Jag är socialdemokratin – var är mitt parti?

Denna krönika skrevs ursprungligen för Dagens ETC.

”Jag är socialdemokratin”, sa PO Enquist. ”Ibland lämnar partiet mig, och ibland återvänder det.”

Socialdemokratin är den mest lyckade av alla de bristfälliga ideologier och strategier som finns för att bygga det så många av oss vill ha: en rimlig värld, ett jämlikt samhälle och ett land med frihet att in- och utvandra – som det 1920 och så många år framåt stod i klartext i de konkreta punktlistorna i de socialdemokratiska partiprogrammen. De stora visionerna som en efter en blev verklighet genom ett parti för daglönare, grovarbetare och hjon. Om det varit idag: ett parti för alla oss låginkomsttagare, arbetslösa, påtvingat svartarbetande, pensionärer, sjukskrivna, arbetande fattiga, F-skattsedlare i gigekonomin, SMS-vikarier och oss som på grund av diskriminering på arbetsmarknaden hänvisats till arbeten under våra meriter. Ett parti som lyssnar på folkrörelserna och omformar de mångas vilja till konkreta förslag. Som behåller visionerna på att göra-listan tills de uppnåtts, om det så tar över 100 år.

Inom S finns en organisation som mer än de flesta står för visionerna, som kallats Socialdemokraternas moraliska ryggrad. Där karriärambitioner knappt finns på kartan och där det inte är guld att tiga. Min hemmahamn inom S: Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). STS är ett av partiets sidoförbund, som partiledningen nu vill marginalisera genom att avskaffa vår plats i partiets verkställande utskott.

Vi har, tillsammans med S-studenter, HBT-S och ibland S-kvinnor eller enskilda ledamöter som Margot Wallström (för några år sedan även SSU), ofta varit de enda som lyft frågor i det verkställande utskottet som majoriteten av medlemmarna tycker, om human migrationspolitik, om socialpolitik istället för repression, om kärnvapenförbud och internationell solidaritet. Det stör. Det finns en linje som beslutas någon annanstans, som man vill få driva ifred.

S partiledning vill inte ha oss längre. Partiledningen tar steg på steg för att S ska sluta vara folkrörelse. 

En mycket högt uppsatt partitjänsteman sa till mig en gång att ”partiet behöver inga medlemmar, vi behöver väljare”. Men när S förra året tappade 15 000 (20%) av sina medlemmar var det knappast ett steg på vägen mot fler väljare. Det är ett resultat av att partiledningen separerar partiet från den rörelse som på samma gång är dess kritiker och livsnerv.

S bildades för att vara kanal för fackens och folkrörelsernas politiska längtan, men delar av LO kräver nu att det nya LAS-förslaget dras tillbaka, kallar centrala delar “oacceptabla” och ett ingrepp på den svenska modellen. Hyresgästföreningen gjordes mot sin vilja till alibi av partiet när man felaktigt påstod att parterna “bjudits in till förhandling” om marknadshyrorna. Och Konstfrämjandet har väl inte funnits i partiledningens tankevärld sedan förra millenniet. 

Men det är inte bara den traditionella arbetarrörelsen och deras perspektiv som marginaliseras – många av de verkligt brännande frågorna i samhällsdebatten sker i huvudsak i nya rörelser. Rörelser som tar klimatnödläget på allvar eller som förmår formulera en ny klassanalys som inkluderar ras och religion, sociala rörelser i förorter och glesbygd, fredsrörelsen eller ungdomsrörelsen. De beter sig och tycker inte enligt normerna. De avfärdas som bråkmakare. S verkar inte ens vilja prata med dem. Frågorna kallas nedsättande för identitetspolitik och extremism. S blir motståndare istället för allierad. 

Jag är socialdemokratin. I 20 år har jag sett hur S lämnat och kommit tillbaka till mig. Jag stannade 2013 när partiet gick vilse i islamofobin, 2015 när de kovände i migrationsfrågan och 2018 när de antog valstrategin att ”spela oavgjort” med högern i hårdare tag och sedan dess gjort ett auktoritärt utspel i veckan. Jag har stannat, likt en sviken älskare. Och nu vet jag inte ens när jag sist såg min partner. 

När en försvunnen inte avhörts på fem år förklaras hon död. Hur länge är det rimligt att vänta på ett parti?

27 oktober 2021 at 3:28 e m

Israelvänlighet kan inte ersätta antirasism

Denna krönika skrevs ursprungligen för Sändaren.

Den högerextrema rörelsen har luft under vingarna. De senaste åren har nazister fått lov att demonstrera under självaste jom kippur. Viktiga delar av religionsfriheten och förutsättningar för judiskt liv i Sverige, som manlig omskärelse, ifrågasätts långt in i både liberala och socialdemokratiska led. Antijudiska tankefigurer återkommer allt oftare i konspirationsteorier.

Vi som försöker bjuda motstånd blir måltavlor, kallas folkförrädare, terrorister och psykiskt sjuka. Deras metoder är många, från näthat och anonyma hot till kontakt med arbetsgivare och nära anhöriga försöker de höja kostnaderna för att engagera sig demokratiskt.

Få saker är så effektiva som att anklaga oss för just det vi vill motarbeta, i ett cyniskt tvärtomspråk. Därför kallas jag nu ”judehatare” av SD:are, partiet som precis beslutat att Jörgen Fogelklou fortfarande har förtroende, trots att han bevisligen står mycket nära nazismen och deras syn på det judiska, i det att han använt begreppet sieg heil och skrivit att ”juden är roten till allt ont”, partiet som inte tycker att det går att vara jude och svensk samtidigt. Nu kallas jag för rasist av sajter som försökt rehabilitera rasbiologin, och av debattörer som menar att antisemitismen bara kan hejdas genom etnisk rensning av muslimer.

När de fått sina bilder och rubriker i omlopp sipprade stämpeln snart ut till helt vanliga människor. Till judar som återigen fick se sin identitet ifrågasatt. Jag har fått flera förtvivlade meddelanden.

Bakgrunden: En hastigt skriven tweet om hur den västerländska rasismen tvingat bort judar från sina europeiska hemländer. Jag ville kritisera hur man försökt ursäkta rasismen genom okritiskt försvar för den israeliska regeringens ockupation av palestinska områden. Effekten, ur ett palestinskt perspektiv, blir som att den europeiska kolonialismen aldrig upphörde. Diktaturer i Mellanöstern, i samarbete med högerextrema och proisraeliska (ofta icke-judiska) tankesmedjor har effektivt krossat många demokratirörelser.

Det är lätt att se hur fel en sådan tweet kan bli om man skriver snabbt. Jag är genuint ledsen över att det jag skrev missuppfattades och sårade människor, det är viktigt att inte formulera sig så slarvigt, och jag lovar att göra mitt bästa. Men det bryr sig förstås inte rasisterna om. För de bryr sig inte om judar, deras mål är att tysta sina kritiker.

Rasismen mot judar fortsatte efter andra världskriget, och många antisemiter jublade över att Förintelsens överlevare flyttade ifrån Europa i stora skaror. Än idag mobiliserar ”israelvänner” som vill samla varenda jude i Israel, enligt bibliska profetior om att de på den yttersta dagen ska kastas i den eviga elden. En idé som inte bär ett spår av solidaritet med världens judar. Självklart finns antisemitism även på andra håll, bland såväl antirasister som andra minoriteter, ingen av oss är immun mot att falla in i rasistiska stereotyper, men Israelvänlighet är inte på något sätt per definition mindre rasistiskt än Israelkritik.

Vi som människorättsförkämpar måste stå upp för Israels rätt till säkerhet i en fientlig omvärld, men utan att kasta nödlidande palestinier under bussen. Vi måste samtidigt försvara Israels rätt att existera, och kunna kritisera europeiska baktankar med att hjälpa judar att flytta från Europa.

Det finns knappast någon fråga som är lättare att trampa snett i. Därför blir den rasistiska mobbens ylande ofta det enda som hörs. Sakfrågan, som måste försvaras, har trätt i skymundan: Judar hör hemma i alla europeiska länder, och inte bara i Israel.

Judars rättigheter är alldeles för viktiga för att användas som slagträ.

28 september 2021 at 12:42 e m

Sluta dreva – för de utsatta kvinnornas skull

Detta är en krönika som tidigare publicerats i dagens ETC.

Jan Guillou kallar det lynchjustis. Jag har använt orden drevlogik, medietribunal och folkdomstol. Det som händer när människor inte är nöjda med rättsväsendets arbete och tar saken i egna händer. Något som drabbade mig med full kraft – när polisen rubricerade det Julian Assange utsatte mig för som sexualbrott.

Det normala blev, som så ofta med dem som avslöjar populära mäns maktmissbruk, att hata mig. Jag utmålades som problematisk lögnerska, politiskt tveksam, rabiat och hämndlysten. Eller bara helt oviktig, i skuggan av den store mannen. Fascister, feminister, Kubavänner, sexister, Anne Ramberg och rasister, alla kunde de enas för ett ögonblick. Att jag vittnat var enligt en liberal riksdagsledamot ”som ett slag i ansiktet för alla oss som har blivit våldtagna på riktigt”. Hon fick hjärtan och styrkekramar och stöd från SD-sajten Avpixlat. Men undantagen, de människor som använde sina plattformar för nyansering – trots hatet – blev som fyrar i mörkret.

Många feminister var tidiga. Som jag ser det räddade människor som Maria Sveland, med sin bok Hatet, Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, med #prataomdet, mitt liv. En annan helt avgörande person var Guillou. Under hela drevet satte han gång på gång principerna om likhet inför lagen, rättssäkerhet och sanning i fokus. Och just nu gör han detsamma, när han pekar ut det han kallar ”rasande feministdrev”. För samtidigt som Guillou är en överdrivande och raljerande gubbe, samtidigt som #metoo blev en oerhört viktig milstolpe i att visa den enorma vidden av problemet med trakasserier och övergrepp mot kvinnor, samtidigt som det behövs amnesti och stöd till enskilda kvinnor som faktiskt inte orkestrerade näthat men ändå får bära hundhuvudet för medias smutsiga jakt på kändisskvaller, så sjangserade liksom hela #metoo-revolutionen i en till synes oändlig drev-pendel. Samma människor som i ena stunden ville kompromissa med kvinnors rättigheter, låta Assange slippa anklagelser för hans viktiga arbetes skull, ville i nästa kompromissa med mäns rättigheter och kastrera varenda misstänkt sextrakasserare utan rättegång. Så många lajks för absoluta sanningar; för hjältar, mot monster. Och så många rädda för att säga att sanningen kanske finns i gråzonen, just där pendeln passerar som snabbast.

När min bok I skuggan av Assange kom ut var jag just livrädd. Mina föräldrar oroade sig för männen polisen bevakar på flashback. Men jag var ärligt talat mest rädd för det rasande feministdrev Guillou pratar om. De kvinnohatande rasistiska våldsverkarna är de farliga, men varje form av stöd ger dem livsluft. Om de som uppfattas vara mina vänner och meningsfränder pekar ut mig som en svikare, om de inte accepterar mina nyanseringar, om de blir arga och målar ut mig som en patriarkatets quisling. Då blir det fest i trollfabriken. Och då är jag körd. För utan vänner dör du i drevet. Som teaterchefen Benny Fredriksson. Som alla de namnlösa kvinnor som genom århundradena straffats av förövare, förövares vänner och av dem som bara vill hålla sig långt borta och inte vill befatta sig med de jobbiga frågorna. De som i cancelkulturens era för säkerhets skull exxar både offer och förövare samtidigt.  

Att lägga en hel världs övergrepp mot kvinnor på en handfull medietribunalsdömda vänstermäns ryggar är inte radikalt. Det är att göra det extremt enkelt för sig, och det funkar inte ens på marginalen. Det verkligt radikala är att våga närma sig frågan utan att yla med flocken, att våga stanna och lyssna i den svåra gråzonen, att försöka hitta sanningen i allt det blygrå.

Allt hårdare straff, spöstraff, nackskott, evig skam och social utstötning är inte på något sätt lösningen på blickar på fel kroppsdelar, bufflighet, tafsande och patriarkal jargong. Inte heller på gruppvåldtäkter och sexualiserade mord. Patriarkala lösningar funkar nämligen inte på patriarkala problem.

