Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

Castro som Gud och cigarrer som hälsokost

På den fria Kubanska nättidningen Cubanet publicerades den 15 april en artikel av en fransk kvinna vid namn Bérengère Ruet som blivit haffad och utvisad från Kuba nyligen.

Det spännande för mig i historien är att den är så extremt lik vad som hände mig på Kuba! Hon skulle intervjua oliktänkande, personer som organiserar sig demokratiskt för ett annat Kuba, hon blev haffad, fick en story om att de hon träffat var rika fast hon såg att de bodde trångt och fattigt med kackerlacksgift högt på önskelistan, hon blev tagen till samma cell på flygplatsen, fick samma klåpare som försökte gå igenom hennes dator och fick samma frågor om inte Kuba behandlade henne väl. Jo men visst, tack för att ni inte torterar folk, det är ju visserligen trevligt, men ni skulle ju kunna släppa en del av paranoian för den här oorganiserade oppositionen som är ungefär lika interndemokratiska och korrupta som ni själva.

Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas det skrönor. På det här inlägget kommer jag förmodligen få ett gäng arga kommentarer från Svensk-kubanska överdriftsklubben som inte förstår att man kan tycka att Kuba är bra utan att ha Castro som Gud och rom och cigarrer som hälsokost.

Svensk-kubanskas organisering inom vänsterpartiet har gjort att debatten om rätten att organisera sig – även i Karribien – är ständigt aktuell. Det är ju inte riktigt klokt.

Lyssna på mig i Front i P3 från då och läs mina gamla inlägg om mina upplevelser i Det var värre än jag trodde, Varför åkte jag till Kuba, Genant Svensk-kubanska, mer bevis, Straff på Kuba, Vad gjorde jag på Kuba och slutligen Säkerhetspolisen och jag. Läs också om undanhållandet av information här och om socialismens död på Kuba här.

Kör en översättning av Berengeres text och jämför vettja. Ingen tortyr, inget blod, bara lite obehagligt för henne eller mig när det hände, men en stor tragik för den mänskliga rättigheten att organisera sig.

Jag blir lika ledsen när kristna säger att Jesus inte vill att homosexuella ska ha rätt till kärlek som när vänsterfolk säger att socialdemokrater inte ska ha rätt att organisera sig.