Stefan Löfven, vad känner du i ditt hjärta?

Stefan Löfven

Jag går Bommerviksakademin. Igår var Stefan Löfven på besök och sa att det är viktigt att vi vinner valet. Jag håller helt med. Fyra år till av utförsäljning, skattesänkning och nedmontering av det välfärdssamhälle som tagit så mycket kraft att bygga upp vore katastrof.

Men jag vill mer än att bara rösta emot borgaralliansen, jag vill känna pepp och glöd och engagemang för det alternativ som erbjuds. Och det gör jag inte nu.

Ett skäl till den saknade peppen är att vår portalparagraf inför valet är ”jobben före allt annat”. Det jag hör är ”jobben före klimatet”, jag hör ”vilka jobb som helst, till vilka löner som helst, är bättre än en enda dag av omställning” och ”jobba dig fri och lycklig, jobba fler timmar, hårdare, mer, det är genom jobb – inte fritid – du blir en riktig människa”.

Det är vad jag hör. Det är för mig moderatpolitik. Det är för mig ett av de starka skälen till att jag vill bli av med den sittande regeringen. Om alternativet säger samma sak, så kan jag fortfarande se nyttan med att byta. För alliansen är ruskigt duktiga på att göra medborgarna till kuggar i kapitalägarnas hjul, och det arbetet behöver brytas. Men att vi bara är lite sämre på det duger liksom inte.

Så jag tänkte att jag skulle passa på att utnyttja det faktum att Löfven för första gången stod framför mig och redo att ge mig svar. Att få hjälp att känna den pepp som han tycks känna inför jobben. Vi behöver vinna valet, och jag behöver pepp för att va en bra valarbetare. Så jag ställde frågan:

– Stefan, vad känner du i ditt hjärta när jag säger ”jobben före allt annat”?

Jag hade hoppats på ett brandtal om att han sett vad som händer med människor som ställs utanför. Hur arbetslöshet och avsaknaden av möjligheter att försörja sig själv bryter ner en människa och hela hennes familj. Hur vi som medmänniskor behöver mötas i ögonhöjd, hur trygga människor är grunden för att bygga en rimlig värld, hur han, personligen känner med det begrepp som är så viktigt att det höjts upp till portalparagraf. Jag önskade mig att få veta något om den resonansbotten jag hoppas finns här, något som visar att den här paragrafen är vår politik och inte moderaternas, att den inte är allt men just nu en prioritering för att nå den andra värld som jag tror är möjlig.

Men jag fick inte det brandtalet. Jag fick svaret ”det är det som gäller”. Han inledde svaret på min fråga med ”det är det som gäller”. Sedan förklarade han att välfärden inte står i motsats till jobben. Sedan sa han, ”ja, det känns”. Men jag vet inte hur. Och den känslan kanske finns, men den har inte smittat av sig till mig.

Rafael lyfte därefter hållbarheten, Jon frågade om det verkligen var jobben först som gällde i vapenexporten och någon annan frågade om de värdiga, utvecklande jobben. Och det var bra! Flera frågor där S svar inte duger. Där vår partiledning inte talar till hjärtan. Åtminstone inte mitt.

Själv blev jag så rörd att jag grät när jag såg en reklamfilm från Procter & Gamble igår. Men när det kommer till vår portalparagraf känner jag inget, och vad Stefan känner i sitt hjärta, det vet jag fortfarande inte.

En fail i vår opinionsbildning

Jag träffade nyligen en välutbildad och högt uppsatt journalist. Jag sa att det var synd att socialdemokraterna inte tydligare förklarade varför vi behöver politik för jämlikhet, och vilka skillnaderna egentligen är mellan oss och Alliansen. Hen sa ”men lägg av, inget parti i Sverige är ju emot jämlikhet”!

Bevisligen har vi failat i vår opinionsbildning
Och nu skulle jag ju kunna sluta bloggposten genom att säga att POINT PROVEN. Men eftersom ingen pratar om ämnet, och välutbildade och högt uppsatta journalister bevisligen inte ens tror att det finns partier som vill ha mer ojämlikhet så känner jag att jag behöver fortsätta skriva lite till.

Ojämlikhet som verktyg – en dum men legitim åsikt
Att vilja minska jämlikheten, som Moderaterna faktiskt vill, är en legitim åsikt. Jag håller verkligen inte med, men det är en åsikt som kan ha en logisk förklaring.