Varje kvinna som blir utsatt har all rätt att hata och skrika, och hon behöver aldrig någonsin förlåta. Men några få av oss har plattformar, några få av oss är utbildade skribenter och har verktyg för att mobilisera. Och det behöver vi ta ansvar för, för de allra flesta har inte det. De är utlämnade till att systemen fungerar. Till att principerna gäller. Till att frågan inte avhandlas i varken mediala folkdomstolar, skvaller på byn eller på instagram. För där vinner inte den som har rätt, där vinner den starkaste.

28 juni 2021 at 1:06 e m

Antimuslimska troper

Klicka för att läsa tråden i original


Om du vill ha tråden i text så finns den på twitter.

Läs gärna tex det här faktabladet från Georgetown University eller Mattias Gardells bok Islamofobi om du vill veta mer.

14 mars 2021 at 8:01 f m

Tio steg på vägen mot folkmord

2012 var vi på steg 3, nu är vi på väg in i steg 6. Men hur ligger vi till i stegen för folkmord?

Gregory H. Stanton, ordförande för Genocide Watch och professor i Genocide Studies and Prevention på School for Conflict Analysis and Resolution, George Mason University har utvecklat en tiostegsmodell för att förklara hur folkmord går till.

Den är provocerande, men viktig. Läs mer här.

1. Klassificering

Människor delas in i ”vi & dom” utifrån ras, religion, etnicitet, nationalitet osv. Alla samhällen har detta, men riskerna för folkmord ökar om mixade kategorier saknas eller förnekas.

2. Symbolisering

De olika kategorierna för vi & dom får olika namn och symboler, det blir viktigt vem som är ”svensk”, ”muslim” osv, och olika egenskaper klistras på människor – utan hänsyn till individerna, alla tvingas tillhöra ena gruppen. Hets mot folkgrupp. Om ord (tex blatte) blir kontroversiella eller förbjudna används andra (tex islamist).

3. Diskriminering

Det blir legitimt eller tom lagligt att den dominerande gruppen stänger andra ute pga deras grupptillhörighet. Att hindra eller förbjuda organisering utifrån etnicitet eller religion, att förvägra rättigheter eller tom medborgarskap/rösträtt. Som det här https://www.dn.se/nyheter/politik/sd-motion-dra-in-medborgarskap-for-arbetslosa/ (eller tusen andra exempel)

4. Avhumanisering

Den dominerande gruppen förnekar mänskligheten i den andra gruppen. Medlemmar av den likställs med djur, skadedjur, insekter eller sjukdomar. (Alternativa) medier producerar hatfylld propaganda som leder till idéer hos den dominerande gruppen att ”vi klarar oss bättre utan dem”.

Kulturpaus: https://youtu.be/G9Sz2BQdMF8

5. Organisation

Hatgrupperna tränar & planerar för att döda, skaffar sig vapen & börjar organisera övervakning, arresteringar & tortyr. Sånt här tex: https://expo.se/2020/08/tyskland-lagger-ned-specialkommando-pa-grund-av-hogerextremism eller https://www.aljazeera.com/news/2021/3/4/muslim-professor-reveals-raid-in-austria

6. Polarisering

Extremister hjälps åt att tysta mitten. Personer inom den dominerande gruppen som protesterar & moderata krafter i den utpekade gruppen som har störst möjligheter att förhindra polariseringen tystas först. (Det är exakt det som händer när Ibn Rushd i Göteborg eller MP målas ut som extrema trots att de inte alls är det.)

7. Förberedelse

Folkmord börjar förklaras som självförsvar, ”om inte vi dödar dem först de oss”, rädsla skapas för den utsatta gruppen. Faktisk planering för utrensningar som beskrivs med eufemismer som counterjihad, rening eller återvandring (av personer som inte har nåt annat hemland).

8. Förföljelse

Offren identifieras och separeras från samhället. Expropriation av egendom, tvångsförflyttning, getton, koncentrationsläger. Grundläggande mänskliga rättigheter förnekas, folk får svälta. Om ni läst ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”: kaningården. Avrättningar sker, internationella samfundet testas; kommer de reagera?

