Hur stort är ”problemet” egentligen?

Det börjar nästan bli löjligt med mina 38 skramlande kronor i fickan. Ingen okänd har bett mig om nåt på en vecka. Inte ens om vägen..

eller jo! En italiensk familj hörde av sig och ville byta bostad med oss på semestern de hade nu i februari. De får låna vårt övernattningsrum. Så får deras fina hus vid medelhavet stå tomt i några dar :D

16 januari 2018 at 11:30 e m

38 kronor

Jag tömde spargrisen på pengar, det mesta var euro-cent. Jag röstade ju ja till euron just för att slippa ha det så (tack till er som var seriösa och tog ansvar). Men hur som helst så hittade jag även 38 kronor, varav två tior & två femmor. Det var över en vecka sen och det skramlar ännu i fickan trots nyårslöftet att ge åt alla som ber mig.

Vali åkte som sagt hem till Rumänien den 10 januari, så jag såg henne bara en gång efter den där månadsdonationen på 50. Lär inte bli några 25 gånger den här månaden som jag gissade. Frågan är om det någonsin faktiskt blir 25 gånger på en månad.

Jag har en stark känsla av att det faktiskt inte alls är så många som ber mig som jag trodde när jag inledde det här experimentet. När jag inte ville ge alla. Eller så här: när jag intalade mig själv att jag inte kan ge till alla, så kände jag mig helt överväldigad. Att folk liksom dök upp i varje gathörn, affär & tunnelbana – inkl in & utgångar. Men det är helt enkelt inte så. På samma sätt som det ljugs om bevekelsegrunderna hos dem som ber om pengar (de är maffia påstod en tjej jag jobbade med, sannolikt världens ofarligaste maffia som sitter på marken och inte gör vare sig brott eller en fluga förnär) så ljugs det om hur många de är som kommer. Det sjuka är ju att vi tror på det.

Bieffekt av att ge: att upptäcka hur tiggare det faktiskt är. Oväntat.

Mina 38 spänn kommer ändå ta slut förr eller senare, vet inte hur jag ska lyckas hitta en bra rutin för att växla. Eller wait! Vilka får alla mynt?! Såklart: Jag kan ju växla med nån som tigger! Dom lär ju 100% vilja ha sedlar istället. Win-win. Eller kollekten.

Ibland räcker det visst att bara uttala sitt problem, så blir det löst :D

13 januari 2018 at 12:55 f m

Behöver inte undvika människor längre

Det har nu gått tre dagar utan att någon bett mig om nåt. Fast jag åkt tunnelbana.

Så idag åkte jag till frälsningsarméns EU-migrantcenter för att ge dem en påse utrangerade strumpor och underbyxor, vet att de alltid behöver det. De berättade också att de flesta fortfarande är i sina hemländer efter jul, så det var väldigt lugnt där också.

En väldigt positiv bieffekt av den här nyårsambitionen är att jag inte får en ryggmärgsreflex att undvika vissa människor.

Idag fanns det lediga sittplatser på tunnelbanan vid en kvinna som var klädd som en traditionell rumänsk rom. Jag hade – som min nya vana bjuder – mynt i fickan och kände mig ok med om hon skulle be mig om något, eftersom jag skulle kunna ge, och satte mig där. Hon bad mig inte om något, sa bara hej.

8 januari 2018 at 10:44 f m

Vali

Vali ska åka hem till Rumänien den 10 januari. Hon är fin. Spelar alltid glad. Eller så är hon alltid glad. Jag vet inte.

Ingen annan har bett mig om pengar eller nåt annat idag.

Hon sitter vid Skärmarbrink, hon behöver pengar. Ge henne det om du kan.

6 januari 2018 at 1:15 f m

Du har vad du behöver men stänger ditt hjärta för en medmänniska i nöd?

Om någon som har vad han behöver här i världen ser en medmänniska lida nöd men stänger sitt hjärta för henne, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? (1 Joh 3:17)

Jag skrev en artikel till tidningen Dagen om att stoppa idéerna om tiggeriförbud. En mycket from pingstvän sa emot mig, och lyckades använda flera olika argument samtidigt: det är ligor, det hjälper inte mot grundproblemet och det stör. Tre argument som misstror människorna som sitter där och ber om nåd, far med osanning (jo, pengar hjälper mot fattigdom, att inte göra något hjälper ingen) och definitivt stänger hjärtan för medmänniskor som lider nöd.

I Johannesevangeliet ställs en relevant fråga till henne, som jag önskar att jag hade ställt. För jag kan inte själv finna svaret.

Idag tog jag cykeln till jobbet. Så jag träffade inte på någon som ville be mig om något.

3 januari 2018 at 10:33 e m

En tvåkrona

Gick in på en livsmedelsaffär. Kvinnan utanför sa ingenting, tittade inte ens på mig. Men hon blev väldigt glad när hon fick en tvåkrona i sin mugg, och log så att jag såg hennes pensionsförsäkring.

Sjukt ändå att jag får sån tacksamhet för att jag i förbifarten slänger en peng jag inte skulle märka om jag tappade. Världen är skev.

Ingen mer bad mig om nåt. Förutom biblioteket som kräver tillbaka boken ”Nåd i realtid” som jag tycks ha tappat bort.

2 januari 2018 at 3:00 e m 4 kommentarer

Jag misslyckades men fick en ny chans!

Första dagen av min nyårsambition att ge åt alla som ber mig.

Åkte in till stan, gick förbi Vali som sitter vid Skärmarbrink, sa gott nytt år och gick visare.

Satt på tuben och en man som presenterade sig som Matte och var säkert över 2 meter lång bad om en slant till en bit mat. ”Tack för att ni lyssnade” sa han och gick vidare.

Då kom jag ihåg mitt nyårslöfte, men jag hade inte en spänn i cash, så jag struntade i att springa ifatt.

Kände mig så dålig.

Tog ut pengar och köpte ett paket strong för att få lite växel. Biblioteket var stängt fast det skulle va öppet, så jag & ungen fick vända och åka hem. Otroligt irriterande, men så fick jag en ny chans att inte bryta mitt mål redan första dagen!

Något helt fantastiskt hände. Något jag skulle säga var mycket osannolikt skulle hända: Matte kom ombord igen! Någon gav mig en ny chans. Matte fick en 20-lapp.

Vid Skärmarbrink fick Vali 50 spänn, för idag och de kommande 24 gångerna jag räknar med att träffa henne nu i januari.

Första dagen av 2018 avklarad!

1 januari 2018 at 4:06 e m 2 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier