Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.