Alliansens plan gick i stöpet

En rad av mina borgerliga vänner hävdar nu att det alliansen gjorde var att ta ansvar. Ansvar för att få igenom sin politik till varje pris eftersom väljarna röstat på dem för att göra det.

Visst, det kan ju låta logiskt. Men det finns en parameter som inte hänger ihop med resten. Och det är Reinfeldts löfte om att inte samarbeta med fascisterna. Denna parameter gjorde att man inte gick fram med ett regeringsalternativ eller en egen statsministerkandidat. Trots att man ju även där lovat sina väljare att man skulle göra detta. Men de hade satt en begränsning för sig själva: inte till vilket pris som helst, inte till priset ”allt ljus på SD”. Men något ändrades en tid efter regeringsbildningen. Alliansen började ångra att man gett bort för mycket makt pga denna princip. Och på exakt samma sätt som Kent Persson gjorde i Örebro (och sedan förlorade extravalet där med jordskredssiffror) så började m-alliansen att snegla på möjligheterna att ändå bilda regering. Peter menar att Alliansen hade en plan:

  1. Släpp fram Regeringen Löfven
  2. Vägra prata om budgeten, vägra förhandla
  3. Chansa på att SD hatar S/MP mer än borgare
  4. Fäll Löfvens budget med hjälp av SD
  5. Löfven avgår

Och då menade Peter att fortsättningen var:

a) Talmannen frågar M om de vill ha statsministerposten
b) M-alliansen accepterar och regerar i minoritet med stöd av SD

Men det fanns åtminstone ett alternativ till. Ett som verkar väldigt likt det som hade hänt om alliansen hade sagt ja redan på punkt 2 ovan. Men är annorlunda, eftersom alliansens förhandlingsläge är starkare nu när de visat att de är ok med att glänta på fascistdörren om de inte får som de vill:

a) Talmannen frågar S om de vill ha statsministerposten
b) Löfven bildar en ren S-regering och gör det mesta alliansen (i grupp, eftersom de nu tydligen inte är fyra olika partier med egen integritet) kräver.

Men ingen av dessa planer blev av. Löfven gjorde det borgarna inte hade förväntat sig.
jbtweet2
Om man ska tro Björklund så väntade de sig någon form av lotteri där man högsta vinsten var att landet skulle styras av ens egen budget. De hade helt enkelt glömt att det fanns ett fascistiskt parti i riksdagen, som jobbade för att spela ut de andra partierna mot varandra. Nu var det enbart budgeten det gällde och så skulle det klunsas om vem som skulle få bestämma.

Förresten så tror jag att FP har stora möjligheter att bli större än M – om de illa kvickt byter partiledare.

Och förresten 2: skönt och jävla obehagligt på samma gång hur tydligt SD nu visat sin hand. Det finns EN enda fråga som avgör ALLT annat. Och ni vet vilken. Dessutom har de visat att de faktiskt är helt beredda att gå i Mussolinis fotspår även strategiskt. Demokratin och dess ”praxis” är bara värt något så länge den gagnar ens syften. Att använda demokratin för att förstöra den.

4 december 2014 at 4:02 e m 1 kommentar

Coop tar bort selektiv pantbegränsning

Elie i keps och med ryggsäck pantar en säck petflaskor på coop

Elie försöker att finansiera sin fru Anitzas cancerbehandling hemma i Rumänien genom att samla pant i Sverige. Foto: Zonfira Tan

För 1,5 år sedan fick min coopbutik hård kritik efter en bloggpost jag skrivit om att de diskriminerade romer. Det handlade om att de slutat att ge kontanter för pant och satt upp en skylt om saken på rumänska. Efter denna kritik återinförde man möjligheten att få ut kontanter. ”Vi har förstått att det finns ett behov av att få ut kontanter, därför har vi tagit ett nytt beslut i dag. Vi inför ett maxbelopp på 25 kronor som man kan få ut i kontanter” sa man då.

Min misstanke om diskriminering kvarstod
Efter detta har jag vid flera tillfällen pantat och testat om det går att få ut kontanter. Och svaret är ja. Redan någon vecka efter att begränsningen infördes fick jag panta för 72 kronor. Senare har även 38 kronor och 26 kronor varit problemfritt att få ut kontant. Min misstanke om att denna pantbegränsning var selektiv och bara gällde vissa kvarstod. Varför sitter lappen om denna begränsning kvar, när den uppenbarligen inte gäller mig som blond och välklädd?

Min misstanke var att det är just romer man vill hindra från att panta. Att det är de fattigaste, som verkligen behöver dessa pengar, som inte är önskvärda.

ett pantkvitto på 42 kronor

Foto: Zonfira Tan

Så med stort stöd från mun förening Hjärta bestämde vi oss för att göra en liten provokation… …som visade att jag hade fel
Jag samlade pantförpackningar i nästan ett år. Min sambo höll på att bli vansinnig på det växande lagret men i veckan blev det äntligen använt.

