Jag brukade skämmas för att vara sosse – nu lämnar jag partiet
”Miljoner människor är på flykt undan krig och fruktansvärd terror, människor som du och jag med drömmar och förhoppningar, men som tvingas fly undan bomber med sina barn i famnen. På vägen riskerar de sina liv – i trånga lastutrymmen, i containrar, i sjöodugliga båtar.
Alla klarar sig inte. Alan, 3 år, sköljdes upp på stranden. Fasan, rädslan som denna lilla pojke upplevt, ska ingen någonsin behöva uppleva. Jag sörjer honom och alla andra barn som dör på flykt och i krig. Jag sörjer med hans föräldrar och anhöriga. Jag sörjer med mänskligheten, när detta sker inför våra ögon.
Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”
2015 exploderade Sverige av solidaritet med flyktingar. Citatet är från Stefan Löfvéns tal på Medborgarplatsen. En tid när kyrkor och föreningar hade köer av människor som frågade vad de kunde göra, ett land som hjälptes åt, där solidaritet blev högstatus. Jag var stolt över att vara sosse. Ett tal, och en rörelse som fick de auktoritära nationalisterna att se rött. De motmobiliserade. De använde härskartekniker, de började samarbeta och tog i med hårdhandskarna. Bara några månader senare hade Stefan Löfvén en helt annan linje, nu skulle vi göra mindre, hans Europa skulle bygga murar, flyktingar skulle hejdas vid Europas gränser, med kulor om nödvändigt, vi skulle lägga oss i bottenligan av Europas länder och skämmas för vår långa och framgångsrika solidaritet med flyktingar. I symbios med de diktatorer som med hjälp av samma stängda gränser får det mycket enklare att hålla bråkiga demokrater i schack. Jag började skämmas för att vara sosse.
Tankesmedjan Tiden gick i bräschen för opinionsbildningen kring den nya linjen inom arbetarrörelsen. Alla vi som engagerat oss i flyktingrörelsen fattade att det var en kovändning, men det beskrevs som ”traditionell socialdemokratisk politik”. Och den uteblivna solidariteten med flyktingar är bara första tecknet, bara lackmustestet på vartåt det barkar.
Därför är det på ett sätt, trots att hjärtat brister, skönt, när en av Stefan Löfvéns närmaste medarbetare nu öppet erkänner att det faktiskt var en strategisk omsvängning som skedde då, 2015. S skulle bli ”vänster-TAN”. Dvs mer traditionella, auktoritära och nationalistiska (jo, han skriver faktiskt just de orden!) men med välfärd – eftersom ”arbetarklassen” gillar det. Grunden var inte längre frågan om vilket samhälle vi ville bygga, vilket Europa vi skulle vara eller vilken värld vi ville leva i, nej, i grunden skulle nu vara frågan ”vad vill väljarna ha”.
Men TAN, i betydelsen ”kulturell likriktning” är arsenik för den religiösa och kulturella pluralismen, gräsrotsdemokratin, folkrörelserna, folkbildningen, och en mycket farlig politik i ett mångetniskt land som Sverige.
Det är kanske en bra strategi om det bara handlar om att ens eget lag ska få sitta på maktpositionerna. Men om målet är samhället som ett grönt växande hem, om målet är et samhälle som en familj utan styvbarn och kelgrisar, om målet är jämlikhet och demokrati, ja, då är det en usel strategi.
I sex år har de aktivt valt bort oss andra, för de har räknat med att vi kommer tolerera detta. Vi alternativa, internationalistiska och frihetliga, vi som hurrade åt Löfven på Medborgarplatsen 2015, vi som bor i storstaden, vi som pluggat, vi som är kvinnor, vi som vet hur det är att leva som minoritet.
De nya sossarna tror att de har råd med att folk lämnar rörelsen. När TAN tar över tänkandet är folkrörelser ändå inte önskvärda. De nya sossarna kommer inte sörja att jag nu väljer att lämna. Men jag sörjer, djupt. Jag sörjer att så mångas livsverk, så mångas kamp, så mångas ideologi långsamt förvrängs till sin motsats, av tjänstemän och proffspolitiker. Därför går jag nu, S. Jag vill vara en del av den internationella rörelsen som arbetar för fred, frihet och jämlikhet, jag tror att det blir lättare så här.
—
Den här texten publicerades ursprungligen i dagens ETC . Läs även min tidigare krönika Jag är socialdemokratin – var är mitt parti?, intervjun med mig i Sydöstran (en kopia här), ”Tunga avhopp från S-rörelse – Vi har kommit till vägs ände” i Flamman, och Lotta Ilona Häyrynens klockrena analys av läget i Arbetet. Även Sändaren och Dagen har intervjuer.
Kolla också artikeln i Feministiskt Perspektiv (och prenumerera!)
Lyssna också på intervjun med Mattias Irving och Mohammed Nuur, två andra av de många många medlemmar från Hjärta som också lämnat partiet av liknande skäl som jag.
Vad är socialdemokratins problem?
”Sydöstrans ”Problemmåndag” intervjuar diakonen och doktoranden Anna Ardin. Hon har nyligen lämnat socialdemokratin efter ett par decenniers medlemskap och aktivitet i exempelvis Tro & Solidaritet.”
Publicerad måndag den 24 januari.
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
Vad är problemet med socialdemokratin?
– Jag tycker att det största problemet är att de inte lyckats uppdatera sin klassanalys och samhällsvision. Partiet mäter opinion istället för att bilda opinion. Svaret på frågorna vad det är för samhälle vi vill se, hur kan vi leva tillsammans, har fått auktoritära svar, vilket både påverkats av och påverkat den allmänna opinionen.