Bonus: I Nazityskland började förintelsen med att ingen ville ta emot judiska flyktingar från Sovjet, som blev fast i läger, fler flyttades dit. Det behövdes en slutgiltig lösning. Svaret på den här frågan var nej: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/branden-i-flyktinglagret-moria_H81124

9. Utrotning

Milisgrupper eller milis i samarbete med militär börjar döda människor i stor skala, ibland mördas bara män, massvåldtäkter mot flickor & kvinnor används som vapen, alla spår efter gruppen börjar raderas. Brutalitet förstärker avhumaniseringen, kroppar lemlästas.

10. Förnekelse

Förövarna förnekar att det har hänt. Det sker alltid och om förnekelsen accepteras, eller om erfarenheterna inte får användas för att lära för framtiden, kommer folkmord att ske igen.

Skrev en tråd om detta på twitter.

7 mars 2021 at 9:03 f m 1 kommentar

FIRA 8 MARS MED MIG!

16.00-17.00 Föreläsning och samtal om sexualbrottens plats i vår kultur och vårt samhälle i samarbete med Linköpings studentkårer och Forum för genusvetenskap och jämställdhet.

17.30-17.55 Samtal på Årets Selma, live på instagram @SelmaStories, om det EGENTLIGA syftet med min bok – den feministiska trojanska hästen.

18.00.18.45 Boksamtal från Sankta Birgitta kyrka, om tro, profetisk diakoni och sexualpolitik.

19.00 EFTERFEST! Tillsammans med lite vänner, kanske inkl dig, debriefar vi vår dag av kvinnokamp på Clubhouse. Följ mig där så kan du ansluta till samtalet!

Får ni tid över kan ni ju lyssna på den feministiska podden Präster med gäster där vi gräver riktigt djupt i förlåtelse, hur det inte går att förlåta, om att ta tillbaka förlåtelse och en hel del annat!

24 februari 2021 at 11:54 f m 2 kommentarer

Så tycker recensenter om min bok…

Har väntat spänt på att eventuellt få en recension från btj, bibliotekstjänst. Att få komma med i katalogen och med vilket omdöme avgör om de dryga 2000 svenska biblioteken köper in böcker eller inte. Och nu har jag fått en.

Ardin, Anna
I skuggan av Assange
Publiceras i BTJ-häftet nr 5, 2021.
Lektör Ylva Floreman
Recension: Visselblåsarsajten Wikileaks avslöjar amerikanska styrkors övergrepp i Afghanistan och Irak. En av Wikileaksgrundarna, Julian Assange, hyllas över hela världen. Men när han besöker Sverige polisanmäler två kvinnor honom för sexuella övergrepp. I boken I skuggan av Assange berättar Anna Ardin öppet om hur övergreppet gick till, vad hon tänkte och om den drevjakt som kom att vara i nästan i tio år. En hjälte våldtar inte. Populära män våldtar inte. Assange är hjälten och Ardin skurken, en hora som vill förstöra Wikileaks, om Assange dör är det hennes skuld. Den förvrängda bilden av Ardin löper amok över världen, vänner och åsiktskamrater viker undan. Inte ens de som anses ha genomskådat samhällsstrukturerna ser klart. Alla vill skydda Assange. Hatet och hoten är tidvis så kraftiga att polisen bedömer att Ardin behöver personskydd. Som läsare är det svårt att värja sig, bitvis blir jag direkt illamående. Så småningom börjar bilden av Assange att krackelera även för andra, Ardin får stöd från många. I skuggan av Assange är en berättelse utan åthävor. Välskrivet och genomtänkt. Författaren balanserar skickligt integritet, insikt och perspektiv, hon är vare sig offer eller hämnare. Boken blottlägger strukturer på flera nivåer och öppnar för många viktiga diskussioner.

Helhetsbetyg: 5/5

Min redaktör Jenny sa: ”Wow! Detta är nog en av de bästa BTJ-recensionerna jag läst. Så roligt!

Läs recension i GP också: 😭❤️

Läs andra läsares betyg och recensera själv på tex omnible, bokus eller goodreads! Utöver de jag länkat till i tidigare inlägg.

Och, om du vill höra mer så medverkade jag i Samhällsvetarpodden där jag fick utveckla mina tankar i några viktiga frågor. Det var kul! Lyssna här om du vill.

