Posts tagged ‘Utoya’

Vi måste få lov att minnas förintelsen

Framsida av der Stürmer med titeln "Ritualmord - Die Juden sind unser Unglück."Min historieundervisning i skolan handlade framförallt om förintelsen under andra världskrigen och det 30-tal av hätsk retorik som ledde fram till den. Vi fick lära oss att vi måste prata om hur detta hemska kunde hända. Vi fick se hur man då sakta men säkert misstänkliggjorde grupper, hur man anklagade människor för alla möjliga hemskheter bara baserat på deras grupptillhörighet och hur man slutligen hade tillräckligt stöd för att börja mörda; judar, sossar, funktionshindrade, homosexuella, romer och så vidare. Syftet var att det som hände då aldrig skulle kunna hända igen.

Idag känner jag igen mycket av det jag lärt mig från Tyskland på 30-talet. Hetsstämningen, dödshot mot skådespelare i feministiska pjäser, dödshot mot mig själv, attacker mot sossar, inbillningar om att det pågår en konspiration av muslimer som vill ta över Europa. I Italien har det har till och med lyfts förslag på obligatoriska armbindlar för romer! I Europa. På 2000-talet!

”Var ska det sluta? Förstår dom inte att det kommer att gå riktigt illa?” säger Sonja Karlsson, en snart 80-årig före detta undersköterska som minns trettiotalet och andra världskriget väl, och som citeras på Tro & solidaritets vice ordförande Cecilia Dalman Eeks blogg. Sonja berättar om ”pensionerade grannar som gnäller på invandrare, socialdemokrater, muslimer, lesbianer och alla som är olika”. Hon vet hur syndabockar mejslas ut. Hon är rädd och orolig.

I detta menar Göran Hägglund till och med att vi inte ens ska få lov att använda oss av 30-talet som referensram till vad som sker. Med hjälp av Godwins lag (!) vill han förbjuda oss att jämföra något alls med vad som hände då. Han går så långt som att hävda att vänstern ”förgiftar” samtalet genom att våga analysera hur Breiviks ideologi lyfts fram av samhällsandan.

Samtidigt fortsätter Fredrik Reinfeldt driva Moderaternas ganska irrelevanta skrämselpropaganda mot Vänsterpartiet, när han gång på gång lyckas säga kommunist om Jonas Sjöstedt i senaste partiledardebatten.  Vi som jämför nu med 30-talet kallas överkänsliga och vår oro kallas för billig retorik. ”Islam är som kommunism eller nazism. Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda”, hade en integrationsutredare som jobbade med Nyamko Sabuni skrivit på sin blogg. Migrationsministern vill särbehandla vissa EU-medborgare och ta ifrån dem rättigheter att vistas i Sverige – om de är romer. Tvättäkta antifeministiska extremister ges mer och mer medieutrymme, människor som hävdar sådant som att män i allmänhet och de själva i synnerhet är så förtryckta av feministerna att det är relevant att jämföra feministerna med det brittiska imperiet och sig själva med Gandhi, eller feministerna med sydstaternas rasister och sig själva med Martin Luther King. Samtidigt som den erkända borgerliga tidsskriften Axess tydligt jämför feministerna med Salome, som övertalar makthavarna att avrätta guds utsända sanningssägare.

Verklighetsuppfattningen tycks vara att vänsterpartister (inte Breiviks åsiktsfränder) är det största hotet mot vår säkerhet, att muslimer måste hejdas innan de förslavar Europa, att romer är smuts och att feminister är mäktiga mördare. Det är en världsbild som tjänar sina politiska syften, men som är helt uppåt väggarna felaktig.

Samhällsklimatet hårdnar. Gevärsmynningarna är bokstavligt talat riktade mot vänsterrörelsen, mot muslimerna och mot feministerna. Det är vi som är måltavlorna för våldet. Men det är alla demokraters ansvar att vägra utgöra det grumliga vatten där de fula fiskarna trivs. Hoppas att fler tar det ansvaret, snart.

Läs även: min, Mattias & Somars artikel i Aftonbladet, Maria Svelands artikel som fick igång hela den här debatten just nu och Lena Anderssons alldeles lysande förklaring till varför vänstern så mycket oftare anklagas för hyckleri, som jag tycker är relevant här.

En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.

16 februari 2012 at 3:01 f m 28 kommentarer

Jag vill leva, jag vill dö i Norden

typiskt nordisk vy av en väg vid en hage

Idag känner jag en glädje mitt i sorgen efter Utøya, en glädje över att jag är nordbo. Jag är stolt över att det mest självklara svaret på våld och terror från mina landsmän och politiska kamrater hela tiden varit krav på färre vapen och mer demokrati. Inte mer vapen och hämnd som varit så vanligt de senaste åren.

Bara det att den misstänkte attentatsmannen togs levande tycker jag är en seger. Han kom inte undan med ett billigt skott i pannan utan kan ställas till svars, inte bara straffas, för det han gjort. Han kan hjälpa oss att förstå vad som gått fel. Jag är glad att hans brutalitet inte möttes med brutalitet.

Att gå efter principen om öga för öga skulle göra hela världen blind. Vi måste kunna se för att förstå. Därför är jag också glad att Sverigedemokrater som tidigare stöttade den misstänktes åsikter, men som nu plötsligt svängt till att förespråka dödsstraff för honom, fortsätter att mötas med skarp kritik.

Efter attackerna den 11 september 2001 var USA:s president Bush främsta reaktion att tala om vedergällning. Han sa att vi skulle jaga terrorister i ett korståg (sic) för att rensa världen från illgärningsmän.

Men illgärningsmännen har bara blivit fler i takt med att de skyldiga har jagats. I takt med att oskyldiga har torterats. I takt med att demokrati och mänskliga rättigheter har fått stå tillbaka och det förebyggande samhällsbygget hamnat i skymundan har hatet fullkomligen exploderat.

Därför är det en lättnad att lyssna till Norges statsminister Jens Stoltenbergs tal om det viktiga i livet, om ungas engagemang, om vikten av öppenhet och demokrati för att möta dessa utmaningar.

När sångerskan Malena Ernman skrev på Twitter “Min övertygelse är att ingen privatperson på planeten jorden ska tillåtas att bära vapen” (min övers.) fick hon stöd av många nordbor. Samtidigt som ilskan, inte minst från USA, inte visste några gränser.

Kraven på att möta våld med mer våld är ännu otroligt starkt i världen. Men kanske, kanske ser vi att det vänder nu?

En norsk mamma återgav vad hennes åttaåriga son sa när det började dyka upp hatgrupper mot den misstänkte gärningsmannen på Facebook:

“Men mamma! Vi måste komma ihåg att han som gjorde det där förmodligen har familj, han också! Kanske sitter mamman hans och gråter, och är rädd att hon har gjort något fel som fått en son som kunde hitta på något sådant. De har det nog fruktansvärt nu.”

Hatgrupper mot den misstänkte, eller ännu värre – de tankar som ventilerats i olika nätforum om angrepp mot hans familj, är fruktansvärda. Den hets som riktades mot muslimer omedelbart efter attacken i Oslo är också en del av samma fenomen. Viljan att hitta syndabockar att rikta sitt hat mot, viljan att skruva upp hatet i en tid när vi måste skruva ner det är stark.

Det är därför just nu vi behöver hålla fast vid vår övertygelse om att dödsstraff inte hjälper mot någonting.

Det är nu vi behöver lugna statsministrar som kan tillåta sig att sörja och fortsätta kampen för öppenhet och demokrati, trots de blodiga attackerna.

Det är nu vi behöver skolbarnens visdom och hovsångerskor som sätter ner foten. Det är nu du behövs.

Främlingsfientligheten, och kraven på våld och dödsstraff måste motverkas var vi än möter det, i riksdagen, på jobbet eller i vårt eget huvud.

Dett är en förkortad och omarbetad version av en artikel skriven för Guardian.

Tack Kristian för följande länkar Aftonbladet / DN / DN2 / DN3 / DN4 / SvD /Jinge / Röda Berget / Lasses blogg / Anybody´s place / Röda Malmö / Kildén & Åsman / Nattens bibliotek / DR Cais blogg / Martin Moberg / (S)ebsatians tankar / Loke – kultur & politik / Lindqvistiska hörnan / En journalists tankar / Jens tyckeri / Jämlikhetsanden / Pappas murslev /

1 augusti 2011 at 1:00 f m 3 kommentarer

En kommentarsfältshatare som kom ut ur skärmen

Eskil Pedersen (AUF), Jens Stoltenberg (statsminister och ledare för Arbeiderpartiet) och Ingrid Schulerud (gift med Stoltenberg) vid minnescermonin i Oslo domkyra i söndags.

Eskil Pedersen (AUF), Jens Stoltenberg (statsminister och ledare för Arbeiderpartiet) och Ingrid Schulerud (gift med Stoltenberg) vid minnescermonin i Oslo domkyra i söndags.

Mitt i den stora sorgen, och i chocken som ännu inte riktigt lagt sig, måste jag lyfta något som inte verkar självklart. Terroristen som, misstänks ha mördat 92 människor, är inte en ensam galning. Han är inte en psykiskt sjuk människa som inte visste vad han gjorde.

Han har tvärtom i flera år tänkt igenom hur han ska göra, och varför. Han har skrivit ett långt manifest och han har försett media med pressbilder och uttalanden. Han har dessutom drivit sina åsikter på nätet i flera år, i bloggkommentarer och på nätforum.

Han är en av de tusentals kommentarsfältshatarna. Han är en del av en växande främlingsfientlig rörelse och han agerar i en miljö av uppskruvad polariserande retorik. Han drivs av, och driver aktivt, idén om att det nu är ”vi” som står mot ”de andra”.

Viftat bort hoten som trams
De senaste tio åren har dessa kommentarsfältshatare ofta attackerat mig. Särskilt sedan jag startade min blogg 2005. Att vara socialdemokrat, feminist och dessutom som kristen organisera sig politiskt tillsammans med muslimer är något som tydligen provocerar dem oerhört. Alla de hot som riktats mot mig har jag viftat bort som trams.

Kommentarerna har jag tänkt mig som något som missanpassade tonårspojkar och ensamma bittra äldre män hävt ur sig, för att de vill hitta syndabockar till att de själva mår dåligt. De här människorna sitter fast bakom sina skärmar och är ingenting att oroa sig för, har jag resonerat, så fort de inte är anonyma längre så beter de sig säkert som folk. Men nu har en av dem kommit ut i verkligheten, och gjort just det som de så länge talat om. Det trodde jag aldrig!

Kommentarsfältshatarna dominerar de anonyma kommentarsfälten på bloggar och nättidningar, en massiv majoritet av dem är män och de har en förvånansvärt enad linje av främlingsfientlighet, antifeminism och ”sunt förnuft”. En linje som stämmer skrämmande väl överens med den misstänkte terroristens ideologi.

Dessa hatare är inte heller bara en marginaliserad grupp som stöttar varandra, isolerade från övriga samhället, utan de får stöd och näring från många håll. Många är förstås kopplade till Sverigedemokraterna, vi har till och med riksdagsledamöter som uppmuntrat hans idéer och länkat till hans främlingsfientliga blogg. Men det stannar inte ens där.

Barn av sin tid
Morgonen efter dådet skrev både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om ”hotet från islamisterna”. De antydde på samma sätt som de anonyma kommentatorerna att attentaten i Norge var kopplade till muslimer. Vilket i förlängningen blir ytterligare en anledning för oss att vara rädda för araber och nordafrikaner. Massmördaren är ett barn av sin tid.

Vi kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas att det här bara är en enda dåres verk. Vi behöver se de idéer som utgör grogrunden för rädsla och hat, som inspirerar till våldsdåd som de i Norge. Och våga möta dem, oavsett om vi ser dem hos muslimer, nationalister eller hos oss själva. Problemen vi står inför kan, precis som Norges statsminister Jens Stoltenberg säger, bara mötas med mer demokrati och mer medmänsklighet.

Artikel publicerad i Gotlands tidningar med titen ”Han är inte en ensam galning”.

Länkvägg från Krassman som skrivit på temat En ensam galning, i gott sällskap i Norrteljetidning: Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 /SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / DN / DN2 / DN3 / DN4 / DN5 /Svensson / Kildén & Åsman / Peter Högberg / Martin Moberg / Markus Wallgren / Thomas Böhlmark / Varghjärta / Håkans blogg / Johan Westerholm / Utredarna / Corporatocracy /

26 juli 2011 at 10:35 f m 81 kommentarer

Det handlar om politik – vi står inte eniga i detta

klipp från skärmdump på helagotland.seNär den värsta chocken lagt sig kommer vi att behöva prata politik kring det som hänt i Norge. Många säger att det bara var en ensam galning som orsakat en tragedi, en tragedi som vi alla kan ta avstånd ifrån och som ingen av oss har någon skuld i.

Men det är inte så. Främlingsfientligheten växer. Också i våra egna partier. Retoriken som öppnat dörrar åt terrorismen den här gången, legitimeringen av hatet, misstron mot det politiska etablissemanget som håller varandra i handen och är eniga mot ”sanningssägarna” stärks. Det handlar om höger och vänster, det handlar om rasism och främlingsfientlighet, det handlar om inskränkt nationalism och skruvade världsbilder, det handlar om politik. Och det måste vi snart börja tala om.

Måndag, tisdag och onsdag den här veckan hade jag en liten artikelserie på ledarsidan i Gotlands tidningar om hur vi motverkar högerpopulisterna. (Tack till Ulf Bjereld för originallista och råd) Jag tror att det kan vara värt att fundera på dessa punkter även i debatten efter terrordåden.

Del 1: Stärk inte högerpopulismen

Del2: Förhandla inte, samarbeta inte

Del 3: Lyft inte upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan!

Artiklarna förklarar dessa fyra huvudprinciper
för att inte stärka högerpopulisterna eller deras främlingsfientliga och rasistiska agenda:

1. Gör inte SD till en stridsfråga mellan blocken.

2. Gör inte blocköverskridande överenskommelser för att mota bort SD.

3. Ge inte SD:s frågor en särställning i politiken och använd inte högerpopulistiskt språkbruk.

4. Bjud inte in SD till politiska arenor de inte tagit sig själva.

Och med SD menar jag framförallt Sverigedemokraterna förstås, men även alla andra bärare av högerpopulismen.

24 juli 2011 at 12:55 f m 13 kommentarer


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 6 months ago

Kategorier