Och förr var socialdemokraterna mer opinionsbildande än opinionsföljande?
– Ja, när socialdemokratins bildades för att skapa ett jämlikt samhälle så var de fattiga, arbetarna och folket, smutskastade och hade inte lika möjligheter som andra. Men genom sin opinionsbildning och sitt folkrörelsearbete lyckades arbetarrörelsen skapa respekt för sina grupper. Detta har inte blivit uppdaterat när det nu kommit nya grupper hit eftersom världen är mycket mindre.
Anna Ardin menar att för 100 år sedan var inte ”vanligt folk” så farliga eller besvärliga som de främställdes och så är inte heller nu med de grupper som kommit hit. Men precis som arbetarna fick svårt att ta sig fram utifrån sin kompetens därför att de sågs över axeln, så fungerar det också idag:
– Det jag menar med att socialdemokratin idag opinionsmäter sig fram i politiken. Folkliga rådande uppfattningar blir vägledande, men det går inte att hela tiden gå efter majoritet, det krävs folkbildning. Det demokratiska idealet är inte att söka majoritetsuppfattningen utan också hänsyn till minoriteter. Det kan faktiskt visa sig att det är de har rätt …
Det är väl därför SD är så kritiska till folkbildning och public service? De vill s.a.s. kristallisera den auktoritära opinion som går deras väg?
– Sverigedemokraternas svar är att vi ska rensa undan alla som inte ställer upp på majoritetsuppfattningen. Det kräver brutala åtgärder för att kunna genomföras, samtidigt som det inte löser problemet. Ingen vill egentligen leva i ett homogent land.
Och detta sätt att resonera har också socialdemokratin tagit åt sig, menar du?
– Ja, de söker söker sig en syn på demokrati som innebär att stödja sig på en majoritet på ett sätt som riskerar att minska känslan av samhörighet med minoriteter. De understödjer dessutom en opinion som tror att mer straff, mer kontroll, mindre frihet, alla de klassiska auktoritära svaren på problem, är den väg vi ska gå.
Ardin fortsätter:
– Om vi mäter att folk vill ha mer repression då formuleras också politiken efter detta. Frågar vi unga tjejer om vad som behöver göras åt sexualförbrytare så är svaret ”hårdare straff”. Men diskuterar vi frågan mer ingående, och inte bara gör opinionsmätningar, inte minst med folk som är pålästa och har tänkt efter, så får vi mer nyanserade svar. Vi vet dessutom att länder med oerhört hårda straff för sexualbrott inte har färre övergrepp. Det går inte att lösa ett patriarkalt samhälles problem med patriarkala metoder.
Detta är väl en av demokratins problem, att om vi enbart räknar rösterna så får vi ett svar, men om vi har en dialog om sakerna innan vi röstar, då blir det ett annat svar. Det är därför partikongresser äger rum, folk får debattera – och först därefter blir det beslut ….?
– Ja, så kanske det är. Men socialdemokratin har lyckats balansera detta. Självklart, vinner du inte val kan du inte göra något alls. Men nu saknas en vilja att hitta lösningar som funkar, istället blir det lösningar som man tror vinner val.
”Självklart, vinner du inte val kan du inte göra något alls. Men nu saknas en vilja att hitta lösningar som funkar, istället blir det lösningar som man tror vinner val.”
Den bästa folkbildningen är väl att allt fler känner någon från andra länder och kulturer, möter dem på jobbet, eller som grannar. De kommer in i familjen och så vidare?
– Vi har sett den utvecklingen under en lång tid, en ökande integration. Det fortsätter men det riskerar att avta med den här politiska utvecklingen. Politikens inriktning att urskilja folk, beskriva andra kulturer i negativ riktning, skapar ett mörkt hot som gör att fler får svårare att komma in i samhället. Politikens urskiljning av folk får genomslag i vardagen.
Stig-Björn Ljunggren
De kallades stollar – men hade rätt
Publicerad i Sändaren 21 December 2021
För några veckor sedan modererade jag Folkhögskoleforum och fick chansen att prata med en av mina absoluta favoritkristdemokrater, Stefan Attefall.
Vi pratade om hur inte bara folkbildningen utan också religionsfriheten blivit kontroversiell igen. Han berättade om när Jehovas Vittnen fick statsbidrag och vi samtalade kring om det var rätt eller inte.
För att få statsbidrag ska du respektera ”samhällets grundläggande värderingar” som till exempel ”demokratins idé”. Tidigare har jag knackat på hemma hos vittnen och förgäves försökt övertyga dem att rösta i riksdagsval. ”Nej, vi tror inte på människors regeringar” har jag fått till svar, ”vi tror att Guds regering kommer”. Ett tydligt motstånd mot demokratin i den enkla definitionen, att göra sin plikt vid valurnorna vart fjärde år.
Samtidigt förföljdes Jehovas Vittnen när Hitler tog makten i Tyskland på 30-talet. Deras självständighet gentemot den nazistiska statsideologin ansågs oacceptabel. De gick inte att kuva som makten ville. I balansen mellan att följa Gud och att följa den världsliga makten valde de Gud, trots att det kostade dem allt.
Och i Sverige finns det ingen lag som säger att du måste rösta i riksdagsvalet. I ”samhällets grundläggande värderingar” finns tvärtom rätten att inte rösta så Jehovas Vittnen fick till slut rätt till statsbidrag i domstol.