5 februari 2021 at 10:40 f m

Min bok är mitt överklagande av folktribunalens dom

Länge har de krävt att jag ska berätta sanningen. Men när jag gör de är de långt ifrån nöjda.

Någon skickade mig ett anonymt julkort förra året och bad mig skriva en bok. Hon och hennes vänner verkar ändå inte nöjda…

De, och då menar jag näthatarna, männen och en växande skara kvinnor, ofta med uttalade sympatier för SD eller AFS, trollen, är nu upprörda över att Carina Bergfeldt inte ställde ”kritiska frågor” till mig i sin talkshow.

De kritiska frågor de vill att ska ställas handlar om att jag ska bevisa hans skuld och min egen oskuld. Bokstavligt i sexuell betydelse. Och bildligt, försvara mig mot de många brott de anklagar mig för. Förklara mig varför jag agerade som jag gjorde, återigen försvara mig mot lögner. Förklara att ”förundersökningsprotokollet” är ett urval av läckta dokument från en häktningspromemoria som inte ger möjligheter att döma i fallet. ”Kritiska frågor” betyder upprepande av ifrågasättande av min trovärdighet.

Jag antar att de fått det här språket från den rättmätiga kritik mot att deras politiska ledare ofta slipper kritiska frågor. Men grejen är att det inte är samma sak att vittna om övergrepp som att lägga politiska förslag. Övergrepp ska nämligen utredas i domstol, medan politiska förslag ska utvärderas av folket.

När min juridiska process var avslutad, hade den ena sidan lagt fram alla sina argument och bevis. Och en enorm pöbeltribunal kom med domslut efter domslut. Och hur gärna jag än skulle vilja slippa hela processen så såg jag det inte som ett alternativ att låta det stanna där. Min bok blev mitt överklagade.

När folktribunalen nu rasar vidare så finns det dock ytterligare ett problem. Och det är att jag framställs som åklagaren, och de som alltid försöker göra sig till representanter för det sanna folket gör sig själva till de enda legitima domarna. Men jag är inte åklagare, jag är målsägande. Och nu har jag har lagt fram mitt vittnesmål. Rättsprocessen är över. Vi väljer våra egna domare nu.

För övrigt vill jag säga att det är intressant att se hur incel blivit ett skällsord som används även av sexisterna i den här debatten.

Läs gärna DNs recension av min bok ”Ardins bok gör att samtalet om sexuellt våld blir mindre rabiat”, Isobels text om kvinnohatet runt Assange och artikeln Assange, Ardin och årtusendets smutskastningskampanj i Feministiskt perspektiv. De bidrar med analyser jag tycker är viktiga.

Mer:

Se dokumentären i Kalla fakta (du behöver skaffa gratiskonto) eller se ett klipp från dokumentären här.

Tv4: Advokatens uppmaning: ”Dra tillbaka anklagelserna så slutar vi smutskasta er”

Feministiskt perspektiv, debatt: Alla borde ha rätt till Upprättelse

Aftonbladet, Assange borde ha ställts inför domstol

Dagen: Diakonen Anna Ardin träder fram om Assange

DN: Anna Ardin bryter tystnaden om Assange efter tio år  

Femina: Anna Ardin anmälde Julian Assange för sexuella övergrepp – inget monster

Expressen: Hon blottar den smutsiga sanningen om Assange

ETC: Jag var paria eftersom jag anmält hjälten

GP: Så följer Carina Bergfeldt upp sin stora succé

Nyheter24: Anna Ardin om tiden efter Julian Assange: ”Jag kunde inte äta”

SVT: Jag kräktes av stressen

NRK: Hun anmeldte Assange, nå er hun klar for å tilgi ham

Time24: One of the Swedish women who reviewed Assange says she is ready to forgive him

Amed post: Labour peer Baroness Helena Kennedy ‘asked Julian Assange’s alleged victims to drop rape charges’

Sala allehanda Ledare: sexövergrepp är inte svartvita, det finns många vägar till upprättelse

Folkbladet Fler kvinnor förtjänar upprättelse

Expressen: Det betyder mycket att kvinnorna träder fram

GP, Expressen, P4 Gotland osv…

27 januari 2021 at 9:58 f m

”I skuggan av Assange” – min bok, en #upprättelse

I över tio år har jag levt med en berättelse som jag inte kunnat eller velat yppa, trots att spekulationerna varit både stora och galna. Det är berättelsen om hur jag vittnade om ett övergrepp och på grund av det utsattes för så mycket hat att jag ibland inte kunde stå upp och ibland tvivlade på om livet ens var värt att leva.

Men jag överlevde och kunde resa mig och nu vill jag skriva om det. Sätta punkt för hatet, hoten, hånet och misstron som drabbade mig, och som drabbar så många för att de säger ifrån mot orättvisor och övergrepp.

Till slut har det nu alltså blivit en bok. Boken går att köpa i bokhandeln, lyssna på där ljudböcker finns eller låna på biblioteket. Ni kan läsa den första recensionen här i Aftonbladet. Eller kolla de olika inslagen Kalla fakta gjort här (efter att ha följt mig, Maria och fallet i tio år). Eller! Varför inte läsa lite handfasta sexualpolitiska krav som nyss kom på DN debatt med anledning av uppmärksamheten kring vårt fall. 

Sexuella övergrepp och påtvingade graviditeter, våld och förnekande av rättigheter, som rätten till abort, förekommer i stor skala mot kvinnor, transpersoner och icke-binära runt om i världen. Det måste ändras. Det vill jag bidra till med min bok.

Ni kan läsa den första recensionen här i Aftonbladet. Eller kolla de olika inslagen Kalla fakta gjort här

Att få prata till punkt om allt som hänt. Att bli lyssnad på. Att få veta att min berättelse har hjälpt andra. Det är min #upprättelse. Upprättelse som varenda offer måste få, för att det ska vara slut med övergrepp och sexuellt maktmissbruk. Upprättelse som även förövare behöver, utan att någonsin bli ursäktade för sina brott.

Jag säger som Kristina Wicksell Bukhari i Feministiskt perspektiv ikväll: Låt oss fylla hashtag #upprättelse med fler berättelser. För allas vår rätt till upprättelse.

Förutom att jag hoppas kunna påverka politik och samhällsdebatt (om än aldrig så lite), så går överskottet från boken till lokala kvinnorättsorganisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern, via Diakonia. Men en bok och det lilla överskott den kan generera räcker dock inte långt, du behövs också.

Det fantastiska som hände när Argentina nyligen legaliserade abort kan hända i fler länder i världen, om vi hjälps åt. De organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter behöver vårt stöd. Klicka här för att se hur du kan vara med och stötta dem, förutom att köpa min bok. 

Aborträttsaktivister i Argentina som nyligen lyckades få igenom sitt viktiga krav på fri abort. Hjältar.

KONTAKT

För utländska rättigheter, såsom att ge ut boken i andra länder: Judith Toth, min agent, finns på Nordin Agency.

För att frågor om intervjuer, recensionsexemplar & dyl: Filip Jarl, förlagets PR-person, finns på 070-736 08 00

För svenska rättigheter och andra frågor om boken: Anders Sjöqvist, min förläggare på Bazar förlag.

För frågor om Diakonia och det arbete som kommer att kunna göras med ett eventuellt överskott från boken: Sofia Hallonsten 08- 453 69 58

För direktkontakt med mig: Anna Ardin, Box 16355, 103 26 Stockholm.

19 januari 2021 at 11:52 e m

Sverige ska bli världens mest attraktiva land att flytta till!

Sverige ska bli världens mest attraktiva land att flytta till – och vi är redan en bra bit på väg!
 
Världens bästa land behöver nämligen också de människor som vill komma. Så att vi tillsammans kan bygga ett växande hem. Vi kunde bygga folkhemmet genom att organisera oss, som de fattiga, sjuka och smutsiga människor vi var, och vi kan göra det igen (från intet allt vi vilja bli osv).
 
Därför släpper vi i tro & solidaritet idag 28 förslag för en human asylpolitik.
 
Vi har jobbat intensivt och länge med det här, gjort en massa remisser, organiserat oss, pratat med motståndare (och blockat några) och nu är det klart. Så här har ni det:
 

16 april 2020 at 1:07 e m

Äldre inlägg


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 8 months ago

Kategorier