Förde Aftonbladet medveten kampanj för att avsätta Juholt?

Håkan Juholt har fått fortsatt förtroende av VU, förundersökningen nedlagd och konstaterande att han inte begått några formella fel föreligger. Det är till och med så att reglerna manipulerats och ändrats efter det att mediedrevet redan satts ingång.

En sak som är väldigt intressant och upprörande är hur slaskpressen driver händelserna i svensk politik.

Här är en utskrivt av när blir Aftonbladets chefredaktör Jan Helin blir intervjuad i Medierna:

Reporter: Jag satt här och väntade på dig några minuter innan du kom in, du satt och pratade med en kollega där ute, och då hörde jag honom säga ”Förhoppningsvis avgår ju Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Eh…
Reporter: Och du sa ”ja”
Jan Helin: Nej, jag sa ”De”… Nej, det där är faktiskt… Alltså vad vi sa… Vi satt och tittade på en dummy för en… en ny utveckling och då sa vi att i en väldigt skarp nyhetsläge skulle vi göra på det här och det här sättet. Och då sa han ”Ja, det kan ju bli så” att…
Reporter: Nej han sa så här: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Okej, det kommer inte jag ihåg. Men…
Reporter: Och du sa ja.
Jan Helin: Okej, och då vill du veta… Nu står vi alla och hoppas på att Håkan Juholt ska avgå, så är det…
Reporter: Ja…
Jan Helin: Så är det inte. Det där är väl… Du överhörde väl en jargong, ett sätt man pratar på. Men det är väl klart en journalist hoppas alltid att en nyhet ska hända. I den meningen… Eh…
Reporter: Men han kunde ha sagt ”Förhoppningsvis avgår inte Håkan Juholt idag” – det är också en nyhetshändelse
Jan Helin: Ja, det är väl en typ av icke-nyhetshändelse. Men jag tror att… att anklaga en journalist för att hoppas på att nyheter ska hända är lite som att anklaga vatten för att vara vått. Eh…
Reporter: Men är det inte lite symptomatiskt ändå att samtalet mellan en chefredaktör och en kollega att… ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt idag”
Jan Helin: Det tror jag ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer… Eh… Men…
Reporter: Hoppas du att Håkan Juholt avgår?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen…
Reporter: För nyhetens skull så att säga?
Jan Helin: Nej, personligen så har jag ingen förhoppning om det, alltså därför håller jag mig agnostisk, det kan bli så eller inte bli så. Men det är klart vi har ett… Om han avgår har vi ett skarpt nyhetsläge, så är det.

Du är inte ni med mig!

Eftersom det kan vara svårt att hitta denna historiska Aftonbladetartikel på nätet så publicerar jag den som ett inlägg i debatten som förtjänar att hållas levande tills du-reformen åter är självklar (apropå mitt inlägg tidigare idag).

Jag besvarar aldrig brev där jag tilltalas med ”ni”. Det är en principfråga snarare än en rationalisering av min korrespondens. Det är få brevskrivare som niar mig, mest moderata studenter som vill att jag ska komma och underhålla till kaffet efter en sammankomst.

När tilltalsordet du slog igenom i svenska språket, för 30-40 år sen, så var det självklart ett uttryck för den tidens jämlikhetstendenser. Men det var samtidigt en modernisering och förenkling av språket, eftersom vi samtidigt gjorde oss av med löjliga tilltal som professorskan, doktorinnan, kandidaten och konstapeln.

Tilltalsordet ni är ingalunda ett uttryck för artighet utan är en markering som vill visa på ett avstånd mellan den som tilltalar och den tilltalade. Man niar nedåt, ungefär som om man satt bokstavligt ovanför på en häst.

Niandet återuppstod för drygt tio år sedan på Östermalm i Stockholm, jag vet, ty jag var där. Vid den tiden röstade ungefär 70 procent av invånarna på Östermalm, åtminstone i Oscars och Hedvig Eleonoras församlingar, på moderaterna. Men Östermalms moderater bestod inte bara av gammal traditionell överklass, utan också av den tidens nyrika som flyttade in i stadsdelen.

Det var bland de nyrikas barn som språkformen uppstod. Barnen jobbade nämligen extra på helger och lov i saluhallen och man kände igen dem på det där egendomliga niandet. Förmodligen var det just det som barnen ville åstadkomma: genom att iskallt nia kunderna visade de att de egentligen inte var expediter utan fint folk på feriearbete.

Språkförändringen har nu, främst bland ungdomen, gått så långt att man riskerar att bli niad så långt utanför som exempelvis på bensinstation i mörkaste Småland, där jag senast råkade ut för oskicket.

Lustigt nog har denna högervridning av språket ingenting alls att skaffa med Carl Bildt och moderaternas ledning. Tvärt om. Carl Bildt har i stället lyckats arbeta in tilltalsordet ”du” i svenska språket på ett sådant sätt att det blir rent språkligt fel. Och räknenissarna har tagit efter honom.

När Carl Bildt eller räknenisse nämligen säger till journalist att ”du kan inte riskera ett storkrig bara för att du vägrar kompromissa” eller ”du kan inte slå ihop SE-banken och Trygg-Hansa utan att räkna på publicitetens effekter” så menar de naturligtvis inte att den tilltalade ska starta krig eller fusionera. De menar att man kan inte och så vidare. Men de översätter felaktigt det engelska ordet you till du i stället för man. Det är på sätt och vis samma trick som när mer eller mindre populära svenska skådespelare i Hollywood låtsas ha glömt att tala svenska.

Språkfelen visar hur stor och internationell man är med simfötter alldeles för grova för en svensk ankdamm. Det felaktiga duandet, som äldre moderater sysslar med, är visserligen ett klart uttryck för social ambition, även det. Snobberi, alltså.

Men högerungdomens förbannade niande är mer en förbenad form av klasskamp. När internatskolegossarna åker tåg hem från Lundsberg och niar konduktören vill de bara visa en sak: att de är rikare och finare än han är. De vill sätta honom på plats, så små de är, genom att tala ned till honom. Så länge den språkliga smittan hölls strikt inom högerungdomen var den möjligen mer löjeväckande än irriterande. Men nu, som sagt, har smittan spritt sig ända till småländska bensinstationer och då krävs ett kollektivt politiskt motstånd.

Var god rätta alltid den lymmel eller lymla som niar: ”jag är inte ni med dig” eller ”eftersom jag är ensam får du gärna säga du” eller ”vill du vara snäll att inte nia mig” – alltefter situationens krav. De niande barnen vet nämligen att det inte är snällt och artigt att nia.

Ty, för att återgå till min korrespondens där jag började resonemanget, av alla de tusentals ungdomar som skrivit till mig för att ställa frågor om böcker så har, eftersom de helst vill ha svar, bara två, tre stycken kommit på den befängda idén att nia mig. Så ungdomarna vet vad de gör när de niar. Knäpp dem alltså på näsan när de gör det!

Jan Guillou
Aftonbladet den 6/10 1997