Organiserad religion kan alltid vara ett utrymme för motstånd. Bara genom att existera kan den religiösa gemenskapen vara politisk. Religion och politik är nämligen två varelser som vandrar på samma väg, där det ibland varit religionen som skyddat människovärdet mot politikens övergrepp, ibland tvärtom och ibland har de gjort gemensam sak. Då och då blir tron på politiska mål, som ”ett etniskt rent land” eller ”det klasslösa samhället” så starka som folkliga övertygelser att de rentav fungerar som offentlig religion.
De svenska frikyrkorna är knappast något undantag. Tvärtom har vi en stolt tradition av motstånd mot en förtryckande stat. Vi såg jämställdhet när kvinnor knappt alls fick yttra sig i offentligheten, ett politiskt engagemang och krav på demokrati så kontroversiella att människor blev svartlistade, utestängda från samhällslivet och tvingades att migrera.
De engagerade kallades religiösa fanatiker, stollar, oupplysta, farliga och extremister. Men de hade rätt. Medmänskligheten, den mänskliga värdigheten, allas lika rätt som avbilder av Gud själv fick genomslag. Och frikyrkorna gick över till att samarbeta snarare än att göra motstånd, när målen om mänsklig värdighet och jämlikhet till sist sammanfallit.
Men var står vi i dag? Känner vi igen den kamp som frikyrkorna tog när vi ser den? Tänk om det utrymme frikyrkorna var för människor som stängdes ute då, finns i moskéer i dag? Den misstro, det hån och det förtal frikyrkliga drabbades av då drabbar i alla fall utan tvekan muslimer i dag.
Religionsfriheten är minst lika viktig nu som alltid. De religiösa rörelserna var en gång helt avgörande för att införa inte bara skola, vård och omsorg, utan även demokratin själv. I dag är samma rörelser avgörande för att bevara och utveckla demokratin, i en tid då den tvingas bakåt av nationalistiska, reaktionära krafter som genomsyrar vårt samhälle: ”de är inte som oss, de kommer från fel ställen, de tror fel”. Dessa röster har alltid drabbat människor i det religiösa civilsamhället; folkbildare, demokrater, poeter, kaffekokare, predikanter, organisatörer. Och det drabbar människor i allra högsta grad, i dag. De kallas exakt samma saker som de frikyrkliga kallades då, och de vill samma saker. Rätten att tro på Gud, friheten att låta det få konsekvenser för våra liv och jämlika villkor.
Få av oss levde för 100 år sedan och vi kan inte kämpa sida vid sida med de rösträttskvinnor, nykterhetskämpar och motståndsmän som verkade med kyrkan som bas och som vi är så stolta över. Men vi kan låta dem inspirera oss i dag.
”Kriget mot julen kom av sig i år”. En nyårskrönika 2021-2022!
Så är 2021 snart över. Ett år närmare Vattumannens tidsålder efter en jul som för mig inleddes med en hälsning från en av mina äldsta vänner, den 96-åriga tidigare riksdagsledamoten Evert Svensson. Ett julbrev som slog fast att ”vi firar Jesu födelse på jul, Människosonen. Revolutionären.” Evert, som trots intensiva terrorismanklagelser såg till att Sverige upprättade diplomatiska förbindelser med PLO och till sist erkände att det fanns människor, människor med rättigheter, i Palestina. Evert, som nominerade Martin Luther King till Nobelpriset och som under sina över 30 år i riksdagen var central för att bygga upp den svenska välfärdsstaten – helt i enlighet med sin tro på Jesus och den socialdemokratiska ideologin. Och nu nynnar jag lite på Helt apropås gamla slagdänga ”Tomten är röd”, där Kryddan imiterade Birgitta Dahl och en sko fick spela Ingvar Carlsson. ”Det är vi som skapat Sveriges jul, så tänk på oss när du har kul”. Tro och politik är oupplösligt en del av samhället, livet och traditionerna, det tål att både ta på allvar och skämta om.
Egentligen hade jag tänkt skriva den är krönikan om de högerextremas krig mot ”kriget mot julen”, och kanske skoja lite om det. Ni vet, varje år kommer de högerextrema med olika fåniga påståenden om att ”julen är hotad”, eller att det pågår ett ”krig” mot julen. Det är faktiskt i grunden en myt, som började användas av Henry Ford i början av 1920-talet när han påstod att rika judar försökte skapa ett underskott på julkort i varuhusen, som ett försök att avkristna USA. Myten har sedan cirkulerat i olika versioner i reaktionära, radikalnationalistiska och antisemitiska grupper sedan dess. På 50-talet påstod de att det var kommunisterna som hotade julen, men under 2000-talet har de börjat sprida att liberaler och mångkulturalister har försökt att göra det förbjudet att hälsa ”god jul”. En amerikansk jultradition som importerats till Sverige av den rasistiska rörelsen. Varje år försöker de skaka fram något svenskt exempel som när de påstod att Apotekarnes skulle ta bort ordet ”jul” ur ”Julmust”, om förändringar i Kalle Ankas julafton, att en svart pojke porträtterats som Lucia i en reklam eller att julskinkan sålts som helgskinka. (Lustigt nog alla exempel på sådant som stora företag gjort, i syfte att sälja mer, snarare än nåt annat, men ändå). Ett av de många sätt de använder för att försöka skapa bilden av att landet är i uppluckring och att det är vänsterns/invandrarnas fel. Men visst kändes det som att den här traditionen kom av sig år?
