Jag vill leva, jag vill dö i Norden

Idag känner jag en glädje mitt i sorgen efter Utøya, en glädje över att jag är nordbo. Jag är stolt över att det mest självklara svaret på våld och terror från mina landsmän och politiska kamrater hela tiden varit krav på färre vapen och mer demokrati. Inte mer vapen och hämnd som varit så vanligt de senaste åren.

Bara det att den misstänkte attentatsmannen togs levande tycker jag är en seger. Han kom inte undan med ett billigt skott i pannan utan kan ställas till svars, inte bara straffas, för det han gjort. Han kan hjälpa oss att förstå vad som gått fel. Jag är glad att hans brutalitet inte möttes med brutalitet.

Att gå efter principen om öga för öga skulle göra hela världen blind. Vi måste kunna se för att förstå. Därför är jag också glad att Sverigedemokrater som tidigare stöttade den misstänktes åsikter, men som nu plötsligt svängt till att förespråka dödsstraff för honom, fortsätter att mötas med skarp kritik.

Efter attackerna den 11 september 2001 var USA:s president Bush främsta reaktion att tala om vedergällning. Han sa att vi skulle jaga terrorister i ett korståg (sic) för att rensa världen från illgärningsmän.

Men illgärningsmännen har bara blivit fler i takt med att de skyldiga har jagats. I takt med att oskyldiga har torterats. I takt med att demokrati och mänskliga rättigheter har fått stå tillbaka och det förebyggande samhällsbygget hamnat i skymundan har hatet fullkomligen exploderat.

Därför är det en lättnad att lyssna till Norges statsminister Jens Stoltenbergs tal om det viktiga i livet, om ungas engagemang, om vikten av öppenhet och demokrati för att möta dessa utmaningar.

När sångerskan Malena Ernman skrev på Twitter “Min övertygelse är att ingen privatperson på planeten jorden ska tillåtas att bära vapen” (min övers.) fick hon stöd av många nordbor. Samtidigt som ilskan, inte minst från USA, inte visste några gränser.

Kraven på att möta våld med mer våld är ännu otroligt starkt i världen. Men kanske, kanske ser vi att det vänder nu?

En norsk mamma återgav vad hennes åttaåriga son sa när det började dyka upp hatgrupper mot den misstänkte gärningsmannen på Facebook:

“Men mamma! Vi måste komma ihåg att han som gjorde det där förmodligen har familj, han också! Kanske sitter mamman hans och gråter, och är rädd att hon har gjort något fel som fått en son som kunde hitta på något sådant. De har det nog fruktansvärt nu.”

Hatgrupper mot den misstänkte, eller ännu värre – de tankar som ventilerats i olika nätforum om angrepp mot hans familj, är fruktansvärda. Den hets som riktades mot muslimer omedelbart efter attacken i Oslo är också en del av samma fenomen. Viljan att hitta syndabockar att rikta sitt hat mot, viljan att skruva upp hatet i en tid när vi måste skruva ner det är stark.

Det är därför just nu vi behöver hålla fast vid vår övertygelse om att dödsstraff inte hjälper mot någonting.

Det är nu vi behöver lugna statsministrar som kan tillåta sig att sörja och fortsätta kampen för öppenhet och demokrati, trots de blodiga attackerna.

Det är nu vi behöver skolbarnens visdom och hovsångerskor som sätter ner foten. Det är nu du behövs.

Främlingsfientligheten, och kraven på våld och dödsstraff måste motverkas var vi än möter det, i riksdagen, på jobbet eller i vårt eget huvud.

Dett är en förkortad och omarbetad version av en artikel skriven för Guardian.

Tack Kristian för följande länkar Aftonbladet / DN / DN2 / DN3 / DN4 / SvD /Jinge / Röda Berget / Lasses blogg / Anybody´s place / Röda Malmö / Kildén & Åsman / Nattens bibliotek / DR Cais blogg / Martin Moberg / (S)ebsatians tankar / Loke – kultur & politik / Lindqvistiska hörnan / En journalists tankar / Jens tyckeri / Jämlikhetsanden / Pappas murslev /