Kommenterar ett märkligt läge i radio idag

Intervju på Alltid nyheter idag 23 januari.

Tack till Martin som också lagt upp klippet.

Uppdatering 24/1: Utvecklade i Gotlands folkblad idag.

Läs om att Reinfeldt & andra borgerliga politiker gjort minst lika allvarliga ”oförlåtliga” misstag som Juholt, men inte alls behandlats på samma sätt här.

Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

Problemet med benådningarna på Kuba

Dimas Castellanos, demokratisk socialist och fristående debattör. Foto: M. Wiggberg.

Det är bra att 2900 personer fått komma hem till sina familjer, skriver Dimas Castellanos, men Kubas historia visar att landet behöver amnesti för politiska fångar och inte selektiva benådningar.

Som ”en humanitär och suverän gest” hade man kommit överens om benådning av mer än 2 900 kubanska och utländska fångar. Det meddelade General Raúl Castro den 23 december, när den åttonde ordinarie sessionen för Asamblea Nacional del Poder Popular avslutades. Trots det positiva i att 2 900 landsmän fick lämna fängelset och återigen kunna leva med sin familj, så måste jag säga att denna förlåtelse, liksom resten av de steg som den kubanska regeringen har tagit på senare tid präglas av otillräcklighet, senfärdighet och starka begränsningar.

Om den kubanska socialismen verkligen står för humanism och social rättvisa, som regeringen påstår, skulle man behöva erkänna att de benådningar som gjordes av Kubas regeringar före 1959, både i kolonin som i republiken, var mer humanitära än den som skedde nu, och att de frisläppningar som skedde då åtföljdes av andra åtgärder som sedan också spelade en viktig roll i de sociala förändringar man åstadkom.

Benådning är en åtgärd där statschefen kan ta bort eller mildra straffet för ett brott. Det är alltså en förmån som ges där den intagne är skyldig, men där statschefen genom sin storsinthet kan förlåta honom eller henne. I Kubas politiska historia har det dock varit vanligare med amnesti. Till skillnad från förlåtelse innebär det att man raderar det straffrättsliga ansvaret, dvs att juridiken glömmer brottet, oavsett om det är verkligt eller inte. Fyra exempel räcker för att illustrera detta förfarande:

År 1861, den spanska regeringen påbjöd en amnesti som gjorde det möjligt att återvända till Kuba för en rad personer som fördömts av politiska skäl. En av dessa var läkaren Antonio de Castro, som var ledande i en fristående frimurargrupp som i sin tur drev det självständighetsuppror gentemot spanjorerna som inleddes i oktober 1868. Andra som också återvände då var Francisco Vicente Aguilera, Perucho Figueredo, Francisco Maceo Osorio, Carlos Manuel de Céspedes och Ignacio Agramonte, alla frimurare från Bayamo som var några av de 76 medlemmarna i Las Clavellinas-ordern i Port au Prince, som kom att spela en viktig roll för Kubas självständighet.

Även år 1878 kunde många i exil återvända till Kuba, tack vare den amnesti som påbjudits av Spanien i enlighet med Zanjón-konventionen. För dem som kan minsta lilla om Kubas historia räcker det att nämna fyra av dem som då återvände: José Martí, Juan Gualberto Gómez, Antonio Maceo och Calixto Garcia. Amnestin kompletterades med andra åtgärder mellan 1879 och 1886, som fri press, mötes- och föreningsfrihet som föreskrivs i artikel 13 i den spanska konstitutionen, något som lade den rättsliga grunden för organisering av media, ekonomiska föreningar, kulturella organisationer, utbildning och fackföreningar som alla deltog i självständighetskriget 1895.

År 1937 fattade Federico Laredo Bru (överste från frihetskriget och dåvarande president på Kuba), beslut om att återställa den konstitutionella ordningen som varit avbruten sedan 1928, han utfärdade då en politisk amnesti för mer än 3 000 fångar. Tack vare detta kunde också många återvända till Kuba, och många nya politiska grupperingar bildas, bland andra partiet Unión Revolucionaria Comunista (1937) som legaliserades 1939. Detta ledde till ett omfattande försoningsarbete och den helt nya konstitutionen 1940.