Visst försökte några tappra Sverigedemokrater, Kristdemokrater, Bulletin och anonyma näthatare att hetsa igång olika drev om Lucia, Ikeas julmust med namnet ”vintersaga” och om att Kalle flyttades fem minuter så att en muslim skulle kunna tända ljuset. Men för att ens märka kriget fick jag faktiskt leta. Jag gjorde en gissningstävling på twitter om vad som skulle bli årets stora snyftare i kriget mot julen-kriget och laddade för att analysera detta, årets mest idiotiska jultradition. Men hela grejen kom liksom av sig! Eftersom ingen på allvar känner att deras firande är hotat och folk hellre dricker vintersaga och äter helgskinka än kastar skit på andra på internet, så fick de i år inte med sig nån. Och jag behövde inte heller skriva den här krönikan om saken.
Istället kan jag berätta hur jag inför jullovet frågade en muslimsk bekant vad han skulle göra med familjen på ledigheten, ”eh, fira jul såklart” svarade han. På juldagen hissade någon en enorm banderoll med citat från S partiprogram 1920-1990: ”Frihet att invandra och utvandra” från balkongen på S partihögkvarter Sveavägen 68, när vi stannade på Ikea på vägen söderöver hade de en lika enorm banderoll som marknadsförde ”vegansk jultallrik” och utanför började snön falla, dan före dopparedan.
God helg allihopa, och Kristi frid till er alla, tomten är fortfarande röd, kanske kan vi klara mänsklighetens kriser trots allt.
Denna krönika publicerades ursprungligen i dagens ETC.
Att stå upp för muslimers rättigheter gör dig omedelbart till måltavla
Denna artikel publicerades ursprungligen som krönika i dagens ETC den 8 december 2021.
Jag har tidigare kallats USA-agent, men nu har jag istället börjat kallas agent för Qatar!
Det är inte ovanligt att personer som försvarar muslimers rättigheter beskylls för samröre med Qatar och Turkiet, eftersom dessa länder haft en strategi att alliera sig med och stötta islamistiska folkrörelser. Nu är det jag som anklagas. Bakgrunden är att jag hittat intressant information om svenska myndighetskopplingar till Förenade arabemiraten (UAE) som jag delat med intresserade inom politik, media, civilsamhälle och akademi, däribland en brittisk forskare som studerar UAE:s påverkanskampanjer mot väst. Eftersom forskaren haft uppdrag för Qatar via sitt lärosäte så finns det nu ”bevis” på att jag ”kollaborerar med Qatar och Turkiet”. Det låter helt sjukt, jag vet, men jag ska förklara.
UAE är, likt sin allierade Saudiarabien och de andra klanbaserade diktaturerna i gulfen (som Qatar), världsledande på allt från systematiskt slavarbete till ojämlikhet mellan könen. Under arabiska våren blev de livrädda för kraven på demokrati och har sen dess intensifierat sitt krig mot alla former av opposition. Först med total övervakning i det egna landet, sen med våld i regionen och nu med propaganda mot organisering för demokrati i MENA, i väst. Eftersom religion varit ett av få verktyg som funkat för att skapa motvikt mot diktatorerna har ”islamism”, och särskilt ”Muslimska brödraskapet” (MB), utsetts till huvudfiende.
UAE har instrumentaliserat västs rädsla för islam för sina syften och en viktig strategi har varit att skapa falska experter, antingen genom att upphöja någon redan befintlig islamkritisk individ i något av sina egna expertcenter, eller helt enkelt skapa dem ur tomma intet. När det inte gått att terrorstämpla har de istället försökt delegitimera och beställer rapporter och böcker från olika tankesmedjor och inflytelserika debattörer för spridning av konspiratoriska påståenden. När vidden av UAE-ambassadören Al-Otaibas samarbete med lobbyister i Washington blev känt, ledde det till omfattande skriverier om landets aggressiva informationspåverkan, bland annat i New York Times.
Det vore naivt att tro att detta inte kan hända i Sverige. Ta t ex Sameh Egyptson, doktorand vid Lunds universitet. Trots att han varit inskriven i 22(!) år har han inte presterat någon forskning. Efter arabiska våren började han dock producera; ett par böcker och ett femtiotal debattartiklar där han sprider rädsla för MB. Ingenting ska räknas som akademiskt arbete enligt hans institution. Det saknas helt såväl forskningsplan som etikprövningar, och institutionen verkar ha resignerat, eftersom de inte har rätt att avsluta en påbörjad doktorandutbildning när den bygger på egenfinansiering.
Vår lokala förening Hjärta kletas sedan 2014 allt mer intensivt ihop med MB, som vi då inte visste mycket mer om än att de massakrerades och fängslades i Egypten 2013. (Där general al-Sisi senare visade sig ha haft direkt stöd av UAE, när han krossade arabiska våren och återinförde militärdiktatur.) Att vi ifrågasätter falska anklagelser har till och med kallats att ”hota den fria forskningen” och det har kommit krav på att våra motiv till att försvara oss ska utredas! Tonläget har varit direkt hetsande.
Många av Egyptsons källor är antingen felöversatta, feltolkade eller helt enkelt inte existerande (så har varit fallet när Hjärtas ordförande Mattias Irving försökt få ut källor från bl a Stadsarkivet och Exploateringskontoret). Många av Egyptsons påståenden är långtgående, illa underbyggda och skadar människor, men han kommer undan eftersom det finns så få kvar i svensk offentlighet som vågar förhålla sig källkritiskt till larmen om ”infiltrering” – trots att de vilar på samma klassiska rasistiska teorier som motiverat så mycket våld. Att försöka stå upp för muslimers självklara rättigheter i samhället gör dig nämligen omedelbart till måltavla.
