Posts filed under ‘politik’

Gud klarar sig inte utan oss

Igår sa en pastor till mig att Gud klarar sig utan oss. I ett försök att förebygga den utbrändhet som skenar bland diakoner och pastorer. Vi är älskade oavsett vår prestation, vi är älskade bara i egenskap av människor, visst, det är helt centralt, men vi är också behövda.

Den gud jag tror på är ett barn som ligger värnlös i ett tillfälligt härbärge, en människa på flykt, en hemlös arbetare eller en svältande jemenit. Klarar sig Gud då utan oss? Kanske. Men eftersom vi ställt till det så att barnet ligger på härbärget, att mammon styr och världen brinner så innebär det ett minst lika starkt ställningstagande att inte göra något. Att låta status quo råda, att låta maktobalansen vara kvar.

Som diakon måste jag lova att stå på de förtrycktas sida. För mig är det exakt samma sak som att stå på Guds sida. Jag skulle nog formulera det som att Gud inte klarar sig utan mig. Eftersom Gud inte klarar sig, om jag väljer den andra sidan. Och även om ”Gud klarar sig” utan sin mänsklighet, så är det ju helt irrelevant. Gud blir meningslös för mig om jag inte finns. Gud blir meningslös för mänskligheten, om mänskligheten inte finns.

Gud är för mig i våra möten med varandra, de erfarenheter av kärlek som vi kan skapa i den här världen blir erfarenheter av kärlek. Att då separera handlingen från evangeliet, att säga att spela pingis med en ungdom (oavsett om vi lär henne bläddra i bibeln, oavsett om vi sjunger lovsång, oavsett om vi ber) per definition INTE är evangeliet, eller att evangeliet och pingisbordet vore två separata saker är en omöjlighet för mig i min tro.

Visa varandra kärlek, säger Jesus, och upphäver, eller sammanfattar åtminstone, alla andra bud. Att spela pingis är självklart inte kärlek heller, per definition, men det har stor potential att komma ganska nära. För jag tror inte att Jesus menar att vi ska känna romantiska känslor för alla jobbiga grannar och församlingsmedlemmar och medmänniskor, utan just att vi ska VISA kärlek. Att vi ska omsätta guds kärlek i handling, att vi ska göra saker för varandra, att vi ska ge varandra tid. Jag är övertygad om att Gud finns i oss och i våra bristfälliga försök inte ovanför oss eller oberoende av oss.

Vi blir självklart inte mindre älskade för att vi inte orkar allt, och vi kan självklart inte göra allt själv. Men vi kan bära världens lidande i våra hjärtan. Vi får dock inte tro att allt vilar på våra axlar. Det är inte bara något som bränner ut oss, det är också förmätet. Det är att tro att vi är Gud. Jag ber om sinnesro. Sinnesro att inte hamna i diket att jobba ihjäl mig. Men jag vill också varna för det andra diket, som jag känner är en mycket större risk för mig – att bli uppgiven, att det gör så ont att det är skönast att blunda. Blunda för min Gud som sitter och tigger utanför affären, äta chips när jag kollar på krig på teve och sen stänga av med den underbara känslan av att det inte är mitt ansvar, tycka att jag är för viktig för att spela pingis med en ungdom som vill vara med mig.

Att gud omsluter oss på alla sidor, att gud har all makt – men ändå är vanmäktig tycker jag förklaras bra i det fostret upplever i livmodern. Fostret är villkorslöst älskat, och kan inte göra någonting för att kvala ut sig från Guds kärlek, inte heller prestera sig till den. Den finns där på max. När vi då och då kan känna hur vi blir burna, kan känna kroppsminnena av att bli burna som barn, så tror jag att det är minnen av Gud. Och av hur modern gör allt för att barnet ska ha det bra. Men hon kan inte skydda oss från allt. Hon är hela vår värld, oavsett hur vi tror, men inte allsmäktig, inte ansvarig för det onda som ändå tränger igenom.