Jag frågade Elie och Alex om de kunde följa med (och Zonfira som tolk) så att vi kunde panta varsin halv säck, testa att lösa in kvittona och se om det var samma regler för oss alla. Jag gick in först. Pantade. Köade. Fick kontanter, trots att det var 42 kronor istället för 25. Och efter mig gick Alex och Elie in.

Först kom Elie ut med sina pengar som han fått ut utan problem. Och därefter kom Alex ut. Och han hade fått sina pengar utan problem. Och dessutom 12 enkronor extra av kassören!

Vi skrattade och kände oss oerhört lättade över att vi faktiskt inte kunde påvisa någon diskriminering. Jag hade fel i min misstanke. Och är glad över det!

Efterspel
Men en viktig fråga kvarstod ändå: Om det är så att den här begränsningen inte bara gäller mig, vilket var min automatiska slutsats. Och vilket Coops kundtjänst förstås svarade när jag frågade dem. Om det är så att alla får panta för mer än 25 kronor, och ingen diskriminering förekommer. Varför sitter då den här skylten uppe?

Jag mejlade till Coop och frågade: Är det inte nu läge att ta bort den här skylten? Den är nämligen avskräckande och gör att vänner till mig, som försörjer sig på att panta, känner sig ovälkomna.

Coop svarade: Tack för ditt mejl och dina kloka synpunkter. Butiken vill på intet sätt diskriminera sina kunder. (…) Och som ett resultat av detta kommer butiken inom kort ta bort skylten om max kontantutbetalning på 25 kronor.

Goda nyheter för de många människor som lever på att panta!

elie1

Elie fick ut sina pengar kontant, men är ändå glad att coop nu lovat att skylten ska försvinna.

Elie behöver ca 5000 kronor för värkmedicin och palliativ vård av sin älskade fru Anitza som är döende i levercancer och inte har den sjukförsäkring som krävs ens för att få vanliga värktabletter. Helst av allt skulle han förstås vilja vara hos henne. Kylan i Stockholm tär också hårt på honom.

Om du vill stötta Elies insamling så sätt in ditt bidrag till Hjärtas akutfond Swedbank 8327-9, 924 530 756-7. Ett eventuellt överskott av denna insamling går till Hjärtas arbete med att lindra nöden bland EU-migranter i Stockholm.

3 december 2014 at 11:34 e m

Nekrolog över Svea Maria Karlsson, en svensk hjälte

jag och mormor

Jag och min mormor.

Fru Svea Maria Karlsson, Blackeberg, har idag avlidit.

Svea föddes den 1 januari 1923 i Husby-Långhundra i Uppland, ungefär på den mark där Arlanda ligger idag. Fadern Knut Eriksson arbetade för patron’ för att familjen skulle få ett potatisland att odla. Svea plockade nypon, som hon sa ”från morgon till kväll” för att dryga ut familjekassan, men när modern Anna födde det nionde barnet på tio år räckte maten ändå inte. Karlarna och bröderna som arbetade ute skulle ju ha först, och de två små rummen var trånga. När Svea var nio år flyttade hon och systrarna Lisa och Astrid till varsin familj för att arbeta som pigor. År 2005, strax innan Alzheimers tog det mesta av hennes minnen intervjuade jag Svea, min mormor.

– Fru Palmgren var så oerhört snäll, jag fick eget rum, det var ju som himmelriket. Jag trivdes så bra, jag fick till och med en slant varje vecka. Hon sa ofta ‘O vad jag önskar att Svea vore min flicka’. Hon hade inga egna barn förstår du. Jag hade tur. En del flicker fick stryk. Och så fick jag fortsätta läsa, gjorde läxorna på vägen till skolan.

Jag frågade varför hon inte läste läxorna hemma:

– Nej det fanns det inte tid till! Det skulle dukas och diskas, hackas, skäras och skuras. Men jag var bäst i klassen. Hade bäst läshuvud sa fröken. Jag hade kunnat läsa mycket mer än mina sex år, men vem skulle betala det?

Svea fick sitt första riktiga jobb 1937, när hon var 13, som barnflicka i Stockholm. År 1988 följde hon maken Ingemar i pensionen, tärd av långvarig polymyalgi reumatika och efter ett långt arbetsliv bland annat på lab, i butik och som charkbiträde. I ett arbetsliv där hennes närmaste kollega dog i en arbetsolycka, påkörd av spårvagnen. Och trots att hon tackade nej till att bli chef i charkdisken, var hon livet ut stolt över att ha fått frågan.

lisa svea astrid

Systrarna Lisa, Svea och Astrid i en lägenhet på Söder 1988. Skål för pensionen!

