Omar har valt bort islamismen – varför räcker det inte?

Idag var jag på P1 morgon och diskuterade Socialdemokraternas ”rekrytering” (ja, det var väl typ jag som värvade honom, fast mest handlade det om att han själv tänkte igenom saken och bestämde sig för att bli medlem) av Omar Mustafa.

Evin Rubar läts vara ”expert” och framförde uppfattningar om islamiska förbundet, och klassade dem som politisk organisation och inte religiös. Hon talade om vad människor kopplade till muslimska brödraskapet gör i Egypten (som Omar tydligt klargjort att han inte har någonting med att göra). Hon hävdade utifrån sin expertroll att de har en dold islamistisk agenda som Omar är satt att driva.

För att svara henne hade de inte bjudit in någon av de många experter som skulle kunna debattera just detta med henne. Utan en aktivist, dvs mig. Och exakt vilka kopplingar som finns mellan moskéer har jag ingen aning om. Jag vet inte ens vad min egen kyrka har för samarbeten eller vad de samarbetsorganisationerna tycker eller gör. Men troligtvis en massa vidriga saker. Och av de tio utlovade minuterna fick jag nog inte mer än två. Det är ett förrädiskt resonemang hon för. Vi skulle tala om Omar och socialdemokraterna, men hon fick sätta agendan och vi talade om islamism, Egypten och islamiska förbundet.

Det är inte islamiska förbundet utan Omar vi valde till partistyrelsen

Huvudsaken i detta, som jag trots att jag inte fick säga många ord, fick fram, är att det är Omar Mustafa vi valde in i partistyrelsen. Inte islamiska förbundet.

Hela Evin Rubars resonemang vilar på argumentet att Islamiska förbundet ”är det muslimska brödraskapet i Sverige”. Hon redovisar inga belägg för det påståendet. Finns det alls någon svensk Islamkännare som skulle ställa sig bakom det? Tveksamt. Peter Santesson som anförts i debatten argumenterar istället att det finns kopplingar mellan Islamiska förbundet och FIOE och i nästa led mellan FIOE och brödraskapet. Att använda en sådan ”guilt by association”-kedja och dra slutsatsen att Omar Mustafa företrätt organisationer ”start befryndade med kvinnofientliga, homofoba och antisemistiska ställningstaganden”, och att Omar därför i sina gärningar ska särbehandlas i förhållande till representanter från utrikesdepartementet och riksdagen blir för mig orimligt.

Det är alltså en konspirationsteori att Islamiska förbundet och Omar Mustafa är islamister som vill införa sharialagar och politisk Islam i Europa (på de omdebatterade familjedagarna kontrollerades att ingen föreläsare sa något annat än att i valet mellan sharia och svensk lag är det självklart svensk lag som gäller). Här är det federation of islamic organisations verkligen står för.

Islamiska förbundet är inte muslimska brödraskapet, styrs inte från Egypten utan är en medlemsstyrd organisation enligt svensk folkrörelsemodell. Deras stadgar kan läsas här.

Men det är inte dessa värderingar eller en representant för de här organisationerna vi valt in. Det är vår partikamrat Omar Mustafa. Som också tydligt tagit avstånd från alla de värderingar han anklagas för. Det borde verkligen räcka.

Inte islamist

Det fortsatta spridandet av att Omar skulle vara islamist och att han skulle ha en dold agenda som inte stämmer med det han säger är kränkande. Jag önskar att det vore lika tabu att driva det som att driva de antisemitiska konspirationsteorier som också tyvärr är en del av västerländskt tankegods.

Läs Peter Weideruds artikel på DN debatt i sin helhet. Den är fantastiskt klargörande.

Både Omar och jag har, med utgångspunkt i vår respektive tro, valt att engagera oss i ett brett sekulärt vänsterparti därför att vi ser den religiöst avgränsade politiken – vare sig det handlar om kristdemokrati eller islamism – som orimlig, otillräcklig eller otidsenlig. Vi har båda valt bort det religiöst avgränsade alternativet, men bara Omar måste återbevisa det.

Carina Hägg tycks tro på föreställningarna om ”den judiska infiltrationen” (fast med muslimer i huvudrollen)

Utdrag ur den vidriga boken ”judefrågan” utgiven av NSF.

När detta skrevs var Marx judiska bakgrund som vi redan påpekat inte känd, men han har knappast varit den enda: Lenin, Stalin, Trotskij, Ceaucescu m.fl. är exempel på ledande judar med miljontals liv på sina smutsiga samveten. I Sverige behöver vi inte leta särskilt långt ner i det socialdemokratiska partiet för att finna dem: Antia Gradin, Sten Heckscher, Jan Lundgren, Tommy Waidelich m.fl. representerar inte endast socialdemokraterna utan även det judiska folket [och deras politiska agenda, som kapitlet handlar om].

Djupt stötande antisemitisk tankefigur

Detta är en fotnot i boken ”Judefrågan betraktad ur kulturell, religiös, raslig, ekonomisk, politisk och nationell synpunkt” som gavs ut med nutidskommentarer i nyutgåva 2000 utifrån originalutgåvan från 1936.

Det är en djupt stötande antisemitisk tankefigur, att en person med en viss etnisk eller religiös tillhörighet har en dold agenda, och att i det här fallet ”det judiska folket” skulle ha representanter att driva ”sina frågor” i svensk politik. En antisemitisk konspirationsteori som vi inte accepterar i Sverige. Boken är olaglig på grund av sin kränkande natur.

Vi är på väg dit igen

Och varför lyfter jag då detta? Vad har en gammal bok och en konspiratorisk gammal föreställning från 30-talets tänkande (som de flesta etablerade debattörer och partiföreträdare trots allt sett igenom och reagerar kraftigt mot när de förekommer) med dagens debatt att göra?

Jo, att vi är på väg till samma typer av resonemang. Jag vägrar att acceptera den typen av teorier. En person, oavsett om hen är religiös, inte religiös, jude eller kristen måste bedömas för sina personliga och individuella kvalitéer och värderingar, inte utifrån fördomarna om gruppen hen tillhör. Även när det är muslimer som anklagas. Jag kallar det konsekvent antirasism.

”Röstmaximering”

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar Waberi och Omar har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister. Islamiska förbundet ingår i Federation of Islamic organisations in Europe (FIOE) som är en organisation som tydligt är påverkad av al-Qaradawis öppet uttalat policy. Spelet går ut på att ”goda muslimer” i västvärlden ska ta kontakt med politiker och delta i politiken men inte integreras för att förlora den muslimska särarten som är viktigast. Taktiken verkar fungera. Politikerna vill ha röster så att dessa herrar är välkomna i den nya ”mångkulturella” makteliten. Fenomenet har kallats för röstmaximering av en modig socialdemokrat Carina Hägg. Ingen verkar lyssna på hennes rop i öknen.

Så skriver Bahare Andersson på Newsmill. Riksdagsledamoten Carina Häggs ursprungliga artikel där hon påstår detta tycks ändrad eller borttagen, för nu står den inte att finna på nätet. Men hennes tänkande tycks ha inspirerat andra.

Ideologin politisk islam eller helt enkelt muslimer som är politiker?

Så här skriver Sara Mohammad på facebook:

Carina Hägg gillar på facebook en kränkande antimuslimsk tankefigur.

Och listar alltså fyra personer, som har gemensamt att de är muslimer och politiker. Hon ”kräver avgång av politisk islams representanter” och radar upp muslimska politiker. Istället kräver hon som Evin Rubar (som jag ska samtala med i P1 morgon imorgon bitti kl 07.20) att man ska sätta in andra invandrare i deras ställe.

Den antimuslimska (eller antisemitiska om man så vill, eftersom ju bl.a. araber också är semiter) tanke som säger att alla muslimer, i synnerhet om de är praktiserande och därmed aktiva i en församling, har en och dold, gemensam agenda. En agenda som enligt Sara Mohammed ovan inte är förenlig med mänskliga rättigheter, jämställdhet och att kämpa för en bättre värld. Det är mycket mycket problematiskt. Riksdagsledamoten Carina Hägg tackar henne.

Inget invandrarmandat

Att kräva att andra invandrare ska in på detta mandat är förstås också ett obehagligt sätt att se på människor. Att Omar inte valts in på grund av att han är en drivande socialdemokrat, utan för att han är invandrare, och att han är satt där inte för att representera alla oss som delar hans perspektiv och syn på hur socialdemokraterna bör arbeta och tycka, utan att han representerar invandrare. Men det är inte i närheten så stötande som idén om den muslimska infiltrationen som visat sig så tydligt i debatten de senaste dagarna.

Muslimer måste få vara politiker – men inte antimuslimister

Muslimer måste kunna få vara politiker utan att bli misstänkliggjorda och anklagade för uppfattningar de inte har. Att muslimer som är politiker har en bevisbörda på sig att visa hur de arbetat mot allt det som fördomarna säger att de bör vara för (homofobi, sexism och antisemitism) alldeles oavsett vilket parti de valt och alldeles oavsett vilka frågor de väljer att aktivt driva. Carina Hägg talar också om att släppa fram ”goda muslimska krafter”. Men trots att jag vid upprepade tillfällen bett henne nämna någon praktiserande eller organiserad muslim som hon har förtroende för, eller som kan räknas till dessa goda muslimska krafter så har hon inte uppgett någon. Det tyder på att hon inte anser att det finns någon. Är man med i en muslimsk församling så ingår man tydligen per definition i den muslimska konspirationen.

Men människor som hyser och sprider negativa generaliseringar om muslimer, antimuslimska (eller antisemitiska om man så vill) konspirationsteorier, och som vägrar att ta avstånd från detta har jag svårt att se som lämpliga att sitta i riksdagen för Socialdemokraterna.

Läs förresten gärna Sepideh Nekomanesh: ”Muslimska kvinnor behöver inte Häggs (S) beskydd” i Dagens Arena och Marta Axners utmärkta genomgång av islamofobi/antimuslimism här. Och vår artikel ”Omar Mustafa förtjänar en ursäkt” på SvD Brännpunkt.

Förklaringen till mitt ”märkliga beteende” i debatten kring Omar Mustafa

Anna B blockade mig på facebook efter denna konversation.

Jag har vid väldigt många tillfällen i de senaste dagarnas debatt anklagats för att bete mig märkligt. Att vara ”inkonsekvent” som försvarar både kvinnors, homosexuellas, judars och muslimers rättigheter.

”Den märkligaste i den här debatten är Anna Ardin”

Jag har i kommentarer på bloggar, på twitter och i mejl kallats korkad, naiv, ”så nära idiot man över huvud taget kan komma”, muslimälskare, nigger lover, inte socialdemokrat, inte mänsklig, antifeminist, hemsk, vidrig, sjuk i huvudet och så vidare. Nima på Nordic dervish kallar mig ”sosse bortom räddning”. Människor har blockerat mig på facebook, tagit avstånd från mig och jag märker hur jag hamnar ute i kylan i olika sammanhang.

Så nu tänkte jag berätta varför jag beter mig så ”märkligt” som att försvara Omar Mustafa.

När jag var liten…

När jag gick i lågstadiet så ritade en kille en bild på en gris. Han skrev den mobbade tjejens namn på bilden och skickade runt den i klassen. Folk fnissade och skickade vidare. Jag protesterade inte. Jag berättade inte för läraren. Jag sa inte till killen att han var taskig. Killen som ritade bilden var tuff, tjejen som kallades grisen hade fula kläder, ”konstiga” föräldrar och inga kompisar. Jag minns hur jag övervägde risken för att tappa social status. Det var viktigt att hålla sig väl med de tuffa, annars kanske man själv blev mobbad. Om man höll god min kanske man själv skulle kunna stiga lite i rangordningen. Det är snart 30 år sedan och det plågar mig ännu.

Vid ett annat tillfälle på mellanstadiet var det en tjej som kallades kanin. ”Jag ska sparka in dina jävla kanintänder” var en mening som upprepades ofta i klassen. Det var ett hot hon fick leva med, för hon hade faktiskt stora framtänder. Jag sa inget, jag var med henne ibland, jag var schysst. Men en gång tog min boll på gympan. Jag blev sur på henne, men hon fortsatte retas. ”Ge mig bollen annars ska jag sparka in dina jävla kanintänder” sa jag. Meningen låg så bra i munnen. Den var så lätt att säga. Att jag också sa den spelade väl inte så stor roll när hon fick höra det så ofta. Men hon blev alldeles kall. Ingen av oss ville ha bollen efter det. Jag hade lika gärna kunnat slå henne i magen, och det kanske hade varit bättre. Jag tror aldrig att jag sa förlåt.

Jag höll alltså tyst och räddade min egen position i klassen när någon blev mobbad. Jag sa till och med själv taskiga saker till en som låg underst, jag hakade på i drevet. Människor hamnade under i rangordningen för att de var fattiga, hade en ensamstående mamma, en arbetslös pappa, var tjocka, hade glasögon eller var med i Jehovas Vittnen.

Jag har ångrat det där så himla mycket, och varit ledsen över vilken feg liten skit jag var.

Sen hände samma sak mig

För tre år sedan blev jag utsatt för ett övergrepp. Tidigare åsiktskamrater, politiska motståndare, Sverigedemokrater, antifeminister, judehatare, killens kompisar & mamma bestämde sig snabbt för att det var något skumt. Att jag ljög. Att förövaren var oskyldig. Den ena märkliga historien efter den andra radades upp i en gigantisk folktribunal med anonyma domare och vittnen som gissade hejvilt.

Saker jag sagt i andra sammanhang togs upp som svar på helt andra frågor. Allt jag eller någon som kunde antas stå mig nära sagt som kunde vrängas till min nackdel togs upp som bevis på min skuld, min brottslighet och omöjligheten att jag kunde tala sanning. Allt jag sagt som var till min fördel i det sammanhanget ogiltigförklarades eller förbigicks med tystnad. Men jag fick också stöd. Först någon enstaka, sedan fler och fler.

Och efter ett tag började det bli uppenbart att allt som sas om mig inte var sant.

Det började bli ok att tala med mig utan att riskera sitt eget skinn. Men utan de första som hade stått upp vet jag inte vart det hade landat. Kanske hade någon gjort allvar av något av alla hot jag fick. Kanske hade jag varit tvungen att byta namn och bostadsort, och troligtvis hade jag ansetts som någon man förlorar både val och kunder på, vilket hade gjort det omöjligt för mig att både engagera mig och jobba, mer än bara de få månader jag fick gå under jorden.

När jag blev politiskt aktiv

En av de allra första frågorna jag ställde som politiskt medveten var ”kan man engagera sig för homosexuellas rättigheter trots att man inte är homosexuell själv”? För 20 år sedan, då jag blev tonåring och började förstå maktstrukturer, så var svaret inte självklart ja. Homo- & transrättigheter var nog ändå inte riktigt majoritetssamhällets problem. Homosexuella hade mycket att bevisa. Att de inte spred HIV och inte tände på barn. Om de skulle vara aktiva någonstans så fick de bevisa att de inte var lojala med homorörelsens avarter. Det skar i mig redan tidigt vilken orättvis behandling HBT-personer utsattes för och jag engagerade mig i många år i frågorna. Och vi har vunnit så många strider. Vi byggde en rörelse (kolla klippet, det är så man gör för att bygga en!) av människor som protesterade trots att de inte själva var drabbade. Det är mycket kvar på många orter, men nu går Kristdemokraterna i Pride-paraden. Stämningen är en helt annan, och det är jag otroligt glad över. Släkten är glad över min lillasysters förlovning med sin tjej. Det var släkter inte för 20 år sedan. Knappt ens för 5 år sedan. Det är stort!

Samma sak händer nu

Nu ser jag samma sak hända som på lågstadiet, mellanstadiet, mot homosexuella i mina tonår och i mobbingen mot mig för några år sedan. Man skickar runt en bild på något vidrigt och har skrivit Omar Mustafa på den. Människor skickar vidare för att rädda sitt eget skinn. Vissa tar på sig ledartröjan i mobbingen och sprider så mycket skit de bara kan. Medan andra bara sprider lite grann eller tittar på, med varierande grad av oro eller tillfredsställelse.

Människor som är arga på honom för något helt annat, att han tagit en plats i partistyrelsen de tyckte skulle gå till någon annan, att han är Palestinavän, att han är muslim. De flesta säger inte att de ska sparka in hans kanintänder utan de meningar som ligger så bra i munnen nu är att det är ”viktigt med granskning”. Att det inte är ok med antisemiter (sic) i partistyrelsen. Att Omar måste ta avstånd från kvinnohat och homofobi. Men trots att han har tagit avstånd hur mycket som helst, fortsätter kraven att upprepas. Saker som inte har någonting med frågan att göra, som inkomster, publiceras. Det förekommer lögner, överdrifter, hot, dubbelbestraffningar och människor som bara frågar om och om och om igen samma frågor som Omar redan svarat på. Det är tydligt att det inte handlar om en vanlig granskning av en persons handlande eller icke-handlande. Det är en häxjakt där andra frågor och andras maktpositioner ligger i potten.