Efter livmodern föds vi dessutom. Vi föds ut till en värld av synd, vi kommer ut och börjar käka de där äpplena och tar så på oss inte bara makten utan också ansvaret. Att bli vuxen handlar om att ta ansvar. Vi ska sträva efter att ta emot Guds rike som ett barn, men eftersom vi inte kan det, varken personligen eller som mänsklighet, så måste vi ta ansvar. Som Guds enda händer i den här världen så hänger en hel del faktiskt visst på oss, och det borde oroa oss. På samma sätt som vi inte finns utan våra föräldrar behöver de oss, ju mer åren går. Det är ofta så att de faktiskt inte ens klarar sig utan oss. Vi är sända och kallade och behövda.

Handlingen är ett svar eller konsekvens av att vara älskad är viktig, det är den förekommande nåden (enligt metodismen). Men den fullkomnande nåden kommer med att ikläda sig Kristus, som Paulus skriver – att älska tillbaka. För att den kärleken i sig fullkomnar, inte för att vi får någon slags straff om vi inte besvarar kallelsen.

För mig var insikten om att ignorera signalerna faktiskt inte dövar ångesten/det dåliga samvetet utan att de som funkar snarare är att rationellt titta på dem och resonera med gud vad de innebär, vilken som är min lilla del av lösningen. Att det inte är meningen att jag ska ta mer än jag kan bära – men inte heller mindre.
Om Gud inte behöver är det nära till hands att tänka att Gud inte finns, för då finns det andra som behöver mig som jag kan ägna min tid åt. Men arbetet blir då mycket mer tröstlöst, och enormt mycket mer stressande. Det är liksom den stora insikten för mig när jag hittade till Gud över huvud taget, att det jag gör passar in i en stor plan, att vår vilja och våra val är viktiga för Guds rike. Men att det inte står och faller med oss. Det hänger inte på mig, det hänger på Gud.

23 november 2018 at 4:33 e m

Det finns viktiga saker vi kan göra för Jemens barn

Det här är en pojke i Jemen. En av 22 miljoner människor i landet som behöver hjälp för att överleva. Kanske snart ytterligare ett till de redan 85 tusen barn som svultit ihjäl.

Det är mitt barn. Det är vårt barn. De dör av ett proxykrig mellan Saudi & Iran där svenska vapen är en pusselbit. Mitt barn dör av att världens polariseras, av klyftor, av att pengar anses mer värda än människor, av att det inte finns pengar till mat, mitt under black weekend.

För ett år sedan inledde den saudiledda koalitionen en total blockad i hamnar och flygfält i Jemen för att förhindra humanitär hjälppersonal och nödvändig utrustning att komma in i landet. Utan vapen hade de inte kunnat upprätthålla den politiken. Att sälja vapen till krigförande parter är att vara med i konflikten, att ta ställning för kriget, att välja militärt istället för humanitärt bistånd.

Nu tänker vi alla igenom på vilka sätt var och en av oss kan flytta ett sandkorn från den öken som breder ut sig. Ett sandkorn är ditt ansvar! Om det så bara är att swisha en slant till Rädda barnen.

22 november 2018 at 7:50 f m

I Johan Westerholms fantasifulla värld är jag en legitim måltavla

Det har publicerats ännu en makt-lista. Listan heter ”the dirty dozen” och är skriven av Johan Westerholm, medlem och vad jag förstår ännu förtroendevald socialdemokrat. Och allt mer konspirationsteoretisk, av det fantasifulla slaget, mycket påtagligt utan källor eller ens sannolikhet.

