När du förtvivlar hoppas jag för dig också.

Hur ska vi orka det här, först pandemi och nu krig sa hon, och såg mig rakt i ögonen.

Jag ville svara att jag vet vad som kommer att hända och att det snart är över, men här hjälper varken mina läkarstudier eller 40 års längre livserfarenhet. Det är svårt. Jag skräms också av att det känns så galet, onödigt, ovettigt och så oförutsägbart. Vi försöker trösta oss genom att fråga en massa experter. För det är en tröst att försöka förstå, och att tillsammans prata om det hemska. Det är bra att sätta ord på det som vi är rädda för. Ord på den ilska och förtvivlan när vi hör om beskjutningar och människor på flykt. Vi känner vanmakt, men ser nu hur den möts med en stor beslutsamhet. Såväl i Ukraina som runtomkring.

Ett bra sätt att hantera rädsla och sorg är att göra något. Det kan vara stort eller smått, som att skänka kläder eller pengar, bli volontär. Protestera, trots risk för straff, eller tända ett ljus. Sända tankar till Ukrainas folk och böner för att förnuftet ska få segra. Vad får Ukrainas president att stanna i landet? Hur vågar han? Han gör det för folket. Liksom kirurgen som vänder tillbaka in i krigsområdet för att våra sårade, eller flickan som stannar för att ta hans om mormor, så är han modig för någon annan skull. På samma sätt kan det vara lättare att hålla modet uppe åt varandra.

Men du, se till att du får en paus när det går. Ingen orkar vara rädd och förtvivlad eller sörja hela tiden. Att få en stunds avbrott, utan nyhetsuppdatering få lyssna på musik, njuta av en fika i vårsolen, ta en skidtur, se en film eller spex, släppa taget en stund, och låta annat uppta tankarna. Det gör att man orkar bättre. Vardagsrutiner är också bra. Jag minns min farbror David från en gång när jag var barn. Hela släkten var förtvivlad i en svår situation, när han plötsligt skulle ut och sätta potatis. Det kommer bli bra igen sa han tvärsäkert. När fastrarna blev arg på honom och sa att det kunde han inte veta, så svarade han lugnt att på nåt sätt kommer det att ordna sig. Och vi ska väl i alla fall ha lite färskpotatis i år också. Han hade varit med om två världskrig upplevt förluster och ont om pengar och i den här stunden var det han som orkade bära hoppet om framtiden, vilket han underströk med att gå ut och plantera potatisen.

Jag är övertygad om att det kommer bli bra igen. Det goda kommer att segra, det har det gjort förr och det kommer det att göra igen. Men förlusterna på vägen kan bli stora. Vi kommer att behöva stötta varandra i att hålla hoppet uppe. Hålla rädsla och uppgivenhet stången. Det är bättra att vara rädd ihop med andra. Det är bättre att sätta ord på ilska och förtvivlan tillsammans. Bättre att göra det lilla man kan för nån annan. Bättre att se till att allt är så vanligt som möjligt. Inte bra, men bättre.

Och i förvissningen om att det så småningom kommer att bli bra igen, får vi ta paus från eländet ibland när det går och göra roliga saker, försöka njuta av livet en liten stund. När jag inte orkar, så orkar du. När du förtvivlar, då hoppas jag för dig också.

transkribering av Ing-Marie Wieselgrens tankar för dagen, måndag 28 februari 2022.