Jag är socialdemokratin – var är mitt parti?

Denna krönika skrevs ursprungligen för Dagens ETC.

”Jag är socialdemokratin”, sa PO Enquist. ”Ibland lämnar partiet mig, och ibland återvänder det.”

Socialdemokratin är den mest lyckade av alla de bristfälliga ideologier och strategier som finns för att bygga det så många av oss vill ha: en rimlig värld, ett jämlikt samhälle och ett land med frihet att in- och utvandra – som det 1920 och så många år framåt stod i klartext i de konkreta punktlistorna i de socialdemokratiska partiprogrammen. De stora visionerna som en efter en blev verklighet genom ett parti för daglönare, grovarbetare och hjon. Om det varit idag: ett parti för alla oss låginkomsttagare, arbetslösa, påtvingat svartarbetande, pensionärer, sjukskrivna, arbetande fattiga, F-skattsedlare i gigekonomin, SMS-vikarier och oss som på grund av diskriminering på arbetsmarknaden hänvisats till arbeten under våra meriter. Ett parti som lyssnar på folkrörelserna och omformar de mångas vilja till konkreta förslag. Som behåller visionerna på att göra-listan tills de uppnåtts, om det så tar över 100 år.

Inom S finns en organisation som mer än de flesta står för visionerna, som kallats Socialdemokraternas moraliska ryggrad. Där karriärambitioner knappt finns på kartan och där det inte är guld att tiga. Min hemmahamn inom S: Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS). STS är ett av partiets sidoförbund, som partiledningen nu vill marginalisera genom att avskaffa vår plats i partiets verkställande utskott.

Vi har, tillsammans med S-studenter, HBT-S och ibland S-kvinnor eller enskilda ledamöter som Margot Wallström (för några år sedan även SSU), ofta varit de enda som lyft frågor i det verkställande utskottet som majoriteten av medlemmarna tycker, om human migrationspolitik, om socialpolitik istället för repression, om kärnvapenförbud och internationell solidaritet. Det stör. Det finns en linje som beslutas någon annanstans, som man vill få driva ifred.

S partiledning vill inte ha oss längre. Partiledningen tar steg på steg för att S ska sluta vara folkrörelse. 

En mycket högt uppsatt partitjänsteman sa till mig en gång att ”partiet behöver inga medlemmar, vi behöver väljare”. Men när S förra året tappade 15 000 (20%) av sina medlemmar var det knappast ett steg på vägen mot fler väljare. Det är ett resultat av att partiledningen separerar partiet från den rörelse som på samma gång är dess kritiker och livsnerv.

S bildades för att vara kanal för fackens och folkrörelsernas politiska längtan, men delar av LO kräver nu att det nya LAS-förslaget dras tillbaka, kallar centrala delar “oacceptabla” och ett ingrepp på den svenska modellen. Hyresgästföreningen gjordes mot sin vilja till alibi av partiet när man felaktigt påstod att parterna “bjudits in till förhandling” om marknadshyrorna. Och Konstfrämjandet har väl inte funnits i partiledningens tankevärld sedan förra millenniet. 

Men det är inte bara den traditionella arbetarrörelsen och deras perspektiv som marginaliseras – många av de verkligt brännande frågorna i samhällsdebatten sker i huvudsak i nya rörelser. Rörelser som tar klimatnödläget på allvar eller som förmår formulera en ny klassanalys som inkluderar ras och religion, sociala rörelser i förorter och glesbygd, fredsrörelsen eller ungdomsrörelsen. De beter sig och tycker inte enligt normerna. De avfärdas som bråkmakare. S verkar inte ens vilja prata med dem. Frågorna kallas nedsättande för identitetspolitik och extremism. S blir motståndare istället för allierad. 

Jag är socialdemokratin. I 20 år har jag sett hur S lämnat och kommit tillbaka till mig. Jag stannade 2013 när partiet gick vilse i islamofobin, 2015 när de kovände i migrationsfrågan och 2018 när de antog valstrategin att ”spela oavgjort” med högern i hårdare tag och sedan dess gjort ett auktoritärt utspel i veckan. Jag har stannat, likt en sviken älskare. Och nu vet jag inte ens när jag sist såg min partner. 

När en försvunnen inte avhörts på fem år förklaras hon död. Hur länge är det rimligt att vänta på ett parti?