Listan sägs vara de tolv som bakom kulisserna ”styr S”, egentligen. De 12 ”mäktigaste”:

Socialdemokraternas mäktigaste, “The Dirty Dozen”:

1. Carin Jämtin, idag generaldirektör för Sida men tidigare partisekreterare

2. Carina Persson, VD för Campus Bommersvik

3 & 4 Ulf Bjereld och Marie Demker, båda verksamma vid Göteborgs Universitet

5. Anna Ardin, verksam vid “Forum – idéburna organisationer med social inriktning”, Forum, samt diakon i Equmeniakyrkan

6. Carina Ohlsson, riksdagsledamot samt ledamot av socialdemokraternas centrala valberedning

7. Annika Söder, kabinettsekreterare vid UD

8. Annika Nilsson, kanslichef på LO

9 & 10 Emma Lennartsson & Johan Sjölander, tidigare statssekreterare samt nuvarande kommunsekreterare i Stockholms Arbetarekommun

11. Wanja Lundby Wedin, tidigare LO-ordförande men idag vice ordförande i Svenska Kyrkans styrelse

12. Pierre Schori, tidigare biståndsminister och utrikespolitisk rådgivare

Det är alltså en lista bestående av mestadels kvinnor och folk som lämnat tyngre maktpositioner inom S, men som ännu skriver artiklar och i flera fall ganska kritiska mot S. Folk som syns lite utåt. Och framförallt: folk Johan Westerholm inte gillar.

För är det något som förenar oss på den här listan så är det knappast det Johan Westerholm skriver. Vi styr inte S mer än Löfven. Vi har inga järnnävar, i alla fall inte jag. Vi känner inte varandra, vi har i flera fall aldrig ens pratat med varandra, Pierre Schori har jag aldrig sett live och Annika Nilsson vet jag inte ens hur hon ser ut. Jag sitter på försenade pendeltåg & byter blöjor & har spänningshuvudvärk. Jag gråter över barn i flyktingläger, försöker få autogiro för elräkningen så att jag inte ska få påminnelseavgifter och ska hinna klart innan midsommar. Den där hjälpen du erbjöd för att Google-optimera bort alla taskiga artiklar om mig som du erbjöd 2010 Johan, jag behöver den nu!

För några år sedan, när det ännu var kurderna och inte muslimerna som sades bära all skuld för hedersvåld, när det ännu var Bilderberggruppen och inte muslimerna som styrde ekonomin, när det ännu var vedertaget att högerextrema riksdagsledamöter var en större demokratirisk än studiecirklar om mänskliga rättigheter (sic). Då var jag och Johan Westerholm nämligen vänner.

Vi bloggade i det progressiva nätverket netroots, var överens om att högersossarna på PR-byråerna hade mer makt än de borde och att vi behövde stärka S interndemokrati. Han fixade och trixade med länkar mellan bloggar vid rätt tidpunkter för att få upp oss i sökmotorer när vi i Rebella släppte vår Framtidsrapport i samband med valanalys av EU-valet 2009. Vi kallade oss kärleksfulla kritiker. Men sedan dess har Westerholms trogna läsare präglats av allt mer hat.

När han började spåra ur med tok-påståenden om muslimer, använda auktoritetsargument och närma sig alt-rightrörelsen i vår interna grupp på Facebook (som han bjudit in mig till) så sa jag emot. Han lämnade sedan gruppen. Och efter det har jag fortsatt att försvara muslimers lika rättigheter och sagt att det inte räcker för MSB-forskare att använda Westerholms stolliga blogginlägg som fakta för att utmåla studieförbund som terrorceller.

I övrigt vet jag faktiskt inte vad jag gjort honom. Jo! Jag har gått Bommersviksakademin. Det är en utbildning för unga inom sossarna & facket. Fyra helger med seminarier om ledarskap och politik. En väldigt bra utbildning men bred och med alla möjliga mer eller mindre parti-nära personer som gått. Fem eller sexhundra personer har gått vid det för laget. Men inte Johan Westerholm. Han ville gärna, men hade passerat åldersgränsen på 35 år. Carin Jämtin hade tydligen sagt något som han tolkat som att han skulle få undantag, men det blev inte så, och Carina Persson fixade inte heller in honom. Kanske därför som de fått platserna 1 och 2 på listan. För att de skulle styra partiet är bara trams. Att jag skulle göra det är satir.