När man säger att ”det ska löna sig att jobba”, så menar man exempelvis att klyftorna till dem som inte jobbar ska öka. De som är sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar eller som av andra skäl inte arbetar, behöver känna det i plånboken, annars kan ju inte de som faktiskt arbetar heller känna det i plånboken. Poängen med denna politik är att det behöver finnas en större ojämlikhet än idag – till de arbetandes fördel. Man tror, eller hävdar att man tror att det skulle få fler att jobba. Man tror att problemet är att sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar etc inte jobbar eftersom de är lata, och med lite piska & morot kommer de att skärpa sig. Det gäller säkert vissa, men jag tror att det är en usel förklaring till arbetslöshet och sjukdom generellt, och ett uselt sätt att behandla folk som har eller kommer att arbeta – beroende på vilken livsfas de befinner sig i.

Ett annat exempel på att de har en politik som strävar efter ojämlikhet är skapandet av en låglönemarknad, och försvaret av riktigt skyhöga löner och vinster i näringslivet. Sänkta skatter, sänkta lönekostnader och ökade vinster för företagen. Alltså minskning av löneandelen av företagens vinster anses bra. Ackumulering av stora kapital anses vara viktigt för att få samhällets ”hjul att rulla”. Trots att det är inbyggt i själva systemet att vinsterna kommer färre till del. Jag tror förstås att det är dumt, men så kan man ju tycka. Det man inte kan tycka däremot är att det är en strävan efter jämlikhet.

Hästskitsteoremet är motbevisat – vi behöver omfördelning
Det är inte uttryck för ondska eller ovilja. I många fall finns en genuin tro på hästskitsteoremet, att alla får det bättre om de rikaste får det bättre. De talar om att höja upp ”dem som har det sämst” och blir mycket förnärmade om en skulle tala om rikedom som ett problem. Att problematisera om det verkligen går – om vi inte behöver omfördelning för att de rika inte ska behålla sina stålar och låsa fast fattiga människor och länder i svindyra lån – avfärdas med hänvisningar till jantelagen.

Jämlikhet – en bortglömd prioritering
Om då välutbildade journalister på höga positioner på allvar tror att Alliansen och oppositionen är eniga om att jämlikhet är eftersträvansvärt, och om personer som hen aldrig reflekterat över skillnaden mellan politik för och politik emot jämlikhet, så betyder ju det att vi inte gör oss hörda i bruset. Man kan inte påstå att det är ”så självklart att det inte behöver nämnas”.

Vårt verktyg för lycka
Att sätta jämlikhet som mål i gradvisa och demokratiskt förankrade reformer är vårt verktyg för framgång, trygghet och lycka. Det har historiskt varit mycket framgångsrik som ideologi. Den ideologin heter socialdemokrati.

Om man läser Magdalena Anderssons artikel ”ansvarsfull politik – jobben först” (DN aug 2012) noga, så kan man hitta minskade löneklyftor, utvärdering av politiken utifrån ”fördelningsmässig verkan” och annat som antyder skillnaderna i ideologi. Men allt för mycket låter så förvillande likt nymoderat retorik (som ju också skapats för att likna S) att dessa nyanser går förlorade. Behovet av ett gediget arbete för att förklara – i synnerhet för oss själva och våra förtroendevalda! – skillnaden mellan oss och M är akut.

Jämlikhet är för mig den viktigaste skillnaden i svensk politik idag. Och den skillnaden borde socialdemokraterna inte tala så tyst om.

Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.

Kommenterar ett märkligt läge i radio idag

Intervju på Alltid nyheter idag 23 januari.

Tack till Martin som också lagt upp klippet.

Uppdatering 24/1: Utvecklade i Gotlands folkblad idag.

Läs om att Reinfeldt & andra borgerliga politiker gjort minst lika allvarliga ”oförlåtliga” misstag som Juholt, men inte alls behandlats på samma sätt här.

En bra grej till med att vara rödgröna

Det är himla skönt att inte behöva ägna tiden åt att strida inom vänstern utan kunna rikta en samlad kritik mot borgarna. Att vara vän med miljöpartiet och vänstern är mycket roligare än att vara deras fiende.

Det betyder inte att vi inte kan påverka varandra, utan bara att vi sköter det snyggare. Vi kan nu till exempel både ha en mer ansvarsfull (marknadsinriktad skulle kanske V ha sagt) ekonomisk politik och en humanare flyktingpolitik utan att vi på vägen dit behöver bli häcklade av kapitalister och främlingsfientliga.

Jag skrev igår om att vi vunnit ungdomarna tack vare det rödgröna samarbetet och att vi måste fortsätta hålla ihop.

Astrid Lindgren var sosse hela livet och Benny stöttar F! igen

Dagens förstasida på dn.se var något så ovanligt som positiv för S och F! Ett brev från Astrid Lindgren till Ingvar Carlsson visar att hon förblev trogen Socialdemokratin hela livet (in your face SD) och Benny stöttar F! ekonomiskt igen.

De riktigt rika misstycker inte i fråga om politik för jämlikhet och de riktigt kreativa stöttar socialdemokratin är min slutsats.

Och vi älskar våra stjärnor, det här om jantelagen är ju bara trams, ett sätt att argumentera för sänkt skatt enligt den här modellen:

– jaha, du vill ha bra välfärd, det är bara för att du missunnar de rika sina pengar, det är så hemskt med jantelagen

– nej, jag vill ha bra välfärd för att det är bra med bra välfärd, och för att ett tryggt samhälle med bra utbildning för alla är bra för både fattiga och rika

När jag ändå har er på tråden vill jag säga att jag tycker det är larvigt att hävda att vi har ett dåligt företagsklimat på grund av sossepolitiken när vi har företag som HM och Ikea, Spotify, Skype och Twingly.

Enkät med felställda frågor från Moderaterna

Idag fick jag svara på en enkät, som med största sannolikhet kom från moderaterna, bland annat ställdes nämligen frågor som ”hur väl tycker du att Mona Sahlin förstår sambandet mellan ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välfärd”.

Det är ju en mycket märklig fråga eftersom:

• Ingen vet vad som skapar ekonomisk tillväxt
• Ingen kan bevisa att tillväxt automatiskt ger sysselsättning (jobless growth är inget ovanligt)
• Ingen kan säga att tillväxt automatiskt ger välfärd för alla (där krävs en politisk vilja!)
• Ökad välfärd ger jämlikhet, men inte utan aktiv fördelningspolitik. Tillväxt är inte automatiskt bra för fattiga. Världen ser tillväxt, bättre vård, utbildning och omsorg, men en tredjedel av människorna går bakåt i sin utveckling. Om inte välfärden kommer alla till del jämlikt, så förlorar vi den viktigaste poängen med välfärden – att öka lyckan och tryggheten för alla.

Moderaterna vill alltså säga att en politiker som inte ser det här sambandet är en sämre politiker. Det går i enkäten inte att svara att man tycker att Mona inte förstår detta, utan att samtidigt säga att Mona är dålig. Men jag tycker att Mona är bra som inte köper detta!

Vilket parti av S och M förstår sambandet mellan statens möjligheter att rätta till marknadsmisslyckanden och välfärd?

Vem av de två förstår bäst att den amerikanska modellen inte passar Sverige, att vi har en annan typ av arbetsmarknadsstruktur? Vem förstår att det inte går att skapa jobb till alla på den nedre marginalen på samma sätt i Sverige som i USA? Inte ens i USA, där det går att göra det skapas lycka och rättvisa av den typen av jobb, jobb och jobb.

—

Enkäten från Moderaterna avslutades med en fråga om hur illa jag tyckte följande påståenden var när jag övervägde om jag skulle rösta på dem. Och den listan tycker jag är värd att publicera:

• Regeringen kom till makten genom att lova väljarna fler jobb och minskat utanförskap. Men väljarna fick inget av det. Under de senaste fyra åren har arbetslösheten stigit och de sociala klyftorna har ökat.
• Regeringen har vänt ett budgetöverskott på 70 miljarder kronor till ett underskott på 100 miljarder kronor.
• Regeringen finansierar sina skattesänkningar med lånade pengar.
• Regeringen har gjort 25 000 personer som arbetade i vården arbetslösa.
• Regeringen har delat ut tre miljarder kronor till Jobbcoacher, en åtgärd som varken kvalitetssäkrats eller följts upp. Det har lockat till sig lycksökare som erbjudit arbetslösa kristallterapier och hypnos.

Andra om M idag: Moderat classic, Att svara på en obetydlig fråga, Att inte säga vad (m)an menar, men ibland slinter tungan, Gjorde klassresa – föll i inkomstklyfta, Tre lästips från Ali Esbati, Moderat hyckleri, Valet handlar om politik, Annie Johansson (C) klagar på att M är för sossiga.

M idag: Inkomstskillnaderna ökar i Sverige – det är bra!