Ondskan är passiv, inte aktiv

”Det onda återfinns inte bara i krig och totalitära ideologier. I dag avslöjar ondskan sig oftare i underlåtenheten att reagera på någon annans lidande, i oviljan att förstå andra, i okänsligheten och i den bortvända etiska blicken”, skriver sociologen Zygmunt Bauman i sin senaste bok Moral blindness. Ondskan är alltså enligt honom inte aktiv, utan passiv. Översättningen är Brita Hälls i Kyrkans tidning, läs gärna hennes fina artikel om saken här.

Bauman menar att många vanliga människor idag har tappat sin moraliska kompass. Det är möjligt att han har rätt, men jag vill hävda att de flesta faktiskt har en moralisk kompass någonstans, men att människor oftare gör bedömningen att det kostar för mycket att följa den. Om du tar ställning så riskerar du att stöta på motstånd, och det kan göra fruktansvärt ont. Det enkla sättet att undvika smärtan är förstås att inte ta ställning.

Det allra säkraste kortet att satsa på om du vill skapa en trevlig stämning vid fikabordet, är ofta att inte tycka något särskilt. Det är inte det effektivaste om du vill förändra något i samhället eller världen, men det funkar fint om du vill bli anställningsbar, vara vän med alla, eller rentav göra partipolitisk karriär.

Har du någonsin funderat på varför vi hör så öronbedövande lite från de allra flesta av våra 349 riksdagsledamöter? Mitt svar på den frågan är att det är oerhört svårt att över huvud taget bli riksdagsledamot om du tycker för mycket. Om du driver frågor för hårt, om du riskerar att förändra för mycket. En kompromisskandidat har större chanser än någon av två sidors favorit inom ett parti.

Samma sak när någon blir rånad i en fullsatt tunnelbanevagn, hänvisas till tiggeri på en trottoar eller mobbad på en skolgård är det allt för vanligt att vi runtomkring gör oss moraliskt blinda. Vi vill inte att det som sker ska ske, men vi vill inte själva utsätta oss för risker att bli rånade, offra vår dyrbara tid på att engagera oss eller tappa social status genom att välja ett mobboffers sida.

Eller som när Socialdemokraterna först valde in Omar Mustafa i sin partistyrelse och när han sedan kritiserades (för allt från att vara för from till att ha bjudit in antisionister till moskén) var man inte beredd att backa upp honom. Passivt valde S in honom, och passivt lät man honom gå. Eller som Qaisar Mahmoud uttryckte det ”man ville äta kakan utan att kännas vid den.”

Det finns många exempel på när vi struntar i att välja sida trots att vi instinktivt känner vad som är det moraliskt riktiga. Men att som Carl Bildt hävda att det handlar om stabilitet och inte om att välja sida när Gaddafi avrättar demonstranter och vår vapenexport till en av världens alla diktatorer kan stå på spel, innebär inte att vara neutral.

Vi har en moralisk skyldighet att välja sida, och att vägra göra det är knappast mindre omoraliskt än att välja fel sida, alldeles oavsett om det riskerar att kosta något. 

För er som inte läst boken Indignez-vous (Säg ifrån! på svenska eller Time for outrage på engelska) av Stéphane Hessel så gör det. Det borde kanske även Maria Arnholm göra. Om ni inte förstår vad jag menar med det så rekommenderar jag Jonas Bergströms artikel om att arga feminister gör nytta.

Anna, jag tror att Carl Bildt är ond

Han flydde från Somalia någonstans på 90-talet, mellan tiden för den amerikanska marinkårens misslyckade och blodiga anfall och tiden när FN gav upp att jobba vidare med hungersnöden eftersom för många av deras personal dog.

Igår sa han: ”Det är inte ofta jag säger något om ondska, det är inte ofta jag tror att någon verkligen är ond. Men Anna, jag tror att Carl Bildt är ond.”

Jag ska be honom att skaffa en egen blogg, så kan han själv få utveckla vad han menar. För personligen så har jag bara sett ondska av slaget Swedish meats fabrik i Uppsala, och människors likgiltighet för vad som pågår där. Jag kan inte föreställa mig hur det är när människor vänder denna girighet (som leder till blod och död) mot andra Människor, det är för mycket för mig att förstå den ondska han menar. Carl Bildt är ju lika accepterad i det svenska samhället som att ha ett avhugget huvud på julbordet. Världen är sjuk.