Nu har Egyptson skickat två olika, lätt omarbetade översättningar av sin bok Holy white lies till samtliga riksdagsledamöter. Boken sprider till punkt och pricka UAE:s narrativ om MB. Den har inte stöd i forskningsfältet, han har inte fått forskningsmedel och han deklarerar ingen egen inkomst. Så var kommer egentligen pengarna ifrån? En ledtråd kan vara att Egyptsons bok är utgiven på förlaget Dar el Maaref, i Egypten, ett förlag med direkta kopplingar till regimen i UAE via landets kulturdepartement.
När Egyptson varnar för de ”farliga muslimerna i studieförbunden och partierna” spelar han på en rädsla för terror och extremism som alltmer kommit att genomsyra tankeklimatet i västvärlden. Men tänk om det som marknadsförs som skydd för demokratin i själva verket är raka motsatsen? Rädsla för ”den Andre” är fortfarande skrämmande effektivt.
Torsdag den 9 december arrangerar KD seminarium för riksdagens ledamöter. Egyptson är talare och seminariet är fullsatt. En gulfregims skrämselpropaganda sprids nu i den svenska demokratins hjärta, och vi som vågar ifrågasätta hängs ut som agenter för en gulfregim. Fascinerande va?
Egyptson svarade att detta var ”sandlådenivå”, att det är partipolitiskt och att jag vill tysta min granskare. hans svar finns här i sin helhet.
Så här skrev jag i min slutreplik:
Egyptson har i många år kallat sig forskare, och har i Lunds universitets namn hängt ut människor offentligt med grova anklagelser. När väl någon av oss som grundlöst pekats ut till sist har börjat granska honom tillbaka, ja, då är det plötsligt ”smutskastning” att konstatera att hans egen institution ser honom som en belastning och har sagt att det han gör de facto inte är forskning. Det är ett klassiskt exempel på populistiskt tvärtomspråk: ”jag smutskastar inte, jag forskar. Det är ni som smutskastar när ni granskar mig”.
Egyptsons notapparat är förvisso större än brukligt, men det spelar ingen roll när referenserna är felaktiga eller obskyra, som när islamisk översätts till islamistisk eller diarienummer uppstår ur tomma intet, och dessutom används för att legitimera påståenden som är hämtade från en främmande regims propagandaapparat. Egyptson borde granskas för forskningsfusk, men då han inte räknas som forskare och inget av hans material räknas som forskning finns det inte något utrymme att anmäla honom för granskning. Inte en enda av hans över 50 snarlika artiklar är peer reviewade, på 22 år. Inte heller har någon trovärdig förklaring till hur han finansierat arbetet och de stora gratisupplagorna presenterats.
Istället för att svara på berättigad kritik tar han tillfället i akt att sprida den propaganda om ”islamister som tar över politiken” som nu med stöd från UAE sprids från högerlobbyister runtom i västvärlden. Jag förstår att upplevelserna från Tahrirtorget var traumatiska för Egyptson, men analysen att en av de andra oppositionella grupperna än hans egen är ett större hot än den brutala regim som till slut krossade den gryende demokratin är likafullt inte trovärdig. Egyptson har, sida vid sida med den växande antimuslimska miljön, sökt efter bevis för en islamistisk infiltration allt sedan UAEs kampanj inleddes i samband med arabiska våren, men det tycks fortfarande inte finnas mer bevis än att tro och solidaritet arrangerade fyra workshops med det stora paraplyet för muslimska församlingar på 90-talet. Så en oberoende granskning kring vad detta egentligen handlar om vore välkommen.
För mig är det svårt att begripa varför någon som utger sig för att vara demokrat konsekvent sprider en berättelse som har orkestrerats av en av världens värsta diktaturer. Om det verkligen inte är muslimer och deras rätt till politisk jämlikhet som Egyptson vill bekämpa, så frågar jag mig varför Egyptson inte försvarat rättigheterna för alla de av hans landsmän som mördades i en attack på demokratin värre än den vid himmelska fridens torg: massakern i rabaamoskén. Jag frågar mig varför Egyptson målar upp samvetsfångar som fängslats och dött under oklara omständigheter efter den UAE-finansierade militärkuppen som ett större hot än den diktator UAE satte på tronen. Om det är lojalitet eller naivitet? För vetenskaplighet är det definitivt inte.
Jag föreslår att Egyptson skriver en forskningsplan för sitt avhandlingsprojekt och får de studier han vill göra etikprövade, så att den forskning han påstår sig vilja bedriva kan få komma igång, efter 22 års väntan. Tills det sker bör han granskas som en debattör.
Fotnot: Jag är medlem men representerar inte Socialdemokrater för tro och solidaritet, organisationen som sägs vara i fokus för Egyptsons nu över två decennier långa avhandlingsprojekt, i detta. Organisationens officiella förkortning är STS, något som borde vara känt av någon som forskat på organisationen i så många år. Jag är också mycket riktigt doktorand, och studerar närliggande ämnen, men använder till skillnad från Egyptson inte antagningen till en utbildning som argument i debatten. Däremot har jag lärt mig en del om vetenskaplig metod som varit värdefullt i granskningen av Egyptson.
Jag är socialdemokratin – var är mitt parti?
Denna krönika skrevs ursprungligen för Dagens ETC.
”Jag är socialdemokratin”, sa PO Enquist. ”Ibland lämnar partiet mig, och ibland återvänder det.”
