Kärlekens väg är djupt religiös – och politiskt radikal

Predikan i Älvsjökyrkan 19/2 2023

Degens tema är kärlekens väg. Och för mig handlar det om efterföljelse. Den uppmaning i bibeln som säger åt oss att följa Kristi bud och exempel, alltså både det Jesus sa och det han gjorde. När Jesus sammanfattar hela lagen och profeterna och alltihop säger han bara två ord: Älska varandra.
Just så enkelt – och så svårt.
I Gal 5:16 finns en nyckel, ett råd om hur vi ska lyckas: ”vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär.” Står det. Att vandra i Anden tänker jag betyder att följa Jesus och släppa honom ända in, att ta emot den gåva som Jesus vill ge oss. Då slipper vi gå ensamma.
Att följa Jesus och försöka efterlikna honom. Han inte bara umgicks med fattiga och utstötta utan upprättade dem dessutom. Han förde de utstöttas talan inför makthavarna. Han tog smällar i försvaret av dem för att han såg dem med en annan blick än världen. Han såg de spetälska för vilka de var, inte för deras sjukdom, han bad människor som levde på knä att ställa sig upp, han vägrade acceptera att kvinnan med blödningar påstods vara oren. Hon var Guds barn lika mycket som han själv.
Jag försöker se människor med den blicken. Kristi blick. Och jag tror att vi har ett uppdrag att försöka representera Jesus, som Kristi kropp på jorden, så att det vi gör blir Jesus eget handlande, genom oss, som kan vara hans representanter.
KG Hammar sa en gång att ”de enda händer Gud har på jorden är våra”. Det förpliktigar. Men det är inte omöjligt. För när bibeln uppmanar oss att leva ett helgat liv så är en hel del av det redan gjort, vi har fått något, som vi kan välja att ta emot. Jag har fått min tro som gåva och den för mig är den ett skydd för att kunna stå upp, även när det blåser. Jag vill följa för att jag får, inte för att jag måste.
I dagens bibeltext i korintierbrevet pratar Paulus om kärlekens väg. Om att Kristi kärlek han lett honom längs den här vägen, den väg där han inte längre lever för sin egen skull, utan för Jesus skull, för kärlekens skull. Och därför, säger han, bedömer han inte längre någon på människors vis. Det tycker jag är så intressant. Och det här med domen återkommer i bibeln, frågan om att bli bedömd.
Och vad menar Jesus då. Dels säger han döm inte, så ska ni inte döma. Människor ska inte döma utan vänta på Guds dom. En dag, säger han, ska han återvända för att sätta sig på härlighetens tron och döma levande och döda. Vissa blir välsignade, andra sänds bort till den eviga elden.
Jag tycker att det låter ganska skrämmande. Och så har det ju också använts – för att skrämma folk till att gå i kyrkan, högt prisa makthavarnas Gud och följa alla möjliga regler som kyrkan ålägger dem.
Men är det poängen?
Jag vill ta upp ett av de stycken i bibeln som jag tror är absolut mest använt i Equemaniakyrkan; Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig… Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.
Ni har säkert hört det många gånger förut. Det är lågmält, det låter ganska snällt. Men om man tänker efter så är det faktiskt o e r h ö r t radikalt. Han säger att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling.
När då både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson säger att kriminella inte har någon plats i deras partier, när människor ska kastas ut eller låsas in utan att bli lyssnade på, när de metoder som fungerar ska kastas över bord och till och med själva rättssäkerheten – de regler som ska garantera att ingen blir dömd ohörd eller oskyldigt dömd, som profeterna talar så mycket om – ska avvecklas blir det tydligt för mig. Jesus kom som en helt annan slags makthavare, och hans dom är av ett annat slag är världens domstolars.
Att förklara att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling är bara ett av alla de sätt Jesus använder för att icke tvingande och icke dömande förklara att Guds makt kommer i en helt annan skepnad än världens.
I veckans text i Markusevangeliet förklaras det hur Jesus slutligen själv blev dömd. Texten handlar om dagen där Jesus går upp till Jerusalem där han vet att han kommer att dömas, enligt människors regler.
Gud blev människa, och utlämnade sig åt människorna och deras världsliga system. Jesus lät sig förföljas, fängslas, spottas på, dömas, torteras och avrättas.
Han visade skillnaden mellan Guds och människors domar med sin egen kropp.
Han tog på sig våra synder, och han bär dem. Om vi vill. Om vi släpper in Jesus, om vi vågar lyssna på honom som redan bor i vårt hjärta. Om vi följer den där rösten som viskar till oss att följa kärlekens väg. Så blir vi räddade.
Jag vill avsluta med en bön av Liselott Andersson:

DU ÄR ALLT

Du är allt som finns kvar
i denna kyrkoruin
där inga väggar
kunde motstå trycket
som kom från alla håll.
Allt är splittrat.
Jag vadar i helig bråte.
Urblekta predikobilder och krossade
lärosystem.
De stora orden
strös som aska för vinden:
De klarade inte eldprovet.
Inga kyrkovalv finns kvar
att bära tillbaka lovsången.

Alla de som sjöng:
Genom allt Guds folk
går ett band av kärlek,
har flytt ner
i den bombsäkra kryptan.
Jag är ensam kvar
bland de rykande resterna
av en välputsad tro.

Men genom högar av helig bråte
kommer Du.
Du som är gammal
och alltid ung.
Du är trött, men du lever.
du skrattar och gråter.
Din enda livklädnad
är fläckad av blod och smuts
och dina händer
som rör vid mig
är märkta av sår.

-Nu går vi
säger du.
Det finns massor kvar att göra.

Därför att det är Du som säger det.
Du som jag älskar
så hjälplöst förlorat mycket,
går jag med.

Du är allt som finns kvar.
Amen