Posts filed under ‘politik’

Min bok i tidningar

Jag sitter på café i gemenskap i Söderhöjdskyrkan, dricker kaffe och pratar med Robban. I bakgrunden syns andra besökare.

Jag & Robban på café i Gemenskap

”Diakoner som tidens profeter” skriver Sändaren som rubrik för en artikel om min bok.

Dagen skriver och en artikel, men rubriken ”Tro utan handling är som kärlek utan kramar”.

Artiklarna är jättefina, läs dem!

3 mars 2019 at 8:30 f m

Ska diakonerna ta ton och bli profetiska?

Lea & Harry Månsus har skrivit fint om min bok & bokrelease på sin hemsida . Här är en kopia av artikeln!

Utsiktspunkten avgör vad vi ser

Det tillhör inte vanligheten att en kyrka är fullsatt vid en bokrelease, allra minst när en nykläckt diakon är författare. Andreaskyrkan på Söder är Anna Ardins andliga hem idag, men hon talar med stor värme om sina många år i Vårdklockans kyrka i Visby. Vi speglade denna hoppets fyrbåk i vårt senaste reportage med sin profilerade diakon, utbildad på samma Diakonilinje i Bromma som Anna.

Anna har två utsiktspunkter som bidragit till att utmejsla visionen om en profetisk kyrka. Jag mötte henne på Socialforum mitt i City (nära Stadshuset) där hon är verksamhetsutvecklare. Den andra tjänsten är uppdraget att genomlysa och teckna en vision för Equmeniakyrkans diakonala uppdrag i framtiden. Hennes CV är omfattande för en 40-åring, med studieår i Uruguay, praktikperiod på ambassaden i Argentina, studier vid olika universitet i statsvetenskap och etnologi samt talrika uppdrag i kyrkor, politik och idéburna rörelser.

 

Medberoende är diakonins fälla – att bli ”städhjälp” och ”smörjmedel”

Vi lever mitt i illusionen att människor kan må bra i ett samhälle och på en jord som mår allt sämre. Även kyrkan erbjuder verktyg för sinnesro, recovery, wellbeing, retreater och pilgrimsvandringar. Men utan en profetisk helhetssyn kan dessa viktiga verktyg bidra till att dölja grundproblemet – genom att ta hand om offren utan att säga något om den samhällsutveckling som slår ut allt fler och tar struptag på planeten. Då urartar diakoni och själavård till att bli ”smörjmedel” så att maskineriet inte ska gnissla så illa och störa oss med allt hetare febersignaler från ett sjukt samhälle.

Det är på denna punkt Anna Ardins bok vill hjälpa oss. Hon är radikal, men inte aggressiv. Megafonen är inte hennes primära instrument. Precis som Martin Luther King talar hon om att först lyssna ödmjukt, att sedan gå in i en rak men respektfull dialog och – om detta misslyckas – använda megafonen i kyrkor, politikens högborgar och på gator och torg, precis som King gjorde. I boken finns stringenta bidrag av medförfattare med ett befrielseteologiskt patos, även om alla inte når upp till samma nivå.

 

Panelen speglar bokens utmaning och löfte

Joel Halldorftrodde inte att någon i panelen ville skriva ”profet” på sitt visitkort. Ändå är han själv besläktad med bibelns profeter genom sin skarpa tidsanalys som ledarskribent i Dagen, krönikör på Expressen och böcker som Gud – återkomsten. Precis som Halldorf navigerar Anna Ardin mellan engagemanget i kyrkan och livet på barrikaderna långt utanför. Det som berör mig och många andra är deras glödande tro att kyrkan behövs och kan göra en skillnad.

Omar Mustafa är välkänd muslim, född i Libanon 1985, som gjorde raketkarriär inom svensk socialdemokrati och kom ända in i partistyrelsen (2013). Men då anklagas han att som ordförande i Islamiska förbundet ha medverkat till att inbjuda antisemitiska och homofoba föreläsare, vilket ledde till hans dramatiska avgång. På nätet kan vi se hur många protesterar mot ”drevet” och mitt i skaran av muslimer, kristna socialdemokrater och andra står Anna Ardin, diakonklädd och med sin megafon i högsta hugg. Nu deltar Omar i hennes releasepanel som rektor för Ibn Rushd (muslimskt studieförbund). Sannolikt studsade åtskilliga till att han skulle medverka, men det rimmar oerhört väl med diakonins ledstjärna – Jesus och hans rörelse för tvåtusen år sedan. Inte minst den avspända dialogen mellan pingstvännen Halldorf och muslimen Mustafa är ett löfte för Sveriges utsatta stadsdelar som hotar att bli lika våldsdrabbade som på Jesu tid.

Magnus Bodin lärde jag känna och hade ett fint samarbete med när han var diakon på Fryshuset och i den välkända Fryshuskyrkan. Nu har han varit diakon på Kyrkokansliet och – precis som Ardin – arbetat fram Vägledning för diakonininom Svenska Kyrkan. Han har gjort det i olika fokusgrupper i dialog med en referensgrupp på 50 resurspersoner, bland andra Anna Ardin (boken publiceras senare). Det finns många likheter och det är uppenbart att de två processerna berikat varandra. Det är inte bara Magnus Bodin som talar varmt om Ardins bok i Svenska Kyrkan, KG Hammar använder osedvanligt starka ord i sin baksidestext. Läs mer!

 

Harrys reflektion: Profetisk och prästerlig teologi

Under releasen hade jag en inre dialog med portalgestalten för den profetiska diakonin som levde för 2700 år sedan. Nere på kontinenten drabbades jag som ung student av Amos, Kings favoritprofet. På slätten utanför Jerusalem hörde han ”Lejonet” ryta som fick honom att med hast bryta upp och bege sig till årets stora religiösa högtid i Norra Rikets centralhelgedom i Betel. Där blev det frontalkollision med den prästerliga teologin.

Det är kanske inte så lätt att höra när Lejonet ryter bland smattrande trumpeter och mitt i den högljudda lovsången i templet? Men håller man elden vid liv hela natten under den tysta stjärnhimlen och är herde för de vettskrämda fåren, då hör man lejonen tydligt och vet att det är allvar å färde. Jag lämnar sista ordet till Amos när han framför budskapet och sätter sitt liv på spel:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider …
Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
(Amosboken 5:21-24)

3 mars 2019 at 8:17 f m

Jag är så trött på 2010-talets svar på 30-talets judeinfiltrationsteorier. Så trött på progressiva politiker som kastat klassanalysen över bord till förmån för rasistanalyser. Så trött på forskare som väljer att bortse från grundläggande vetenskaplighet för att bevisa urgamla teorier om de lögnaktiga muslimerna eller debattörer som väljer polariserande spår för att de ger medvind, och myndigheter som till varje pris vill bevisa att radikala organisationer inte bara är kaxiga och irriterande – utan en del av en världsvid konspiration.

Det är vidrigt med det skuggsamhälle som växer fram, där kriminella gäng och antidemokratiska ledare värvar följare bland människor som törstar efter andlig och existentiell vägledning.

Men att svara mot detta genom att lyssna på dem som vill polarisera, dem som vill bevisa att de minsann inte tillhör ”dom” som skapar problemen, som pekar ut en hel världsreligion med en miljard följare som drivkraften i alla samhällsproblem, och som gör alla de rörelser som har kanske allra störst potential att vara själva nycklarna till lösningen – ja då skjuter man verkligen både sig själv och försoningen i foten.

Är lika trött på kommentaren: ”man får ju inte ens prata om problemen utan att kallas islamofob”.

Jo det får man, men man får liksom inte va islamofob! Prata hemskt gärna om terror i konfliktlösande syfte.