En 1955, efter det oegentliga valet 1954, återupprättade Fulgencio Batista den konstitution från 1940 som han själv hade brutit emot, och beviljade amnesti åt alla politiska fångar, inklusive angriparna mot Moncada där Fidel Castro var en av ledarna. I juni 1955 grundades 26 juli-rörelsen, som sedan tog den regeringsmakt som de ända tills idag behållit.

Dessa fyra exempel illustrerar att det finns ett nära förhållandet mellan amnesti och social förändring på Kuba. De pekar också tydligt på åtminstone två problem med den begränsade benådning Castro nu utfärdat:

1. antalet frisläppta är bara runt 5% av de intagna i landet, kvinnor, sjuka, människor över 60 år och några dömda för brott mot statens säkerhet som redan avtjänat nästan hela sitt straff och
2. det faktum att det kubanska samhället är i stort behov av förändring påverkas inte av benådningarna, skälen till att dessa personer fick fängelse kvarstår och det finns ingen känsla av staten faktisk har ett ansvar till att så hög andel av befolkningen sitter inspärrad.

Om man ska lita på den information vi fått på Kuba så är den överväldigande majoriteten av de frisläppta dömda för vanliga brott. På så sätt är benådningen orättvis, eftersom personerna juridiskt fortfarande anses vara skyldiga. Man struntar i att hålla någon ansvarig för att rån och stöld är vardagligt beteende på Kuba, man struntar i att extremt låga löner och pensioner gör brottslighet nödvändigt för att överleva. Det är ett gemensamt ansvar, och det finns ett stort behov av självkritik för att minska antalet fångar på Kuba.

Systemfel gör människor till tjuvar, men staten har också skapat andra brottslingar, genom att kriminalisera utövandet av de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen från 1940. Det finns förbud eller restriktioner för medborgarna att delta i det politiska livet i nationen eller arbete till skydd för individens rättigheter, som till exempel rätten att demonstrera och bilda politiskt oppositionella organisationer eller att Havannas universitet ska vara självständigt och oberoende.

Sammanfattningsvis visar otillräckligheten i den senaste benådningen med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt att gå från benådning, mot amnesti, och demokratisering av Kuba.

Havanna, 6 januari 2012
Av Dimas Castellanos
Översättning Anna Ardin

Mer om benådningarna bland annat i Hufvudstadsbladet, SVT och  BBC.

Att göra en Reinfeldtare

Reinfeldtare - när det man säger, eller tror, ska leda till en sak - i själva verket leder till något annat.

Strax före nyår publicerade språkrådet sin lista på 72 utvalda ord som under 2011 uppfanns eller ökade i användning. Att appa, surdegshotell och arabisk vår finns såklart med, men även mer kontroversiella ord som Juholtare, som definieras som ”(Pol neds), förhastat uttalande som man snart tvingas backa på” och tjejsamla, som båda är ord som vill forma samhället, bestämma hierarkier och driva politik genom att definiera hur vi ska se på saker, saker som Juholt eller hur tjejer samlar.

Intressant här är att tjejsamla bara förekommit en enda gång, i Gotlands minsta dagstidning Allehanda, inte direkt en stor trend, vilket gör att Juholtarens motsvarighet Reinfeldtare torde ha goda chanser att komma med till nästa år, med betydelsen:

Reinfeldtare 1. ”(Pol. neds) att säga en sak och göra något annat”. (Här skulle jag kunna lägga till ”utan att tvingas backa”, men det hoppas jag ändrar sig innan året är slut.)

