Mobbingen mot Juholt tydlig i Skavlan

Igår kollade jag för ovanlighetens skull på teve. Min mamma ville se Juholt på Skavlan.

Idag ångrar att jag mig. Jag har fortfarande ont i magen. En obehaglig känsla av orättvisa när jag tänker på hur Juholt bemöttes. Av Skavlan, av Linn Ullman, publiken och twitter. Varje sak var subtil, men totalbilden var tydlig: Juholt är mobboffret.

Allt han sa tolkades insinuant. När han var rolig vågade publiken inte skratta, han tvingas bedyra att han faktiskt har vänner och värst av allt tyckte jag att Linn Ullmans mobbiga missförstånd, och de applåder som följde när hon då ”satte dit” honom. Det är helt enkelt omöjligt för Juholt att göra rätt.

Och twitter hyllade Ullman, alla ville vara på den rätta sidan, på den coola, lite dryga tjejen med den svarta fiendebokens sida. (Att ha en svart bok med fiender, där man aldrig stryks om man en gång hamnat är tydligen asballt, men att inte spela läggmatcher är tydligen helt sjukt, eftersom den balla tjejen har boken och mobboffret inte spelar läggmatcher, men ok, sidospår.)

När man väl blivit låg i rang så går den negativa spiralen nedåt. Alla är överens om att man är dålig och då ska allt fultolkas. Hade det varit den balla killen som satt i soffan hade Ullmans kommentar fallit platt, för då hade de närvarande inte tillåtit varandra att bygga upp en alternativ bild och stänga ute den som intervjuas från inflytande över situationen.

Så här var det:

1. Skavlan kallar Håkan Juholts Sverigeturné för en ”förlåt-mig-turné”.

2. Juholt själv säger att han åkte runt och lyssnade in stämningar och lyssnade på vad folk hade att säga om hur han bör leda Socialdemokraterna. Han säger också att han hela tiden trott att han gjort rätt.

3. Skavlan lyssnar inte på Juholts svar, utan går tillbaka till förlåtgrejen och frågar om Juholt är bra på att säga förlåt.

4. Juholt säger ja. Men kopplar det inte till turnén.

5. Ullman lyssnar inte heller på Juholt utan på Skavlan och säger att det är intressant att Juholt inte tycker att han gjort fel, eftersom hon brukar be om ursäkt när hon gjort fel.

6. Hon får skitstora applåder och ser ut så här:

Liv Ullman just när hon får applåderna efter att ha levererat en av sina "klockrena kommentarer" och sitt "fina replikskifte" där hon subtilt leder ett orättvist drev mot Juholt.

7. Hon får cred på bloggar & twitter. Hon blir människors idol, hon anses ”klockren”, fantastisk, spot-on och så vidare, trots att hon levererar kommentarer som egentligen är ganska orelaterade.

Mobbing är en väldigt obehaglig mekanism, och väldigt lätt att haka på. I princip alla vet nog med sig att de på något sätt deltagit någon gång. Man märker det oftast inte ens när man gör det, men mobboffret märker det. Man blir tystad, inte lyssnad på, inget förslag man kommer med är bra om inte någon högstatusperson tar upp det som sitt eget, man blir dubbelbestraffad, förlöjligad, skrattad och suckad åt, man ska skämmas och be om ursäkt. Och om man gör det så blir det också fel. Och det finns incitament att hänga på i mobbingen, för då får man själv högre status.

I och med det här blogginlägget kommer jag till exempel troligtvis att kallas rövslickare och ja-sägare, och att jag ”försvarar någon som faktiskt förtjänat att bli mobbad”. Men jag tycker inte det, jag har förtroende för Håkan Juholt och skiter i att det är lågstatus att tycka det just nu.

Ekis fråga: Är det tillåtet att vara S-ledare? Är fortfarande högst relevant.

Uppdatering med anledning av en mobbig artikel från Aftonbladet hyllas så mycket att den ligger överst på knuff: Jag hör av vänner att förtroenderådet ger Juholt stående ovationer, men media rapporterar att Lena Melin tycker att mottagandet är lamt, och lägger till att Juholt lämnar salen när Weidelich pratar – för att prata med media som begärt intervju med honom ja. Hade han inte gått ut hade de troligtvis rapporterat att han anser sig för fin för media eller liknande. Aftonbladets artikel, och bloggosfären som lyfter den är med på mobbingen.