Prata hemskt gärna om hedersvåld, könsstympningar, tvångsäktenskap och påtvingade (eller avtvingade) kläder, utifrån ett kvinnorättsperspektiv.

Prata om de sjuka apostasilagarna, om diktaturernas metoder mot oppositionella, minoriteter, homosexuella, normbrytare som demokrati & MR-problem!

Vi är väldigt många som vill stötta er. De allra flesta som flytt från länder där terror är vardagsmat, där den här typen av kränkningar sker, ibland tom lagligt, är helt eniga i att detta är superviktigt! Men när ni gör det genom att peka ut oskyldiga som förövare, när ni gör det utan maktanalys, utan att försöka förstå och när ni låter dessa strider bli slagträn i en etnonationalistisk, socialkonservativ, högereaktionär diskurs om muslimer i största allmänhet, om islam som irrlära eller medeltida sekt, då förstör ni hela möjligheten att göra något åt det ni vill jobba emot och spär på rasismen samtidigt. Det är den för er lilla detaljen där i slutet om vem som är förövare ni behöver ändra. Det är väl egentligen ganska enkelt eller? Det finns ett samtal som behöver föras, men det bör omöjligt när fler och fler ogiltigförklaras som samtalspartners. Ibland av det enkla faktum att de har kontakter med dem som verkligen skulle behöva nås.

Att bunta ihop olika centra för religionsdialog, hela det breda Ibn Rushd studieförbund, Sveriges unga muslimer, den muslimska fredsrörelsen, de somaliska friskolorna och så vidare med terror, könsförtryck och kriminalitet, och skära av dem från alla möjliga samarbeten, är ett av de verkligt stora hindren för att faktiskt lösa exakt de problem man talar om.

Att förvägra människor identitet och andlighet. Det fattar ni väl själva att det inte löser ett jäkla dugg!? Jag blir så stressad av detta obegripligt korkade felslut.

De hundratals som anammar retoriken om att vi som vill försoning, som vill lyssna på varandra, samarbete, demokratiska spelregler, rättssäkerhet och tillit och menar att vi agerar som vi gör pga okunskap eller att vi skulle vara förledda. Att vi blir lurade. Ni har helt fel.

Det är den billiga förklaringen. Den som gör att man slipper ta itu med roten till det onda och faktiskt åstadkomma förändring och istället kan framstå som god i twittermobben, SD-botarnas och populisternas kamp mot väderkvarnar.

För det handlar inte om naivitet! Det handlar om tillit och hopp! Och att möta människor i ögonhöjd. Och här skulle jag kunna argumentera väldigt religiöst. Och ideologiskt. För det här är grunden i både helighet, människosyn och samhällsbygge.

12 februari 2019 at 10:20 e m

Min nya bok Politisk och profetisk diakoni släpps den 18/2 2019!

katalog vt 19 - framsida

Så här kommer mitt förlags katalog se ut till våren! Gå in på förlagets hemsida för att beställa före den 18 februari så får du den för bara 150 spänn (ord pris 179).

14 december 2018 at 3:18 e m

Gud klarar sig inte utan oss

Igår sa en pastor till mig att Gud klarar sig utan oss. I ett försök att förebygga den utbrändhet som skenar bland diakoner och pastorer. Vi är älskade oavsett vår prestation, vi är älskade bara i egenskap av människor, visst, det är helt centralt, men vi är också behövda.

Den gud jag tror på är ett barn som ligger värnlös i ett tillfälligt härbärge, en människa på flykt, en hemlös arbetare eller en svältande jemenit. Klarar sig Gud då utan oss? Kanske. Men eftersom vi ställt till det så att barnet ligger på härbärget, att mammon styr och världen brinner så innebär det ett minst lika starkt ställningstagande att inte göra något. Att låta status quo råda, att låta maktobalansen vara kvar.