Men grejen är att jag tror att Johan vet det. Jag tror inte att han tappat förståndet så pass. Och den verkliga effekten av ett sånt här inlägg är dels en del skratt bland mina vänner. Kollegor som ber mig fixa politiska frågor de kämpar med att få igenom och skämt om hemliga tunnelbanestationer under Sveavägen 68 och ritualer i månsken. Men också radikalisering av dem som hatar sossarna.

Socialdemokrater känner sympati med oss som står på listan, men sverigedemokrater och deras näthatare stärks i sin syn på oss som legitima måltavlor. Jag tror helt enkelt att Johan tycker så illa om oss att han vill bussa hundarna på oss. Jag tycker att det är enormt tragiskt.

21 juni 2018 at 1:31 f m

FN bekräftar: rasdiskrimineringen ökar i Sverige

Om mindre än en vecka avslutas muslimernas heliga fastemånad. Bra kämpat och en välsignad eid al fitr till er alla! Och apropå det så vill jag också uppmärksamma FN:s rasdiskrimineringskommittés granskning av Sverige som släpptes nyligen, som bekräftar något vi i Hjärta varnat för länge – att muslimer är en särskilt utsatt grupp i Sverige.

Kommittén består av 18 oberoende experter som enligt stadgarna ska ha “hög moralisk integritet och omvittnad opartiskhet”, och är valda på fyra år. De gör förhör med regeringar och representanter från civilsamhället och sammanställer därefter sina slutsatser, en gång vart femte år för alla länder i FN.

Och nu kommer det hemska. En bekräftelse på att vår oro över utvecklingen i Sverige, där Socialdemokraterna går i sitt danska systerpartis fotspår och där fascisterna påstår sig se ”en ny vår” komma för sin människofientliga politik: kritiken mot Sverige hårdnar. Ett ”stort antal hatbrott och fortsatt rasistiskt våld” särskilt mot muslimer och afrosvenskar är ett av en rad mycket allvarliga kritiska slutsatser.

”Vi är oroliga över att Sverige tillåter organisationer som stöttar och sporrar rasistiskt hat”, skriver de och kräver ”omedelbara krafttag mot rasism”. Även hatet mot judar, romer och samer lyfts, och kopplas inte bara till det faktum att vi tillåter rasistiska och nazistiska grupper att hetsa, utan också hur hatbrott inte utreds, hur media och valkampanjer bidrar till klimatet och de stereotypa bilderna av vissa grupper av människor och till och med hur lagstiftningen bidrar till diskriminering.

FNs kommitté mot rasdiskriminering har som sagt bland annat riktat hård kritik mot Sveriges behandling av samerna. Brist på lagstiftning som skyddar samernas rätt på deras egna traditionella landområden exempelvis. Att vissa grupper av samer inte får samma rättigheter, att kompensation för rovdjursskador är svårt att få ut och att stora företags önskemål om att vi inte ska underteckna viktiga internationella konventioner accepteras, även av S och MP.

Men kanske allra mest problematiskt anser de vara attacker och rasism mot muslimer i Sverige. ”Vi är mycket bekymrade över attacker mot moskéer. Vi är också oroade över att terroristlagar på oproportionerligt inriktas på muslimer medan brott av andra grupper, som neonazistiska grupper, inte utreds som terrorbrott. Stereotypisk framställning av muslimer i medierna och av politiker är också oroväckande.”

Personligen upplever jag att det snart inte går att föra ett enda vettigt samtal med människor utan att islam och muslimer kommer på tal som problem och förtryckare. Oavsett om det handlar om att värna demokratin, yttrandefriheten, andra minoriteter, kvinnor, HBTQ-personer och så vidare, hindra segregation eller främja kultur och bildning eller rentav bekämpa svälten i världen, så kan det landa i att problemet är islam eller muslimer som grupp. (En ledarskribent sa upp bekantskapen med mig när jag som S-märkt politisk chefredaktör på Gotlands tidningar refuserade hennes vansinniga artikel om hur svälten i Afrika var orsakad av islam!) Vi måste bryta den här trenden, i valkampanjerna, i media och i våra privata samtal. Hatbrott och diskriminering av människor på grund av religion eller etnisk tillhörighet måste hejdas, nu.