Hon säger att hon inte kunde ana att det kunde bli en sådan stor förändring i Sverige ”det går ju inte att jämföra!” utbrister hon. Att alla människor är lika, det är som en förändring i tankesättet, menar Svea:

– Vi arbetar fortfarande, men ingen tjänar någon annan på det sättet. Det är viktigt att vi inte accepterar att vissa är fattiga och utan möjligheter bara för att de fötts i fel familj. En ung flicka ska inte behöva hoppas på turen att hamna hos snällt folk.

– Men tänk ändå att fru Palmgren var så snäll, hon önskade att jag var hennes flicka, men det var jag ju inte.

Svea blev 91 år. Närmast anhöriga är hennes storasyster Lisa, lillasyster Lily samt barnen Paul, Anette och Ingemar med familjer.

Inte minst jag förstås.

Mormor, jag älskar dig så oerhört mycket och kommer alltid att vara oändligt tacksam över att jag fick den här fula gamla kärringen, som du sa, som mormor. Tack för Kalle kanin, för att du hittade honom när jag tappat honom på tunnelbanan, tack för alla gånger du kom till Gotland, och alla gånger jag fick sova på din soffa när jag förirrat mig till Stockholm, tack för alla skratt och politiska samtal. Och tack för att jag fick lägga ditt namn, Svea, till mitt eget när jag var 17 år. Jag har burit det med stolthet sedan dess.

Du har gett mig hopp om mänskligheten, som när du ständigt glömde bort att min syster är lesbisk, och frågade om hon hade någon pojkvän. Men varje gång blev lika glatt överaskad när du fick veta att hon hade flickvän, ”åh vad bra, det finns ju så många fina tjejer!”. När du tittade på mig som om jag vore helt knäpp när jag sa att Högern börjat kalla sig för Arbetarpartiet den där gången när jag körde dig i rullstolen till vallokalen. Det var i alla fall det socialdemokratiska arbetarpartiet som du skulle lägga din röst på. Eller när du med emfas deklarerade att du gärna ville bo granne med en flyktingförläggning när grannarna ville samla in underskrifter emot.

Jag vet att du inte har ont längre. Men jag saknar dig ändå så himla mycket. Vila i frid Svea Maria Karlsson. Sov i fred. För man föds, man lever och så dör man. Sen är det inget mer med det. Det trodde i alla fall du.

Jag tror att du sitter här nu:

Svea sitter på en klippa och tittar ut över fjärden

Hej då älskade mormor. Jag går nu. Men vi ses igen, jag vill tro det.

PS Jag vill rikta det enormaste tacket till alla er på Blackebergs/Mälarbackens sjukhem för de nästan 10 år ni så ömt och kärleksfullt vårdat mormor. Ni vet vilka ni är, ni är underbara!

5 november 2014 at 10:41 e m 8 kommentarer

Traditionsdagar – en möjlighet att lägga röda dagar under älgjakten

Bestäm själv vilka dagar som är heliga för dig!

Egentligen vill jag skriva om fascisternas fördubbling i vårt parlament. Det bultar som ett nageltrång, men många har redan analyserat det så himla bra. Till exempel Tanvir, han har också en länklista om ni vill kolla vidare.

Istället tänkte jag föreslå en reform i all ödmjukhet. En praktisk antirasistisk reform, som skulle kunna markera att vårt samhälle inte är och aldrig har varit så homogent som vissa vill ha det. Nämligen traditionsdagar. Något min ordförande Peter Weiderud i dagens DN kallar en helgdagsbank, med anledning av att Yom Kippur och Eid al-Adha (och kanelbulens dag, som faktiskt också växer fram som en ny och potentiellt minst lika stark tradition som fettisdagen) sammanfaller just idag.

Till skillnad från Weiderud så tror jag i och för sig inte att det är utbrett att barn och vuxna sjukskriver sig för att fira sina högtider. Det känns som ett ganska onödigt argument som triggar fel associationer. Många skolor och arbetsplatser är flexibla och lägger studiedagar eller försöker att ge människor semester. Men det är ett faktum att det ställer till problem för många, som tvingas missa saker som är enormt viktiga i deras familjer. Och det gäller knappast bara Yom Kippur och Eid al-Adha. Älgjakten är ett exempel på en viktig familjetradition för många. Det persiska eller kinesiska nyåret andra. Eller mer individuella dagar som barnens födelsedagar eller lokala såsom Slite marknad eller Gotland grand national som var viktiga familjetraditioner där jag växte upp.

Skillnaden mellan semester och traditionsdagar är arbetsmarknadspolitiska. Semester har du rätt att ta ut för att vila upp dig, och ska tas ut så att det passar med arbetet. Traditionsdagar är till för att högtidlighålla något som är viktigt för dig av exempelvis religiösa, politiska eller sociala skäl. Det är viktigt att en sådan här reform tar hänsyn till vikten av traditioner och ritualer i människors liv, och att dessa dagar inte blandas samman med extra semestertid.

