Vi måste få lov att minnas förintelsen

Min historieundervisning i skolan handlade framförallt om förintelsen under andra världskrigen och det 30-tal av hätsk retorik som ledde fram till den. Vi fick lära oss att vi måste prata om hur detta hemska kunde hända. Vi fick se hur man då sakta men säkert misstänkliggjorde grupper, hur man anklagade människor för alla möjliga hemskheter bara baserat på deras grupptillhörighet och hur man slutligen hade tillräckligt stöd för att börja mörda; judar, sossar, funktionshindrade, homosexuella, romer och så vidare. Syftet var att det som hände då aldrig skulle kunna hända igen.

Idag känner jag igen mycket av det jag lärt mig från Tyskland på 30-talet. Hetsstämningen, dödshot mot skådespelare i feministiska pjäser, dödshot mot mig själv, attacker mot sossar, inbillningar om att det pågår en konspiration av muslimer som vill ta över Europa. I Italien har det har till och med lyfts förslag på obligatoriska armbindlar för romer! I Europa. På 2000-talet!

”Var ska det sluta? Förstår dom inte att det kommer att gå riktigt illa?” säger Sonja Karlsson, en snart 80-årig före detta undersköterska som minns trettiotalet och andra världskriget väl, och som citeras på Tro & solidaritets vice ordförande Cecilia Dalman Eeks blogg. Sonja berättar om ”pensionerade grannar som gnäller på invandrare, socialdemokrater, muslimer, lesbianer och alla som är olika”. Hon vet hur syndabockar mejslas ut. Hon är rädd och orolig.

I detta menar Göran Hägglund till och med att vi inte ens ska få lov att använda oss av 30-talet som referensram till vad som sker. Med hjälp av Godwins lag (!) vill han förbjuda oss att jämföra något alls med vad som hände då. Han går så långt som att hävda att vänstern ”förgiftar” samtalet genom att våga analysera hur Breiviks ideologi lyfts fram av samhällsandan.

Samtidigt fortsätter Fredrik Reinfeldt driva Moderaternas ganska irrelevanta skrämselpropaganda mot Vänsterpartiet, när han gång på gång lyckas säga kommunist om Jonas Sjöstedt i senaste partiledardebatten.  Vi som jämför nu med 30-talet kallas överkänsliga och vår oro kallas för billig retorik. ”Islam är som kommunism eller nazism. Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda”, hade en integrationsutredare som jobbade med Nyamko Sabuni skrivit på sin blogg. Migrationsministern vill särbehandla vissa EU-medborgare och ta ifrån dem rättigheter att vistas i Sverige – om de är romer. Tvättäkta antifeministiska extremister ges mer och mer medieutrymme, människor som hävdar sådant som att män i allmänhet och de själva i synnerhet är så förtryckta av feministerna att det är relevant att jämföra feministerna med det brittiska imperiet och sig själva med Gandhi, eller feministerna med sydstaternas rasister och sig själva med Martin Luther King. Samtidigt som den erkända borgerliga tidsskriften Axess tydligt jämför feministerna med Salome, som övertalar makthavarna att avrätta guds utsända sanningssägare.

Verklighetsuppfattningen tycks vara att vänsterpartister (inte Breiviks åsiktsfränder) är det största hotet mot vår säkerhet, att muslimer måste hejdas innan de förslavar Europa, att romer är smuts och att feminister är mäktiga mördare. Det är en världsbild som tjänar sina politiska syften, men som är helt uppåt väggarna felaktig.

Samhällsklimatet hårdnar. Gevärsmynningarna är bokstavligt talat riktade mot vänsterrörelsen, mot muslimerna och mot feministerna. Det är vi som är måltavlorna för våldet. Men det är alla demokraters ansvar att vägra utgöra det grumliga vatten där de fula fiskarna trivs. Hoppas att fler tar det ansvaret, snart.

Läs även: min, Mattias & Somars artikel i Aftonbladet, Maria Svelands artikel som fick igång hela den här debatten just nu och Lena Anderssons alldeles lysande förklaring till varför vänstern så mycket oftare anklagas för hyckleri, som jag tycker är relevant här.

En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.

