Därför är PR-killarna ett problem

Har redigerat bloggposten jag skrev förut idag en aning, eftersom jag skrev nåt jag inte tycker egentligen. Jag antydde att om man sålt inte bara sin kropp till löneslaveriet, utan gått så långt som att sälja både sin själ och sitt parti till kapitalet så får man stå sitt kast, och kommer för alltid att behöva ses som nån som säljer sin röst för pengar.

Jag ångrar mig på den punkten. Jag tycker att alla har rätt till förlåtelse och upprättelse. Men förlåtelse och upprättelse kräver att man förstått och ångrat sig, och tar konsekvenserna av sina fel. (Kolla gärna mer om hur jag ser på förlåtelse bland annat i kommentarerna till det här inlägget.)

Det krävs en del evidens för att se att personen verkligen har återtagit makten över vad de tycker, och de behöver visa att de baserar sin politik på hjärtat. Jag kommer aldrig fatta hur bolag som vill förstöra den gemensamma välfärden för egen vinning lyckas få vänsterfolk att engagera sig för med deras yttersta PR och lobbyism.

Jag fattar mycket väl klassperspektivet, vänsterfolk har i alla tider jobbat för motståndarlaget för pengar. Det finns en inbyggd konflikt i det kapitalistiska systemet, det är en enorm lyx att kunna välja bort att jobba för ondskan. Horor har oftast inget val. Det funkar liksom så.

Men om man är akademiker och kan få välbetalda PR-jobb så tillhör man den klass som faktiskt har ett val. Att hävda nån slags arbetslinje är inte trovärdigt. Kan man bli PR-man åt Almega eller Carema så kommer man inte få mig att tro att svält var alternativet.

Fulbolagen som har starka intressen av vissa politiska beslut rekryterar partipolitiker mycket medvetet, och de har lyckats. Att de, på den tiden det änu innebar makt att vara socialdemokrat, lyckades köpa upp så många socialdemokraters lojalitet var en avgörande faktor för att påbörja det systemskifte som nu är i full gång. Man var en viktig faktor för att bana väg för det Wolodarski skrev i DN några dagar innan valet 2010:

Nu tycks den borgerliga alliansen kunna fullfölja sin reformagenda och samtidigt bryta den långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Ett epokskifte står för dörren.

Stor- och riskkapitalbolag lyckades få det att bli kontroversiellt att angripa deras politik, eftersom den framfördes av folk som potentiella kritiker hade och har en personlig relation till. Den framfördes internt och i socialdemokraternas namn externt. Och hjärtat kopplades bort.

Den förnyelse som behövdes inom Socialdemokraterna behövs ännu, men vi har förlorat många viktiga år till helt fel förnyelse. Förnyelse som i anpassning till vad pengarna ber oss att göra ger inte Socialdemokraterna nån framtid, då kan man ju, precis som fler och fler bestämmer sig för att göra, lika gärna rösta på Moderaterna.

Vår förnyelse måste innebära att vi hittar ett nytt sätt att vara socialdemokrat på, nya vägar att driva och implementera socialdemokratiska idéer på, inte att bara släppa taget och låta nån annan bestämma.

Det handlar inte om knivar i ryggar eller internt tjafs, det handlar om politik.