De kallas exakt samma saker som de frikyrkliga kallades då, och de vill samma saker. Rätten att tro på Gud, friheten att låta det få konsekvenser för våra liv och jämlika villkor.

Få av oss levde för 100 år sedan och vi kan inte kämpa sida vid sida med de rösträttskvinnor, nykterhetskämpar och motståndsmän som verkade med kyrkan som bas och som vi är så stolta över. Men vi kan låta dem inspirera oss i dag.

11 januari 2022 at 9:45 f m

”Kriget mot julen kom av sig i år”. En nyårskrönika 2021-2022!

Så är 2021 snart över. Ett år närmare Vattumannens tidsålder efter en jul som för mig inleddes med en hälsning från en av mina äldsta vänner, den 96-åriga tidigare riksdagsledamoten Evert Svensson. Ett julbrev som slog fast att ”vi firar Jesu födelse på jul, Människosonen. Revolutionären.” Evert, som trots intensiva terrorismanklagelser såg till att Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med PLO och till sist erkände att det fanns människor, människor med rättigheter, i Palestina. Evert, som nominerade Martin Luther King till Nobelpriset och som under sina över 30 år i riksdagen var central för att bygga upp den svenska välfärdsstaten – helt i enlighet med sin tro på Jesus och den socialdemokratiska ideologin. Och nu nynnar jag lite på Helt apropås gamla slagdänga ”Tomten är röd”, där Kryddan imiterade Birgitta Dahl och en sko fick spela Ingvar Carlsson. ”Det är vi som skapat Sveriges jul, så tänk på oss när du har kul”. Tro och politik är oupplösligt en del av samhället, livet och traditionerna, det tål att både ta på allvar och skämta om.   

Egentligen hade jag tänkt skriva den är krönikan om de högerextremas krig mot ”kriget mot julen”, och kanske skoja lite om det. Ni vet, varje år kommer de högerextrema med olika fåniga påståenden om att ”julen är hotad”, eller att det pågår ett ”krig” mot julen. Det är faktiskt i grunden en myt, som började användas av Henry Ford i början av 1920-talet när han påstod att rika judar försökte skapa ett underskott på julkort i varuhusen, som ett försök att avkristna USA. Myten har sedan cirkulerat i olika versioner i reaktionära, radikalnationalistiska och antisemitiska grupper sedan dess. På 50-talet påstod de att det var kommunisterna som hotade julen, men under 2000-talet har de börjat sprida att liberaler och mångkulturalister har försökt att göra det förbjudet att hälsa ”god jul”. En amerikansk jultradition som importerats till Sverige av den rasistiska rörelsen. Varje år försöker de skaka fram något svenskt exempel som när de påstod att Apotekarnes skulle ta bort ordet ”jul” ur ”Julmust”, om förändringar i Kalle Ankas julafton, att en svart pojke porträtterats som Lucia i en reklam eller att julskinkan sålts som helgskinka. (Lustigt nog alla exempel på sådant som stora företag gjort, i syfte att sälja mer, snarare än nåt annat, men ändå). Ett av de många sätt de använder för att försöka skapa bilden av att landet är i uppluckring och att det är vänsterns/invandrarnas fel. Men visst kändes det som att den här traditionen kom av sig år?

Visst försökte några tappra Sverigedemokrater, Kristdemokrater, Bulletin och anonyma näthatare att hetsa igång olika drev om Lucia, Ikeas julmust med namnet ”vintersaga” och om att Kalle flyttades fem minuter så att en muslim skulle kunna tända ljuset. Men för att ens märka kriget fick jag faktiskt leta. Jag gjorde en gissningstävling på twitter om vad som skulle bli årets stora snyftare i kriget mot julen-kriget och laddade för att analysera detta, årets mest idiotiska jultradition. Men hela grejen kom liksom av sig! Eftersom ingen på allvar känner att deras firande är hotat och folk hellre dricker vintersaga och äter helgskinka än kastar skit på andra på internet, så fick de i år inte med sig nån. Och jag behövde inte heller skriva den här krönikan om saken.

Istället kan jag berätta hur jag inför jullovet frågade en muslimsk bekant vad han skulle göra med familjen på ledigheten, ”eh, fira jul såklart” svarade han. På juldagen hissade någon en enorm banderoll med citat från S partiprogram 1920-1990: ”Frihet att invandra och utvandra” från balkongen på S partihögkvarter Sveavägen 68, när vi stannade på Ikea på vägen söderöver hade de en lika enorm banderoll som marknadsförde ”vegansk jultallrik” och utanför började snön falla, dan före dopparedan.

God helg allihopa, och Kristi frid till er alla, tomten är fortfarande röd, kanske kan vi klara mänsklighetens kriser trots allt.

Denna krönika publicerades ursprungligen i dagens ETC.

31 december 2021 at 9:08 f m

Äldre inlägg


Senaste inlägg