Du är inte ni med mig!

Eftersom det kan vara svårt att hitta denna historiska Aftonbladetartikel på nätet så publicerar jag den som ett inlägg i debatten som förtjänar att hållas levande tills du-reformen åter är självklar (apropå mitt inlägg tidigare idag).

Jag besvarar aldrig brev där jag tilltalas med ”ni”. Det är en principfråga snarare än en rationalisering av min korrespondens. Det är få brevskrivare som niar mig, mest moderata studenter som vill att jag ska komma och underhålla till kaffet efter en sammankomst.

När tilltalsordet du slog igenom i svenska språket, för 30-40 år sen, så var det självklart ett uttryck för den tidens jämlikhetstendenser. Men det var samtidigt en modernisering och förenkling av språket, eftersom vi samtidigt gjorde oss av med löjliga tilltal som professorskan, doktorinnan, kandidaten och konstapeln.

Tilltalsordet ni är ingalunda ett uttryck för artighet utan är en markering som vill visa på ett avstånd mellan den som tilltalar och den tilltalade. Man niar nedåt, ungefär som om man satt bokstavligt ovanför på en häst.

Niandet återuppstod för drygt tio år sedan på Östermalm i Stockholm, jag vet, ty jag var där. Vid den tiden röstade ungefär 70 procent av invånarna på Östermalm, åtminstone i Oscars och Hedvig Eleonoras församlingar, på moderaterna. Men Östermalms moderater bestod inte bara av gammal traditionell överklass, utan också av den tidens nyrika som flyttade in i stadsdelen.

Det var bland de nyrikas barn som språkformen uppstod. Barnen jobbade nämligen extra på helger och lov i saluhallen och man kände igen dem på det där egendomliga niandet. Förmodligen var det just det som barnen ville åstadkomma: genom att iskallt nia kunderna visade de att de egentligen inte var expediter utan fint folk på feriearbete.

Språkförändringen har nu, främst bland ungdomen, gått så långt att man riskerar att bli niad så långt utanför som exempelvis på bensinstation i mörkaste Småland, där jag senast råkade ut för oskicket.

Lustigt nog har denna högervridning av språket ingenting alls att skaffa med Carl Bildt och moderaternas ledning. Tvärt om. Carl Bildt har i stället lyckats arbeta in tilltalsordet ”du” i svenska språket på ett sådant sätt att det blir rent språkligt fel. Och räknenissarna har tagit efter honom.

När Carl Bildt eller räknenisse nämligen säger till journalist att ”du kan inte riskera ett storkrig bara för att du vägrar kompromissa” eller ”du kan inte slå ihop SE-banken och Trygg-Hansa utan att räkna på publicitetens effekter” så menar de naturligtvis inte att den tilltalade ska starta krig eller fusionera. De menar att man kan inte och så vidare. Men de översätter felaktigt det engelska ordet you till du i stället för man. Det är på sätt och vis samma trick som när mer eller mindre populära svenska skådespelare i Hollywood låtsas ha glömt att tala svenska.

Språkfelen visar hur stor och internationell man är med simfötter alldeles för grova för en svensk ankdamm. Det felaktiga duandet, som äldre moderater sysslar med, är visserligen ett klart uttryck för social ambition, även det. Snobberi, alltså.

Men högerungdomens förbannade niande är mer en förbenad form av klasskamp. När internatskolegossarna åker tåg hem från Lundsberg och niar konduktören vill de bara visa en sak: att de är rikare och finare än han är. De vill sätta honom på plats, så små de är, genom att tala ned till honom. Så länge den språkliga smittan hölls strikt inom högerungdomen var den möjligen mer löjeväckande än irriterande. Men nu, som sagt, har smittan spritt sig ända till småländska bensinstationer och då krävs ett kollektivt politiskt motstånd.

Var god rätta alltid den lymmel eller lymla som niar: ”jag är inte ni med dig” eller ”eftersom jag är ensam får du gärna säga du” eller ”vill du vara snäll att inte nia mig” – alltefter situationens krav. De niande barnen vet nämligen att det inte är snällt och artigt att nia.