Socialdemokratin är den mest lyckade av alla de bristfälliga ideologier och strategier som finns för att bygga det så många av oss vill ha: en rimlig värld, ett jämlikt samhälle och ett land med frihet att in- och utvandra – som det 1920 och så många år framåt stod i klartext i de konkreta punktlistorna i de socialdemokratiska partiprogrammen. De stora visionerna som en efter en blev verklighet genom ett parti för daglönare, grovarbetare och hjon. Om det varit idag: ett parti för alla oss låginkomsttagare, arbetslösa, påtvingat svartarbetande, pensionärer, sjukskrivna, arbetande fattiga, F-skattsedlare i gigekonomin, SMS-vikarier och oss som på grund av diskriminering på arbetsmarknaden hänvisats till arbeten under våra meriter. Ett parti som lyssnar på folkrörelserna och omformar de mångas vilja till konkreta förslag. Som behåller visionerna på att göra-listan tills de uppnåtts, om det så tar över 100 år.
Inom S finns en organisation som mer än de flesta står för visionerna, som kallats Socialdemokraternas moraliska ryggrad. Där karriärambitioner knappt finns på kartan och där det inte är guld att tiga. Min hemmahamn inom S: Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). STS är ett av partiets sidoförbund, som partiledningen nu vill marginalisera genom att avskaffa vår plats i partiets verkställande utskott.
Vi har, tillsammans med S-studenter, HBT-S och ibland S-kvinnor eller enskilda ledamöter som Margot Wallström (för några år sedan även SSU), ofta varit de enda som lyft frågor i det verkställande utskottet som majoriteten av medlemmarna tycker, om human migrationspolitik, om socialpolitik istället för repression, om kärnvapenförbud och internationell solidaritet. Det stör. Det finns en linje som beslutas någon annanstans, som man vill få driva ifred.
S partiledning vill inte ha oss längre. Partiledningen tar steg på steg för att S ska sluta vara folkrörelse.
En mycket högt uppsatt partitjänsteman sa till mig en gång att ”partiet behöver inga medlemmar, vi behöver väljare”. Men när S förra året tappade 15 000 (20%) av sina medlemmar var det knappast ett steg på vägen mot fler väljare. Det är ett resultat av att partiledningen separerar partiet från den rörelse som på samma gång är dess kritiker och livsnerv.
S bildades för att vara kanal för fackens och folkrörelsernas politiska längtan, men delar av LO kräver nu att det nya LAS-förslaget dras tillbaka, kallar centrala delar “oacceptabla” och ett ingrepp på den svenska modellen. Hyresgästföreningen gjordes mot sin vilja till alibi av partiet när man felaktigt påstod att parterna “bjudits in till förhandling” om marknadshyrorna. Och Konstfrämjandet har väl inte funnits i partiledningens tankevärld sedan förra millenniet.
Men det är inte bara den traditionella arbetarrörelsen och deras perspektiv som marginaliseras – många av de verkligt brännande frågorna i samhällsdebatten sker i huvudsak i nya rörelser. Rörelser som tar klimatnödläget på allvar eller som förmår formulera en ny klassanalys som inkluderar ras och religion, sociala rörelser i förorter och glesbygd, fredsrörelsen eller ungdomsrörelsen. De beter sig och tycker inte enligt normerna. De avfärdas som bråkmakare. S verkar inte ens vilja prata med dem. Frågorna kallas nedsättande för identitetspolitik och extremism. S blir motståndare istället för allierad.
Jag är socialdemokratin. I 20 år har jag sett hur S lämnat och kommit tillbaka till mig. Jag stannade 2013 när partiet gick vilse i islamofobin, 2015 när de kovände i migrationsfrågan och 2018 när de antog valstrategin att ”spela oavgjort” med högern i hårdare tag och sedan dess gjort ett auktoritärt utspel i veckan. Jag har stannat, likt en sviken älskare. Och nu vet jag inte ens när jag sist såg min partner.
När en försvunnen inte avhörts på fem år förklaras hon död. Hur länge är det rimligt att vänta på ett parti?
Israelvänlighet kan inte ersätta antirasism
Denna krönika skrevs ursprungligen för Sändaren.
Den högerextrema rörelsen har luft under vingarna. De senaste åren har nazister fått lov att demonstrera under självaste jom kippur. Viktiga delar av religionsfriheten och förutsättningar för judiskt liv i Sverige, som manlig omskärelse, ifrågasätts långt in i både liberala och socialdemokratiska led. Antijudiska tankefigurer återkommer allt oftare i konspirationsteorier.
Vi som försöker bjuda motstånd blir måltavlor, kallas folkförrädare, terrorister och psykiskt sjuka. Deras metoder är många, från näthat och anonyma hot till kontakt med arbetsgivare och nära anhöriga försöker de höja kostnaderna för att engagera sig demokratiskt.
Få saker är så effektiva som att anklaga oss för just det vi vill motarbeta, i ett cyniskt tvärtomspråk. Därför kallas jag nu ”judehatare” av SD:are, partiet som precis beslutat att Jörgen Fogelklou fortfarande har förtroende, trots att han bevisligen står mycket nära nazismen och deras syn på det judiska, i det att han använt begreppet sieg heil och skrivit att ”juden är roten till allt ont”, partiet som inte tycker att det går att vara jude och svensk samtidigt. Nu kallas jag för rasist av sajter som försökt rehabilitera rasbiologin, och av debattörer som menar att antisemitismen bara kan hejdas genom etnisk rensning av muslimer.
När de fått sina bilder och rubriker i omlopp sipprade stämpeln snart ut till helt vanliga människor. Till judar som återigen fick se sin identitet ifrågasatt. Jag har fått flera förtvivlade meddelanden.
