Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!