Social entreprenör eller folkmordsmiljonär?

2 december 2011 at 1:22 e m 20 kommentarer

Promoe har släppt sin nya låt folkmordsmiljonären, där Carl Bildt (som alla ni som röstade på Alliansen valt till utrikesminister, tack för det) citeras i att han, hans företag och oljan varit viktiga för freden i Sudan (sic).

Och det får mig att tänka på detta med sociala entreprenörer.

Det är väldigt modernt att kalla sig social entreprenör, eller samhällsentreprenör. En social entreprenör är någon som driver ett världsförbättrande projekt, ofta i företagsform. Det kan vara implementering av en idé om energiomställning av svenska företag, import av hantverk från fattiga i Laos eller helt enkelt att pumpa upp olja i Ogaden och sälja på världsmarknaden. Sociala entreprenörer har mycket i sin identitet av att de gör gott. Och argumentet att ”göra gott och samtidigt tjäna pengar” är vanligt.

Men exemplet Carl Bildt visar väldigt tydligt något jag tänkt på länge: det är jävligt svårt att kombinera ”göra gott” med ”att tjäna pengar”. Det är två olika huvudsyften. Jag menar inte att det är ont att tjäna pengar, och visst är det toppen om företag vill undvika att göra ont. Men om ett initiativ går över från att vara idéburet till att bli vinstburet så blir det per definition en del av näringslivet och inte en del av det civila samhället.

Om till och med Carl Bildt kan hävda att de smutsiga smutsiga affärer han drivit är världsförbättrande, att oljan som krossat så oändligt många människors liv är viktig för fred, så måste vi inse att allt inte är gott bara för att någon säger det.

Det finns en konflikt mellan vad som genererar privat cash och vad som är till för världens, miljöns, samhällets och det allmännas bästa. Den konfliken kan vi inte låtsas som att den inte finns.

En social entreprenör kan inte driva sin verksamhet för att generera vinst, då är hon bara entreprenör.

Ja, jag säger eder: Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.
Matteus 19:24

Entry filed under: jämlikhet, politik. Tags: .

Miljöpartiet kan bli störst – men inte utan sina ideal Mobbingen mot Juholt tydlig i Skavlan

20 kommentarer

  • 1. Mille  |  2 december 2011 kl. 3:59 e m

    Ingvar Kamprad är väl värre än CB. Miljardär på skumma affärer.

  • 2. Niklas S  |  2 december 2011 kl. 5:13 e m

    Intressant inlägg där jag delar argumentet i sak.

    Men kallar Bildt sig social entreprenör. Annars faller väl argumentet?

    Att vara entreprenör kan få olika utfall, såväl positiva, negativa som verkningslösa. Goda idealistiska avsikter leder inte nödvändigtvis till goda utfall. Och vad som goda utfall innebär varierar rimligen med vilket perspektiv man har. Man skulle kunna tänka sig ett socialt entreprenöriellt företag i en icke vinstdrivande form som baseras på en ideologisk grund men vars utfall blir dålig. Om Greenpeace hade varit ett sådant företag hade ju deras sälbojkott på Grönland varit ett exempel på ett sådant misslyckande.

    Den ovan beskrivna konflikten finns alltid, oberoende av bevekelsegrund. Idealister med olika ståndpunkt kommer att finna olika värden att bemöta, värden som kommer att stå i konflikt.

    I många fall ger vinstdrivande verksamhet större sociala värden, än vissa sociala entreprenöriella projekt av likvärdig storlek. Det positiva utfallet (som han snarare än någon av oss ser) lär väl rimligen var det Bildt avser? Inte att han i verkligheten bedrev bistånd i företagsform.

    • 3. Anna Ardin  |  2 december 2011 kl. 5:17 e m

      Han menar att han tjänar pengar och gör gott, och det är en definition som näringslivsaktörer försöker etablera för social entreprenör. Det pågår en definitionsstrid, där jag vill strida för en annan definition.

  • 4. Niklas S  |  2 december 2011 kl. 6:15 e m

    Akademiskt pågår samma diskussion. Dock finns det många forskare som inte delar ditt synsätt. Dees (1998) centrala definiton utesluter t ex inte vinst som en drivkraft för socialt entreprenörskap. Mair och Martí (2005) beskriver detta också väl

    Rather than profit versus not-for-profit, we argue that
    the main difference between entrepreneurship in the
    business sector and social entrepreneurship lies in the
    relative priority given to social wealth creation versus
    economic wealth creation. In business entrepreneurship,
    social wealth is a by-product of the economic
    value created (Venkataraman, 1997); in social entrepreneurship,
    the main focus is on social value creation.

    Detta gäller också flera andra centrala forskare inom fältet (min gissning majoriteten).

    Med ditt resonemang skulle t ex inte Grameen Bank vara annat än en kapitalist då detta är en vinstdrivande verksamhet. Det känns lite hårddraget om än politiskt effektivt. Jag tror mikrofinans skapar större värden än säg en friskola driven i bolagsform på religiös grund, vilket rimligen bör se som ett exempel på en strikt definition av socialt entreprenörskap. Ur mitt utfallsperspektiv är detta på sin höjd ett nollsummespel i relation till kommunal skola. Ofta har det också negativa utfall.

    Men återigen så tror jag att exemplet Bildt är missvisande och jag har mycket svårt att se att han skulle se sitt företag som annat än just ett vinstdrivande företag. Men det sagt så anser han väl i linje med Venkataram att företags verksamhet kan ha positiva effekter. I detta har han väl näppeligen fel?

    Sen gör han en annan tolkning av effekterna av Lundin Petrolum än vad jag skulle göra. Naturligtvis är hans argument nys om flertalet är utgångspunkten för bedömningen-

  • […] Anna Ardin skriver ett mycket bra inlägg där hon resonerar kring förhållandet mellan samvete och vinstmaximering. Men exemplet Carl Bildt visar väldigt tydligt något jag tänkt på länge: det är jävligt svårt att kombinera ”göra gott” med ”att tjäna pengar”. Det är två olika huvudsyften. Jag menar inte att det är ont att tjäna pengar, och visst är det toppen om företag vill undvika att göra ont. Men om ett initiativ går över från att vara idéburet till att bli vinstburet så blir det per definition en del av näringslivet och inte en del av det civila samhället. Anna Ardin […]

  • 6. B.  |  2 december 2011 kl. 9:07 e m

    På 80-talet infördes NPM i Storbritannien under Marget Thatchers ledning. NPM står för New Public Management. Det var nyliberal tankegångar med honnörsord som konkurrens och flexibiltet. Man överförde rakt av metoder från det privata näringslivet till den offentliga sektorn. En ingrediens i NPM var att förlägga budgetarbetet och det ekonomiska ansvaret så långt ut i organisationerna som möjligt och att ”klara budgeten” kom att bli viktigare än att klara sitt verkliga uppdrag. Hur som helst destabiliserade NPM arbetsmiljön i den offentliga sektorn. Stressen, utslagningen och kanske också försämrade arbetsinsatser ökade markant. Det är min personliga erfarenhet, men jag har även medhåll från forskare. Vore intressant om du själv har någon erfarenhet av eller vill kommentera om vad NMP orsakat i den offentliga sektorn.

  • 7. B.  |  2 december 2011 kl. 9:28 e m

    Jag borde naturligtvis inte skrivit den offentliga sektorn utan välfärdsektorn som är det nya namnet. Offentliga sektorn blev ju mobbad av moderater med benämningen den offantliga sektorn.
    Bifogar en länk
    http://svtplay.se/v/2619951/svt_forum/den_produktiva_valfarden

  • 8. Niklas Schmidt  |  2 december 2011 kl. 10:14 e m

    Med risk för att ha missat något så förstår jag inte riktigt sambandet mellan NPM och olika tolkningen av begreppet socialt entreprenörskap. Vidare har jag svårigheter att se varför jag skulle vara en individ lämpad att ha en uppfattning om just NPM. Eller varför jag skulle ha en uppfattning i frågan om offentlig sektor bör kallas så, eller välfärdssektorn.

    Min uppfattning att det finns ett logiskt hopp just mellan Carl Bildt och socialt entreprenörskap torde väl inte leda till dessa slutsatser? (googla gärna på namnet och begreppet)

    Det är ju dock ett intressant argument att ta eftersom entreprenörskap kommer från den privata sektorn. Skulle inte en analogisk risk vara att okritiskt implementera ett företagsekonomiskt begrepp som entreprenörskap inom den sociala sektorn? Det är ju lite som att du argumenterar för NPM all over again så länge det är icke vinstdrivande verksamheter som fuskar med det, eller?

    • 9. B.  |  3 december 2011 kl. 7:45 e m

      Beklagar min otydlighet. Jag vände mig till Anna.
      Jag avskyr NPM f.ö.

      • 10. B.  |  3 december 2011 kl. 11:33 e m

        Och jag glömde i hasten när jag formulerade min första kommentar att skriva att NPM infördes i Sverige på 90-talet.

        Jag ber om ursäkt Anna. Mitt inlägg avvek från ditt ämne.

        • 11. Anna Ardin  |  3 december 2011 kl. 11:43 e m

          Jag inspirerar gärna en kreativ debatt, även om det avviker från ursprungsämnet!