Att det man säger, eller tror, ska leda till en sak – i själva verket leder till något (helt) annat.  Som att man är trött när man kommer hem från semestern man tog för att vila upp sig. Eller när man säger (till ex. sina barn) att det är en dålig idé att röka men sedan genom att själv röka visa att man egentligen tycker att det är en bra idé.

Exempel på detta, kopplat till just inspiratören av uttrycket, finns i oändliga mängder. Som när Reinfeldts regering 2009 presenterade regeringens 68 punkters handlingsplan för att främja jämställdhet på arbetsmarknaden, och Sveriges kvinnolobby visade att i princip varenda en av just dessa punkter i slutänden tvärtom gynnade män. Som satsningar på inkubatorer som framförallt gynnat män eller att privatisering av ”kvinnliga branscher” som vård och omsorgsföretag för att ”gynna kvinnligt företagande” de facto gynnat totalt mansdominerade multinationella koncerner (och dessutom försämrat kvinnors arbetsmiljö). Reinfeldt skrev på DN debatt att jämställdhet är en ”smart satsning för framtiden”, och som av en händelse minskar jämställdheten.

Reinfeldts miljöpolitik är ett annat sådant exempel, när han inför klimatmötet i Köpenhamn under 2009 inte nog kunde betona hur extremt viktig miljö och klimat var för Moderaterna, men där det sedan står klart att det skett betydande försämringar inom miljöpolitikens kärna, eller som Maria Wetterstrand kallat det, ett kolsvart miljöbokslut. Miljömålsarbetet, miljöbalken, rovdjurspolitiken, natur- och strandskyddet är viktiga exempel där utvecklingen nu går åt fel håll, biltrafik prioriteras på järnvägens bekostnad, man tillåter nya kärnreaktorer, regeringen ger passivt stöd till de krafter som vill exploatera Arktis, man stödjer valjakt och inte en krona tillförs de globala klimatinsatserna utan allt tas från en redan utlovad biståndsbudget. Skarp kritik kommer från bland andra naturskyddsföreningen kring att Reinfeldt spär på individers känsla av maktlöshet kring klimatproblemen.

Regeringen Reinfeldts tydligt uttalade mål om stöd till folkrörelser och ideella organisationers ”självständighet och oberoende” istället blivit ett extremt riktat avdrag för välgörenhet som bland andra tankesmedjan Sektor3 (där jag jobbar) i dagarna pekat på ökar statens kontroll över det civila samhället. Något jag skrev mer om i en understreckare i Tro & Politik för några veckor sedan.

Studieavgifter för utländska studenter skulle öka intäkterna, göra studenterna mer motiverade och inte få effekter på antalet ansökande, men efter reformen beskrev DN situationen med ”Utländska toppstudenter flyr svenska universitet och högskolor”, och lärosätena är kritiska till de stora kostnaderna för reformen.

Hårdare krav på sjuka och arbetslösa skulle enligt Reinfeldt göra folk anställda och friska, men så blev det inte. Hanif Bali och Katrin Zytomierska förklarar Moderaternas linje på ett extremt tydligt sätt här. Arbetslösheten är sju procent, ungdomsarbetslösheten bland de högsta i Europa, socialbidragen har ökat, antalet unga förtidspensionärer har exploderat och antalet med arbetsmarknadsåtgärder har ökat med 45%.

Reinfeldt har vid flera tillfällen tryckt på vikten av att minska ojämlikheten och inkomstklyftorna, t.ex. i sitt sommartal 2008, och i regeringsförklaringen 2006 sa han ”Sverige ska vara ett land som håller ihop, där de sociala och regionala klyftorna minskar”. Ändå rapporterade OECD 2011 att ojämlikheten växt fortare i bl.a. Sverige än någon annanstans i världen under 2000-talet. Ungefär samtidigt sa Reinfeldt i P1: ”sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor”, som om han inte ens nu fattat att hans ”nya” moderata politik leder till just de effekter de gamla Moderaterna ville ha. Att klyftorna minskade TROTS den moderata politiken PÅ GRUND AV att finanskrisen minskade de allra rikastes kapitalvinster, men att när nu när finanskrisen lagt sig så börjar den moderata politikens effekter synas, oavsett vad Reinfeldt hävdar att han vill och gör.