Exakt hur det ska gå till måste självklart diskuteras i civilsamhället; förslag behöver komma från diskussioner mellan och inom föreningar, samfund och mellan arbetsmarknadens parter. Och exakt vad som behöver lagstiftas för att det ska kunna gå att göra så här och vilka avtal som ska justeras. Men ett första förslag skulle kunna vara att alla anställda i början av sin anställning eller i början av året får lämna in en lista över upp till ett visst antal av de nationella helgdagarna som man inte anser vara obekväma att jobba på och ersätta dessa dagar med lika många andra dagar som man anser vara obekväma, som räknas som röda dagar. De nya dagarna hanteras då på exakt samma sätt i fråga om OB-ersättning och annat, som de strukna nationella helgdagarna. Ibland går det inte att ta hänsyn till arbetstagarnas önskemål, men då har man rätt till ekonomisk ersättning för obekvämligheten.

Det finns åtminstone tre stora vinnare för en sån här reform:

  1. Arbetstagarna, som får bättre möjligheter att dela in sitt år på det sätt och med de traditioner som är viktigast i dennes liv.
  1. Arbetsgivarna, som kan lägga scheman på ett sådant sätt så att OB-kostnader minimeras.
  1. Samhället, som bygger in en minskad diskriminering i sitt system. Det är smart att ge arbetsgivare incitament att rekrytera människor med olika bakgrund, olika familjetraditioner och olika röda dagar. Jag är övertygad om att det stärker det sociala kapitalet att stärka människor i deras identitet och individuella sammanhang. Jag tror också att det skulle öka solidariteten mellan människor med olika familjetraditioner att på detta sätt hitta vägar som gör att vårt gemensamma samhälle kan göra våra olikheter och olika prioriteringar till en styrka.

4 oktober 2014 at 7:45 e m 2 kommentarer

Girlvilles – science fiction med tveksamt syfte

UntitledKjell A Nordström och nymoderata ideologen Per Schlingmann har fått in en reklam för sin nya bok på DN debatt, något som Margaret Atladottir på Politism träffande nog kallar en dystopisk fantasy-ish framtidsskildring om ”girlvilles”. I artikeln ”Femininisterade storstäder dominerar snart världen” radar de upp ett gäng osammanhängande fakta som tydligen ska peka på att kvinnor i städer nu håller på att ta över världen.

Och när jag försökte kommentera på facebook upptäckte jag att det finns åtminstone 20 problem med den här artikeln. Lite som när vi gick på New Yorks sexmuseum och bara blev mer och mer chockade i varje rum över uselheten i något vi i grunden hade en positiv inställning till.

Två saker jag gillar med Kjell & Schlingmanns text:

1. De verkar tycka att det är en positiv utveckling när kvinnor får mer makt

2. Trendanalyser och framtidsprofetior är ju kul

Tjugo saker jag stör mig mycket på med texten (eller ska jag kalla det ”pojktexten” i analogi med ”girlvilles”?):

1. Kvinnor är -tvärtemot textens huvudtes – faktiskt inte på väg att ”gå om” i princip på något enda samhällsområde
Tvärtom; kvinnor är i underläge i princip i varenda gren i hela samhället i hela världen. Den här artikeln faller tyvärr i kategorin ”bevisa vad du vill med statistik”. Ett gäng artefakter utvalda just för att de bevisar det som skulle ledas i bevis. If some Boogles are Battuns, and some Battuns are Trandles, a Trandle doens’t have to be a Boogle you know. Bevisen för att alla trandles är på väg att bli boggles saknas helt. Ändå är detta redan en snackis om att feminismen nu satt allt i rullning och så är det bara att vänta på kvinnodominansen. Nä, det funkar inte så (se punkt 15).

2. Trendanalysen saknar trendanalys
En trendanalys behöver nämligen dels trend och dels analys för att bli en trendanalys. Det herrarna samlat är lösrykta fakta, och det är inte bevis på en trend. Och så finns ju då inte heller någon analys. Exempelvis maktanalys. Var är majoriteten av människorna? Hur ser analysen ut om man tittar på gruppen MÄN vs gruppen KVINNOR istllet för på en viss liten grupp av folk i en viss kategori vad gäller saker som bostadsort (några få random utvalda städer), åldersspann (en åldersgrupp som omfattar 8 specifika levnadsår), civilstånd (singlar), osv? Var är den strukturella analysen?

3. Artikeln saknar maktanalys
Samtidigt som artikeln som sagt saknar en rimlig analys av makt mellan könen saknas även alla andra maktdimensioner, rasism tex, och de tar inte hänsyn till i sammanhanget avgörande frågor om klass. Istället väljer de att med artikeln istället spä på en konflikt mellan könen, att kvinnor dragit ut i krig mot män (se punkt 18 om krigsmetaforer). Män som upplever maktlöshet letar någon att skylla situationen på, och Schlingmann målar upp en bild att det är kvinnor i storstäder som drar ifrån. Vad innebär en sådan världsbild för frustrerade män som vill förklara den orättvisa de känner sig drabbade av? Vilka konsekvenser får det i familjerna?

4. ”Biologin åker i baksätet” – what?
Vad innebär biologin då egentligen enligt herrarna? Att män ska dominera kvinnor? Att kvinnor som får barn per definition inte kan delta på arbetsmarknaden? Att det är en naturlag att män som får barn får högre lön? Här missar de lite öppet mål kring den svenska feminismens paradnummer: dela lika på hushållsarbetet så behöver jämställdhet inte få konsekvenser för barnafödandet. Fertilitetsproblemen är ju betydligt större i länder utan stark offentlig välfärd, där kvinnor måste prioritera bort barn för att kunna göra karriär. Men i Sverige har man fört en medveten politik för barnbidrag (fram till nyligen till kvinnor), barnomsorg och föräldrapenning (inkl vab-ersättning) för att människor ska kunna kombinera barn och karriär, och det har gett resultat. Svenskar får fler barn än det mer könstraditionella Italien tex. Vi skulle kunna nå ännu längre om män tog ut mer vab tex. Och så kommer de med nån skit om biologi?!

5. Är Singapore på väg att raderas ut?
Nästan ingen kvinna vill tydligen skaffa barn och familj där, alltså är befolkningen i princip utraderad om några generationer? Känns otroligt.

6. ”En bit kvar i den akademiska toppen” är ett kraftigt understatement
Ja, det stämmer att det bara är 1/5 av alla professorer som är kvinnor. Men det är inte en ”bit kvar” som om vi vore på vägen till 50/50. Faktum är att kvinnor har varit i majoritet på universitetsutbildningar hur länge som helst! Hittar inte årtalet nu, men tror att andelen kvinnor bland grundutbildningsstudenterna överskred 50% typ 1962. Alltså i princip alla yrkesverksamma professorer gick sin grundutbildning då majoriteten av studenterna hade vaginor. Vad exakt har det lett till i fråga om världsherravälde? Not much. Inte ens en jämnare fördelning än 80/20 i professurerna. Akademin är en leaking pipeline, där det ”läcker” kvinnor på varje karriärsteg, andelen doktorander är färre än andelen studenter, andelen docenter är färre än andelen doktorander osv. Sexuella trakasserier, svårigheter att kombinera akademin med familj och en stark manlig norm är några av de grejer som spelar roll. Om vi inte åtgärdar detta kan andelen grundutbildningsstudenter bli 90% utan att maktförhållandena ändras i den här världen.

7. Siffrorna är helt random
Ok 54% kvinnor på arkitektutbildningar, men hur ser det ut i toppen på allt som har med arkitektur att göra? artikeln sprutar ur sig brottstycken av statistik som är mycket mer förvirrande än klargörande. Fler exempel följer.

8. Kvinnorna i Teheran är inte priviligierade
60% av kvinnorna på universiteten i Teheran är kvinnor skriver de som bevis på kvinnors nära förestående världsherravälde, eller förlåt, världsflickavälde. Men när 80% av de utbildade kvinnorna i Iran inte deltar i arbetskraften blir denna lilla kuriositet inte värt någonting i något man låtsas vara en trendanalys. Hur många av alla de många tusentals iranier som studerar utomlands är kvinnor tex? Kan det vara så att så många iranska män studerar utomlands? Att iranska akademiker tvingats fly och att inrikes akademisk utbildning inte har så hög status? Jag vet inte, men siffrorna tyder uppenbarligen inte på det författarna vill visa.

9. Att unga singelkvinnor sticker ut behöver inte betyda bevisa något alls
Och varför väljer de hela tiden ”singlar” och ”under 30″ i innerstäder? Troligtvis för att bevisa sin poäng. Det är långt ifrån säkert, eller ens troligt, att den här gruppens relativa styrka jämfört med jämnåriga kommer att hålla i sig över deras levnadstid eller gå att multiplicera till alla städer. Om man systematiskt väljer ut den ganska speciella gruppen unga singelkvinnor, som männen som skrev den här artikeln gör, så missar man ett av de viktigaste jämställdhetsproblemen: Jämställdheten minskar markant när folk får barn. Det händer alltså något när män/kvinnor slutar vara singlar, och kvinnor under 30 är priviligierade – men inte i första hand i jämförelse med män utan på bekostnad av äldre kvinnor. Det totala antalet positioner för män är långt mycket fler, men som ung kvinna kunde jag komma in som ett alibi, en krydda eller en injektion. Eller helt enkelt billigare arbetskraft än någon äldre. Tack vare mina goda betyg i ordning och uppförande, min uppfostran som ansvarstagande blivande husmoder så passar jag fint in som team-ledare på Hamburgerrestaurangen som dessutom int ebehöver betala full lön för mig, Häpp, vilken win-win!

