Posts tagged ‘politik’

Ge åt alla som ber dig

Min målsättning för 2018 har jag bestämt ska vara att följa det Jesus säger i Lukasevangeliet 6:30; ”Ge åt alla som ber dig”. En mindre känd del av hans föreläsning om att behandla andra som du själv vill bli behandlad, vända andra kinden till, be för dem som förföljer dig osv.

Jag ska följa det genom att ge minst 1 krona till alla som ber om en slant i tunnelbanan, tigger vid affärer och på andra sätt berättar direkt för mig att de behöver.

För människor som ber mig varje dag jag går förbi kommer jag att ge en klumpsumma i början av varje månad, motsvarande ca 2 kronor per gång jag räknar med att gå förbi och om de ber om något annat än pengar så försöker jag att lösa deras behov praktiskt eller med tips var de kan vända sig. Vanligtvis har jag tidigare fått frågor om mat, kläder, skor, ett jobb och kaffe.

Jag kommer inte att signa upp till alla organisationer som vill ha månadsgivare (förutom UNHCR, Amnesty och Tro & Solidaritets internationella fond) men om de samtidigt skramlar med bössa så lägger jag en slant där.

Jag räknar inte med att lägga mer än 1000 kronor (nu medan jag ännu är student utan studiemedel). Det är inte i första hand en fråga om att ge människor pengar, utan om att lyssna på dem och försöka visa nån slags respekt.

Och ja, jag är medveten om att det finns andra bibelord som motsäger att det i alla lägen är rätt att ge till alla som ber dig. Men så länge jag inte utsätter min familj eller nån annan för lidande eller liknande så finns det inget som upphäver budet om att ge åt alla som ber dig.

Och nej, det finns inga bevis på att det finns en enda liga eller maffialiknande struktur som tvingar människor att tigga i Stockholm. Vad ska vi göra för att folk bara sluta tänka så, deras samvete blir liksom inte renare för att de väljer att sprida lögner och konspirationsteorier om utsatta människor. Det är alldeles för dålig lönsamhet i tiggeri för att det skulle vara värt för en slavdrivare att inte istället tvinga dem till tex prostitution, arbete i sweatshops eller nåt annat vidrigt. Tiggeri är för många sista chansen att slippa slaveri eller annan kanske ännu värre misär. Att skuld och skambelägga oss som ger, att misstänkliggöra dem som ber och att försöka få till förbud för att vi inte orkar se är fel. Det är budskapet jag vill förmedla med min bibliska målsättning.

Gott nytt år!

31 december 2017 at 3:55 e m

Mina bästa i Almedalen

Mina bästa i almedalen i kronologisk ordning:

– Gf-kyrkans seminarium om när kyrkan ska lägga sig i politiken (mycket trevligt samtal m Peter Örn, skönt att inte alla folkpartister har samma populistiska approach).

– Utfrågningen av s-topparna på s-minglet (roligt, plus att Carin Jämtin kom ut som troende & Micke Damberg som demokratisk socialist).

– Responsen på min insats i den skeva panelen om svenska modellen hos SI (fick stöd & pepp, visitkort & samarbetsförfrågningar, verkade ha klarat mig fint trots att jag kände mig väldigt minoritetisk bland en hel hög av borgerliga män).

– Träffade Miguel och började prata om att skriva en bok om anarkism & socialdemokrati.

– Pratade om stora visioner för det ekonomiska systemets reformation med en lång rad av fantastiska visionära, goda, progressiva människor, särskilt Erik.

– Så mycket var så äkta, tungt på idealistsidan och idéerna kändes hela tiden överordnade pengarna (gick inte på en enda PR-byrågrej).

– Riktigt bra retreat med Sektor3-kollegorna Hanna, Rebecka, Lukas & Helena om välfärdens förnyelse.

– Skrev kontrakt med Gotlands tidningar för att jobba som politisk chefredaktör i sommar.

-Trots att Carnage var sjukt konstig och sällskapet fortsatte att bete sig som på filmen, så kommer vår mingelfria film- & yatzykväll (med Herman, Hanna, Axel, Kristina & Moa) lätt in på listan.

8 juli 2012 at 5:57 e m 4 kommentarer

Man blir smutsig av att välja politiken

Hanna Hallin

Hanna Hallin

Svend Dahl

Svend Dahl

I DN idag skriver min chef Hanna Hallin och statsvetaren Svend Dahl om varför politiken och medborgarna fjärmar sig från varandra. Det är en suveränt bra artikel, och det är verkligen på tiden att vi diskuterar vad det är för fel. För nåt är det ju. Men det fattas ett perspektiv.

Pitchen i artikeln är att politiken fjärmar sig från medborgarna och att politiker i första hand är politiker för att de vill ha maktpositioner. Ja. Men varför är det så? Kanske för att maktpositioner är det som kan väga upp alla nackdelarna. Dessutom fjärmar sig ju medborgarna även från politiken.

Jag är en av de politiker som mer än gärna skulle slippa mitt kyrkopolitiska uppdrag som jag tagit på mig av plikt, och som blev insatt på kommunfullmäktigevalsedeln mot mitt medgivande. Jag drivs inte alls av att sitta i landsting eller kommunnämnd. Jag vill fixa projekt och skriva artiklar, jag vill diskutera politik och komma på lösningar. Jag vill förbättra samhället, och världen. Och det är svårt.

Visst, det är inte alltid välkommet i partiet, men framförallt får jag stora nackdelar på andra håll. Det anses mer och mer fult att vara partipolitiskt kopplad. Det verkar helt ok att anse att politik är något smutsigt (samtidigt som man har skyhöga förväntningar på både politik och politiker).

Här är en lista på grejer jag tänkt på som också behöver ändras om vi vill ha politiker i vårt politiska system:

  • När man söker jobb vill många ha någon ”neutral”, kanske särskilt som jag som jobbar med samhällsfrågor.
  • När man tycker något blir man ständigt misstänkliggjord för att ha andra syften än de man uttrycker.
  • När jag skulle vara moderator på den regeringskritiska seminariedagen ”Tre år kvar” fick jag inte bli presenterad som partipolitisk
  • När vi arrangerade ett seminarium hjärta tackade en journalist inom public service nej till att medverkande med hänvisning till att vi är ett politiskt parti och att hon måste vara neutral
  • När Juholts bostadsbidrag var uppe var det inte mindre än tre av mina vänner på facebook som i en irriterad ton krävde att jag skulle uttala mig i frågan och vara lika upprörd som dem
  • När jag säger att vi måste stoppa vapenexporten, sluta utvisa människor till Syrien eller något annat som mitt parti (eller någon i mitt parti!) tyckt annorlunda kring så ställs jag till svars för saker jag inte tycker.
  • Jag måste också ha en högre moral och vara mer felfri än andra människor, eftersom det kommer att vara mycket roligare för tidningarna att skriva ”den socialdemokratiska kommunfullmäktigekandidaten bröt mot lagen” än ”32-årig Stockholmare cyklade mot rött” (inte för att jag gjort det!).

Man anses bli smutsig av att välja ett parti, dörrar stängs, man blir granskad, ifrågasatt och får ta ansvar långt utanför vad man rimligtvis har möjlighet att ta ansvar för. Om människor inte vill engagera sig i partierna så är det klart att det är partierna som måste ändra sig, men de kommer inte kunna göra det utan en himla massa hjälp även från er som idag inte vill va med i arbetet inifrån.

Så, jaha, vad ska vi göra nu?

Andra bloggar: Vilken är din och min roll i politiken?, Kampanjpartier försvagar demokratin, Juholt sanningen och opinionen, Partierna, väljarna och demokratin, Politik är ingen jävla karriärsväg.

Läs även: MakthavareMakthavare2Peter HögbergMarie DemkerAkademinyttGustav Fridolin.

28 oktober 2011 at 10:34 f m 17 kommentarer

Vi är också humanister (med både hjärta och hjärna)

Désirée Liljevall

Désirée Liljevall, riksdagsledamot (S) och humanist med både hjärta och hjärna

Désirée Liljevall och Ellis Wohlner kritiserar Hjärta i senaste numret av AiP, Stocken och på Humanistbloggen. Det är glädjande att vi får uppmärksamhet så högt upp i både S och Humanisterna och vi vill gärna svara på deras frågor.

Skribenterna frågar om vi tror att människor som ”har livsåskådning utan magiska eller övernaturliga inslag saknar hjärta”. Vårt svar på frågan är självklart nej. Människors förmåga till medkänsla och solidaritet är precis lika stor oavsett om man bekänner sig till någon religion eller inte.

Bakgrunden till föreningen är att vi tre träffats i olika politiska sammanhang, och gång på gång sett att vi fokuserat på samma frågor. Frågor som internationell solidaritet, motstånd mot rasism och islamofobi och just behovet av mer hjärta i politiken, även inom Socialdemokraterna. Vi har alla hittat en plats att driva dessa frågor inom den kristna Broderskapsrörelsen. Vi kände ett behov att organisera oss men samtidigt tydligt visa att olika trosuppfattningar för oss lett till samma politiska slutsatser, för att på så sätt välkomna fler. Att kalla oss för ”Ardins föreningsprojekt” som skribenterna gör är missvisande. Vi har idag 65 personer på vår e-postlista.

Liljeval och Wohlner skriver vidare att de har ”både hjärta och hjärna”. Det tycker vi att vi också har. För oss finns ingen motsättning mellan våra olika trosuppfattningar och vår gemensamma övertygelse om vikten av saker som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Egenintresse och ekonomisk vinning har blivit för starka drivkrafter i politiken, vi vill se mer hjärta, och vi vill stödja alla krafter – oavsett tro – som håller med oss i detta.

Vi ställer inga krav på vad våra medlemmar ska ha för relation till Gud, hur eller på vad de ska tro. Men man behöver ställa upp på våra värderingar. Man behöver också ställa upp på respekten för religion. Troende människor har en likvärdig förmåga till politisk analys och samma värde som både människor och socialdemokrater. Alla har rätt att bli respekterade och lyssnade på, med sin tro eller tvivel – inte trots den. Det är ett sådant sekulärt samhälle vi vill bidra till att utveckla och leva i. Varmt välkomna till vårt nästa möte!

Anna Ardin
Ordförande, Hjärta
Metodist och socialdemokrat

Omar Mustafa
Vice ordförande, Hjärta
Muslim och socialdemokrat

Lovisa Arvidsson
Sekreterare, Hjärta
Buddiststuderande och socialdemokrat

Läs på Kristen Vänster, Tro & politik samt på Lars och Ulfs bloggar om broderskaps förbundsstyrelses förslag att byta namn på hela rörelsen till Socialdemokrater för tro och soldaritet.

Denna bloggpost är även publicerad på Hjärtas hemsida.

20 maj 2011 at 1:21 e m 1 kommentar

Islam & politik ute nu.

Islam & politikVi vill stolt presentera vår nya tidning som kommit ut nu i valrörelsen/under Ramadan! Läs den online här.

24 augusti 2010 at 4:19 e m 11 kommentarer

Tur för Marit att hon inte är sosse (längre)

Vi ifrågasätter (faktiskt) politiker som privatpersoner för mycket. Bara för att man är intresserad av politik, eller medlem i ett parti, eller kanske till och med engagerad eller vald, så betyder det inte att man har ansvar för allt ens partikamrater någonsin gjort, att man behöver veta mer än nån annan medborgare eller att man ska behöva stå ut med att lyda under striktare moraliska regler än alla andra. I valstugan träffade jag så många som blivit matade av expressen att politik och politiker bara är skit, politiker fuskar, myglar, köpte toblerone för 100 år sedan och ingenting blir bättre av politik.

Att svenska folket själva fuskar och myglar lite ibland, drar av för mycket, blir fulla, snor papper från jobbet (dvs snor så mycket de kan utan att riskera upptäckt) är inget de reflekterar över. Inte heller att Sverige för 80 år sen var ett riktigt kallt och misärtyngt skitland som alla ville sticka ifrån, som POLITIKEN, dessutom sossepolitiken, skapat ett jävligt bra land av är inte heller nåt man riktigt kan koppla ihop med att politik fortfarande kan göra skillnad.

Jag är också sjukt trött på hur media och allmänhet behandlar det man kallar ”etablissemanget”. Det vill säga socialdemokraterna, alltså inte de som har makten i det här landet i första hand (det är alltså moderaterna som leder regeringen för er som missat det). I viss utsträckning jagar man även moderaterna och deras föräldrars olagligheter, och visst hånar man Maud för att hon är kvinna, men det går inte att jämföra med att folk som Niklas Svensson kan sitta flera dagar i sträck utanför LO-borgen eller i vår reception på 68:an för att kunna hitta på nåt scoop kring vem som åt lunch med vem eller lyckas ta ett foto på nån.

Om jag bestämmer mig för att jag tror på S och vill jobba för S, dela ut valsedlar, stå i valstuga, sälja min lägenhet eller kanske till och med ställer upp på en lista i ett val måste jag finna mig i att det är hårdare regler som gäller för mig, jag får finna mig i att folk som tänker rösta på (eller ställer upp för!) clownpartiet eller rasistpartiet eller vad det nu är har rätt att ringa mig på nätterna, har rätt att skrika åt mig i valstugan och dessutom får tycka lite vad som helst utan att det blir några konsekvenser.

Väljer man att skita i alltihop, att inte ta ansvar och bara ironisera över att andra tar ställning så har man rätt att ändra sig, man har rätt att vara en egen individ som inte måste försvara allt nåt parti säger och man har rätt att vara kritisk mot delar av sitt parti utan att det blir kvällstidningslöp om att partiet är på väg att haverera. Det gäller framförallt för röstskolkare, men även i högsta grad piratpartister och deras väljare, det gäller också i varierande grad för alla partier som inte uppfattas ha nån makt, typ miljöpartiet och folkpartiet.

Tänk er att Marit Paulsen fortsatt vara sosse, kan ni tänka er att hon då hade fått driva en hel valrörelse utan att försvara nåt skit som hennes partiledare gjorde för 15 år sen? Eller bli ihopkopplad med nåt som en organisation som står nära hennes parti låtit bli att göra eller att hon skulle få bara bilder där hon ser ut som en söt tant i media. Det vill säga inte några bilder där man fångat henne i en ofördelaktig vinkel, som man gör i princip varje dag med socialdemokrater, i alla fall kvinnliga socialdemokrater. Man hade grävt fram nåt, ingen passerar kvällstidningsmoralen. Troligtvis inte ens Maria Wetterstrand, i alla fall inte om hon vore sosse.

Det är självklart inget bevis för att det är just sossarna som står för den progressiva politiken, men det gör det svårare att föra en vettig debatt.

9 juni 2009 at 12:26 f m 1 kommentar

Jag slog Lennart Sacredeus i Almedalen

Vinnaren i damklassen i TCOs trekilometers hälsolopp kom in på 15.22, jag kom in några futtiga sekunder senare. Men alltså betydligt långsammare än kilometertiden på en hel mil i blodomloppet för några veckor sedan. Men jag slog iaf Lennart Sacredeus, vilket ju är en liten revanch eftersom jag misslyckades med att slå George Bush i marathon. Jag sprang dessutom snabbare än Maud Olofssons tal igår, slog det med flera minuter. Det var dumt att springa med halsinfektion (jag dog nästan) och inte komma etta, men jag borde ändå blivit intervjuad. Både ettan, tvåan och trean i herrklassen intervjuades, men bara ettan i damklassen. Så facket: om ni vill förändras så tycker jag att ni ska ha en respekterad damklass i ert lopp nästa år och intervjua lika många som i herrklassen. Så eftersom jag inte fick berätta där hur sjuk jag är och hur synd det är om mig så har jag gjort det nu.

Nu ska jag gå till Södertälje kommuns flyktingseminarium på torgkrogen klockan 15.

8 juli 2008 at 11:37 f m 2 kommentarer

Regnbågsbanner för Klubb Feber
All tid åt Feber, Gotlands befriare. Och så bokförning. VIP-kortstryckning. Qruiser. Och så kåren förstås.

Inga bullar bakade, bara en massa marknadsföringssurf, Marta har middagen klar när man kommer hem ena dagen (som man får i en lunchlåda till nästa) och nästa dag ställer Petra sushi på bordet.

Nagisa soldier är också klar som DJ för Feber nu!

5 juli 2007 at 12:30 f m

Hallmansgården

Gå in på den här sidan: www.hallmansgarden.se och titta på deras reklamfilm högst upp på sidan. Och SNÄLLA berätta för mig att det är ett skämt. Jag tror jag avlider av skratt, men börjar så smått tvivla, tänk om de faktiskt gjort den här hemsidan själva?

Inget på sidan säger mig om detta är sant eller ej!

UPPDATERAT 090713 Hallmansgårdens hemsida är ”tyvärr” borta från nätet nu. Men deras sjuka och hysteriskt roliga reklamfilm finns kvar på youtube.

Även den omtalade recensionen (se kommentarerna och på antigayretorik) är borta, men jag klistrar in den här!

Recension av ”Homosexualitet är synd” av Maria Hallman

Goda böcker om homosexualitet är sällsynta, trots att de verkligen skulle behövas med tanke på den ständiga debatten i ämnet. Nu har Maria Hallman kommit ut med boken ”Homosexualitet är synd” på eget förlag. Tråkigt nog tillför den inte något konstruktivt till debatten, utan förstärker bara bilden av kristna som allmänt sexfientliga och inkrökta.

Helt säkert är boken skriven i gott uppsåt, nämligen att hjälpa människor som brottas med homosexualitet att hitta en nära relation med Jesus. Gott så. Och det vore efterlängtat, eftersom många skulle behöva upptäcka mer av Jesu kärlek och nåd. Och möjligen kan hon lyckas i något enstaka fall. Problemet är bara att längs vägen hinner hon ösa ur sig en sån mängd av lösryckta påståenden hit och dit om Bibelns syn på homosexualitet, om samhällets (inte minst det svenska) förfall, om homolobbyns metoder osv. att de allra flesta torde bli fullständigt vaccinerade mot allt vad bibelgrundad evangelikal kristen tro heter. I sin iver att proklamera Bibeln, blir Hallman uppenbarligen helt blind för det grannlaga i att kommunicera evangelium i en, som hon själv skriver, snedvriden värld. Och det är detta som gör det riktigt bekymmersamt. Flera av de bibeltexter som på ett kärleksfullt och ömsint sätt skulle kunna ingjuta nytt livsmod och glädje över Jesu nåd, mals brutalt ner i hennes bibelkvarn och kvar blir en karg och ogästvänlig terräng, där risken är stor att man går vilse och går miste om det klara vattnet, som ändå döljer sig där.

Till råga på allt är boken dåligt korrekturläst, med en lång rad felkonstruerade meningar, stavfel och ibland rent av komiska felskrivningar. Att boken inte har givits ut av något av de etablerade förlagen är fullt förståeligt. Sammantaget kan man säga att knappast någon blir hjälpt av Maria Hallmans ”Homosexualitet är synd”. Det går inte att ge sig in i en så pass komplicerad debatt, utan att ha bättre på fötterna. Boken borde naturligtvis aldrig ha getts ut och att läsa den är ett direkt slöseri med tid. Köp den inte!

Erik Johansson, ordförande i Medvandrarna, samarbetskyrkopräst i Sörbykyrkan, Örebro

16 juni 2007 at 9:37 e m 3 kommentarer

The Cuban multi-party system

I fredags blev Anna Ardin magister i statsvetenskap och förutsättningarna för ett Kubanskt flerpartisystem är utredda i ett första steg. Uppsatsen heter The Cuban Multi-Party System och kommer att publiceras på ardin.se och hos SIDA inom kort. Följande är mina abstract:

What will happen in Cuba after the Castro regime is a perennial question in discussions about Cuba. Of course this is difficult to answer with accuracy, but one can identify trends that indicate likely outcomes. An interesting element in this discussion of what a post-Castro Cuba would look like is the role that the current opposition would play in a probable transition to democracy. There are several dissident groups in Cuba that call themselves political parties and who have adopted traditional western ideologies. It is likely that this Cuban opposition will play a defining role in a post-transition, especially if it has a common ideological base and some democratic experience. This study is an actor-centered investigation of the preconditions of a multi-party system in Cuba; if the opposition parties have internal democracy and if their members are tied to each other ideologically. The study involves interviewing leaders and members of four of the most important of these social democrat, liberal and Christian democrat parties. The conclusion is that the parties do have a more or less democratic systems set up and to a certain extent do they also follow these democratic rules. The internal democracy nevertheless has serious faults in three parties and in the fourth case it works in practice similarly to what they claim to be rejecting, that is similar to the system the Cubans call caudillismo and often accuse Castro to employ. This diminishes the possibilities for these parties to lead Cuba towards a social and liberal democratic development. On the other hand, this study concludes that because these political parties have well-developed ideological bases there are possibilities that they will become an alternative political elite and an important factor for the progress after a transition from Castroism.

Resumen en español

¿Qué sucederá en Cuba, cuando el régimen de Castro cese? Es una pregunta recurrente en cualquier discusión sobre este país. No se puede aseverar nada al respecto, todos son supuestos, pero hay algunas tendencias que indican hacía donde podría apuntar. Un elemento interesante a analizar en la discusión sobre la Cuba post-Castro, sería el papel que desempeñaría la oposición en una supuesta transición hacia la democracia. Existen varios grupos disidentes en Cuba, considerados como partidos políticos y que han adoptado ideologías tradicionales occidentales. Esta intervención de dichos partidos políticos, podría ser determinante y definitiva en cómo será Cuba después de Castro, si se rigen por la ideología común y cierta experiencia democrática. Este estudio pretende profundizar en las condiciones previas de un sistema multipartidista en este país; Se fija como objetivo ver si los partidos de la oposición tienen realmente una democracia interna y si hay una coherencia e ilación entre los miembros de unos y otros ideológicamente hablando. El estudio plantea además, entrevistas con líderes y miembros activos de cuatro de los más importantes partidos: Dos liberales, uno social demócrata y uno demócrata cristiano. Como conclusión se puede extraer que dichos partidos tienen sistemas más o menos democráticos y hasta cierto punto se rigen por los parámetros de la democracia. También se denotan serios fallos en tres partidos, por ejemplo que los líderes tienen grandes posibilidades de no seguir los estatutos, y en el cuarto caso, podemos apreciar semejanzas con la manera caudillista de actuar del actual gobierno Castrense. Esto disminuye las posibilidades para que estos partidos puedan reconducir a Cuba hacia un desarrollo democrático, social y liberal. Por otra parte, cabe resaltar que estos partidos políticos tienen unas bases ideológicas bien desarrolladas, lo que puede generar la posibilidad de que se conviertan en una élite política alternativa y en un factor importante para el progreso de Cuba después de la transición post Castro.

11 juni 2007 at 12:08 f m 5 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 6 months ago

Kategorier