Posts tagged ‘välfärd’

SVB-bolag är en flopp, men LO’s förslag är intressant

Jäkla intressant förslag från LO idag! Kolla deras debattartikel på DN.se: ”LO vill ha ny bolagsform för företagen i välfärden”. Just en sådan är en av de grejer som jag tror behövs för att icke vinstdrivande privata alternativ ska kunna ha en chans att driva välfärd på det sätt som de kan och vill – inte på det sätt som näringslivet designat.

Jag vill också passa på att rekommendera det seminarium som vi på Sektor3 arrangerar nu den 18 januari: ”Få sociala entreprenörer i välfärden – systemfel eller otur?”. Det är fullbokat sedan länge, men det kommer att gå att följa på webben, och man kan beställa rapporten vi släpper dagen innan ”Den misslyckade välfärdsreformen – Därför floppade aktiebolag med begränsad vinst av Karl Palmås. Den kommer också att gå att ladda ner från webben snart!

15 januari 2013 at 8:05 e m 3 kommentarer

Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Image

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.

22 september 2012 at 5:23 e m 2 kommentarer

Mångfald och vinst är inte samma sak Stefan Stern!

Idag skriver Stefan Stern en artikel i SvD som hyllar mångfalden i välfärden. Han visar på ett förtjänstfullt sätt att svenskarna vill ha mångfald och varför det finns fördelar med det. Men han gör en logisk vurpa. Artikelns huvudsyfte – att låta ägare (tex Kunskapsskolans, som han jobbar för) fortsätta plocka ut vinster från skattepengar – hänger inte ihop med resten av innehållet.

Att mångfalden skulle minska av ett vinstförbud har han helt enkelt inga belägg för. Tvärtom finns det däremot en hel del som tyder på (vår artikel i DS) att mångfalden hämmas av att det system som gynnar stora kommersiella och allmänt inriktade aktörer kör över små och ideella aktörer. Många funktioner som de ideella har, som opinionsbildning för brukarnas eller samhällets (inte ägarnas) bästa eller vägledning, premieras inte av vinstsystemet och blir därmed svårt att upprätthålla för de ideella, i en ojämn konkurrenssituation.

Jag vill säga emot Sterns två första punkter:

1. Socialstyrelsen visade inte att privat & offentlig äldrevård är ”lika bra” man visade att det saknas forskning. Och man har i den studien bortsett från bredare effekter för marknad och samhälle. Det man kunde visa säkert var dock att små enheter ger nöjdare brukare. Vinster ger drivkrafter till storskalighet.

2. Visst har han rätt i att välfärdens skulle tjäna på mer kapital och resurser, men det finns ingenting som säger att vinster som åker till Caymanöarna eller privata bankkonton på andra platser och därmed inte återinvesteras skulle leda till mer kapital och resurser. (Och så passar han på att skrämmas med offentliga monopol igen.)

Dessutom vill jag säga emot honom även på följande punkter:

1. ”nationella kvalitetskrav lika för alla utförare” hanterar inte  ”bäst politiskt” problemen i välfärdssektorn, det är förödande för mångfalden! För vi är långt ifrån överens om vad som ska anses vara kvalitet. Inflytande inte bara vid valet av utförare utan hela tiden, effekter för samhället och för marknaden, hur många sociala innovationer som uppkommer är saker som inte kan eller kommer att mätas. Den lösningen är en lösning som han vet gynnar de kommersiella, på de ideellas bekostnad.

2. Att non-profitföretagen bara är fem procent och har långa köer tycker jag säger något annat än det Stern menar. Jag tycker att det säger att något gör att fler människor vill välja dem än hur mycket utrymme de har i dagens system, inte att de har för dålig kapacitet. Problemet är snarare att deras styrkor inte premieras, på grund av att vinstintressena snedvrider marknaden. Tips: ladda ner och läs vår bok ”Välfärd bortom staten och kapitalet”.

3. Mångfald och vinst är inte synonymer, de kommersiella måste sluta kapa det ordet. Stern visar siffror på att 9 av 10 av svenskarna vill kunna välja i välfärden, som ett argument för att det är nödvändigt med vinst. Men samtidigt så tycker faktiskt nästan lika många, 8 av 10 (Novus, maj) att vinster ska återinvesteras. Svenskarna tror alltså inte på Stern när han säger att det inte går att kombinera valfrihet med begränsade vinster.

Nej Stefan Stern, du har rätt, det råder ingen tvekan om att ett förbud mot privata aktörer i välfärdssektorn kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet, men det råder en enorm tvekan kring om vinster verkligen leder till den mångfald som behövs för valfriheten. Att begränsa vinst vid drift och försäljning skulle kunna innebära viktiga steg mot en verklig mångfald.

För övrigt anser jag det i det närmaste smutsigt att försöka påskina vinsterna som någon slags kärna i den svenska modellen. Är det någon som är ”systemkramare” i detta så är det Stern, som så envist målar upp bilden av att vårt val i välfärden skulle stå mellan offentliga monopol och vinstdrivande koncerner – som på sikt leder till kommersiella oligopol. Det är en dystopi som jag hoppas att vi inte låter Stern få rätt i. Det finns fler vägar, vägar som faktiskt leder till verklig mångfald.

10 juni 2012 at 1:07 e m 9 kommentarer

Uppvärdera det svårmätta i välfärden

Igår skrev jag och Andreas i Dagens samhälle att ägaren i välfärden spelar roll, och att vi måste ta reda på mer hur.

Några har blivit arga. Sagt att vi har fel. Att vi inte tillför nåt. Att vi hittat på nåt helt nytt. Och jag är glad att en artikel som kräver mer forskning och ett simpelt erkännande av att ägaren spelar roll ändå kan väcka ilska!

Svenskt näringsliv tyckte förut tyckte att det var skitviktigt att deras storföretag fick komma in på välfärdsmarknaden, nu tycker de att kvaliteten är det viktigaste, och att vi inte ska lägga så stor vikt vid ägaren. Om ägaren inte spelar någon roll, varför ska då inte alltihop helt enkelt bara vara statligt eller kommunalt?

Nej, ägaren är inte oviktig. Den är helt avgörande. För en massa olika saker. Och vilken ägare män tycker är ”bäst” beror helt på vad man tycker att kvalitet är, och vad som är viktigt att mäta. Jag tycker till exempel att privata not-for-profitaktörer har saker att tillföra. Särskilt för det svårmätta, det som de kommersiella helst inte vill mäta över huvud taget.

Det finns en hel del utländska exempel som visar att icke-vinstdrivande aktörer har mer personal och större nöjdhet bland brukarna, tar sig an svårare sjuka patienter och elever med större behov. Det finns också svenska exempel på att ägaren spelar roll för det lättmätta i välfärden. Att kommersiella skolor har färre lärare per 100 elever och civilsamhällets skolor fler, i jämförelse med de offentliga bland annat. Huvudregeln är dock att det inte går att visa riktigt tydligt om kommersiella eller offentliga är ”bäst”. (Och om”kvalitet” innebär jämlikhet, valfrihet, friskhet på lång sikt, chanser i livet eller resultat på nationella prov, hur bra sociala innovationer som uppkommer, hur demokratin påverkas eller hur lätt det är att få hjälp fort är vi ju verkligen inte överens om).

Det finns gott om bevis för att ägaren spelar roll för sammanhanget, för upplevelsen för folk, för inflytandet, för hur aktörerna påverkar samhället och marknaden. Men det behövs mycket mer bevis för hur ”kvaliteten” i verksamheten påverkas. Och här behöver debatten verkligen hyfsas.

Kvalitet för brukaren och övriga effekter (kvalitet för samhället om man så vill) skiljs inte åt, med effekten att det lättmätta, det där näringslivet har god kapacitet att maximera måluppfyllelse och frisera redovisning blir det enda relevanta.

Vi behöver uppvärdera det svårmätta, där not for profit-aktörerna ofta har stora styrkor. Det finns ett motstånd mot det.

5 juni 2012 at 11:47 f m 1 kommentar

Välfärden är för viktig för skötas av bara staten och kapitalet

Omslag Välfärd bortom staten och kapitaletIdag är det releaselunch för den bok som Andreas Linderyd, jag själv och Johanna Rickne (och flera andra som hjälpt oss på olika sätt) slitit med i många månader.

Seminariet börjar vid 12 ungefär och ni kan kolla på det på Sektor3:s hemsida. Sedan vill jag också rekommendera vår debattartikel på Brännpunkt i SvD (nedan).

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare för Svenska Röda Korset är en av paneldeltagarna. Läs här vad hon skriver på Röda Korsets blogg om seminariet. Läs också Famnas pressmeddelande om att svenskarna är massivt emot vinster i välfärden och Göran Hägglunds pressmeddelande om att han kommer på seminariet. Köp eller ladda ner boken här.

I 20 år har Sveriges politiker talat flitigt om valfrihet och mångfald i skola, vård och omsorg. Samtidigt som dessa marknader växer har mindre och nischade aktörer hamnat i kommunernas och koncernernas skugga. Menar politikerna allvar – att det behövs fler utförare, tjänster och inriktningar – är det tid att lämna retoriksalongerna och skapa förutsättningarna som gör mångfalden möjlig.

I dag släpps boken Välfärd bortom staten och kapitalet (Sektor3, 2012), där vi visar hur civila samhällets ideella äldreboenden, profilerade skolor och kooperativa vårdcentraler skulle kunna växa sig starka. Med innovationskraft och långsiktigt socialt ansvarstagande toppat med frivillig entusiasm skapar civilsamhällets entreprenörer värden som är viktiga och efterfrågade. De bidrar inte bara till att människor får fler och mer att välja bland i skola, vård och omsorg, de kan också utveckla och effektivisera välfärden i Sverige.

Men utan finanser för omfattande välfärdsprojekt blir ett större åtagande omöjligt. Angeläget är också att offentliga medel inte villkoras så att det kringskär civila samhällets omistliga roll som samhällskritisk opinionsbildare.

Bland de politiker och företrädare för civilsamhället vi intervjuat märks en vilja till handling, att skarpare politik behövs för att främja ideella aktörer i skolan, vården och omsorgen. En möjlig väg framåt kan då vara att:

  1. Utöka avdragsrätten och tillgången till kapital

Ideella välfärdsaktörer lever i dag med en ryckig bidragspolitik och tillfälliga projektanslag dikterade efter politikers behov och välvilja. Ett företag kan starta välfärdsverksamhet med hjälp av miljonstöd från Almi företagspartner. Men en ideell organisation som vill starta en vårdcentral, ett äldreboende eller ytterligare en skola har inte mycket att hämta. Ökad access till investeringsfonder behövs om civilsamhällets sociala entreprenörskap bättre ska främjas.

Avdragsrätten för gåvor är en annan möjlighet. Den är i dag mindre omfattande än i många andra länder och styr dessutom till vilka organisationer avdrag får göras. Det ger filantroper, riskkapitalister och andra investerare svaga incitament till att stötta ideella verksamheter i välfärden. Viktigt är också att avdrag får göras för förebyggande verksamhet, inte bara för hjälpinsatser.

  1. Mer flexibla upphandlingar

Den fasta kostnaden för att delta i upphandlingar är hög och därmed illa anpassad till ideella välfärdsaktörer. I de fall upphandlingar görs borde kommuner bättre utnyttja den möjlighet som nu finns att utgå från sociala kriterier. Upphandlare skulle också kunna ta hänsyn till hur organisationer återinvesterar sitt ekonomiska överskott och om de med frivilliga krafter ytterligare kan stärka de tjänster som utförs.

  1. Värna civilsamhällets oberoende

Runt om i Europa syns samma trend: ideella utförare används i hög grad till att förverkliga politiska ambitioner. När tjänster beställs genom riktade projektanslag banar det väg för en likriktning bland de aktörer som tävlar om pengarna. Detta kan motverka nytänkande och sociala innovationer.

  1. Utred ny bolagsordning för organisationer utan vinstsyfte

Redan nu går det att starta aktiebolag med särskild begränsning för utdelning av vinst, men denna möjlighet är det få som utnyttjar. Regeringen bör i en samlad analys av villkoren för välfärdsföretagande utreda en specifik bolagsordning för ideella organisationer. Här finns möjlighet att följa andra länder i att knyta flexiblare regler och skattelättnader till företagsformer som samlar organisationer utan vinstsyfte.

  1. Formulera breda kvalitetsmått

Kvaliteten i välfärden behöver säkras, men detta är en komplicerad uppgift. Ökade krav på regleringar hotar att undergräva de valfrihetsreformer som genomförts. Ensidigt fokus på kostnadseffektivitet – och de förenklade sätt som i dag används för att mäta och jämföra – är dessutom en nackdel för ideella aktörer, som ytterst bör mätas utifrån sociala resultat snarare än ekonomiska bokslut. Men när alla aktörer ska tävla om finansieringen på basis av snäva kvalitetsmått och rigorösa kravlistor blir inte mycket av mångfalden kvar.

Civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i skolan, vården och omsorgen. Men i nuläget används deras potential knappast som den borde. De politiker som vill ha ökad valfrihet och mångfald har goda möjligheter att göra något åt det.

Anna Ardin
ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Sektor3

Andreas Linderyd
doktorand på Handelshögskolan vid Åbo Akademi och Ersta Sköndal högskola

Johanna Rickne
fil dr i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning

4 maj 2012 at 6:04 f m 4 kommentarer

M ljuger rätt mycket – men de håller löften

Vissa saker – som att M i många år lovat att slå sönder välfärdsstaten – är tydligen helt kosher att glömma och förlåta.

Om du är en av dem som tänker att Moderaterna ändrat sig och inte längre vill göra ett systemskifte, att det är annorlunda nu med Borg och Reinfeldt så vill jag att du ska se de här två filmerna:

Reinfeldt:

Borg: 

Just dessa två män fick sedan som du vet den yttersta politiska makten i Sverige. Och tillsammans slår de sönder välfärdsstaten – precis som de sagt att de vill. Och Anders Borg försvar att de ”inte medvetet ökar klyftorna” accepteras som en fullgod förklaring. (Typ ”stackars dom… att de inte kan styra vad deras politik leder till.)

När nu den politik de för leder till att vårt gemensamma samhälle dras isär, spelar det då egentligen någon roll om det beror på att de är onda eller korkade? När jag häromdagen läste Expressens 4 (!) sidor om den fjorton år gamla historien om när Mona köpte Toblerone på firmakortet och betalade tillbaka, då saknade jag verkligen någon form av granskning av vad de här herrarna gjorde för sjutton är sedan.

Visste du att medförfattare till boken som Fredrik talar om ovan (som de alltså skrev ungefär samtidigt som Mona begick misstaget med chokladen) är Per Schlingmann, partisekreteraren. Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare. Tycker du själv att det känns troligt att dessa tre tillsammans av en slump råkar montera ner välfärdsstaten systematiskt?

Moderaterna ljuger dessutom hejvilt i sina affischkampanjer.

Så vill jag avsluta med lite pepp från Stellan Skarsgård:

13 september 2010 at 6:43 e m 7 kommentarer

Enkät med felställda frågor från Moderaterna

Idag fick jag svara på en enkät, som med största sannolikhet kom från moderaterna, bland annat ställdes nämligen frågor som hur väl tycker du att Mona Sahlin förstår sambandet mellan ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välfärd.

Det är ju en mycket märklig fråga eftersom:

  • Ingen vet vad som skapar ekonomisk tillväxt
  • Ingen kan bevisa att tillväxt automatiskt ger sysselsättning (jobless growth är inget ovanligt)
  • Ingen kan säga att tillväxt automatiskt ger välfärd för alla (där krävs en politisk vilja!)
  • Ökad välfärd ger jämlikhet, men inte utan aktiv fördelningspolitik. Tillväxt är inte automatiskt bra för fattiga. Världen ser tillväxt, bättre vård, utbildning och omsorg, men en tredjedel av människorna går bakåt i sin utveckling. Om inte välfärden kommer alla till del jämlikt, så förlorar vi den viktigaste poängen med välfärden – att öka lyckan och tryggheten för alla.

Moderaterna vill alltså säga att en politiker som inte ser det här sambandet är en sämre politiker. Det går i enkäten inte att svara att man tycker att Mona inte förstår detta, utan att samtidigt säga att Mona är dålig. Men jag tycker att Mona är bra som inte köper detta!

Vilket parti av S och M förstår sambandet mellan statens möjligheter att rätta till marknadsmisslyckanden och välfärd?

Vem av de två förstår bäst att den amerikanska modellen inte passar Sverige, att vi har en annan typ av arbetsmarknadsstruktur? Vem förstår att det inte går att skapa jobb till alla på den nedre marginalen på samma sätt i Sverige som i USA? Inte ens i USA, där det går att göra det skapas lycka och rättvisa av den typen av jobb, jobb och jobb.

Enkäten från Moderaterna avslutades med en fråga om hur illa jag tyckte följande påståenden var när jag övervägde om jag skulle rösta på dem. Och den listan tycker jag är värd att publicera:

  • Regeringen kom till makten genom att lova väljarna fler jobb och minskat utanförskap. Men väljarna fick inget av det. Under de senaste fyra åren har arbetslösheten stigit och de sociala klyftorna har ökat.
  • Regeringen har vänt ett budgetöverskott på 70 miljarder kronor till ett underskott på 100 miljarder kronor.
  • Regeringen finansierar sina skattesänkningar med lånade pengar.
  • Regeringen har gjort 25 000 personer som arbetade i vården arbetslösa.
  • Regeringen har delat ut tre miljarder kronor till Jobbcoacher, en åtgärd som varken kvalitetssäkrats eller följts upp. Det har lockat till sig lycksökare som erbjudit arbetslösa kristallterapier och hypnos.

Andra om M idag: Moderat classic, Att svara på en obetydlig fråga, Att inte säga vad (m)an menar, men ibland slinter tungan, Gjorde klassresa – föll i inkomstklyftaTre lästips från Ali Esbati, Moderat hyckleri, Valet handlar om politik, Annie Johansson (C) klagar på att M är för sossiga.

M idag: Inkomstskillnaderna ökar i Sverige – det är bra!

1 april 2010 at 12:13 e m 12 kommentarer

"Stadsmissionens syfte och mål" eller "Välgörenhet underminerar välfärd"

Efter min ledare i tidningen folket fick jag en kommentar från en manlig medelålders läsare, som finns att läsa bland kommentarerna till inlägget från tidigare idag. Kommentaren gick i korta drag ut på att han inte delar min kritiska syn på välgörenhet och att det finns människor och företag som ger tid och pengar utan att få något tillbaka. Här är mitt svar.

Självklart är altruismen, medkänslan och kärleken till andra människor något djupt mänskligt, och det borde jag ha varit tydligare med. Jag tror inte att man behöver få något tillbaka mer än känslan av att vara nöjd med sig själv, men det finns ändå något viktigt här. Människor kommer inte att ge lika mycket, eller så mycket som krävs, i ett system där det är frivilligt. En sköterska, lärare eller präst gör (uppenbarligen) inte det de gör bara för pengarna, det finns betydligt bättre sätt att bli rik på. Men utan att få lön för sitt arbete skulle hon eller han snabbt söka sig någon annanstans och kanske fortsätta ha sitt kall som hobby, eller på den tid som blir över efter sitt arbete för industrin eller vem som nu betalar.

Och ja, jag tror verkligen att företag, åtminstone där mer än en person har inflytande över styrningen, inte kan motivera välgörenhet eller CSR-arbete med någonting annat än ökad vinst. Aktieägarna skulle inte acceptera att företaget betalade mer för samhället och välfärden än nödvändigt. Många företag betalar stora summor för att komma undan skatt så billigt som möjligt eller till och med för lobbyister som ska sänka skattetrycket.

I senaste numret av fackförbundet Ledarnas tidsskrift fanns ett reportage om CSR. Ingenstans fanns något argument för varför man skulle göra något gott för samhället eller världen, ingenstans fanns argument om att man skulle kunna sova bättre på natten utan det enda som poängterades var företagets image. Framförallt för att rekrytera duktiga medarbetare och få folk att jobba bra och vara lojala med företaget. I andra hand är det bra för att visa upp en positiv bild av företaget gentemot kunderna. Företagare är förstås ofta goda människor, men företagens syfte och mål är vinst. Företagen behöver gå med vinst för att samhället ska fungera, en företagare har inte rätt att göra om det syftet, hur god hon eller han än är. Därför måste vi separera ansvaret för samhället och omsorgen om dem som behöver från företag och privata donationer.

I ett välfärdssystem som jag känner att jag kan lita på, så fungerar den skatt jag betalar in som en buffert för mig själv. Jag betalar nu medan jag har och sen kan jag vara säker på att jag får tillbaka om jag själv skulle förlora min bostad, bli sjuk eller arbetslös. I ett välgörenhetssystem kan du aldrig räkna med detta. I ett välgörenhetssystem ”måste” du vara betydligt mycket mer tacksam och väluppfostrad, gärna söt också, för att folk ska vilja hjälpa dig. Möjligheterna för dig att kritisera systemet som stöttar dig, och därmed utveckla det minskar drastiskt om det är ett privat välgörenhetssystem och inte ett demokratiskt finansierat välfärdssystem.

Ökade möjligheter till och ökat beroende av välgörenhet minskar välfärden i ett samhälle. Till exempel att Stadsmissionen, som ju förutom ideell förening är ett storbolag som tjänar mångmiljonbelopp på hemlöshet och missbruk till sina aktieägare, vinner upphandlingar och får mycket pengar från det offentliga förutom enskildas gåvor, inte är trovärdiga i förespråkandet av sina lösningar på problemen. Utan att säga vad som är rätt och fel så har de egna politiska linjer som inte är självklara, de driver inte alltid samma linjer som föreningar för fd missbrukare menar är det som fungerar bäst.

Stadsmissionen lyckas organisera många att engagera sig för sina medmänniskor, och det ska de ha cred för, men de driver samtidigt politik. De utnyttjar sin ställning som stora i välgörenhetssvängen till att hävda sig veta bäst. Men hemlösheten minskar inte i deras spår. Stadsmissionen agerar på ideologi och inte på forskning och har dessutom ett intresse av att inte bara mildra lidandet, utan samtidigt att permanenta fenomenet som bidrar till lidandet. De flesta som är aktiva i stadsmissionen har troligtvis som mål att alla ska få ett hem och att ingen ska missbruka. Men bolagets mål är ett annat. Det är inte trovärdigt när ett storbolag säger att de vill avskaffa behovet av deras tjänster. Särskilt inte när behovet av deras tjänster snarare verkar öka med de metoder som används.

26 november 2008 at 3:27 e m 3 kommentarer


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 6 months ago

Kategorier