Ty, för att återgå till min korrespondens där jag började resonemanget, av alla de tusentals ungdomar som skrivit till mig för att ställa frågor om böcker så har, eftersom de helst vill ha svar, bara två, tre stycken kommit på den befängda idén att nia mig. Så ungdomarna vet vad de gör när de niar. Knäpp dem alltså på näsan när de gör det!

Jan Guillou
Aftonbladet den 6/10 1997

Mamma har lärt mig ett trick

Ska man skriva du med stor bokstav (”Du”) till folk, ska man skriva din med stor begynnelsebokstav (Din) när man vill vara artig, ska man kalla våra saker för Era saker i ett brev till oss?

Svaret är NEJ NEJ och åter NEJ!

Du-reformen var en förändring av svenskan i slutet av 1960-talet, då slutade man att säga han/hon/ni/herr/fru till folk när man menade du, och man slutade även att skriva du och ni med stor bokstav (Du och Ni). Ribbing menar att det är en gammaldags artighet, ungefär som att tilltala andra med Herr eller Fru/Fröken. Det är inte vedertaget i nutida, modern svenska. Och hon är inte den mest progressiva socialdemokraten i Sverige, utan helt enkelt en som anses veta ett och annat om hyfs och god ton.

Men trots det så stör jag mig ännu mer när unga socialdemokrater skriver Du till mig i sina mejl. Det är ett sätt att motarbeta den jämlikhetsrevolution som du-reformen faktiskt innebar. Man markerade inte längre om man tyckte/trodde att medmänniskorna man mötte var högre eller lägre i rang än man själv utan vi började tilltala varandra som jämlikar, vilket självklart också påverkar hur vi behandlar varandra, vad vi säger och hur vi ser på varandras människovärde.

Dessa människor som niar och Duar arbetar helt omedvetet för att det odemokratiska svenska klassamhället återuppstår som Mats Wallin skriver i Dagens Handel, apropå nästa oskick i raden av motarbetande av du-reformen: 19-åringarna i butiken som säger ni (eller Ni?) till mig när jag handlar strumpor.

Mats Wallin fortsätter:

Jag anser att den ökande användningen från de unga medarbetarna av Ni som tilltal till alla, äldre och jämnåriga och yngre är ett tecken som kan få allvarliga konsekvenser. Tendensen började redan i mitten på 90-talet och känns som den snarare förstärks i stället för att dämpas. Ni hör inte hemma inom detaljhandeln.

Ribbing säger att de unga menar att vara artiga och den ambitionen ska man inte klaga på. Men artigheten vore större om de inte använde tilltalet Ni, niandet är ett gammaldags sätt att markera nedlåtenhet. Ett envetet niande låter ohövligt.

På wiki står det så här:

på senare år har det också blivit vanligt att butiks- och restaurangpersonal använder ni när de tilltalar sina kunder. Detta är troligen en förväxling av det artiga ni-tilltalet i bland annat tyskan och det gammeldags (och något nedlåtande) ni-tilltalet i svenskan

Men där har mamma lärt mig ett trick. När någon niar mig (för att håna mig för att jag ser ut att ha blivit vuxen redan före 50-talet eller kanske för att de tror att de är trevliga) ute på stan, så ska jag kasta en snabb men förvånad blick över axeln och utbrista: – nej, det är bara jag.

Haha, jag kallar det motstånd i vardagen.

—
Läs också att Birger Schlaug inte tror på en PK-Gud.
Läs mer om du-reformen på wikipedia.
Bloggen närvaroattacker menar att du-reformen var av ondo eftersom det är en del av dekonstruktionen av hierarkierna i samhället typ: ”nu får man gissa var man står i förhållande till varandra”. Typiskt nog är det en snubbe som kallar sig ”tokkristen” (som ofta snarare betyder ”kristen höger” än ”djupt troende”, eftersom både ateister och kristen höger gärna ser den kristna högern som mer kristen än oss andra) med motstånd mot ett mångreligiöst Sverige, som kallar samtliga biskopar sedan Gustav Vasa till nu för pajasar och som kanske blir ganska ensam i sitt paradis när han definierat ut de flesta av oss andra.