Listan kan göras hur lång som helst, på punkt efter punkt vill, eller åtminstone säger Reinfeldt att han vill göra en sak, men effekterna av det han och hans regering gör blir en helt annan.

Det finns tre alternativa förklaringar till detta:

• Reinfeldt vet vart politiken han för leder, men säger medvetet tvärtom för att han vet att väljarna inte vill ha moderat politik.

• Reinfeldt har en osedvanlig otur, allt som kan gå fel går fel, så att hans brighta analyser om vad som skulle hända gång på gång slår fel.

• Reinfeldt är en extremt dålig analytiker och saknar helt förmågan att förstå vad politiken han för får för konsekvenser.

Vilket alternativ som stämmer får du själv avgöra, men att vi alla då och då gör en Reinfeldtare är något som står klart, bara det att just Reinfeldt verkar göra det mycket oftare än de flesta.

Bloggat: Heidi Laine Lundgren, Roger Jönsson, Martin Moberg, Röda berget.
Media: SR 1, 2, HD, Sydöstran, Östran.

Alarmerande siffror på svensk massutvandring

Hundratusentals svenskar utomlands just nu!

Regeringen konstaterar exempelvis att 14,7 procent av Sveriges invånare är utlandsfödda – men att det är en myt att det pågår en ”massinvandring”. Om en lika stor andel av svenskarna vore arbetslösa skulle vi tala om massarbetslöshet, men ”massinvandring” avfärdas som ett främlingsfientligt fantasifoster.

Så skrev Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Paulina Neuding, jurist, chefredaktör för liberala samhällsmagasinet Neo på DN debatt igår.

Och jag tror inte att dom fattar vad dom gör. Att koppla invandring till arbetslöshet, och jämföra ”massinvandring” med ”massarbetslöshet” visar på en obehaglig retorik som blir allt starkare i Sverige. Det är inte neutral fakta att använda begreppet ”massinvandring”, eftersom det faktiskt är ett främlingsfientligt fantasifoster.

Heinö och Neuding väljer nämligen att koppla invandringen till arbetslöshet, och visar då hur de ser på invandrare. Som något per definition negativt. Jämför med om någon skulle säga till exempel: ”Vi har över en miljon invandrare, dessutom dör 11 000 i akut hjärtinfarkt varje år, fakta vi inte kan blunda för!”.

De skulle till exempel ha kunnat koppla procentsiffran det till nåt positivt, som att 95% av svenskarna är lyckliga. Hade vi haft så låga siffor som 14,7 på lyckobarometern hade vi behövt tala om massolycka, men 95% kan ju knappast kallas nåt annat än masslycka! På samma sätt som man hade kunnat beskriva 85,3% svenskfödda som masskvarstannande. ”Vojvoj, 85,3% av svenskarna saknar initiativförmåga och bara sitter kvar här på sina feta rövar utan att se sig om i världen.”

De skulle också kunnat säga ”vi har bara knappt 15% utlandsfödda i Sverige, trots att vi har massysselsättning”. Men eftersom det är underförstått att utlandsfödd=problem i den ”liberala” världen dessa dagar så säger de förstås inte så. I Sverige 2011 är det tydligen ett lika viktigt politiskt mål att bevara sverige svenskt som att minska arbetslösheten. Det skrämmer mig.

Just nu befinner sig hundratusentals svenskar utomlands, 250 000 svenskar bor permanent utomlands. Detta trots att vi varken har svält eller krig till skillnad från de länder där många av de 14,7 procenten är födda! Att svenskar reser och flyttar runt är förstås lika naturligt som det behandlas i debatten, men vi borde kunna attrahera många fler än bara knappt 15% hitflyttande tycker jag. Men det tycks uteslutet för Neuding och Heinö.