Anna Ardin

Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm

 

9 juni 2018 at 6:05 e m

Lugna ner er, väktare & polis

Har skrivit en insändare till Jönköpingsposten:

I fredags klev jag av tåget i Jönköping. Solen sken och jag såg fram emot en spännande helg på vår förbundskongress i er fina stad.

Och då fick jag bevittna något som kändes lite otäckt och oroväckande. Nämligen hur väktare skrek åt och hetsade mot en grupp unga killar och slutligen, med hjälp av en person som utgav sig för att vara polis, handfängslade och släpade iväg en av dem. En ungdom som inte på något sätt var hotfull eller aggressiv.

Jag vet inte upprinnelsen till händelsen, men jag hörde hur väktarna upprepade gånger skrek ”håll käften”, utan att några röster höjdes från dem som skulle ”hålla käften”. Och den unga killen som blev handfängslad gjorde inget motstånd, men sa ”jag har inte gjort något”. Det har du visst, ropade väktaren, ”du lägger dig i hela jävla tiden”. Sedan släpades han iväg. Kort därefter kom inte mindre än tre polisbilar med blåljus och sirener!

Oavsett hur bråket startade så var det mycket tydligt att den här pojken inte var orsaken och att han blev utsatt för en kraftig överreaktion. Och att det skedde i en situation där väktare och polis snarare eldade på än lugnade ner situationen.

Är det detta som gör att det behövs fler poliser, för att resurserna skickas åt fel håll? Är det så här vi ska bygga trygghet och tillit i vårt land? Hur arbetar egentligen väktare och polis i Jönköping med metoder för att avvärja bråk och lugna ner situationer? Av det jag såg så verkar det som att det skulle kunna behövas.

Om medborgarna ska ha tillit och respekt till myndigheterna så måste myndigheterna visa tillit och respekt för medborgarna.

Anna Ardin
Socialdemokrater för tro och solidaritet

(Ja, killarna hade svart hår och väktare/polis hade inte det, det tror jag var relevant för de senares reaktion, så det bör de nog inkludera i en eventuell utbildning, men huvudpoängen gäller deras bemötande mot alla medborgare.)

9 juni 2018 at 5:59 e m

Aldrig nog

Det går sådär för mig med projektet Ge åt alla som ber dig. Jag känner mig otillräcklig. Det här med större slantar till dem jag går förbi ofta funkar inte alls, jag slipper varken samvetet eller överösning av desperata behov. Och jag lyckas sällan växla i tid. I pengar räknat har det inte gått åt mycket, men i skam och besvär och dåligt samvete desto mer.

När Geta/Andrea skulle åka hem för att föda sitt barn köpte jag hennes lager av sjalar för 2500. Tänker att jag ska sälja vidare eller ha som presenter. Att hon får jobba, betala skatt, få välfärd och bli en helt vanlig medborgare är verkligen det enda rimliga. Vi måste bygga ut välfärden i världen så att den omfattar alla. Andrea är enormt socialt kompetent och driftig, det är så fel enligt alla demokratiska ideologier att hon inte fått gå i skolan och att hon ska stå utanför allt. Hur gör vi?

7 februari 2018 at 10:12 f m

Hur stort är ”problemet” egentligen?

Det börjar nästan bli löjligt med mina 38 skramlande kronor i fickan. Ingen okänd har bett mig om nåt på en vecka. Inte ens om vägen..

eller jo! En italiensk familj hörde av sig och ville byta bostad med oss på semestern de hade nu i februari. De får låna vårt övernattningsrum. Så får deras fina hus vid medelhavet stå tomt i några dar :D

16 januari 2018 at 11:30 e m

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier