Sverige steriliserar ännu med tvång

Thomas Beatie "den gravide mannen" invigningstalade på pridefestivalen. Beatie är en transman som fått behålla livmodern och som fött barn - som man.

För att få rätt till vissa operationer som görs i Sverige idag kräver staten att man ska sterilisera sig, även om steriliseringen inte är medicinskt motiverad.

När jag nyss skrev på Facebook att jag skulle ta upp frågan blev den omedelbara reaktionen: vadå tvångssterilisera, det gör vi ju inte längre. Många tror mig inte ens, men det är helt sant.

Det handlar närmare bestämt om lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Om man vill byta juridiskt kön, så måste man genomgå en sterilisering.

Sverige har en historia av tvångssteriliseringar som de flesta var överens om. Man hävdade att det inte var fråga om tvång. Man kunde välja att steriliseras mot att man fick något annat i utbyte: ekonomiskt stöd, en abort eller förkortning av ett fängelsestraff. Och man kunde välja att avstå.

Idag kallar vi detta för dess riktiga namn, tvång.

Alla partier utom Kristdemokraterna (KD) kallar kravet på sterilisering vid könskorrigering för tvång. KD blockerar också regeringen att kunna ändra lagen, eftersom de inte på några villkors vis vill se saker som gravida män. Jag förstår inte varför man bryr sig så mycket om andras livsval.

KD anser att man väljer att byta kön. Problemet är ju att transpersoner inte egentligen byter kön vid operationen. De anser sig faktiskt redan tillhöra det andra könet. Och det är samma bedömning som vetenskapen gör. Könskorrigering är medicinskt motiverat, inte en skönhetsoperation.

Det man gör med en könskorrigerande operation är att rätta till ett medfött fel på sin kropp. De flesta transpersoner anser sig inte ha något som helst val.

Det är olika för olika människor vilka delar av kroppen man inte kan leva med, för vissa är det kroppsbehåringen, för andra brösten, hela eller delar av könsorganet, för de flesta är det en kombination. Jag vet och kan förstå att vissa vill ta bort de reproduktiva organen, men det är inget skäl att tvinga dem som inte vill att ta bort.

Att Sverige ännu kräver att människor ska skapa ett fel på sin kropp, för att få lov att rätta till ett annat, är helt orimligt.

Denna ledare publicerades i Gotlands tidningar den 5 augusti.

Att skylla Broderskap (& muslimer) för homofobi bygger på fördomar inte fakta

Idag är jag sur över en tönt– och idiotdiskussion om att broderskaps muslimer inte nämner sexuell läggning (och därmed är uttalade homofober eller?!) i sitt manifest, och där broderskaps ordförande Peter Weiderud svarat (på sitt sätt).

Hur som helst så är jag sur över debatten. Förutom att de broderskapskritiska debattörerna jämför en idépolitisk plattform på fyra sidor med ett valmaterial på en sida, så finns det flera ideologiska snubblingar i resonemangen. Särskilt sur blir jag när rasister som dessutom själva är hobofober använder det saknade ordet för att angripa både S och islam i en härlig kombo. Grattis.

Ordförande för de muslimska socialdemokraterna Abdulkader Habib betonar ofta att det inte går att särskilja en rätt från en annan, exempelvis genom att rätten att klä sig som man vill är lika viktig för minoriteter oavsett om det är religion eller könsidentitet som ligger till grund för brytandet av normerna, och att vi som socialdemokrater hårt måste stå emot alla försök att ställa rättigheter mot varandra. Här måste vi lyssna på honom!

Som socialdemokrat, Broderskapare, projektledare för Islam & Politik, handläggare för muslimnätverket när de tog fram sitt manifest och mångårigt aktiv i HBT-frågorna (se bl.a. Klubb Feber) skulle jag vilja säga att Broderskapare är mindre homofobiska än ganska många socialdemokrater, för att inte tala om politiskt aktiva i allmänhet i Sverige, för att INTE TALA om människor i världen. Så att komma dragande med att man ska gå ur Broderskap för att ett ord som man själv lärde sig för ungefär arton månader sedan plötsligt, när det gäller muslimer, inte ingår i varje dokument är bara dumt och hycklande.

Och dessutom djupt orättvist. Broderskap har varit synnerligen aktiva när det gäller homosexuellas rättigheter till exempelvis äktenskap på samma villkor som heterosexuella och har under flera år haft detta som en viktig paradfråga mot den religiösa högern. Det finns inga ”dubbla budskap”, eftersom Broderskap inte har någon som helst officiell linje, varesig kristen eller muslim, som ger något annat budskap än att vi fullt ut stödjer HBT-personers lika rättigheter i samhället på alla plan.

På ledarplats i tidningen Islam & Politik, som också användes i valrörelsen, tar nätverket för muslimska socialdemokrater upp frågan om lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning explicit. Så om ni går ur Broderskap av den här anledningen så kommer i alla fall jag att räkna in er till skaran av fördomsfulla islamofober. (Här kan ni lyssna också för att verkligen försäkra er om att de är lika rättrogra HBT-aktivister som ni själva tydligen blivit.)

Det fanns inte heller något aktivt motstånd mot att ha med orden sexuell läggning i manifestet, för dessa ord fanns aldrig med i förslagen. Från början fanns ett blankt papper, och där skrev man upp de viktigaste frågorna att ha med, formuleringar lånades från manifestet för kristen vänster, men som ni kan se om ni läser är det mesta egna formuleringar. Manifestet för muslimska socialdemokrater togs fram under några veckor av en arbetsgrupp på fyra personer och fastslogs av knappt tjugo aktiva i nätverket som läste dokumentet via e-post, skrev under på det som stod, och – får man anta – utan att aktivt jämföra med manifestet för kristen vänster eller andra dokument som formuleringar lånats från för att ta ställning till allt som inte stod. (För övrigt behandlades det kristna manifestet minst en gång i de flesta av våra 22 distrikt under två år och flera remissomgånger och slutligen på vår kongress med 200 delegater).

Dessutom så tycker jag personligen att det är djupt tragiskt hur så många missbrukar HBT-frågorna för att dölja de allt mer brännande och helt avgörande samhällsfrågorna som handlar om ras/religion och i synnerhet klass. Det är en delvis konservativ och delvis liberal synvilla som mängder av goda socialdemokrater går på, att de individuella rättighetsfrågorna kan (och bör?) ersätta jämlikhet. Visst finns det mängder av homofoba muslimer (och kristna), det är inte tu tal om saken, men ingen som jag träffat inom broderskap. Och visst prioriterer många muslimer i broderskap att driva frågor om social rättvisa framför normkritik och identitetspolitik – men är inte det bara väldigt bra? Är det inte till och med dags för hela arbetarrörelsen att göra just detta?

Varför är man mer upprörd när muslimer inte prioriterar HBT-frågor än när socialdemokrater inte prioriterar frågor om att minska klyftorna?

Rosemarie och Leine är kamrater som tagit upp diskussionstråden. SvD startade som en del av sin anti-s-kampanj och QX hakade på. Och Lukas är mycket läsvärd.

UPPDATERING: På pride för några år sedan arrangerade broderskap ett seminarium om religion, familj och religioner där begreppet synd problematiserades och HBT-rättigheter försvarades i strid mot konservativa krafters försök att begränsa rättigheter. Bara som en extra poäng för att visa att det inte betyder homofobi att ett visst ord saknas i ett visst dokument.

Vem vill skriva en bok med mig beyond normkritiken?

Om du aldrig hört orden normkitik och intersektionalitet kommer du tycka att det här är ett jättekonstigt och tråkigt inlägg, om du hört den men aldrig brytt sig kommer du tycka att det är internt käbbel, men om du är en feministisk HBT-aktivist, gärna vit, hetero eller bi-kvinna, i synnerhet om du är vänster, så kanske du snarare tycker att jag är helt ute och cyklar. Men jag tänker ändå att det är dags att försöka formulera det här som gnagt i flera år.

Normkritik är bra. Vi ska inte låsas fast i normer vi inte passar in i, som ingen passar in i, egentligen. Jag vill, och jag betonar, VERKLIGEN, stoppa den aktiva diskrimineringen och lösa upp normerna. Jag tror att i princip allt är socialt skapat och jag blir vansinnig över folk som benämner kokosbollar med n-ordet, kallar tröjor med fjärilar för tjejtröjor, pratar om ”naturliga sexvanor” (när de pratar om sina egna ofta perverterade dito) eller pratar om förbud mot ”sharia” och att vi istället ska ha en regel om att ”ta seden dit man kommer” (åh, det är så puckat!).

Men när allt jämlikhetsarbete, för likvärdiga möjligheter oavsett kön och könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning, religion, klass och funktionshinder eller inte, på skolor och arbetsplatser ska buntas ihop under ett ”normkritiskt” paraply, så blir det liksom bara HBT-frågor av alltihop. För ja, normkritiken är anpassad och utvecklad av HBT-rörelsen och HBT-frågorna är de diskrimineringsfrågor som verkligen lämpar sig för det normkritiska perspektivet. Och det är ju toppen, men när man börjar göra anspråk på förenklingar så blir den intersektionalitet som är oerhört komplex och (i princip) omöjlig att hålla i huvudet, reducerad till det normkritiska som alla snälla och välvilliga liberala feministtjejer (som jag själv) tycker låter rimligt.

Det är ingen slump att om du försöker hitta en föreläsare som säger sig kunna prata om ”allt” inom jämlikhet så är det ofta en person som först och främst är HBT-aktivist.

På de flesta håll lyckas jämställdhetsaktivisterna också hålla i, men det ”normkritiska perspektivet” lägger sig som en våt filt över alltihop, där  rasism reduceras till att inte få komma in på krogar och där klassystemet reduceras till tatueringar på halsen som man kan bli diskriminerad för.

Visst är det helt sjukt om nån stoppas från en lägenhet på grund av fel efternamn, eller om foppatofflorna hindrar dig att komma in på högskolan, men vänstern måste komma med en egen agenda och inte bara rippa liberalernas normkritikagenda! Allt löser sig inte bara vi stoppar den aktiva diskrimineringen och löser upp normerna. Även om det är ett bra första steg måste vi redan nu se bortom den utopin.

Även utan normer för vad olika kategorier innebär kommer vi att ha klyftor i fråga om resurser, som kommer att fortsätta påverka hur vi behandlar varandra.

Den liberalorienterade anti-diskriminerings individualistnormkritiken  blockerar klassanalysen.

Vi borde skriva en bok.

Läs gärna mer om anarchopride som kritiserar prides brist på maktanalys och S-inlägget i DN. Läs också ”Pride har blivit en vattenfestival” i ETC.

Bankkunder syndigare än homosexuella

Söndagen den 3 augusti, sista dagen av Euro Pride i Stockholm arrangerade Sveriges kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen, ett mycket välbesökt seminarium inne i Pride Park. Seminariet handlade om religion som politisk kraft för allas lika värde, med särskild vikt vid HBT-personers rättigheter. Temat är ”Syndigt – finns det något alternativ för oss troende till den kristna högerns syn på familj och relationer”.

Det överhängande regnet upphör och en parant kvinna med prästkrage och lysande rosa skjorta äntrar scenen, de flesta känner igen biskop Caroline Krook. Hon har tre veckoband på armen – högsta graden av VIP i pridesammanhang – och ett stort färgglatt kors hängande på bröstet. Broderskapare, fackaktiva och andra intresserade börjar samlas i ABF’s seminarietält.

Broderskaparen och den socialdemokratiske kyrkopolitikern Paul Trossö har just kommit tillbaka till Pride park efter att han som vigselförrättare varit på två unga kvinnors pampiga bröllop. I tältet gör sig även muslimen och företrädaren för föreningen Homan, en förening som särskilt riktar sig till HBT-personer från mellanöstern, Ardeshir Bibakabadi beredd för att sitta i panelen. Paul hälsar dagens inledningstalare, genusforskaren och kyrkopolitikern Henrik Berg, välkommen till seminariet.

Henrik inleder med att prata om synd. Vad är egentligen synd? Och vad anser svenska folket vara syndigt? Enligt hans sökning på google är många av de första associationerna kopplade till recept och goda maträtter. Frosseri är visserligen en av de sju dödssynderna, men i religiösa sammanhang är det oftare helt andra saker som betonas. De fördömanden som företrädare både för kristendomen och islam ofta lägger stor vikt vid har dock allt för sällan någon riktig grund i bibeln och koranen. Henrik refererar till den sydafrikanske imamen Mushin Hendricks, som för några dagar sedan här på Pride visade att det inte finns något ställe i koranen som fördömer homosexualitet. Han refererar också till att bibeln inte mindre än 300 gånger tar upp företeelsen att ge och ta ränta som syndigt eller fel. Vissa saker är tydligen lättare att tolka enligt sin egen politiska övertygelse än andra, hur religiös man än är.

Henrik betonar också att förändringar i synsätt, och förändringar i hur människors religiösa övertygelse påverkar deras politiska uppfattningar förändras mycket fort, och så även samfundens. Svenska kyrkans inställning till samkönade äktenskap är ett sådant exempel. Henrik tar också upp det faktum att familjebildningar som inte följer normen nu är vanligare än de som faktiskt följer normen. Familjer splittras och ombildas, ofta med lyckigare resultat som följd, människor lever ensamma med eller utan barn och med vänner som familj och i nordamerikanska ursprungsbefolkningar hade de inte bara kvinnliga hövdingar utan människor hade ibland både fruar och män ända tills västvärlden tvingade på dem sin moral. Jesus menade att lärjungarna var hans familj och ett annat exempel från bibeln är Marta, Maria och Lasarus som levde ihop som en familj. Det teoretiska idealet om mamma, pappa, barn och livslånga äktenskap är inte bara en märklig ahistorisk norm utan också förlegat.

När Paul öppnar upp för diskussion i panelen finns det mycket att säga. Caroline menar att kristna kyrkor i alla tider försökt definiera vad synd är. De har gjort upp kataloger för vad man får och inte får göra och detta menar hon till viss del är ångestreducerande. Det finns en poäng med att få stöd i vad som är gott och ont när man ständigt måste försöka avgöra vad som är gott. Samtidigt menar hon att kyrkorna egentligen inte behöver hålla på med den här typen av kataloger eftersom grunden är att inte göra andra människor illa. Det vi behöver är att lära oss att hjälpa varandra, att finnas för varandra och att älska och ge istället för att ha och ta.

Ardeshir menar att den kristna världen har kommit långt i dessa frågor jämfört med den muslimska, men att det är samma principer som hindrar. Det är människor som har och vill behålla makt som fördömer. Det man håller på med handlar inte om religion utan om maktbegär och att trycka ner andra. Och det är fel enligt både kristen och muslimsk människosyn. Panelen är överens om att kärleken är det viktigaste med religionen. Caroline tar upp att vi inte vill ha det som i naturen. Naturens lag är att den starkaste överlever och den svagaste dör. Vem som är den svagaste kan variera, den svagaste är ibland du och ibland jag, och samhället behöver sätta in extra resurser för att stötta de svagaste. Annars får vi det som i naturen, och det är inte en kristen människosyn.

Frågan om könsneutrala äktenskap och vigselrätt kommer upp. Caroline förklarar sakligt att människor borde få välja själva vilken ceremoni de vill ha efter att de skrivit bevittnade äktenskapskontrakt med varandra. Att Svenska kyrkan ska ha rätten att viga folk juridiskt ser hon inte som något självändamål. Om man sen vill ha ett kyrkobröllop eller gå tre varv baklänges runt en tall i månsken ska inte spela någon roll. I Svenska kyrkan i Stockholm finns det i alla fall inte någon församling som inte kommer att viga homosexuella par som så önskar, överallt finns det präster som gärna ställer upp.

Ardeshir återkommer till vad som är synd. Han menar att en av hans livs största synder var att leva tillsammans med en kvinna. Att lura sig själv, att må dåligt och kanske framförallt att lura en annan människa var inte rätt, det var fel trots att han försökte övertyga sig själv om att det var det rätta att göra. Och så avslutar han sitt inlägg med något som är värt att lägga på minnet:

Man måste ha en rak kommunikation med sin gud.

Foto: Daniel Carlstedt

Broderskap goes gay

Finns det något alternativ till kristna högerns syn på familjen och äktenskapet för oss troende?

Broderskap, Sveriges kristna socialdemokrater, vill vara med på årets pridefestival – Europride – för att visa att religion kan vara en progressiv politisk kraft för allas lika värde – även inom familj och relationer där den religiösa högern ger alla troende ett dåligt rykte. Därför arrangerar vi seminariet:

Syndigt – om religion, familj och relationer

En kort inledning av Henrik Berg, kyrkopolitiker och genusforskare i Uppsala följs av ett samtal mellan biskop Caroline Krook, den socialdemokratiske kyrkopolitikern Paul Trossö och muslimen Ardeshir Bibakabadi från föreningen Homan.

Tid: Söndagen den 3 augusti 15-16.15
Plats: Pride Park, Stockholm
Inträde: gratis till seminariet, men för att komma in i parken kostar det 100 kronor (om du inte vill hjälpa till för Broderskaps räkning förstås, hör av dig i så fall!)