Ok, det var allt, hej hej, nu ska jag gå och dricka masskaffe, vilket betyder en kopp kaffe med över 75% kaffe och bara runt 20% mjölk. Eller borde jag kalla det massmjölkigt kaffe? Med tanke på att kaffet är svart och mjölken vit så gissar jag att masskaffe med mjölk är den politiskt mest gångbara termen just nu.

Förlåt för överorden

Igår skrev jag två blogginlägg om att jag tycker att det är ett problem att vänsterfolk dagtingar med sin övertygelse och tar jobb som talespersoner för det borgerliga systemskiftet.

Flera personer skrev och tyckte ”jobb som jobb”, ”man måste äta”, ”det ska inte finnas listor över jobb sossar får ha”, ”alla lagliga jobb är bra jobb” och så vidare.

I morse när jag vaknade tänkte jag på detta. Är alla jobb verkligen ok? Nej, jag tycker inte det. Det finns jättemånga jobb som jag inte tycker att någon bör ta. Jobb som är till för att förstöra det jag tror på.

Så jag skrev den här tweeten:

”Hallick, koncentrationslägervakt & Lundin-oil-styrelse är andra jobb jag inte tycker nån (speciellt S) bör ta, förutom PR för systemskifte.”

Internationellt sett är alla dessa jobb lagliga på många håll, det är sådant som både människor och lagstiftningar accepterar. Det tycker jag är absurt. Men det är ett bevis på att det är nödvändigt att man följer även etiken, alltså mer än lagen i yrkeslivet. Man kan inte se jobb som jobb, man måste ha hjärtat med.

Jag menade inte att jämställa chefsjobb i riskkapitalbolag eller kapitalisternas lobbyister med mördare, som Erik Laakso får det till, och Jonas Morian kände sig personligen kränkt. Förlåt! Det var inte meningen att rikta detta mot personer, och jag menar verkligen inte att säga att alla mina exempel är lika omoraliska, för vissa med andra värderingar än jag så är ju systemskiftet tvärtom till och med något moraliskt uppbyggligt. Där är vi olika som människor. Jag tycker fortfarande inte att dessa PR-jobb är okej, men värderingarna hos utföraren diskvalificerar olika av exemplen från jämförelsen. Beroende på vilka värderingar man har så blir det förstås olika jobb man bör undvika, därför kan jag bara göra listor utifrån mina värderingar. Och på min lista över vilka jobb jag inte tycker är ok finns både styrelseledamot för Lundin oil och  att vara talesperson för dem som vill sätta skattepengar på Caymanöarna, vid sidan av de exempel som bredare folklager har på sina listor, som hallick eller koncentrationslägervakt.

”Tokmoderaten” upplyste mig förresten, kanske på skämt, det var lite oklart men ändå, om att M har en lista över jobb som inte är okej, där styrelseledamot inom kooperationen finns med och jag känner anarkister som har polis på sin lista. Till exempel. Där är vi olika.

Förklarade detta i kortform på twitter, och Morian svarade: ”Okej. Förstår hur du tänker, men det där var verkligen absurda överord.”

Skönt. Tänker att det betyder att vi är friends again? Som nyårslöfte ska jag ha att inte använda extrema historiska och politiska exempel och jämförelser när jag diskuterar politik.

Mitt ljus i socialdemokratins mörker

Idag har tidningen Dagen ett långt reportage om vår fantastiska lilla förening  Hjärta. En förening som verkligen kommit att bli huvudskälet för mig att vara engagerad socialdemokrat. När jag varit på möte med hjärta, när vi brainstormat fram förslag på hur vi ska jobba mot rasism, analyser av diskriminering, lärt oss mer om internationell internetaktivism eller migrationspolitik känner jag hopp. Vi stöttar varandra i att det faktiskt är en bra grej med mer hjärta i politiken, när det ibland känns helt hopplöst omodernt. Den senaste tiden har det i sina stunder känts helt nattsvart tröstlöst för den socialdemokratiska ideologin och för politiken i landet och världen vi bor i, men då har Hjärta, hur klyschigt det än kan låta, varit mitt ljus.

Skribenten Jakob Zetterman avslutar artikeln i Dagen så här:

En av [medlemmarna] är Omar Mustafa, och han säger att som troende finns det ett annat perspektiv på livet än att bara se till det materiella.
- Det här är hjärtefrågor som ofta tappas bort i debatterna. Ambitionen är att väcka dem till liv igen i socialdemokratin.

Kärlek.

Foto: Jakob Zetterman

Därför är PR-killarna ett problem

Har redigerat bloggposten jag skrev förut idag en aning, eftersom jag skrev nåt jag inte tycker egentligen. Jag antydde att om man sålt inte bara sin kropp till löneslaveriet, utan gått så långt som att sälja både sin själ och sitt parti till kapitalet så får man stå sitt kast, och kommer för alltid att behöva ses som nån som säljer sin röst för pengar.

Jag ångrar mig på den punkten. Jag tycker att alla har rätt till förlåtelse och upprättelse. Men förlåtelse och upprättelse kräver att man förstått och ångrat sig, och tar konsekvenserna av sina fel. (Kolla gärna mer om hur jag ser på förlåtelse bland annat i kommentarerna till det här inlägget.)

Det krävs en del evidens för att se att personen verkligen har återtagit makten över vad de tycker, och de behöver visa att de baserar sin politik på hjärtat. Jag kommer aldrig fatta hur bolag som vill förstöra den gemensamma välfärden för egen vinning lyckas få vänsterfolk att engagera sig för med deras yttersta PR och lobbyism.

Jag fattar mycket väl klassperspektivet, vänsterfolk har i alla tider jobbat för motståndarlaget för pengar. Det finns en inbyggd konflikt i det kapitalistiska systemet, det är en enorm lyx att kunna välja bort att jobba för ondskan. Horor har oftast inget val. Det funkar liksom så.

Men om man är akademiker och kan få välbetalda PR-jobb så tillhör man den klass som faktiskt har ett val. Att hävda nån slags arbetslinje är inte trovärdigt. Kan man bli PR-man åt Almega eller Carema så kommer man inte få mig att tro att svält var alternativet.

Fulbolagen som har starka intressen av vissa politiska beslut rekryterar partipolitiker mycket medvetet, och de har lyckats. Att de, på den tiden det änu innebar makt att vara socialdemokrat, lyckades köpa upp så många socialdemokraters lojalitet var en avgörande faktor för att påbörja det systemskifte som nu är i full gång. Man var en viktig faktor för att bana väg för det Wolodarski skrev i DN några dagar innan valet 2010:

Nu tycks den borgerliga alliansen kunna fullfölja sin reformagenda och samtidigt bryta den långa socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Ett epokskifte står för dörren.

Stor- och riskkapitalbolag lyckades få det att bli kontroversiellt att angripa deras politik, eftersom den framfördes av folk som potentiella kritiker hade och har en personlig relation till. Den framfördes internt och i socialdemokraternas namn externt. Och hjärtat kopplades bort.

Den förnyelse som behövdes inom Socialdemokraterna behövs ännu, men vi har förlorat många viktiga år till helt fel förnyelse. Förnyelse som i anpassning till vad pengarna ber oss att göra ger inte Socialdemokraterna nån framtid, då kan man ju, precis som fler och fler bestämmer sig för att göra, lika gärna rösta på Moderaterna.

Vår förnyelse måste innebära att vi hittar ett nytt sätt att vara socialdemokrat på, nya vägar att driva och implementera socialdemokratiska idéer på, inte att bara släppa taget och låta nån annan bestämma.

Det handlar inte om knivar i ryggar eller internt tjafs, det handlar om politik.

Har vi tappat eller hittat kompassen?

Efter Juholts installationstal (kolla på YouTube eller här i text), och igen nu i en vecka har jag starkt känt att (S) håller på att hitta tillbaka till sin ideologiska kompass. Det handlar inte om huruvida vi går åt ”vänster” eller ”förnyar”, utan den politik som förs faktiskt leder till de resultat vi vill åstadkomma och att de mål vi sätter upp för varje politisk åtgärd är tydligt kopplad till en Socialdemokratisk samhällsvision. (Personligen är jag snarare förnyare än statssocialist, just sayin’.)

När Juholt efter år av kompasstappning äntligen går ut och säger att vi ska sluta privatisera, hindra vinster i välfärden och explicit pratar om den helhet och logiska konsistens vi krävt så känns det hoppfullt!

Och just när jag känner så, att vi börjar hitta vår kompass, så säger Niklas Nordström att S har förlorat sin kompass.

Niklas Nordström är för mig en representant för just den kompasslöshet jag varit kritisk till. Vi anpassar oss till annat än vad våra hjärtan säger. Vi låter ytliga tolkningar av opinionsundersökningar istället för ideologi och övertygelse sätta prioriteringar. Jag har länge sagt att vi måste driva opinion istället för att följa den (se exempelvis Rebellas framtidsrapport eller den här artikeln i Tro & politik). I vissa fall är det till och med betalande uppdragsgivare som via aktiva socialdemokrater driver sina frågor i demokratiska forum (där primegate, där just Nordström var inblandad i bl.a. valanalys och Ullman PR med bl.a. striden för City dental eller Berns är extrema exempel).

Visst var det lite barnsligt formulerat, men jag känner fortfarande att vi nu faktiskt är på väg att hitta vår kompass, och att Nordström säger precis tvärtom känns inte trovärdigt:

Jag var på eftervalsanalys med Primes ”socialdemokratiska arbetsplatsförening”. Vinet smakade Almega och slutsatserna som presenterades var att S måste: fortsätta följa opinionen utan att försöka påverka, att bli alliansen light, antagligen var nog även att fortsätta acceptera vinster i välfärden en bra grej. Det var också viktigt att vi förstod att det faktum att vi inte förlorade landstingsvalet i Stockholm lika stort som kommunvalet berodde på att Ilja Batljan var för RUT-avdrag. Alltså inte på grund av att S faktiskt har mycket större förtroende i hälso- och sjukvårdsfrågor än i andra frågor som man annars hade kunnat tro.

Att skrämmas med låga valsiffror och på så vis piska in sossar att inte säga emot opinionen är en viktig strategi. Och den strategin var också den respons jag fick på min tweet om kompassen ovan. Markus Uvell, VD på Timbro reagerar och pekar *oroligt” på våra låga opinionssiffror. Han menar också att det är viktigt för svenska folket att tillåta vinster i välfärden därför att ”valfrihet [som ju vinsterna bevisligen inte lett till] gör välfärden bättre”.

Att Timbro, i likhet med vad socialdemokratiska PR-folk brukar säga, tänker att S ska stärka sig genom att inte lyssna på den här kompassen tror jag att vi ska strunta fullständigt i.

Det är viktigt att vi låter hjärtat vara vår kompass i politiken. Jag tror inte att vi någonsin kommer tillbaka till att bli en ledande kraft i svensk politik om vi följer någonting annat än våra hjärtan. Vi kanske har tappat den kompass som Timbro definierar som kompass, men jag tror helt vi är på väg att hitta en ny.

Mobbingen mot Juholt tydlig i Skavlan

Igår kollade jag för ovanlighetens skull på teve. Min mamma ville se Juholt på Skavlan.

Idag ångrar att jag mig. Jag har fortfarande ont i magen. En obehaglig känsla av orättvisa när jag tänker på hur Juholt bemöttes. Av Skavlan, av Linn Ullman, publiken och twitter. Varje sak var subtil, men totalbilden var tydlig: Juholt är mobboffret.