10. Kan åldersdiskriminering förklara något av siffrorna?
I Argentina där åldersdiskriminering inte är lika tabu att tala öppet om som här såg jag gott om annonser efter ”vacker kvinna, ca 25 år, att vara vårt ansikte utåt”. Unga tjejer fick lätt jobb, men i långa loppet var det en enorm fördel att inte vara kvinna. Dessutom – hur hänger detta ihop med sexism i lokalsamhällen? Deras analys döljer en eventuell koncentration av kvinnor som ges möjligheter på vissa platser. Att vissa kvinnor lyckas i vissa storstäder behöver inte betyda varken a) att kvinnor dominerar storstäderna eller b) att kvinnor totalt sett närmar sig likhet i fråga om makt. Sexismen i lokalsamhällen må driva en brain drain där man förlorar en viss grupp kvinnor som inte får chansen att nå sin potential. Så när deras manliga motsvarigheter blir kvar och dricker sprit med De Badande Wännerna och andra separatistiska mansföreningar som ser till att bevaka medlemmarnas positioner som samhällsledare, så sticker kvinnorna och drar under ett window of opportunity upp snittlönen för kvinnor på de platser där de ges utrymme. Å andra sidan är alla siffrorna här så skakiga att det behövs nya åt alla håll.

11. 59% kvinnor och 49% män tar ut examen som civilingenjörer
Well, de får det att låta som att fler kvinnor blir civilingenjörer, men de menar alltså att kvinnor i lägre utsträckning hoppar av sin utbildning i förtid. Vad betyder det? Att de i lägre utsträkning rekryteras till jobb innan de blir klara kanske? Och ja, kvinnor uppfostras till att vara duktiga flickor. Flickor har väldigt länge haft bättre betyg än pojkar. Men detta kompenseras med att män får högre lön. och inte minst: det spontana, lite lagom regelbrytande som pojkar uppfostras till ger visserligen lägre betyg, men det premieras i en lång rad avgörande sammanhang.

12. Två män hänvisar till ett gäng andra män för att bevisa att kvinnor är ett hot
Det finns ett djupt problem i att sprida idén att det är kvinnor som blivit vinnarna när det sitter en massa män runt om i världen och känner att de förlorar på den nya världsordningen. Jag tänker att det stora problemet är att några få (män) samlar på sig mer och mer groteska förmögenheter, och att fler och fler blir utan – helt och hållet. De globala klyftorna ökar och kapital och vinster ackumuleras ett fåtal, visst säkert även några kvinnor, men knappast någon trend.

13. Nima Sanandaji är inte forskare
Han har visserligen varit forskare, men inom strukturbiokemi. Och jag är ledsen, men det är faktiskt inte relevant för att säga att ”unga kvinnor i anglosaxiska länder leder utvecklingen”. Timbroutredare kan förstås ha lika viktiga poänger som en annan, men att kalla dem för forskare i sammanhang de inte är forskare på är inte hederligt.

14. Arne Jernelöv verkar knappast va en auktoritet
Arne Jernelövs Amazonia – den framtida värld där kvinnor styr blev starkt ifrågasatt ja. Och det var för att den var bristfällig och förenklad. För att det faktum att det finns områden där vi nått jämställdhet, eller att det finns enstaka områden där kvinnor är 54% inte på något sätt betyder att det är en given fortsättning att kvinnor fortsätter att öka i närvaro/inflytande etc:

15. Pendeln kan inte gå av sig själv
Det är ingen naturlag som gjort att kvinnor kommit ikapp, utan människor som kämpat för att det ska bli så. Få, om ens någon enda, feminist driver frågan att kvinnor ska dominera. Så hur skulle denna utveckling kunna fortsätta, sett ur ett politiskt perspektiv? Var skulle impulserna tas? Eller är det nya Moderaternas nya fråga – att kvinnor ska ta männens plats i maktpyramiden?

16. Att nedvärdera glesbygden är en självuppfyllande profetia
Kan det vara så att kvinnor sticker från landsbygden/glesbygden/förorten för att de förlorar mer än männen på den nedvärdering av områdena som folk som Per Schlingman sysslar med? Varför är lands – och glesbygden – där vår mat och våra råvaror kommer ifrån – inte att räkna som livsnerv? Och är det verkligen så enkelt som att säga att ”storstäderna” är en enhet med makt? Nej. Klyftorna i storstäderna växer också. Där förorterna, de urbana periferierna, har väldigt mycket gemensamt med glesbygden. Bryr sig Schlingmann et al om någondera? Eller ens om kvinnor för den delen?

17. Kvinnor i städer-grejen – stämmer det ens?
Och om vi går ytterligare ett steg bakåt i den frågan: Är kvinnors ställning i städer starkare än på landsbygden? Vad visar på det? Enligt Jordbruksverket vill unga kvinnor bo på landsbygden.