Som diakon måste jag lova att stå på de förtrycktas sida. För mig är det exakt samma sak som att stå på Guds sida. Jag skulle nog formulera det som att Gud inte klarar sig utan mig. Eftersom Gud inte klarar sig, om jag väljer den andra sidan. Och även om ”Gud klarar sig” utan sin mänsklighet, så är det ju helt irrelevant. Gud blir meningslös för mig om jag inte finns. Gud blir meningslös för mänskligheten, om mänskligheten inte finns.

Gud är för mig i våra möten med varandra, de erfarenheter av kärlek som vi kan skapa i den här världen blir erfarenheter av kärlek. Att då separera handlingen från evangeliet, att säga att spela pingis med en ungdom (oavsett om vi lär henne bläddra i bibeln, oavsett om vi sjunger lovsång, oavsett om vi ber) per definition INTE är evangeliet, eller att evangeliet och pingisbordet vore två separata saker är en omöjlighet för mig i min tro.

Visa varandra kärlek, säger Jesus, och upphäver, eller sammanfattar åtminstone, alla andra bud. Att spela pingis är självklart inte kärlek heller, per definition, men det har stor potential att komma ganska nära. För jag tror inte att Jesus menar att vi ska känna romantiska känslor för alla jobbiga grannar och församlingsmedlemmar och medmänniskor, utan just att vi ska VISA kärlek. Att vi ska omsätta guds kärlek i handling, att vi ska göra saker för varandra, att vi ska ge varandra tid. Jag är övertygad om att Gud finns i oss och i våra bristfälliga försök inte ovanför oss eller oberoende av oss.

Vi blir självklart inte mindre älskade för att vi inte orkar allt, och vi kan självklart inte göra allt själv. Men vi kan bära världens lidande i våra hjärtan. Vi får dock inte tro att allt vilar på våra axlar. Det är inte bara något som bränner ut oss, det är också förmätet. Det är att tro att vi är Gud. Jag ber om sinnesro. Sinnesro att inte hamna i diket att jobba ihjäl mig. Men jag vill också varna för det andra diket, som jag känner är en mycket större risk för mig – att bli uppgiven, att det gör så ont att det är skönast att blunda. Blunda för min Gud som sitter och tigger utanför affären, äta chips när jag kollar på krig på teve och sen stänga av med den underbara känslan av att det inte är mitt ansvar, tycka att jag är för viktig för att spela pingis med en ungdom som vill vara med mig.

Att gud omsluter oss på alla sidor, att gud har all makt – men ändå är vanmäktig tycker jag förklaras bra i det fostret upplever i livmodern. Fostret är villkorslöst älskat, och kan inte göra någonting för att kvala ut sig från Guds kärlek, inte heller prestera sig till den. Den finns där på max. När vi då och då kan känna hur vi blir burna, kan känna kroppsminnena av att bli burna som barn, så tror jag att det är minnen av Gud. Och av hur modern gör allt för att barnet ska ha det bra. Men hon kan inte skydda oss från allt. Hon är hela vår värld, oavsett hur vi tror, men inte allsmäktig, inte ansvarig för det onda som ändå tränger igenom.

Efter livmodern föds vi dessutom. Vi föds ut till en värld av synd, vi kommer ut och börjar käka de där äpplena och tar så på oss inte bara makten utan också ansvaret. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Vi ska sträva efter att ta emot Guds rike som ett barn, men eftersom vi inte kan det, varken personligen eller som mänsklighet, så måste vi ta ansvar. Som Guds enda händer i den här världen så hänger en hel del faktiskt visst på oss, och det borde oroa oss. På samma sätt som vi inte finns utan våra föräldrar behöver de oss, ju mer åren går. Det är ofta så att de faktiskt inte ens klarar sig utan oss. Vi är sända och kallade och behövda.

Handlingen är ett svar eller konsekvens av att vara älskad är viktig, det är den förekommande nåden (enligt metodismen). Men den fullkomnande nåden kommer med att ikläda sig Kristus, som Paulus skriver – att älska tillbaka. För att den kärleken i sig fullkomnar, inte för att vi får någon slags straff om vi inte besvarar kallelsen.

För mig var insikten om att ignorera signalerna faktiskt inte dövar ångesten/det dåliga samvetet utan att de som funkar snarare är att rationellt titta på dem och resonera med gud vad de innebär, vilken som är min lilla del av lösningen. Att det inte är meningen att jag ska ta mer än jag kan bära – men inte heller mindre.
Om Gud inte behöver är det nära till hands att tänka att Gud inte finns, för då finns det andra som behöver mig som jag kan ägna min tid åt. Men arbetet blir då mycket mer tröstlöst, och enormt mycket mer stressande. Det är liksom den stora insikten för mig när jag hittade till Gud över huvud taget, att det jag gör passar in i en stor plan, att vår vilja och våra val är viktiga för Guds rike. Men att det inte står och faller med oss. Det hänger inte på mig, det hänger på Gud.

23 november 2018 at 4:33 e m

Det finns viktiga saker vi kan göra för Jemens barn

Det här är en pojke i Jemen. En av 22 miljoner människor i landet som behöver hjälp för att överleva. Kanske snart ytterligare ett till de redan 85 tusen barn som svultit ihjäl.

Det är mitt barn. Det är vårt barn. De dör av ett proxykrig mellan Saudi & Iran där svenska vapen är en pusselbit. Mitt barn dör av att världens polariseras, av klyftor, av att pengar anses mer värda än människor, av att det inte finns pengar till mat, mitt under black weekend.

För ett år sedan inledde den saudiledda koalitionen en total blockad i hamnar och flygfält i Jemen för att förhindra humanitär hjälppersonal och nödvändig utrustning att komma in i landet. Utan vapen hade de inte kunnat upprätthålla den politiken. Att sälja vapen till krigförande parter är att vara med i konflikten, att ta ställning för kriget, att välja militärt istället för humanitärt bistånd.

Nu tänker vi alla igenom på vilka sätt var och en av oss kan flytta ett sandkorn från den öken som breder ut sig. Ett sandkorn är ditt ansvar! Om det så bara är att swisha en slant till Rädda barnen.

22 november 2018 at 7:50 f m

I Johan Westerholms fantasifulla värld är jag en legitim måltavla

Det har publicerats ännu en makt-lista. Listan heter ”the dirty dozen” och är skriven av Johan Westerholm, medlem och vad jag förstår ännu förtroendevald socialdemokrat. Och allt mer konspirationsteoretisk, av det fantasifulla slaget, mycket påtagligt utan källor eller ens sannolikhet.

Listan sägs vara de tolv som bakom kulisserna ”styr S”, egentligen. De 12 ”mäktigaste”:

Socialdemokraternas mäktigaste, “The Dirty Dozen”:

1. Carin Jämtin, idag generaldirektör för Sida men tidigare partisekreterare

2. Carina Persson, VD för Campus Bommersvik

3 & 4 Ulf Bjereld och Marie Demker, båda verksamma vid Göteborgs Universitet

5. Anna Ardin, verksam vid “Forum – idéburna organisationer med social inriktning”, Forum, samt diakon i Equmeniakyrkan

6. Carina Ohlsson, riksdagsledamot samt ledamot av socialdemokraternas centrala valberedning

7. Annika Söder, kabinettsekreterare vid UD

8. Annika Nilsson, kanslichef på LO

9 & 10 Emma Lennartsson & Johan Sjölander, tidigare statssekreterare samt nuvarande kommunsekreterare i Stockholms Arbetarekommun

11. Wanja Lundby Wedin, tidigare LO-ordförande men idag vice ordförande i Svenska Kyrkans styrelse

12. Pierre Schori, tidigare biståndsminister och utrikespolitisk rådgivare

Det är alltså en lista bestående av mestadels kvinnor och folk som lämnat tyngre maktpositioner inom S, men som ännu skriver artiklar och i flera fall ganska kritiska mot S. Folk som syns lite utåt. Och framförallt: folk Johan Westerholm inte gillar.