Grundhistorien

Omar Mustafa blev kritiserad av Expo för ett antal inbjudningar. Här går Mustafa Al-Sayed Issa igenom vilka dessa personer är. Jag blev sur redan då, eftersom jag tycker att kopplingarna är vaga, kraven högre på Omar än andra som bjuder in samma talare och jag står för att man bör bjuda in och tala med meningsmotståndare. Men det är diskutabelt. Det finns viktiga poänger vi bör diskutera i samhället hur hanterar vi den här typen av frågor, vilka strategier använder vi oss av, var går gränserna. Det är en diskussion. Det är en relevant och intressant diskussion. Tro & solidaritet och Expo har haft olika åsikter i frågan.

Oerhört orättvisa anklagelser

Men oavsett vad man tycker om strategierna så blir Omar ingenting av det han anklagas för på grund av dem. Han är inte homofob. Han är inte antisemit. Och han är inte kvinnohatare. Det är så sjukt att jag ska behöva skriva det. För det är faktiskt precis tvärtom. Han är en av de få socialdemokrater som aktivt arbetar mot antisemitism. Han är en av få organiserade och ledande muslimer som öppet sagt att han stöttar lagen om homoäktenskap. Och han har både rest runt och föreläst om allas lika rätt med ex RFSL Ungdom och var dessutom med och startade den diskrimineringsbyrå som bland annat stått för stora framsteg för transpersoners rättigheter. Det skulle en person som vill motverka andra minoriteters rättigheter inte göra, eller hur?

Min förbannade skyldighet

Det är hemskt att jaga och granska människor så som man jagat och granskar Omar. Det är ännu hemskare när man börjar ljuga om det man hittar. Det går inte att försvara sig när kritiken antingen är så svävande eller baserad på missuppfattningar och osanningar (se ex bilden ovan).

Jag ser likheterna med all annan mobbing jag både utsatt andra för och själv utsatts för. Så därför är det min förbannade skyldighet att svara emot när mobbarna sprider lögner och kräver hans avgång på grund av dessa lögner.

Det är så otroligt långt ifrån ok, så kränkande, så lågt och så fördomsfullt. Som socialdemokrat och medmänniska känner jag att jag inte kan göra annat än att säga emot.

Trots att jag framstår som en terrier. Trots att jag blir kallad både idiot, blir hotad och tappar delar av mitt eget inflytande. Helt enkelt trots att jag själv blir mobbad för det.

Jag vägrar trampa bara för att andra trampar

Men jag tänker inte upprepa mina pinsamma misstag från skoltiden. Jag har helt enkelt bestämt mig för att försöka sluta stödja mobbing. Visst, tjejen jag gick lågstadiet med var kanske överviktig, och kanske skulle skolsköterskan behöva prata med henne om att hon åt för mycket godis. Men vi hade ingen rätt att kalla henne grisen. Det var inte bra. Och tjejen på mellanstadiet tog förvisso min boll, men gympaläraren borde ha bett henne att ge tillbaka min boll. Att skrika åt henne att jag skulle sparka ut hennes kanintänder var helt sjukt oproprtionerligt, så elakt att det inte borde vara lagligt. Och det finns säkert en massa saker hos Omar Mustafa, precis som hos alla andra, som varken jag, majoriteten av svenska folket eller socialdemokraterna tycker är toppen. Men det handlar inte om det. Det handlar om respekt för varandra.

Jag är inte längre intresserad av att bevara en position någonstans om det innebär att jag måste trampa på människor som blir orättvist behandlade, bara för att mobben trampar. Och det är jag stolt över.

Mona Sahlin, Caroline Szyber och många fler borde be om ursäkt

Den svepande kritik som florerar i media nu, kring att Omar Mustafa skulle ha ”antisemitisk belastning” är mycket orättvis. Mona Sahlin menar (i videoklippet i länken) helt felaktigt att han gjort antisemitiska uttalanden, riksdagsledamoten Caroline Szyber påstod att han är en ”känd antisemit” (hon ändrade efter att jag påpekat till att, men tycker inte att hon behöver be om ursäkt och menar fortfarande att hon har ”svårt att förstå att antisemiter som sprider hat och förakt mot den judiska befolkningen ens kan få vara medlemmar” i Socialdemokraterna). Många andra har varit oerhört snabba med att döma Omar som icke rumsren.

Granskning är bra – men inte mobbing

Det saken handlar om är en kritiserad strategi att bjuda in meningsmotståndare. Det är bra att politiker och deras strategier och sympatier granskas, men det som händer nu är långt utöver granskning. Det är mobbing, drev, fördomar och ren rasism i en otäck blandning över hela internet.

Glasklar mot antisemitism

Var Omar själv står i frågan om antisemitism har han varit glasklar med.

”Som muslimer utsätts vi ofta för kollektiva bestraffningar, hets och konspirationsteorier och jag har därför full förståelse för hur den judiska gruppen upplever hatfyllda och demoniserande beskrivningar. Rasismen kan aldrig legitimeras, den måste mötas, motverkas och förebyggas. Detta har vi som politiska och religiösa ledare ett stort ansvar för. Jag personligen kommer fortsätta mitt arbete mot rasism och orättvisor, oavsett vem det utförs emot och vem förövaren är.”

Tydligare än så är det svårt att vara. Men uttalandet accepteras inte. Motståndarna fortsätter att hävda att det bara är en medietränad fasad, att hans muslimska agenda ligger fast där under ytan.

Fler grundlösa fördomar

En hel del andra respektabla debattörer har också minst sagt slirat runt i fördomsfullhet, Evin Baksi hävdar helt grundlöst att Omar är en fundamentalist som stöttar trakasserier av kvinnor, Bahare Andersson insinuerar att Omar vill ha fyra fruar på fritiden (och hänvisar också till ”den modiga socialdemokraten Carina Hägg” som menar att socialdemokraterna ägnar sig åt röstmaximering när de släpper in ”herrar som Omar”, som påstås ingå i en muslimsk konspiration för att islamisera västvärlden (sic!). Jämför gärna med de antisemitiska konspirationsteorier Omar avvisar). Alexandra Einerstam, en vän sedan många år tillbaka från Unga S-kvinnor Rebella vägrar att ta tillbaka uttalanden om att Omar uttalat sig nedvärderande om både judar och homosexuella, trots att hon inte har någonting att visa som stödjer detta påstående. Och Peter J Olsson på Kvällsposten drar till med den rasistiska stereotypen som flyger matta och klappar kameler när han kallar Omar Mustafa för ”herr Omar”. Ofräscht.

Fördomarna om invandraralibin och en muslimsk agenda

Marika Formgren använder mitt förra blogginlägg för att i Gotlands allehanda ”bevisa” att Socialdemokraterna inte tänkt igenom valet av Omar Mustafa till partistyrelsen. Att det skedde på grund av en debatt om vithetsnorm och att man i sista sekund kastade in ett oprövat namn (eller ”vilken blatte som helst” som de anonyma meningsfränderna formulerar det) för att blidka dem som kräver fler invandrare på maktpositioner. Men det stämmer förstås inte heller. Omar sitter sedan innan i styrelsen för Stockholms arbetarekommun så båda hans kompetens och hans arbete i islamiska förbundet, inklusive kontroversiella inbjudningar, är kända i partiet. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin och kommunsekreterare i Stockholm Olle Burell har båda uttalat stöd för Omar och att de litar på hans grundvärderingar. Helt enkelt för att det inte finns anledning att tvivla.

Jag håller helt och hållet med Formgren när hon skriver att att politiker är individer med egna åsikter och argument, och bör väljas som sådana. De bör också bedömas som sådana av politiska debattörer. Men Formgren tar istället för givet att Mustafa är ett invandraralibi, och inte den ideologiskt välgrundande, drivande och engagerade eldsjäl för ett jämlikt och rättvist samhälle som han faktiskt är.

Det är vanligt att människor med annan tro eller bakgrund än majoritetssamhällets anklagas för att ha lojaliteter med sin grupp istället för med det parti och de värderingar de är valda att representera. Det är också vanligt att dessa personer anklagas för att vara alibin och inte invalda på egna meriter. Formgren lyckas göra båda. Och hon är bara en av hundratals, kanske tusentals, som gjort sin röst hörd för att sprida fördomar de senaste två dagarna. Det är verkligen olyckligt.

Omar Mustafa är en av de skarpaste antirasister jag känner

När Omar Mustafa valdes in i styrelsen för Stockholms Arbetarekommun var muslimkritiker väldigt snabba med att försöka koppla honom till antisemiter. Alla som sagt något antisemitrasistiskt, antiisraeliskt eller tom antisionistiskt och som på något sätt korsat Omars väg skulle nämnas i samma meningar som hans namn och därmed ville man smutskasta honom och få människor att associera hans namn med rasism.

Men detta är djupt orättvist. Omar jobbar aktivt med antirasism, bland annat som nyvald ordförande för vår multireligiösa förening Hjärta, där arbete ”mot islamofobi och antisemitism” är en av våra prioriterade frågor. Han har mycket kontakter med judiska organisationer i dialogsyften och högt förtroende bland dem som jobbar mot alla former av rasism. Dock har han lågt förtroende bland dem som inte vill att muslimer ska få nåt inflytande i Sverige. Det gör mig så otroligt ledsen & besviken över alla som väljer att misstänkliggöra honom på lösa grunder. Kräva avbön efter avbön på att han ska bevisa att han inte är rasist. Det vore som att jag ideligen skulle behöva bevisa att jag inte är moderat. Det är så långt borta att det bli larvigt!

Att Omar nu i helgen valdes in i S partistyrelse var överraskande även för oss som jobbar nära honom, och mycket glädjande. Att det äntligen börjar finnas utrymme för praktiserande muslimer på ledande positioner i det här landet. Att erfarenheten från det svenska muslimska civilsamhället räknas, att någon (sjukt kompetent & drivande) från förorten som engagerat sig i en liten gräsrotsklubb efter valet 2010 redan 2013 kan få sitta i det stora betongpartiets styrelse. Det är så fint, även om det bara är en plats av jättejättemånga, och även om besluten kanske inte så ofta fattas av partistyrelsen direkt, ändå, det är stort.

Men det som gör mig bortom ledsen och besviken, rentav chockad och arg är att Expo jobbar med den här typen av smutskastade.

Expo, det ni gör när ni publicerar den här typen av långsökta anklagelser är att ni stöttar dem som vill cementera muslimernas position utanför den politiska makten. Är det verkligen det ni vill?

Vad betyder alla våra avståndstaganden, samarbeten och dialogprojekt i ett samhälle så djup rotad i en antimuslimsk idétradition? För oss svenska muslimer spelar det egentligen ingen roll vad vi säger eller vad vi gör då vi är ständigt dömda på förhand.

Islamofoberna har sedan länge försökt bevisa att vi muslimer och ledare för muslimska organisationer sympatiserar och praktiserar kvinnoförtryck, antisemitism och terrorism. Men deras lösa grunder baserade på islamfobiska föreställningar gav dem sällan trovärdighet. Nu upprepar man försöken genom att koppla oss till citat som sades vid något tillfälle av en person från andra sidan jorden, som vi någon gång har bjudit på en konferens där denna ska tala om något helt annat. I vilka andra sammanhang klumpar man ihop människor och anklagar dem på detta sätt?

I de dubbla måttstockarnas politik kan en av världens kanske mest kända islamofober, Ayan Hirsi Ali, få demokratipris av Folkpartiet utan att vi ser en protestvåg av de liberala ledarskribenterna. Fredrik Federley från Centerpartiet kan mitt under folkrättsvidriga angreppet mot Gaza skicka pengar till israeliska militären för att demonstrera sitt stöd utan att Maud Olofsson utfrågas om hennes människosyn. Utrikespolitiska Institutet kan bjuda in Shaul Mofaz, som inte bara är rasist, utan dessutom en ökänd israelisk krigsförbrytare, utan att tidningen Expo utpekar UI som en organisation med kopplingar till rasister.
(…)
Rasismen är vidrig i all dess former och i alla dess yttringar. Vi har alla ett ansvar att gemensamt bekämpa den, oavsett vem utövaren är. Min reaktion ligger nu i den islamofobiska kunskapsregimen som kan döma Abdirisak Waberi, mig själv och många av våra medlemmar för att vara antisemiter för vad Salah Sultan har sagt om det judiska folket vid något tillfälle. Som om vi och alla våra konferensbesökare inte hade egna värderingar och åsikter och per automatik koppas till andra människors citat.

Vi kommer i framtiden att fortsätta bjuda kända och relevanta muslimska föreläsare till våra arrangemang oberoende av vad MEMRI och islamfoberna säger och tycker. Vi som förbund har en öppen inställning till våra meningsmotståndare från andra traditioner i förhoppning att skapa förståelse och förbättring. Ska vi då inte samtala med folk inom den egna traditionen? Journalistkåren och våra vänner från andra livsåskådningar är sedan länge välkomna att besöka våra arrangemang. Kanske kan ni göra egna analyser istället för att kopiera lösa rykten som enbart verkställer den islamfobiska kunskapsregimen.

Omar Mustafa på Newsmill 2011-03-31

Stort steg för non-profit på kongressen!

Kongressen antog vårt förslag om att i kapitlet om ”Välfärd och trygghet” skriva in att kommunerna ska kunna ”ingå partnerskap med kooperativa och sociala företag eller ideella organisationer och att det ska va möjligt att rikta upphandlingar enbart till non-profit-aktörer.”

Det är ett viktigt steg bort från marknadifiering av samhället och för att humankapital ska va viktigare än pengar. ”Viktigt genombrott” säger Lars Bryntesson, kommunalråd i Sigtuna som varit en av dem som drivit förslaget hårdast.

Kommer bli mycket roligare att driva valrörelse nu när det finns en tydlig skillnad gentemot Moderaternas sätt att se på välfärden!

Stefan Löfven, vad känner du i ditt hjärta?

Stefan Löfven

Jag går Bommerviksakademin. Igår var Stefan Löfven på besök och sa att det är viktigt att vi vinner valet. Jag håller helt med. Fyra år till av utförsäljning, skattesänkning och nedmontering av det välfärdssamhälle som tagit så mycket kraft att bygga upp vore katastrof.

Men jag vill mer än att bara rösta emot borgaralliansen, jag vill känna pepp och glöd och engagemang för det alternativ som erbjuds. Och det gör jag inte nu.

Ett skäl till den saknade peppen är att vår portalparagraf inför valet är ”jobben före allt annat”. Det jag hör är ”jobben före klimatet”, jag hör ”vilka jobb som helst, till vilka löner som helst, är bättre än en enda dag av omställning” och ”jobba dig fri och lycklig, jobba fler timmar, hårdare, mer, det är genom jobb – inte fritid – du blir en riktig människa”.

Det är vad jag hör. Det är för mig moderatpolitik. Det är för mig ett av de starka skälen till att jag vill bli av med den sittande regeringen. Om alternativet säger samma sak, så kan jag fortfarande se nyttan med att byta. För alliansen är ruskigt duktiga på att göra medborgarna till kuggar i kapitalägarnas hjul, och det arbetet behöver brytas. Men att vi bara är lite sämre på det duger liksom inte.

Så jag tänkte att jag skulle passa på att utnyttja det faktum att Löfven för första gången stod framför mig och redo att ge mig svar. Att få hjälp att känna den pepp som han tycks känna inför jobben. Vi behöver vinna valet, och jag behöver pepp för att va en bra valarbetare. Så jag ställde frågan:

- Stefan, vad känner du i ditt hjärta när jag säger ”jobben före allt annat”?

Jag hade hoppats på ett brandtal om att han sett vad som händer med människor som ställs utanför. Hur arbetslöshet och avsaknaden av möjligheter att försörja sig själv bryter ner en människa och hela hennes familj. Hur vi som medmänniskor behöver mötas i ögonhöjd, hur trygga människor är grunden för att bygga en rimlig värld, hur han, personligen känner med det begrepp som är så viktigt att det höjts upp till portalparagraf. Jag önskade mig att få veta något om den resonansbotten jag hoppas finns här, något som visar att den här paragrafen är vår politik och inte moderaternas, att den inte är allt men just nu en prioritering för att nå den andra värld som jag tror är möjlig.

Men jag fick inte det brandtalet. Jag fick svaret ”det är det som gäller”. Han inledde svaret på min fråga med ”det är det som gäller”. Sedan förklarade han att välfärden inte står i motsats till jobben. Sedan sa han, ”ja, det känns”. Men jag vet inte hur. Och den känslan kanske finns, men den har inte smittat av sig till mig.

Rafael lyfte därefter hållbarheten, Jon frågade om det verkligen var jobben först som gällde i vapenexporten och någon annan frågade om de värdiga, utvecklande jobben. Och det var bra! Flera frågor där S svar inte duger. Där vår partiledning inte talar till hjärtan. Åtminstone inte mitt.

Själv blev jag så rörd att jag grät när jag såg en reklamfilm från Procter & Gamble igår. Men när det kommer till vår portalparagraf känner jag inget, och vad Stefan känner i sitt hjärta, det vet jag fortfarande inte.