18. Krigsmetaforer är problematiskt
Med uttryck som ”kvinnor i städer längst fram vid fronten” signalerar man att det är ett krig som kvinnor dragit ut i. Mot vem? Fråga Pär Ström (han som ju var så snabb att hålla med i påståenden om att sverige är feminismens Saudiearabien, där kvinnors makt har blivit så brutal att männen lider helvetets alla kval och där han, Pär ström, är en liten Gandhi mot feministernas övervåld likt det brittiska imperiet, så har vi lite diktatur- och kolonialismmetaforer här också).

19. Säg åtminstone femvilles, please
”Girlvilles” är ju kanske ackurat om man som författarna påstår att kvinnor i 22-årsåldern kommer att styra städerna, som i sin tur ska styra världen. Men de tycks ju faktiskt mena att dessa 22-åringar, i dessa få städer i världen, kommer att bli normen även när de blir 42 och 52 och 70. Inget tyder på att det ena (tex att 22-åriga singlar har mer lön är män på visa specifika ställen) leder till det andra (tex att kvinnor generellt skulle börja tjäna mer) och ingenting över huvud taget visar att det finns någon slags pendel som skulle låta kvinnor generellt ”dominera” över män i någon enda stad, eller ort över huvud taget. Som sagt. Det är fullkomlig science fiction. Men vi väl ändå kalla dem för femvilles istället va? 

20. Vilket är deras syfte?
Ja, en ny världsordning växer de facto fram, men de är knappast kvinnor som går främst. Det är några få som går först, och de är män. Sedan finns det en fallande skala av olika mer eller mindre maktlösa. Att alla kvinnor inte är mer maktlösa än alla män bevisar faktiskt ingenting alls. Så vilket är egentligen deras syfte?

Det är ganska obehagligt med dessa dimridåer som går ut på att förklara en växande känsla av maktlöshet (tex hos våldsamma män) med att det är tex kvinnor eller invandrare som tagit makt. När det verkliga svaret är att makt och pengar nu koncentreras hos en allt mindre grupp män.

23 september 2014 at 1:27 f m 10 kommentarer

Min valanalys i fem (plus två) punkter

1. Det var från min sida väntat att fi inte skulle komma in, att fascisterna skulle vara underskattade med några procentenheter och att Reinfeldt skulle lämna allt. Förstår inte alls varför alla är så chockade över 13%-grejen. (Eller well, 12,9, exakt den siffra jag bettade på faktiskt.)

2. Alliansen måste ta ansvar nu. Ni har ett ansvar för att erbjuda Sverige fler alternativ än att vi ska behöva höra vad fascisterna har att säga om allt i fyra år framöver. Synd att KD (Maria Larsson), C och faktiskt även Ullenhag, försöker motverka det och surra fast allianspartierna i varandra. Alliansen har ett tungt ansvar att inte sabotera. Om de vill kan de tvinga ut händer till SD eller landet till nyval. Men när Björklund avgått så kommer hans efterträdare att ta det ansvaret. För blockpolitiken måste dö! Det är faktiskt inte så himla demokratiskt att ta makten från väljarna och redan på förhand förhandla bort sina respektive frågor. Om det inte ska spela någon som helst roll vilket av fyra partier man väljer så förstår jag inte riktigt varför de inte bara går med i moderaterna allihop.

3. Herregud vad mycket dårar det kommer komma in när SD fått ta in alla sina reserver och några till. Det kommer att bli en skandalernas mandatperiod. Vi kommer att se nya John Bouvengs, I am telling you. Man undrar ju också onekligen lite hur staten Israel, inte minst med tanke på det som direkt föregick dess grundande, ställer sig till att ha fått en så framträdande roll och förknippas på det sätt som gjordes i SVT ikväll (en man med blåvit magen David-kippa och Israelflagga i maxiformat) med ett tydligt fascistiskt parti.

4. Det är vuxna människor med rösträtt som valt SD. Inte barn eller idioter. De får fan ta ansvar för vad de gjort. De vet mycket väl att de röstat fascistiskt. Jag hade en debatt med Gotlands starke SD-man som bedyrade att han inte var rasist. Debatten avslutades med att jag sa att han säkert inte var rasist, men att han som person inte skulle fortsätta att rösta på ett rasistiskt parti om han inte tyckte så. Sen visade det sig att han i falskt namn sagt så sjukt rasistiska grejer att han blev tvungen att avgå. Och jag tror att det gäller de flesta av deras politiker som kan tänka, men också en hel del av deras väljare. Som sagt, det är inte stackars mindre vetande som röstat här, utan troligtvis ungefär lika begåvade väljare som de andra partierna. Men som gillar fascism lite mer. Det räcker inte att förklara bättre, vi behöver fördela det materiella annorlunda för att undanröja behovet av att dela upp i vi och dom längs raslinjer.

