Posts tagged ‘demokrati’

Våga sörja revolutionen

”Revolutionen är omodern, uttömd som ambition, upplöst som politisk ontologi, misskrediterad av dagens politiska epistemologi – den är helt enkelt ute ur bilden. Varför då sörja den? Helt enkelt därför att dess död tycks innebära att våra drömmar om en bättre värld är döda.

Trots den tappra vänsterretoriken om »basdemokrati«, »regnbågsallianser«, »postidentitetspolitik« och »motstånd« är det svårt att förstå hur våra politiska ansträngningar – av intellektuellt eller av annat slag – i avsaknad av revolutionen ska kunna utmynna i en radikal förändring av dagens ordning till en rättvisare, friare och jämlikare ordning. Vår kritik av den befintliga ordningen svarar inte mot något förändringsperspektiv – det finns inga trovärdiga alternativ eller några vägar som leder till dem. En allvarligt menad kritik som inte ställer i utsikt en ny framtid … en sjukdom utan bot … hur gå vidare i en sådan situation? Vad är under dessa omständigheter alternativen till förtvivlan, melankoli eller resignation?

Vanligast i dag är impulsen att anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. »Kritisera inte det du inte kan förändra» eller »uppehåll dig inte vid ett problem om du inte har någon lösning på« är tidens outtalade slagord. Genomgripande kritik av kapitalismen (och inte bara dess förmodat senaste »globaliserade« form), av äktenskapet och familjen, av den massmediala kulturen, ja faktiskt kritiken som sådan, har också i stort sett försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program. Men en sådan inskränkning
försätter bara vänstern i djupare förtvivlan, eftersom försoningen med formen och innehållet hos det som är får till följd att vänstern överger den politiska orientering som den är ensam om, den som sätter i fråga de befintliga samhällsförhållandena och talar för rättvisare och mänskligare förhållanden.

Vilka möjligheter finns det dä att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta? Vilket än så länge obrukade politiska medvetande krävs för att verka under sådana förhållanden?

En annan utbredd tendens är att skylla vår omöjliga situation på »dem« (de nykonservativa, högern, antifeministerna, olika potentater i politiken eller näringslivet) eller på någon föraktad del av »oss« (sekteristisk identitetspolitik, poststrukturalism). Därmed avleds uppmärksamheten från det som försatte oss i denna situation samtidigt som vår möjlighet att upptäcka problematiska politiska ställningstaganden och grupper som har sitt upphov i dem begränsas, till exempel förkastande av kritik, statscentrerad reformism som utmynnar i ökad reglering eller vänsterfeministisk politik som inskränks till mer eller mindre kraftlösa protester och missnöjesyttringar. Benägenheten att klaga och rikta anklagelser mot andra tenderar dessutom att tränga undan motivationen att utveckla strategier för att ta makten, den befäster snarare än ställer till rätta de förhållanden som den beskärmar sig över. Själva dess vresighet är ett säkert tecken på sorg.

Om den politiska omvandlingens modalitet under moderniteten var revolutionen, vad befinner sig där bortom? Vari består förlustens »bortom« och på vilket sätt öppnar förlusten i sig för detta bortom? Vilka är den radikala politikens och samhällsförändringens möjliga postrevolutionära modaliteter i vår tid? Revolutionen var alltid som vackrast när allt var möjligt och när detta stimulerade det politiska risktagandet, fantasin, omvälvningen, ifrågasättandet och visionen. Revolutionens nollpunkt däremot var dess ursinniga vilja till makt som renodlades till fundamentalism – den bolsjevikiska diktaturen, kulturrevolutionen, Napoleon och/eller skräckväldet och på sitt sätt även det konstitutionella konventet i USA. Även de ickepolitiska »revolutionernas« frigörelseimpuls – den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen, informationsrevolutionen – kastades om när de vann hegemoni och slog rot i institutionerna, liksom alla system håller tillbaka kritik, sätter gränser för vad som kan tänkas, sägas och göras och betraktar sina sanningar som absoluta. Alla revolutioners thermidor vet genast vad som ska följa efter de möjligheter som skapats genom omvälvningen. De vet hur löftena ska infrias och att ändamålen helgar medlen. Denna visshet kullkastar fullständigt den anda som präglar omvälvningen och den ovissa framtidens tid, som gör den revolutionära intellektuella och politiska agitationen så berusande och fruktbar, så fantasifull och uppfinningsrik. Hur kan den revolutionära andan hållas vid liv utan att revolutionen går vidare mot det kända och kontrollerbara? Hur kan denna återstod av revolutionen odlas i form av en utopisk fantasi som gör sig av med dess löfte att sona det förflutna och förverkliga sig i framtiden? Hur kan framför allt denna utopiska impuls dras in i en annan tidslighet, så att den kan underblåsa i stället för att hemsöka eller gyckla med vänsterns politiska liv i vår tid? Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. Uppgiften blir därmed att återskapa en utopisk fantasi utan revolutionär mekanism för dess förverkligande, så att denna fantasi kan komma till politisk användning, det vill säga bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet. Ett sådant återvinnande skiljer den radikala politiken från vänsterfundamentalismen å ena sidan och vägran att erkänna den liberala politiska pluralismens starka sociala och ekonomiska krafter å den andra. Detta är den politiska vägen mellan den postrevolutionära förtvivlan eller förlamningen och resignationen inför en liberal reformism som inte längre övertygar med sin idé om gradvisa förändringar. En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till – detta verkar vara det vänsterpolitiska medvetande som kan ge vår sorg ett produktivt postrevolutionärt uttryck.”

/Wendy Brown

Våga bortse från vad du tror är möjligt!

Våga prata om problemen även om du inte ännu har alla lösningar, men stanna inte där.

Motstånd och fantasi går hand i hand. Framtid och fantasi.

14 november 2022 at 9:38 f m

Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet, svensk-kubanska, inte kunna välja mellan Bush och Castro. V är inte rumsrent. Punkt.K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

14 januari 2012 at 5:25 e m 28 kommentarer

Miljöpartiet kan bli störst – men inte utan sina ideal

miljöpartiets affisch - modernisera Sverige. det ska vara enkelt att ta sig fram på klimatvänliga och hälsosamma sätt. Därför storsatsar vi på  både kollektivtrafiken och på att göra våra städer cykelvänligare.Idag på Brännpunkt skriver Svend Dahl & Stina Morian om MP att de behöver ”bredda sig mot mitten/liberalt håll, men samtidigt hålla dörren öppen vänsterut så att de trogna väljarna inte tappas” för att växa. Detta eftersom potentiella och lättrörliga väljare är mer mitten/liberala än de MP-trogna.

Och inombords skriker jag: nej!! Att strategiskt anpassa vad och hur man driver politik till opinionsundersökningar, att jaga procentenheter istället för att arbeta för det samhälle man vill se är just det som dödar S, som har potential att döda vilket parti som helst och hela demokratin.

Miljöpartiet ska inte börja anpassa sig till några opinionsundersökningar om vad ”folket vill ha”, de ska istället fortsätta precis som de gjort och stå upp för sina idéer och de förändringar de vill se i samhället. De ska bilda opinionen, inte följa den. De ska se till att driva individualiserad föräldraförsäkring och övertyga folk om varför det är viktigt, inte vara som populisterna som vill låta familjerna ”bestämma själva”, de ska tycka obekväma saker om gratis kollektivtrafik och hög bensinskatt eftersom deras medlemmar som läst på och arbetat med frågorna kommit fram till analyser om att det ger de effekter man vill se i samhället.

Det är det som är miljöpartiets styrka. Låt er inte luras att bli något annat.

För övrigt så undrar jag om man verkligen tänkt i socialdemokraterna när man påstår att det är unikt med väljare som både kallar sig socialister och liberaler?

”Miljöpartiets väljare återfinns både till vänster och höger, en tredjedel kallar sig liberaler och en tredjedel socialister. Detta är förstås unikt i svensk politik”

Med mitt kvinnliga kön, min bostadsrätt på söder, mina 32 år och min universitetsexamen så är jag så nära miljöpartistisk kärnväljare man kan komma tror jag, och jag ser mig personligen som liberal men knappast höger. Jag skulle beskriva mig som socialdemokrat: frihetlig socialist, vänsterliberal, grön och feminist. Jag kan inte bli miljöpartist eftersom de inte förmått omfamna en strukturell maktanalys, men tro mig när jag säger att jag gärna vill att MP ska stå starka. Därför är det viktigt att de inte följer Dahl och Morians råd, just de råd som sakta med säkert kväver mitt eget parti.

9 november 2011 at 6:59 e m 5 kommentarer

Eva Björling – en sann hjälte i Libyen

handelsministern

Eva Björling, hjältemodig handelsminister

Joel tipsade mig om en länk, som kanske kan förklara varför det ser ut att kanske bli demokrati i Libyen till slut.

Handelsminister Eva Björling (M) har nämligen varit där och ”kunnat påverka”, genom att sälja svenska övervakningssystem till Ghadaffi. Så att han verkligen kan hålla koll på och visa att han bryr sig om sina undersåtar.

Ibland är man ju stolt över att bo i ett av de länder i världen med störst vapen- & krigsmaterielförsäljning och att exporten ökat med 350% sedan 2001. Kanske kan hela världen bli demokratisk om vi fortsätter i den här takten.

Way to go Björling!

(Eller kanske inte. Och nej, jag sympatiserar inte med sossar som säljer vapen heller. Jag vet att vi sålde vapen redan innan den har senaste pangboomen och det ger inte på något sätt Björling moraliska rättigheter att låtsas att vapen till Khadaffi är en insats för fred och mänskliga rättigheter.)

Länkar från Martin MobergAb 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1,2, 3, DN 1, 2, 3, SVT 1, 2, SR 1, 2, 3, 4, 5

Läs också Lars G Linder om Arabisk vår och europeisk höst, Aftonbladet, DN, Ekot, Alliansfritt och Aftonbladets ledare om Syrien.

23 augusti 2011 at 11:55 f m 11 kommentarer

Sommarens roligaste debatt

En annan debatt jag haft i sommar som var väldigt skoj (oklart om den är avslutad eller inte) handlade om politikerarvoden.

Marcus Persson, den ganska nyliberale centerpartisten i rummet bredvid mitt skrev att politikers arvoden alltid är för höga. Jag taggade igång och skrev ett svar där jag även lyckades smälla till den moderate riksdagsledamoten Gustav Hoffstedt.

Han svarade på ett väldigt intressant sätt att han som moderat minsann inte alls vill minska politikens och demokratins omfattning och möjligheter. Jag svarade honom i tidningen att det var en politisk storskräll (på bloggen här), för min del blev det i alla fall sommarens största skrivfniss.

Här är originaltexten, som jag på redaktionen fick kommentaren ”härligt, du plockar honom i småbitar” för:

I lördags kunde man på Centerpartistiska Gotlänningens ledarsida här bredvid läsa att politikers arvoden alltid är för höga. Med andra ord: politiker borde inte ha någon lön alls.

Ledarskribenten Marcus Persson menar alltså att allt det arbete som politiker behöver lägga ner för att få vår demokrati att fungera ska finansieras helt privat. Som jag ser det finns det två alternativ.

Alternativ 1. är att politikerna arbetar frivilligt och gratis. Så att bara pensionärer, rika personer och andra som inte behöver arbeta för att försörja har möjlighet att vara politiker.

Alternativ 2. är att någon annan än vi medborgare betalar. Det betyder i praktiken att särintressen kommer att vara de enda intressena i politiken. Jag ser framför mig hur företag och organisationer sponsrar ”sina politiker”. Ju mer pengar desto fler och bättre politiker kan de få för sin sak. Oljeindustrin, privata vårdföretag och många andra som har mycket att vinna på att kunna styra politiken mer står redan i kö för att sponsra.

Att säga att politikerarvoden alltid är för höga visar på ganska vansinniga åsikter som få håller med om. Att uttrycka sig så plumpt som Persson är inte särskilt representativt för Centern, eller de borgerliga partierna i stort. Men riksdagsledamoten Gustav Hoffstedt (M) är några sidor tidigare inne på samma spår i en intervju kring politikerarvodena. Han säger att kostnaderna för politiker behöver minskas. Kanske inte alltid men i alla fall just här och just nu. När jag tänker efter så säger borgerliga politiker alltid så.

Hoffstedt vill spara pengar på att minska antalet politiker i kommunfullmäktige. Det är ingen bra strategi. Inför förra mandatperioden gjorde Sveriges kommuner sig av med totalt 3000 politiker för att just spara. Men kostnaderna för kommunernas politiska verksamhet ökade drastiskt som en följd av detta, från 4,8 miljarder 2006 till 5,6 miljarder 2009. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kom fram till att ett viktigt skäl till ökningen var att de politiker som var kvar måste göra mer för att få till allt det politiska arbete som behövde göras, och därför kostade mer i arvoden.

Jag är övertygad om att Persson och Hoffstedts åsikter inte bara handlar om att spara pengar. Utan egentligen snarare om att man vill minska demokratins omfattning och minska politikens möjligheter att ha inflytande över samhällsutvecklingen. På så sätt lägga kan man lägga ännu mer makt och ansvar hos tjänstemän och kanske framförallt hos privata företag.

Persson uppmuntrar heltidspolitiker som vill överleva att ägna sig åt sidouppgifter, som att ”skriva dåliga deckare”, eller annat som betalas av någon annan än oss medborgare.

I mina öron låter det som en helt fruktansvärd vision. En vision som kan stå oss väldigt dyrt, både ekonomiskt och demokratiskt.

Efter detta servade Hoffstedt upp en ny boll till mig som jag smashade här. :)

17 augusti 2011 at 6:48 f m 1 kommentar

Jag vill leva, jag vill dö i Norden

typiskt nordisk vy av en väg vid en hage

Idag känner jag en glädje mitt i sorgen efter Utøya, en glädje över att jag är nordbo. Jag är stolt över att det mest självklara svaret på våld och terror från mina landsmän och politiska kamrater hela tiden varit krav på färre vapen och mer demokrati. Inte mer vapen och hämnd som varit så vanligt de senaste åren.

Bara det att den misstänkte attentatsmannen togs levande tycker jag är en seger. Han kom inte undan med ett billigt skott i pannan utan kan ställas till svars, inte bara straffas, för det han gjort. Han kan hjälpa oss att förstå vad som gått fel. Jag är glad att hans brutalitet inte möttes med brutalitet.

Att gå efter principen om öga för öga skulle göra hela världen blind. Vi måste kunna se för att förstå. Därför är jag också glad att Sverigedemokrater som tidigare stöttade den misstänktes åsikter, men som nu plötsligt svängt till att förespråka dödsstraff för honom, fortsätter att mötas med skarp kritik.

Efter attackerna den 11 september 2001 var USA:s president Bush främsta reaktion att tala om vedergällning. Han sa att vi skulle jaga terrorister i ett korståg (sic) för att rensa världen från illgärningsmän.

Men illgärningsmännen har bara blivit fler i takt med att de skyldiga har jagats. I takt med att oskyldiga har torterats. I takt med att demokrati och mänskliga rättigheter har fått stå tillbaka och det förebyggande samhällsbygget hamnat i skymundan har hatet fullkomligen exploderat.

Därför är det en lättnad att lyssna till Norges statsminister Jens Stoltenbergs tal om det viktiga i livet, om ungas engagemang, om vikten av öppenhet och demokrati för att möta dessa utmaningar.

När sångerskan Malena Ernman skrev på Twitter “Min övertygelse är att ingen privatperson på planeten jorden ska tillåtas att bära vapen” (min övers.) fick hon stöd av många nordbor. Samtidigt som ilskan, inte minst från USA, inte visste några gränser.

Kraven på att möta våld med mer våld är ännu otroligt starkt i världen. Men kanske, kanske ser vi att det vänder nu?

En norsk mamma återgav vad hennes åttaåriga son sa när det började dyka upp hatgrupper mot den misstänkte gärningsmannen på Facebook:

“Men mamma! Vi måste komma ihåg att han som gjorde det där förmodligen har familj, han också! Kanske sitter mamman hans och gråter, och är rädd att hon har gjort något fel som fått en son som kunde hitta på något sådant. De har det nog fruktansvärt nu.”

Hatgrupper mot den misstänkte, eller ännu värre – de tankar som ventilerats i olika nätforum om angrepp mot hans familj, är fruktansvärda. Den hets som riktades mot muslimer omedelbart efter attacken i Oslo är också en del av samma fenomen. Viljan att hitta syndabockar att rikta sitt hat mot, viljan att skruva upp hatet i en tid när vi måste skruva ner det är stark.

Det är därför just nu vi behöver hålla fast vid vår övertygelse om att dödsstraff inte hjälper mot någonting.

Det är nu vi behöver lugna statsministrar som kan tillåta sig att sörja och fortsätta kampen för öppenhet och demokrati, trots de blodiga attackerna.

Det är nu vi behöver skolbarnens visdom och hovsångerskor som sätter ner foten. Det är nu du behövs.

Främlingsfientligheten, och kraven på våld och dödsstraff måste motverkas var vi än möter det, i riksdagen, på jobbet eller i vårt eget huvud.

Dett är en förkortad och omarbetad version av en artikel skriven för Guardian.

Tack Kristian för följande länkar Aftonbladet / DN / DN2 / DN3 / DN4 / SvD /Jinge / Röda Berget / Lasses blogg / Anybody´s place / Röda Malmö / Kildén & Åsman / Nattens bibliotek / DR Cais blogg / Martin Moberg / (S)ebsatians tankar / Loke – kultur & politik / Lindqvistiska hörnan / En journalists tankar / Jens tyckeri / Jämlikhetsanden / Pappas murslev /

1 augusti 2011 at 1:00 f m 3 kommentarer


Senaste inlägg