Posts tagged ‘jämlikhet’

Våga sörja revolutionen

”Revolutionen är omodern, uttömd som ambition, upplöst som politisk ontologi, misskrediterad av dagens politiska epistemologi – den är helt enkelt ute ur bilden. Varför då sörja den? Helt enkelt därför att dess död tycks innebära att våra drömmar om en bättre värld är döda.

Trots den tappra vänsterretoriken om »basdemokrati«, »regnbågsallianser«, »postidentitetspolitik« och »motstånd« är det svårt att förstå hur våra politiska ansträngningar – av intellektuellt eller av annat slag – i avsaknad av revolutionen ska kunna utmynna i en radikal förändring av dagens ordning till en rättvisare, friare och jämlikare ordning. Vår kritik av den befintliga ordningen svarar inte mot något förändringsperspektiv – det finns inga trovärdiga alternativ eller några vägar som leder till dem. En allvarligt menad kritik som inte ställer i utsikt en ny framtid … en sjukdom utan bot … hur gå vidare i en sådan situation? Vad är under dessa omständigheter alternativen till förtvivlan, melankoli eller resignation?

Vanligast i dag är impulsen att anpassa kritiken till möjlighetshorisonten. »Kritisera inte det du inte kan förändra» eller »uppehåll dig inte vid ett problem om du inte har någon lösning på« är tidens outtalade slagord. Genomgripande kritik av kapitalismen (och inte bara dess förmodat senaste »globaliserade« form), av äktenskapet och familjen, av den massmediala kulturen, ja faktiskt kritiken som sådan, har också i stort sett försvunnit från vänsterns intellektuella och politiska program. Men en sådan inskränkning
försätter bara vänstern i djupare förtvivlan, eftersom försoningen med formen och innehållet hos det som är får till följd att vänstern överger den politiska orientering som den är ensam om, den som sätter i fråga de befintliga samhällsförhållandena och talar för rättvisare och mänskligare förhållanden.

Vilka möjligheter finns det dä att leva och verka utan bitterhet och förnekelse i detta svåra teoretiska och politiska läge, i vilket den kritik som vi formulerar inte kan omsättas i handling, i vilket vi riktar anklagelser mot fler företeelser än vi kan komma till rätta med eller ersätta? Vilket än så länge obrukade politiska medvetande krävs för att verka under sådana förhållanden?

En annan utbredd tendens är att skylla vår omöjliga situation på »dem« (de nykonservativa, högern, antifeministerna, olika potentater i politiken eller näringslivet) eller på någon föraktad del av »oss« (sekteristisk identitetspolitik, poststrukturalism). Därmed avleds uppmärksamheten från det som försatte oss i denna situation samtidigt som vår möjlighet att upptäcka problematiska politiska ställningstaganden och grupper som har sitt upphov i dem begränsas, till exempel förkastande av kritik, statscentrerad reformism som utmynnar i ökad reglering eller vänsterfeministisk politik som inskränks till mer eller mindre kraftlösa protester och missnöjesyttringar. Benägenheten att klaga och rikta anklagelser mot andra tenderar dessutom att tränga undan motivationen att utveckla strategier för att ta makten, den befäster snarare än ställer till rätta de förhållanden som den beskärmar sig över. Själva dess vresighet är ett säkert tecken på sorg.

Om den politiska omvandlingens modalitet under moderniteten var revolutionen, vad befinner sig där bortom? Vari består förlustens »bortom« och på vilket sätt öppnar förlusten i sig för detta bortom? Vilka är den radikala politikens och samhällsförändringens möjliga postrevolutionära modaliteter i vår tid? Revolutionen var alltid som vackrast när allt var möjligt och när detta stimulerade det politiska risktagandet, fantasin, omvälvningen, ifrågasättandet och visionen. Revolutionens nollpunkt däremot var dess ursinniga vilja till makt som renodlades till fundamentalism – den bolsjevikiska diktaturen, kulturrevolutionen, Napoleon och/eller skräckväldet och på sitt sätt även det konstitutionella konventet i USA. Även de ickepolitiska »revolutionernas« frigörelseimpuls – den vetenskapliga revolutionen, den industriella revolutionen, informationsrevolutionen – kastades om när de vann hegemoni och slog rot i institutionerna, liksom alla system håller tillbaka kritik, sätter gränser för vad som kan tänkas, sägas och göras och betraktar sina sanningar som absoluta. Alla revolutioners thermidor vet genast vad som ska följa efter de möjligheter som skapats genom omvälvningen. De vet hur löftena ska infrias och att ändamålen helgar medlen. Denna visshet kullkastar fullständigt den anda som präglar omvälvningen och den ovissa framtidens tid, som gör den revolutionära intellektuella och politiska agitationen så berusande och fruktbar, så fantasifull och uppfinningsrik. Hur kan den revolutionära andan hållas vid liv utan att revolutionen går vidare mot det kända och kontrollerbara? Hur kan denna återstod av revolutionen odlas i form av en utopisk fantasi som gör sig av med dess löfte att sona det förflutna och förverkliga sig i framtiden? Hur kan framför allt denna utopiska impuls dras in i en annan tidslighet, så att den kan underblåsa i stället för att hemsöka eller gyckla med vänsterns politiska liv i vår tid? Vår uppgift verkar vara att hålla isär den utopiska impulsen från de omedelbara institutionella och historiska lösningarna, så att denna impuls kan överleva motgångar, förvirringar, besvikelser, till och med misslyckanden, så att den inte blir fundamentalistisk utan förblir sporrande för tanken. Uppgiften blir därmed att återskapa en utopisk fantasi utan revolutionär mekanism för dess förverkligande, så att denna fantasi kan komma till politisk användning, det vill säga bidra till en samhällsförändring och inte bara utgöra en tillflykt för en sådan förändrings upplevda omöjlighet. Ett sådant återvinnande skiljer den radikala politiken från vänsterfundamentalismen å ena sidan och vägran att erkänna den liberala politiska pluralismens starka sociala och ekonomiska krafter å den andra. Detta är den politiska vägen mellan den postrevolutionära förtvivlan eller förlamningen och resignationen inför en liberal reformism som inte längre övertygar med sin idé om gradvisa förändringar. En radikal demokratisk kritik och utopisk fantasi som inte är säker på sina framtidsutsikter eller ens på vilka metoder och medel som förändringen kräver, som inte tycks veta vad dess föreställda subjekt är förmögna till – detta verkar vara det vänsterpolitiska medvetande som kan ge vår sorg ett produktivt postrevolutionärt uttryck.”

/Wendy Brown

Våga bortse från vad du tror är möjligt!

Våga prata om problemen även om du inte ännu har alla lösningar, men stanna inte där.

Motstånd och fantasi går hand i hand. Framtid och fantasi.

14 november 2022 at 9:38 f m

En fail i vår opinionsbildning

Jag träffade nyligen en välutbildad och högt uppsatt journalist. Jag sa att det var synd att socialdemokraterna inte tydligare förklarade varför vi behöver politik för jämlikhet, och vilka skillnaderna egentligen är mellan oss och Alliansen. Hen sa ”men lägg av, inget parti i Sverige är ju emot jämlikhet”!

Bevisligen har vi failat i vår opinionsbildning
Och nu skulle jag ju kunna sluta bloggposten genom att säga att POINT PROVEN. Men eftersom ingen pratar om ämnet, och välutbildade och högt uppsatta journalister bevisligen inte ens tror att det finns partier som vill ha mer ojämlikhet så känner jag att jag behöver fortsätta skriva lite till.

Ojämlikhet som verktyg – en dum men legitim åsikt
Att vilja minska jämlikheten, som Moderaterna faktiskt vill, är en legitim åsikt. Jag håller verkligen inte med, men det är en åsikt som kan ha en logisk förklaring.

När man säger att ”det ska löna sig att jobba”, så menar man exempelvis att klyftorna till dem som inte jobbar ska öka. De som är sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar eller som av andra skäl inte arbetar, behöver känna det i plånboken, annars kan ju inte de som faktiskt arbetar heller känna det i plånboken. Poängen med denna politik är att det behöver finnas en större ojämlikhet än idag – till de arbetandes fördel. Man tror, eller hävdar att man tror att det skulle få fler att jobba. Man tror att problemet är att sjuka, arbetslösa, pensionärer, ungdomar etc inte jobbar eftersom de är lata, och med lite piska & morot kommer de att skärpa sig. Det gäller säkert vissa, men jag tror att det är en usel förklaring till arbetslöshet och sjukdom generellt, och ett uselt sätt att behandla folk som har eller kommer att arbeta – beroende på vilken livsfas de befinner sig i.

Ett annat exempel på att de har en politik som strävar efter ojämlikhet är skapandet av en låglönemarknad, och försvaret av riktigt skyhöga löner och vinster i näringslivet. Sänkta skatter, sänkta lönekostnader och ökade vinster för företagen. Alltså minskning av löneandelen av företagens vinster anses bra. Ackumulering av stora kapital anses vara viktigt för att få samhällets ”hjul att rulla”. Trots att det är inbyggt i själva systemet att vinsterna kommer färre till del. Jag tror förstås att det är dumt, men så kan man ju tycka. Det man inte kan tycka däremot är att det är en strävan efter jämlikhet.

Hästskitsteoremet är motbevisat – vi behöver omfördelning
Det är inte uttryck för ondska eller ovilja. I många fall finns en genuin tro på hästskitsteoremet, att alla får det bättre om de rikaste får det bättre. De talar om att höja upp ”dem som har det sämst” och blir mycket förnärmade om en skulle tala om rikedom som ett problem. Att problematisera om det verkligen går – om vi inte behöver omfördelning för att de rika inte ska behålla sina stålar och låsa fast fattiga människor och länder i svindyra lån – avfärdas med hänvisningar till jantelagen.

Jämlikhet – en bortglömd prioritering
Om då välutbildade journalister på höga positioner på allvar tror att Alliansen och oppositionen är eniga om att jämlikhet är eftersträvansvärt, och om personer som hen aldrig reflekterat över skillnaden mellan politik för och politik emot jämlikhet, så betyder ju det att vi inte gör oss hörda i bruset. Man kan inte påstå att det är ”så självklart att det inte behöver nämnas”.

Vårt verktyg för lycka
Att sätta jämlikhet som mål i gradvisa och demokratiskt förankrade reformer är vårt verktyg för framgång, trygghet och lycka. Det har historiskt varit mycket framgångsrik som ideologi. Den ideologin heter socialdemokrati.

Om man läser Magdalena Anderssons artikel ”ansvarsfull politik – jobben först” (DN aug 2012) noga, så kan man hitta minskade löneklyftor, utvärdering av politiken utifrån ”fördelningsmässig verkan” och annat som antyder skillnaderna i ideologi. Men allt för mycket låter så förvillande likt nymoderat retorik (som ju också skapats för att likna S) att dessa nyanser går förlorade. Behovet av ett gediget arbete för att förklara – i synnerhet för oss själva och våra förtroendevalda! – skillnaden mellan oss och M är akut.

Jämlikhet är för mig den viktigaste skillnaden i svensk politik idag. Och den skillnaden borde socialdemokraterna inte tala så tyst om.

27 januari 2013 at 3:21 e m 11 kommentarer

Antifeministbingo – ett skojigt spel för hela familjen



Skriv ut och ha i fickan. Den som först får fem i rad i sina möten med antifeministerna ropar bingo och vinner. Det borde gå ganska fort.

(Skriven med inspiration från min defensiva allätarbingo).

Uppdatering 18 mars: icke-kvinnliga feminister hade nackdel på vissa av rutorna, så det är uppdaterat med alternativa och mer könsneutrala quotes. Dessutom har jag tagit bort en ruta för at få plats med ”känn dig inte förtyckt”-kommentaren, eftersom den efterfrågats. Tack för länk till: vi som aldrig sa sexist, like a bad girl should, rebella, going like you och genusnytt.

8 mars 2011 at 4:02 e m 62 kommentarer


Senaste inlägg