Våga sörja revolutionen

”Revolutionen är omodern, uttömd som ambition, upplöst som politisk ontologi, misskrediterad av dagens politiska epistemologi – den är helt enkelt ute ur bilden. Varför då sörja den? Helt enkelt därför att dess död tycks innebära att våra drömmar om en bättre värld är döda.

Trots den tappra vänsterretoriken om »basdemokrati«, »regnbågsallianser«, »postidentitetspolitik« och »motstånd« är det svårt att förstå hur våra politiska ansträngningar – av intellektuellt eller av annat slag – i avsaknad av revolutionen ska kunna utmynna i en radikal förändring av dagens ordning till en rättvisare, friare och jämlikare ordning. Vår kritik av den befintliga ordningen svarar inte mot något förändringsperspektiv – det finns inga trovärdiga alternativ eller några vägar som leder till dem. En allvarligt menad kritik som inte ställer i utsikt en ny framtid … en sjukdom utan bot … hur gå vidare i en sådan situation? Vad är under dessa omständigheter alternativen till förtvivlan, melankoli eller resignation?

Vanligast i dag är impulsen att anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. »Kritisera inte det du inte kan förändra» eller »uppehåll dig inte vid ett problem om du inte har någon lösning på« är tidens outtalade slagord. Genomgripande kritik av kapitalismen (och inte bara dess förmodat senaste »globaliserade« form), av äktenskapet och familjen, av den massmediala kulturen, ja faktiskt kritiken som sådan, har också i stort sett försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program. Men en sådan inskränkning
försätter bara vänstern i djupare förtvivlan, eftersom försoningen med formen och innehållet hos det som är får till följd att vänstern överger den politiska orientering som den är ensam om, den som sätter i fråga de befintliga samhällsförhållandena och talar för rättvisare och mänskligare förhållanden.

Vilka möjligheter finns det dä att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta? Vilket än så länge obrukade politiska medvetande krävs för att verka under sådana förhållanden?

En annan utbredd tendens är att skylla vår omöjliga situation på »dem« (de nykonservativa, högern, antifeministerna, olika potentater i politiken eller näringslivet) eller på någon föraktad del av »oss« (sekteristisk identitetspolitik, poststrukturalism). Därmed avleds uppmärksamheten från det som försatte oss i denna situation samtidigt som vår möjlighet att upptäcka problematiska politiska ställningstaganden och grupper som har sitt upphov i dem begränsas, till exempel förkastande av kritik, statscentrerad reformism som utmynnar i ökad reglering eller vänsterfeministisk politik som inskränks till mer eller mindre kraftlösa protester och missnöjesyttringar. Benägenheten att klaga och rikta anklagelser mot andra tenderar dessutom att tränga undan motivationen att utveckla strategier för att ta makten, den befäster snarare än ställer till rätta de förhållanden som den beskärmar sig över. Själva dess vresighet är ett säkert tecken på sorg.

Om den politiska omvandlingens modalitet under moderniteten var revolutionen, vad befinner sig där bortom? Vari består förlustens »bortom« och på vilket sätt öppnar förlusten i sig för detta bortom? Vilka är den radikala politikens och samhällsförändringens möjliga postrevolutionära modaliteter i vår tid? Revolutionen var alltid som vackrast när allt var möjligt och när detta stimulerade det politiska risktagandet, fantasin, omvälvningen, ifrågasättandet och visionen. Revolutionens nollpunkt däremot var dess ursinniga vilja till makt som renodlades till fundamentalism – den bolsjevikiska diktaturen, kulturrevolutionen, Napoleon och/eller skräckväldet och på sitt sätt även det konstitutionella konventet i USA. Även de ickepolitiska »revolutionernas« frigörelseimpuls – den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen, informationsrevolutionen – kastades om när de vann hegemoni och slog rot i institutionerna, liksom alla system håller tillbaka kritik, sätter gränser för vad som kan tänkas, sägas och göras och betraktar sina sanningar som absoluta. Alla revolutioners thermidor vet genast vad som ska följa efter de möjligheter som skapats genom omvälvningen. De vet hur löftena ska infrias och att ändamålen helgar medlen. Denna visshet kullkastar fullständigt den anda som präglar omvälvningen och den ovissa framtidens tid, som gör den revolutionära intellektuella och politiska agitationen så berusande och fruktbar, så fantasifull och uppfinningsrik. Hur kan den revolutionära andan hållas vid liv utan att revolutionen går vidare mot det kända och kontrollerbara? Hur kan denna återstod av revolutionen odlas i form av en utopisk fantasi som gör sig av med dess löfte att sona det förflutna och förverkliga sig i framtiden? Hur kan framför allt denna utopiska impuls dras in i en annan tidslighet, så att den kan underblåsa i stället för att hemsöka eller gyckla med vänsterns politiska liv i vår tid? Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. Uppgiften blir därmed att återskapa en utopisk fantasi utan revolutionär mekanism för dess förverkligande, så att denna fantasi kan komma till politisk användning, det vill säga bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet. Ett sådant återvinnande skiljer den radikala politiken från vänsterfundamentalismen å ena sidan och vägran att erkänna den liberala politiska pluralismens starka sociala och ekonomiska krafter å den andra. Detta är den politiska vägen mellan den postrevolutionära förtvivlan eller förlamningen och resignationen inför en liberal reformism som inte längre övertygar med sin idé om gradvisa förändringar. En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till – detta verkar vara det vänsterpolitiska medvetande som kan ge vår sorg ett produktivt postrevolutionärt uttryck.”

/Wendy Brown

Våga bortse från vad du tror är möjligt!

Våga prata om problemen även om du inte ännu har alla lösningar, men stanna inte där.

Motstånd och fantasi går hand i hand. Framtid och fantasi.