Bakgrunden: En hastigt skriven tweet om hur den västerländska rasismen tvingat bort judar från sina europeiska hemländer. Jag ville kritisera hur man försökt ursäkta rasismen genom okritiskt försvar för den israeliska regeringens ockupation av palestinska områden. Effekten, ur ett palestinskt perspektiv, blir som att den europeiska kolonialismen aldrig upphörde. Diktaturer i Mellanöstern, i samarbete med högerextrema och proisraeliska (ofta icke-judiska) tankesmedjor har effektivt krossat många demokratirörelser.
Det är lätt att se hur fel en sådan tweet kan bli om man skriver snabbt. Jag är genuint ledsen över att det jag skrev missuppfattades och sårade människor, det är viktigt att inte formulera sig så slarvigt, och jag lovar att göra mitt bästa. Men det bryr sig förstås inte rasisterna om. För de bryr sig inte om judar, deras mål är att tysta sina kritiker.
Rasismen mot judar fortsatte efter andra världskriget, och många antisemiter jublade över att Förintelsens överlevare flyttade ifrån Europa i stora skaror. Än idag mobiliserar ”israelvänner” som vill samla varenda jude i Israel, enligt bibliska profetior om att de på den yttersta dagen ska kastas i den eviga elden. En idé som inte bär ett spår av solidaritet med världens judar. Självklart finns antisemitism även på andra håll, bland såväl antirasister som andra minoriteter, ingen av oss är immun mot att falla in i rasistiska stereotyper, men Israelvänlighet är inte på något sätt per definition mindre rasistiskt än Israelkritik.
Vi som människorättsförkämpar måste stå upp för Israels rätt till säkerhet i en fientlig omvärld, men utan att kasta nödlidande palestinier under bussen. Vi måste samtidigt försvara Israels rätt att existera, och kunna kritisera europeiska baktankar med att hjälpa judar att flytta från Europa.
Det finns knappast någon fråga som är lättare att trampa snett i. Därför blir den rasistiska mobbens ylande ofta det enda som hörs. Sakfrågan, som måste försvaras, har trätt i skymundan: Judar hör hemma i alla europeiska länder, och inte bara i Israel.
Judars rättigheter är alldeles för viktiga för att användas som slagträ.
Sluta dreva – för de utsatta kvinnornas skull
Detta är en krönika som tidigare publicerats i dagens ETC.
Jan Guillou kallar det lynchjustis. Jag har använt orden drevlogik, medietribunal och folkdomstol. Det som händer när människor inte är nöjda med rättsväsendets arbete och tar saken i egna händer. Något som drabbade mig med full kraft – när polisen rubricerade det Julian Assange utsatte mig för som sexualbrott.
Det normala blev, som så ofta med dem som avslöjar populära mäns maktmissbruk, att hata mig. Jag utmålades som problematisk lögnerska, politiskt tveksam, rabiat och hämndlysten. Eller bara helt oviktig, i skuggan av den store mannen. Fascister, feminister, Kubavänner, sexister, Anne Ramberg och rasister, alla kunde de enas för ett ögonblick. Att jag vittnat var enligt en liberal riksdagsledamot ”som ett slag i ansiktet för alla oss som har blivit våldtagna på riktigt”. Hon fick hjärtan och styrkekramar och stöd från SD-sajten Avpixlat. Men undantagen, de människor som använde sina plattformar för nyansering – trots hatet – blev som fyrar i mörkret.
Många feminister var tidiga. Som jag ser det räddade människor som Maria Sveland, med sin bok Hatet, Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, med #prataomdet, mitt liv. En annan helt avgörande person var Guillou. Under hela drevet satte han gång på gång principerna om likhet inför lagen, rättssäkerhet och sanning i fokus. Och just nu gör han detsamma, när han pekar ut det han kallar ”rasande feministdrev”. För samtidigt som Guillou är en överdrivande och raljerande gubbe, samtidigt som #metoo blev en oerhört viktig milstolpe i att visa den enorma vidden av problemet med trakasserier och övergrepp mot kvinnor, samtidigt som det behövs amnesti och stöd till enskilda kvinnor som faktiskt inte orkestrerade näthat men ändå får bära hundhuvudet för medias smutsiga jakt på kändisskvaller, så sjangserade liksom hela #metoo-revolutionen i en till synes oändlig drev-pendel. Samma människor som i ena stunden ville kompromissa med kvinnors rättigheter, låta Assange slippa anklagelser för hans viktiga arbetes skull, ville i nästa kompromissa med mäns rättigheter och kastrera varenda misstänkt sextrakasserare utan rättegång. Så många lajks för absoluta sanningar; för hjältar, mot monster. Och så många rädda för att säga att sanningen kanske finns i gråzonen, just där pendeln passerar som snabbast.
När min bok I skuggan av Assange kom ut var jag just livrädd. Mina föräldrar oroade sig för männen polisen bevakar på flashback. Men jag var ärligt talat mest rädd för det rasande feministdrev Guillou pratar om. De kvinnohatande rasistiska våldsverkarna är de farliga, men varje form av stöd ger dem livsluft. Om de som uppfattas vara mina vänner och meningsfränder pekar ut mig som en svikare, om de inte accepterar mina nyanseringar, om de blir arga och målar ut mig som en patriarkatets quisling. Då blir det fest i trollfabriken. Och då är jag körd. För utan vänner dör du i drevet. Som teaterchefen Benny Fredriksson. Som alla de namnlösa kvinnor som genom århundradena straffats av förövare, förövares vänner och av dem som bara vill hålla sig långt borta och inte vill befatta sig med de jobbiga frågorna. De som i cancelkulturens era för säkerhets skull exxar både offer och förövare samtidigt.
Att lägga en hel världs övergrepp mot kvinnor på en handfull medietribunalsdömda vänstermäns ryggar är inte radikalt. Det är att göra det extremt enkelt för sig, och det funkar inte ens på marginalen. Det verkligt radikala är att våga närma sig frågan utan att yla med flocken, att våga stanna och lyssna i den svåra gråzonen, att försöka hitta sanningen i allt det blygrå.
Allt hårdare straff, spöstraff, nackskott, evig skam och social utstötning är inte på något sätt lösningen på blickar på fel kroppsdelar, bufflighet, tafsande och patriarkal jargong. Inte heller på gruppvåldtäkter och sexualiserade mord. Patriarkala lösningar funkar nämligen inte på patriarkala problem.
Varje kvinna som blir utsatt har all rätt att hata och skrika, och hon behöver aldrig någonsin förlåta. Men några få av oss har plattformar, några få av oss är utbildade skribenter och har verktyg för att mobilisera. Och det behöver vi ta ansvar för, för de allra flesta har inte det. De är utlämnade till att systemen fungerar. Till att principerna gäller. Till att frågan inte avhandlas i varken mediala folkdomstolar, skvaller på byn eller på instagram. För där vinner inte den som har rätt, där vinner den starkaste.
Antimuslimska troper
Om du vill ha tråden i text så finns den på twitter.
Läs gärna tex det här faktabladet från Georgetown University eller Mattias Gardells bok Islamofobi om du vill veta mer.
Tio steg på vägen mot folkmord
Gregory H. Stanton, ordförande för Genocide Watch och professor i Genocide Studies and Prevention på School for Conflict Analysis and Resolution, George Mason University har utvecklat en tiostegsmodell för att förklara hur folkmord går till.
Den är provocerande, men viktig. Läs mer här.
1. Klassificering
Människor delas in i ”vi & dom” utifrån ras, religion, etnicitet, nationalitet osv. Alla samhällen har detta, men riskerna för folkmord ökar om mixade kategorier saknas eller förnekas.
2. Symbolisering
De olika kategorierna för vi & dom får olika namn och symboler, det blir viktigt vem som är ”svensk”, ”muslim” osv, och olika egenskaper klistras på människor – utan hänsyn till individerna, alla tvingas tillhöra ena gruppen. Hets mot folkgrupp. Om ord (tex blatte) blir kontroversiella eller förbjudna används andra (tex islamist).
3. Diskriminering
Det blir legitimt eller tom lagligt att den dominerande gruppen stänger andra ute pga deras grupptillhörighet. Att hindra eller förbjuda organisering utifrån etnicitet eller religion, att förvägra rättigheter eller tom medborgarskap/rösträtt. Som det här https://www.dn.se/nyheter/politik/sd-motion-dra-in-medborgarskap-for-arbetslosa/ (eller tusen andra exempel)
4. Avhumanisering
Den dominerande gruppen förnekar mänskligheten i den andra gruppen. Medlemmar av den likställs med djur, skadedjur, insekter eller sjukdomar. (Alternativa) medier producerar hatfylld propaganda som leder till idéer hos den dominerande gruppen att ”vi klarar oss bättre utan dem”.
Kulturpaus: https://youtu.be/G9Sz2BQdMF8
5. Organisation
Hatgrupperna tränar & planerar för att döda, skaffar sig vapen & börjar organisera övervakning, arresteringar & tortyr. Sånt här tex: https://expo.se/2020/08/tyskland-lagger-ned-specialkommando-pa-grund-av-hogerextremism eller https://www.aljazeera.com/news/2021/3/4/muslim-professor-reveals-raid-in-austria
6. Polarisering
Extremister hjälps åt att tysta mitten. Personer inom den dominerande gruppen som protesterar & moderata krafter i den utpekade gruppen som har störst möjligheter att förhindra polariseringen tystas först. (Det är exakt det som händer när Ibn Rushd i Göteborg eller MP målas ut som extrema trots att de inte alls är det.)
7. Förberedelse
Folkmord börjar förklaras som självförsvar, ”om inte vi dödar dem först de oss”, rädsla skapas för den utsatta gruppen. Faktisk planering för utrensningar som beskrivs med eufemismer som counterjihad, rening eller återvandring (av personer som inte har nåt annat hemland).
8. Förföljelse
Offren identifieras och separeras från samhället. Expropriation av egendom, tvångsförflyttning, getton, koncentrationsläger. Grundläggande mänskliga rättigheter förnekas, folk får svälta. Om ni läst ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”: kaningården. Avrättningar sker, internationella samfundet testas; kommer de reagera?
Bonus: I Nazityskland började förintelsen med att ingen ville ta emot judiska flyktingar från Sovjet, som blev fast i läger, fler flyttades dit. Det behövdes en slutgiltig lösning. Svaret på den här frågan var nej: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/branden-i-flyktinglagret-moria_H81124
9. Utrotning
Milisgrupper eller milis i samarbete med militär börjar döda människor i stor skala, ibland mördas bara män, massvåldtäkter mot flickor & kvinnor används som vapen, alla spår efter gruppen börjar raderas. Brutalitet förstärker avhumaniseringen, kroppar lemlästas.
10. Förnekelse
Förövarna förnekar att det har hänt. Det sker alltid och om förnekelsen accepteras, eller om erfarenheterna inte får användas för att lära för framtiden, kommer folkmord att ske igen.
Skrev en tråd om detta på twitter.
ardin.se 