Allt han sa tolkades insinuant. När han var rolig vågade publiken inte skratta, han tvingas bedyra att han faktiskt har vänner och värst av allt tyckte jag att Linn Ullmans mobbiga missförstånd, och de applåder som följde när hon då ”satte dit” honom. Det är helt enkelt omöjligt för Juholt att göra rätt.

Och twitter hyllade Ullman, alla ville vara på den rätta sidan, på den coola, lite dryga tjejen med den svarta fiendebokens sida. (Att ha en svart bok med fiender, där man aldrig stryks om man en gång hamnat är tydligen asballt, men att inte spela läggmatcher är tydligen helt sjukt, eftersom den balla tjejen har boken och mobboffret inte spelar läggmatcher, men ok, sidospår.)

När man väl blivit låg i rang så går den negativa spiralen nedåt. Alla är överens om att man är dålig och då ska allt fultolkas. Hade det varit den balla killen som satt i soffan hade Ullmans kommentar fallit platt, för då hade de närvarande inte tillåtit varandra att bygga upp en alternativ bild och stänga ute den som intervjuas från inflytande över situationen.

Så här var det:

1. Skavlan kallar Håkan Juholts Sverigeturné för en ”förlåt-mig-turné”.

2. Juholt själv säger att han åkte runt och lyssnade in stämningar och lyssnade på vad folk hade att säga om hur han bör leda Socialdemokraterna. Han säger också att han hela tiden trott att han gjort rätt.

3. Skavlan lyssnar inte på Juholts svar, utan går tillbaka till förlåtgrejen och frågar om Juholt är bra på att säga förlåt.

4. Juholt säger ja. Men kopplar det inte till turnén.

5. Ullman lyssnar inte heller på Juholt utan på Skavlan och säger att det är intressant att Juholt inte tycker att han gjort fel, eftersom hon brukar be om ursäkt när hon gjort fel.

6. Hon får skitstora applåder och ser ut så här:

Liv Ullman just när hon får applåderna efter att ha levererat en av sina "klockrena kommentarer" och sitt "fina replikskifte" där hon subtilt leder ett orättvist drev mot Juholt.

7. Hon får cred på bloggar & twitter. Hon blir människors idol, hon anses ”klockren”, fantastisk, spot-on och så vidare, trots att hon levererar kommentarer som egentligen är ganska orelaterade.

Mobbing är en väldigt obehaglig mekanism, och väldigt lätt att haka på. I princip alla vet nog med sig att de på något sätt deltagit någon gång. Man märker det oftast inte ens när man gör det, men mobboffret märker det. Man blir tystad, inte lyssnad på, inget förslag man kommer med är bra om inte någon högstatusperson tar upp det som sitt eget, man blir dubbelbestraffad, förlöjligad, skrattad och suckad åt, man ska skämmas och be om ursäkt. Och om man gör det så blir det också fel. Och det finns incitament att hänga på i mobbingen, för då får man själv högre status.

I och med det här blogginlägget kommer jag till exempel troligtvis att kallas rövslickare och ja-sägare, och att jag ”försvarar någon som faktiskt förtjänat att bli mobbad”. Men jag tycker inte det, jag har förtroende för Håkan Juholt och skiter i att det är lågstatus att tycka det just nu.

Ekis fråga: Är det tillåtet att vara S-ledare? Är fortfarande högst relevant.

Uppdatering med anledning av en mobbig artikel från Aftonbladet hyllas så mycket att den ligger överst på knuff: Jag hör av vänner att förtroenderådet ger Juholt stående ovationer, men media rapporterar att Lena Melin tycker att mottagandet är lamt, och lägger till att Juholt lämnar salen när Weidelich pratar – för att prata med media som begärt intervju med honom ja. Hade han inte gått ut hade de troligtvis rapporterat att han anser sig för fin för media eller liknande. Aftonbladets artikel, och bloggosfären som lyfter den är med på mobbingen.