5. Något säger mig att Reinfeldt medvetet ville bli en lame duck (eller ”lime duck” som Mona uttryckte det, som ju är mycket roligare, oavsett om det handlar om citrus eller kalksten) och vill destabilisera alliansen. I den fina tolkningen för att ge småpartierna handlingsutrymme att förhandla med de rödgröna. I den fula tolkningen för att han själv gjort sig omöjlig hos SD och vill visa tydligt att det kan finnas nån annan som SD kan gilla mer.

Så vill jag i all ödmjukhet påpeka att det fortfarande var 16,7% som inte röstade. Två av dessa hade ett ombud som jag träffade i Hammarbyhöjden. Hon hade inte alls fattat hur man skulle göra för att få lov att va bud och hade varken leg eller underskrifter med sig. Och jag tror att det finns tusentals andra skäl. Varje skäl är ett problem.

Såg ni förresten när de filmade Ms valvaka när Löfven pratade? Såg ni hånflinandet? Klassförakt kallar jag det. Jag tänker på en låt av Kreti & Pleti:

det är samma moderater
samma gamla dollargrin
samma djävulsadvokater
som dom varit hela tiden
det är ättlingar till adeln
det är aristokratin
under folklighetsfasaden
är dom samma borgarsvin

dom kan klippa sig
dom kan kamma sig
men vi vet att
ränderna sitter i

dom kan säga att dom
bryr sig om dig och om mig
men
ränderna sitter i

dom kan gömma bort sin
slips och börja klä sig som vi
men
ränderna sitter i

dom kan kalla sig för
sveriges nya arbetarparti
men
ränderna sitter i

dom kan ljuga och säga
att dom helt har bytt stil
men
ränderna sitter i

det är bara en fasad
och en retorisk profil
för
ränderna sitter i

dom roffar åt sig allt de kan
och dom försvarar det dom har
för
ränderna sitter i

vi vet att dom är
och förblir vad dom var
för
ränderna sitter i

dom vill ta från de fattiga
och ge till dom som redan har
när miljonärerna har klassfest i rosenbad

15 september 2014 at 12:02 f m 3 kommentarer

Därför är det fåfängt av F! Att hoppas på stödröster

Det finns en magisk gräns i opinionsmätningsresultat för när ett parti kan börja locka stödröster, enligt modellen ”kamrat 4 procent”. En gräns som ligger någonstans runt 3,5-3,7. Alltså väldigt nära 4%. Ligger partiet under denna gräns taktikflyr väljarna istället. Och det räcker inte heller med en enstaka mätning som skett nu, när mätningen dagen efter visar 2 eller 2,5. Det måste vara stabilt.

Dessutom är det så att denna magiska gräns bara gäller för partier som redan sitter. För partier som ska in är det troligt att det tom krävs ett stabilt stöd på över 4% för att generera stödröster.

Feministiskt initiativ ligger inte nära denna gräns i mätningarna. Inte över huvud taget. Ändå går de ut och uppmanar till stödröster, ja, i vissa fall rentav kräver stödröster. Jag förstår dem fullt ut. Det är visserligen lite fult att hota med att SD blir vågmästare om man inte röstar F! (stödröstning på F! Påstås vara ”enda garanten” mot detta!), med tanke på att risken med största sannolikhet ÖKAR för detta scenario om röster går till ett parti som inte kommer in istället för till att ge en stabil rödgrön majoritet. Men det finns fler gränser än 4%. Till exempel 1% då ett parti får sina valsedlar utdelade i nästa val och 2,5% då partistödet börjar ticka in.

Men då tycker jag att man ska berätta det för väljarna. Säga som det är. Visserligen tar ni en risk att ge vågmästarrollen till SD eller en borgerlig regering som får fyra år till på sig att öka klyftorna mellan kvinnor och män, men ni positionerar F! För framtiden. Inte låtsas som att man motar SD. För det gör man inte.

Vill man stödja F! så ska man säga att man tänker rösta rosa när opinionsmätarna ringer, och sen börja driva stödröstkampanjer när stödröster har möjlighet att ge effekt. För det finns förstås en stor potential för F! att locka stödröster. Men inte förrän opinionsmätningarna börjar stiga några procent.

De som vill rösta mot FP och deras feminism utan socialism som inte tycks vilja gå längre än dit vi redan kommit lär rösta på V eller S som feminister MED socialism och de som vill taktikrösta mot SD lär i slutänden rösta på MP för att snyta tredjeplatsen bland partierna.

I nästa val hoppas jag på F! i riksdagen. I detta val ligger de för långt ifrån 4%-spärren i mätningarna för att det ska vara meningsfullt.

Den här artikeln som jag spökskrev i Expressen i förra valrörelsen är fortfarande relevant.

3 september 2014 at 10:07 e m

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 88 andra följare