Hägglund är en bluff

KD har ingenting emot att diktera hur vanligt folk ska leva, bara diktaten följer KD:s idéer skriver Anne Marie Lindgren idag i sin facebookstatus. Och det är precis vad jag tänkt ända sen Hägglund höll sitt populistiska tal på Almedalen som förklarade 85% av svenskarna som inte lever som i Hägglunds dröm om ”vanligt folk” för lurade.

Igår angrep Hägglund ”kultureliten” för att vilja diktera hur vanligt folk ska leva. Läs i Expressen och DN.

Idag förklarar KD att fru Anka, som just dömt ut alla vanliga svenska familjers sätt att dela barnomsorgen jämlikt, är välkommen som KD-politiker. Läs i Dagen och Expressen.

Läs också FP i Nackas sköna diss av KD här. Men det kan ju kvitta, en röst på FP blir ju ändå en röst på alliansen och deras allierade KD, vars kvinnosyn och populism ibland inte skiljer sig nämnvärt från SD. Som ju också kommer att stötta en borgerlig regering (just det, SD blir vågmästare lika lite som C eller KD blir vågmästare, för vi vet redan vilken regering de kommer att stötta).

Illustrationen ovan är från Riksdagens respektive KD:s webbplatser med dem vill jag ställa en fråga om ”verklighetens folk” till Göran Hägglund, vad är din verklighet Göran? Varför är förlegade normer, skönhetsideal och könsroller så viktiga att bevara att du till och med dömer ut alla de människor som inte anpassar sig?

Overklighetens folk

Göran Hägglunds nya korståg mot normbrytare är ett sånt skämt, men nu har jag på facebook hittat en lämplig motgrupp – overklighetens folk!

Talet inleddes så här:

Almedalare,
En härlig kväll, eller hur?
Mona Sahlin (…)

Och här är en effektiv sammanfattning av resten av talet för er som inte orkar läsa hela:

Mona Sahlin glömde (…) Mona Sahlin talar om (…) Men, Mona Sahlin (…) Och ur bilradion strömmar Highway to hell (…) fildelare och nätpirater försöker sälja sin idé om att göra det olagliga lagligt (…) jag tror att det finns en intelligent vänster (…)

Reclaim the streets (…) en så kallad gatufest (…) det upplevs inte så festligt av de boende, om någon trodde det (…) nu lyckades polisen styra undan denna pöbel till andra delar av staden

nog vore det klädsamt om någon kultursida någon gång (…) kunde ta parti för de alldeles vanliga (…) de som bor i Västra hamnen och på tusentals alldeles vanliga ställen runt om i Sverige. Utanför Stockholms innerstad. Att de inte gör det är ganska talande

Vi Kristdemokrater är verklighetens folk. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest; och som får höra av krönikörerna och teaterregissörerna att de ska skämmas att de är inskränkta och att deras tillvaro är falsk och förljugen

Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit

vanligt folks rätt att få vara ifred

Mona Sahlin (…) Sanningen är denna; Mona Sahlin (…) Vi har enbart sällskap med Kuba och Nordkorea. (…) Det var fult för svenska föräldrar att gå och tro att de släppte iväg sina barn till en skola där de skulle lära sig något.

De små stegens tyranni (…) kvotering i föräldraförsäkringen (…) tvångsdelning (…) tvånget kom gradvis (…) Föräldraförsäkringen ska tvångsdelas (…) Sjuttio år efter makarna Myrdals totalitära härjningar ska svenskarna återigen behandlas som undersåtar.

Mina vänner,

Vi befriar Sverige. Steg för steg.

Vi är på väg ut ur den rödgröna snårskogen. Vi hugger oss ut. För vi ska till det fria, vackra Sverige vi vill ha. Vi ska ta oss ut till ängarna, och förstås, till vattnet.

Göran Hägglund, Almedalen 2009.

För den kulturdekadenta, aparta och verklighetsfrånvända minoriteten. För människor som röker jazztobak och kommunicerar med svårartade performancerop. För dårarna, krönikörerna och teaterregissörerna. I den här gruppen uppträder vi med vrål och idisslar dekonstruktioner av könet dagarna i ända (och vill kanske höja fastighetsskatten för fattigpensionärer med villor i mångmiljonklassen också).