För är det något som förenar oss på den här listan så är det knappast det Johan Westerholm skriver. Vi styr inte S mer än Löfven. Vi har inga järnnävar, i alla fall inte jag. Vi känner inte varandra, vi har i flera fall aldrig ens pratat med varandra, Pierre Schori har jag aldrig sett live och Annika Nilsson vet jag inte ens hur hon ser ut. Jag sitter på försenade pendeltåg & byter blöjor & har spänningshuvudvärk. Jag gråter över barn i flyktingläger, försöker få autogiro för elräkningen så att jag inte ska få påminnelseavgifter och ska hinna klart innan midsommar. Den där hjälpen du erbjöd för att Google-optimera bort alla taskiga artiklar om mig som du erbjöd 2010 Johan, jag behöver den nu!

För några år sedan, när det ännu var kurderna och inte muslimerna som sades bära all skuld för hedersvåld, när det ännu var Bilderberggruppen och inte muslimerna som styrde ekonomin, när det ännu var vedertaget att högerextrema riksdagsledamöter var en större demokratirisk än studiecirklar om mänskliga rättigheter (sic). Då var jag och Johan Westerholm nämligen vänner.

Vi bloggade i det progressiva nätverket netroots, var överens om att högersossarna på PR-byråerna hade mer makt än de borde och att vi behövde stärka S interndemokrati. Han fixade och trixade med länkar mellan bloggar vid rätt tidpunkter för att få upp oss i sökmotorer när vi i Rebella släppte vår Framtidsrapport i samband med valanalys av EU-valet 2009. Vi kallade oss kärleksfulla kritiker. Men sedan dess har Westerholms trogna läsare präglats av allt mer hat.

När han började spåra ur med tok-påståenden om muslimer, använda auktoritetsargument och närma sig alt-rightrörelsen i vår interna grupp på Facebook (som han bjudit in mig till) så sa jag emot. Han lämnade sedan gruppen. Och efter det har jag fortsatt att försvara muslimers lika rättigheter och sagt att det inte räcker för MSB-forskare att använda Westerholms stolliga blogginlägg som fakta för att utmåla studieförbund som terrorceller.

I övrigt vet jag faktiskt inte vad jag gjort honom. Jo! Jag har gått Bommersviksakademin. Det är en utbildning för unga inom sossarna & facket. Fyra helger med seminarier om ledarskap och politik. En väldigt bra utbildning men bred och med alla möjliga mer eller mindre parti-nära personer som gått. Fem eller sexhundra personer har gått vid det för laget. Men inte Johan Westerholm. Han ville gärna, men hade passerat åldersgränsen på 35 år. Carin Jämtin hade tydligen sagt något som han tolkat som att han skulle få undantag, men det blev inte så, och Carina Persson fixade inte heller in honom. Kanske därför som de fått platserna 1 och 2 på listan. För att de skulle styra partiet är bara trams. Att jag skulle göra det är satir.

Men grejen är att jag tror att Johan vet det. Jag tror inte att han tappat förståndet så pass. Och den verkliga effekten av ett sånt här inlägg är dels en del skratt bland mina vänner. Kollegor som ber mig fixa politiska frågor de kämpar med att få igenom och skämt om hemliga tunnelbanestationer under Sveavägen 68 och ritualer i månsken. Men också radikalisering av dem som hatar sossarna.

Socialdemokrater känner sympati med oss som står på listan, men sverigedemokrater och deras näthatare stärks i sin syn på oss som legitima måltavlor. Jag tror helt enkelt att Johan tycker så illa om oss att han vill bussa hundarna på oss. Jag tycker att det är enormt tragiskt.

21 juni 2018 at 1:31 f m

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier