En ögonblicksbild av centerpartiets ungdomsförbund

Jag läste en artikel idag som handlar om att forskning visar att hög skatt korrelerar med lycka hos befolkningen. Så jag twittrade om den.

Inom en kort stund hade jag fått flera raljanta svar, majoriteten från uttalade centerpartister.

Lisen Knafve som beskriver sig som ”Libertarian & Troende på Kapitalismens krafter. Tycker mycket om pronomen. Särskilt jag, mig & mitt. Ledamot CUF” kommenterar med ”Skadeglädje är tydligen den enda sanna… ”.

Jag tänker att det nog snarare är saker som att veta att alla svårt sjuka barn får vård, även utan vare sig föräldrarnas försäkring eller andra individers personliga engagemang, som gör människor lyckligare. Den minskade graden av kriminalitet och fetma och kanske den ökade medellivslängden som följer i jämlikhetens spår som gör människor lyckligare, snarare än att de fattiga blir glada av att folk som har mer blir av med pengar.

Alfred Askeljung som beskriver sig som ”Kostymklädd soldat som försvarar detta diktat. Ordförande CUF Stureplan, vice president NCF.” kommenterar med: ”Bullshit of the Day folks, read and enjoy!” Uppföljt av en smått raljant kommentar som syftade till att svlöja att tidningsartikeln inte har ett metodkapitel.

Och så fick jag tips om den här artikeln om vidriga rika barn som kastar mynt åt fattiga barn att plocka upp medan de skrattar åt dem, som på riktigt fick det att knyta sig i magen på mig.

Att läsa klassföraktartikeln sätter Lisens och Alfreds kommentarer i sitt sammanhang. Lisen som tror att skatt är till för att fattiga ska straffa och trycka ner de rika, att de fattiga vill slå de rika med jantelagen att de rika minsann inget ska ha, enligt devisen ”alla ska ha det lika dåligt”. Lisen ser inte skatt som någonting annat än pengar som försvinner, hon förstår inte att det finns vägar att närma sig tillståndet där alla kan ha det lika BRA. För även om CUFs politik förutsätter att vissa måste hållas kvar i fattigdom för att andra ska kunna frossa så är det inte det omvända som vänstern vill.

Och Alfred som är så säker på att det är kapitalismen som skapar lyckan, att man kan skratta åt alla tecken på något annat.

För det hänger förstås på vem som ska bli lycklig. Vem man ser som sin grupp människor. Är det sidbenekillarna med portföljerna och kanske ett par pärlhalsbandstjejer som man själv redan tillhör, eller kanske själv en dag får vara? Eller skulle man kunna tänka sig en bredare politik än så?

Vad sägs om att göra en politik för jämlikhet som enligt forskningen gör både fattig och rik lycklig.

PS talet om den starka svenska jantelagen är trams. V i har större social rörlighet (möjlighet att göra sk klassresor) än USA till exempel. Däremot det M och Stureplanscentern gillar att kalla jantelag, som snarare handlar om ett socialt tabu för överkonsumtion, tycker jag är bra. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om Moderaternas SJUKA idé om att göra dödssynder till diskrimineringsgrund.