  • 12. tobe  |  3 december 2011 kl. 1:09 f m

    För att denna debatt ska leda någonstans måste man vara beredd att ifrågasätta sina egna ståndpunkter. Nu pratar jag om vinstdrivande välfärdsföretag, och inte om Carl Bildt (mer om honom senare).
    Så, ärligt talat: Är verksamhetsformen viktigare än verksamhetens innehåll? Efter att ha lyssnat av personer i min närhet och arbetskamrater förefaller folk vara mycket nöjda med äldrevård och skola bedriven i privat regi och mycket misstänksamma mot kommunalt drivna dito. Nu får jag troligen som stockholmare sannolikt en mycket ”biased view” av den enkla anledningen att Stockholm är tillräckligt stort för att reell konkurrens ska fungera. Eller enkelt uttryckt, om det fungerar dåligt finns det ett utbud av andra alternativ.
    Det förutsätter två saker, dels att det finns tillgängliga alternativ, dels att det finns någon som förmår göra aktiva val.
    I den bästa av marknadsliberalismens världar kommer den sämre utövaren att konkurreras bort av den bättre. Det är både sant och osant, beroende på hur man definierar bättre. Låt oss ta skolan som exempel (samma sak gäller förstås för äldrevård och andra samhällsnyttiga verksamheter).
    Ett perspektiv är att om man tycker att det är ”bättre” att ens telningar slipper konfronteras med barn från problematiska miljöer, är det förstås ”bättre” att det finns en friskola tillgänglig med huvudsakligen välanpassade medelklassbarn. Att detta, som på individnivå låter utmärkt, i praktiken innebär en skoningslös klassuppdelning, orkar man inte bry sig om, alternativt bryr man sig inte om det eftersom det inte är ”mitt problem”. Att föräldrars förmåga att göra medvetna val cementerar ett ohållbart klassamhälle som i längden är förödande förstår alla någorlunda insiktsfulla människor, men samtidigt vill man det bästa för sina barns framtid. Att förakta en sådan dubbel ståndpunkt leder ingenstans, eftersom båda ståndpunkterna är fullt förståeliga. Att hävda att det kommunala alternativet är lika bra är ingen framkomlig väg, eftersom det ofta helt enkelt inte är sant. Om det inte fanns ett alternativ, hade man varit tvungen att åtgärda problem, med nuvarande system ges istället möjligheten att lämna dem därhän. Jag har svårt för att klandra dem som väljer det alternativet, alla vill ju sina barns bästa.
    Detta är ett perspektiv, ett annat är när privata aktörer erbjuder ett sämre alternativ och maximerar vinst på bekostnad av kvalitet. Detta perspektiv dominerar nyhetsförmedlingen och den politiska debatten. Här tror jag faktiskt att marknadsliberalismen fungerar och att dessa företag kommer att utsorteras från marknaden. Diskussionen om vinst eller inte är helt sekundär och fokuserar på helt fel saker. Detta, medan det enormt mycket större problemet med den snabba uppbyggnaden av ett klassamhälle med oerhörda sociala spänningar som följd mer eller mindre ignoreras. Kan det bero på att den ”ljudande klassen” (dvs. journalister, politiska debattörer, etc.) tillhör vinnarna?
    För att återgå till Carl Bildt och hans ”affärer”. Hela denna debatt verkar bygga på en enorm överskattning av Bildt och den politiska klassen i allmänhet och bottenlös okunskap om företagsverksamhet. Det handlar inte om ”hans affärer”, han har med största sannolikhet aldrig genomfört en affärsuppgörelse i hela sitt liv (förutom köpa bil och lägenhet). Han har säkerligen suttit och lyssnat på styrelsemöten och gett mer eller mindre insiktsfulla synpunkter utifrån sin (som vi måste erkänna) stora internationella erfarenhet. Att han skulle varit tongivande i affärsöverenskommelser låter extremt osannolikt. Att han skulle gå i dessa företags ledband låter som rena fantasier, eftersom det inte på något sätt stämmer överens med hans personlighet. Det har förstås gemene man insett för länge sedan, därmed hans ur journalisters konspiratoriska perspektivs märkliga teflon-persona som inget fastnar på, det saknas helt enkelt något som kan fästa. Hans bekymmersamma utrikespolitik (huvudsakligen bedriven som en enmans-show), präglad av maktpolitiska överväganden enligt kissingerskolan, har däremot inte kritiserats i någon större omfattning.

    • 13. Anna Ardin  |  3 december 2011 kl. 8:55 f m

      Jag tycker att man bör vidga diskussionen, privat/offentligt är nog lite obsolet, jag pratar för profit/inte för profit.

      Sen kan man ju hålla på och larva sig om att innehåll är viktigare än driftsform, men jag pratar inte om driftsform utan om huvudsyftet med verksamheten. Är det idé eller pengar som driver ägarna? För det påverkar varje litet beslut, att bortse från det är antingen naivt eller ondskefullt.

  • 14. Ann-Katrin Roth  |  3 december 2011 kl. 2:07 e m

    Det är väl både idé och vinst som driver entreprenörer, från stora till små. Huvudsyftet behöver inte vara antingen det ena eller det andra. Ägarna kan tänka längs etiska linjer – eller inte.

    • 15. Anna Ardin  |  3 december 2011 kl. 7:55 e m

      Alla företag har en idé, en hel del säger att de vill göra gott, carema har striktare etiska riktlinjer än kyrkans eller röda korsets omsorgsverksamhet, Bildts Lundin oil menar att de är viktiga för fred… skitbra i teorin, men i verkligheten och i varje beslut så kommer de att vara tvungna att ha vinstmaximeringen högst, annars bryter de mot reglerna. Aktieägarnas vinst är huvudmålet, etik får följas om den bidrar till vinst, inte annars.

      • 16. Niklas S  |  3 december 2011 kl. 8:17 e m

        Det känns som ett otroligt hårddraget argument.

        Vad som generar maximal vinst är inte heller klart. I så fall skulle ju inte företag gå i kånken. Företagekonomisk forskning och psykoligi som faktiskt vilar på empiri inte på extremt förenklade nationalekonomiska antaganden visar också på det irrationella i beslutsfattande. Det finns ju också otaliga exempel på detta, dvs där företag inte maximerat vinsten. Det gäller inte minst familjeföretag och Lundinfamiljen tycks äga 24 procent av aktiekapitalet. Möjligen har de andra bevekelsegrunden än vad som återfinns i economic man-teorin.

        Vidare går det ju t ex att argumentera att fler människor överlever i Sudan pga investeringar och att avstå investering inte i sak påverkar det ekonomiska läget. I ett sådant fall kan ju en investering vara att föredra. Givet utfallet.

        Inte för att jag förfäktar den ståndpunkten i just fallet Lundin, men det är inte uppenbart att den etiska linje alltid är knivskarp. Det finns dock andra fall, säg en investering i Vitryssland där utfallet, positivt eller negativt inte är uppenbart. Dvs, skall befolkningen bestraffas pga dåliga ledare. Paralleller till Irak innan 2001 skulle också kunna belysa detta dilemma.

        På samma sätt är ju mycket ideell verksamhet ytterst skadlig. Vilket är uppenbart i biståndet. Ett intressant fält är t ex politiskt bistånd där mycket pekar på att stöd till enskilda partier destabiliserar svaga politiska system, men där detta är den svenska linjen. Dvs att moderaterna stödjer högern och sossarna vänstern. Visst detta är inte entydigt men ett intressant exempel som påvisar den goda avsikten som ibland leder till dåliga utfall.

        • 17. Anna Ardin  |  3 december 2011 kl. 8:24 e m

          Inget är svartvitt, men att blanda in vinst ger andra mekanismer. Jag är jätteför näringslivet, men inte att man låtsas att det inte finns konflikter, att mm låtsas att tjäna pengar och göra gott är enkelt. Det har dessutom blivit så jäkla inne med detta, och den def av socialt entreprenörskap att det ofta anses finare att göra gott och tjäna pengar än att göra gott utan aspirationer att plocka ut vinst.

          • 18. Niklas S  |  3 december 2011 kl. 8:38 e m

            Jag vet inte om jag helt delar din analys. Jag tror inte att det anses vara finare att ta ut vinst. Men i vissa fall som mikrofinans är jag väl beredd att hålla med, eftersom det återinvesteras. Där är ju Rothsteins argument intressant.

            jag har jobbat med studentägda bolag och bristen på insikt gällande ansvaret att tjäna pengar för återinvesteringar har varit ett stort problem. Av detta skäl finns det inte heller ett studentägt bostadsbolag i t ex Uppsala. Så vinst kan faktiskt vara helt nödvändigt för att garantera sociala intressen.

            • 19. Anna Ardin  |  3 december 2011 kl. 9:18 e m

              Återinvesterad vinst är väl egentligen nåt helt annat, då är syftet inte vinsten och då kan man få ihop det med sant idéburet (till skillnad från dem som har idéer som kosmetika). Däremot kan ju även icke vinstutdelande komna runt det där med höga löner & annat, det är klart..

  • 20. Niklas S  |  3 december 2011 kl. 8:01 e m

    Sorry för missuppfattningen gällande NPM.

    NPM är ett brett begrepp. Det är viktigt att bena ut vad man avser. Är t ex företag som drivs utan vinstsyfte, vilket faktiskt finns en del av NPM om det konkurrerar mot den offentliga sektorn?

    Konkurrens är mitt synsätt bra i en marknadsekonomi, inte minst gällande vård. Även om regleringar inte förefallar varit tillräckliga.

    Samtidigt är det kanske inte så konstigt, givet hur dåligt NPM var beforskat innan det faktiskt infördes.


Twitter

Kategorier


%d bloggare gillar detta: