Posts tagged ‘företagande’

Visionen om jobben förklarad med två pallar

Tillhör du dem som tror att moderaternas kapitalism är bättre för att fixa jobben än socialdemokratin? Då ska jag förklara en grej om två pallar.

en röd pall med träben för dockhus

Arbetsmarknaden är en trebent pall, och benen består av företagen, den offentliga sektorn & utbildning.

Arbetsmarknaden är en pall med tre ben, företagen, den offentliga sektorn och utbildning. I lågkonjunktur krymper företagen och då stärker vi gemensamt de andra benen med pengar vi och företagen sparat ihop. För då behöver människor de offentliga tjänsterna mer och de har tid att utbilda sig. Samtidigt som vi håller arbetslösheten nere förstås.

I utbildningsbenet ingår även sådant som rehabilitering och i offentlig sektor ingår att vi skapar lågproduktiva jobb som ändå ger överlevningsbara löner. Alltså istället för att satsa en miljon per jobb med RUT-avdrag så ser vi till att det finns extra vuxna i skolan och att idrottsföreningar som behöver men inte har råd får vaktmästare. Och det gäller förstås även under högkonjunktur.

På så sätt följer man de ekonomiska cyklerna istället för att motarbeta dem.

Alliansen förlitar sig på en pall med bara ett ben, de tror att hela lösningen finns i företagen, och försvagar de andra två, och undergräver alla möjligheter att kunna använda de andra två på det sätt som det behövs.

Att slippa betala för att hålla de andra två benen starka är kanske bra för de största företagen, som kan vända sig utomlands för att rekrytera personal med rätt utbildning när jobben kommer hos dem. Men för de allra flesta företag som vill anställa så lönar det sig att bidra till att hålla arbetskraften frisk och bra utbildad.

De allra flesta företagare i små och medelstora företag är ju också själva beroende av de andra två benen både för att starta och utveckla sina företag och privat för sig själva och sina familjer. Båda mina föräldrar är förresten småföretagare med 0-5 anställda.

en trebent vedkorg i metall

Den andra pallen med benen arbetsgivaren, arbetstagaren och facket

Det finns en annan trebent pall i arbetsmarknadspolitiken också, nämligen den som utgörs av arbetsgivaren, arbetstagaren och fackföreningsrörelsen som i teorin ska klara sig själva genom kollektivavtalen, utan lagar om minimilöner och annat.

För att den modellen ska funka måste dock arbetsgivarsidan och facken vara jämnstarka, och det går inte om man har en stat som driver politik som på alla möjliga sätt går ut på att försvaga fackbenet (genom bland annat a-kassa för alla som vi troligtvis snart kommer se, med massflykt från facken som den beräknade följden) och arbetstagarbenet (där minskade möjligheter att klara ekonomin genom exempelvis sjukdom gör det svårare och svårare att sätta emot arbetsgivarsidan).

Uppdatering: I fallet med arbetsmarknadens parter funkar den trebenta pallen eftersom benen bör vara konstant jämstarka. På arbetsmarknaden påpekade Enn Kokk att pallen välter om ett av benen blir för långa, jag tänkte snarare på att man skulle öka benens tjocklek, men för att det ska bli tydligt tänkte jag ge en alternativ förklaring med en saccosäck:

tre rosa saccosäckar

För att saccosäcken konstant ska vara fylld och skön att sitta i behöver man fylla ut med utbildning och offentlig sekor när företagsfyllningen rinner ut...


Lästips
: Awad Hersis debattartikel om att alliansen sviker företagen,eller vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldaus kommentar till att svenska företagare tycker att deras förslag är mer företagarvänligt än alliansens bästa förslag. Och Dan Josefssons Welcome back, Keynes i Aftonbladet.

13 oktober 2010 at 10:34 f m 8 kommentarer

Spendrup bjöd bloggare på spendrups och skattesänkarargument

Ikväll var jag på bloggarkväll på handelskammaren, det var kul. Jens Spendrup bjöd på spendrups och skattesänkarargument och jag kom på en lysande idé om kostnadsfri statlig revisionsverksamhet finansierad med höjda skatter för att slippa skattefusk/skattefelproblematik och komma runt detta beryktade krångel som ”det sägs” är orsaken till att det inte startas fler företag.

Att starta ett företag jämfördes med att bestiga Himalaya. Det är ett risktagande som behöver betala sig. Att bygga liftar och säkerhetsräcken är dock inget alternativ, för då går charmen med att bestiga Himalaya förlorad. Att byta ut en del av de möjliga vinsterna med företagande mot trygghet för alla nyuppstartare är inte heller ett alternativ, för det ska vara riskfyllt av X anledning.

Trots att man inte vet varför det startas ”för få” företag så är lösningarna förvånansvärt klara, det är sänkt skatt, mindre krångel och mindre jante-lag som löser allt. I Kina applåderar tjänstemännen till och med när folk använt pengar de tjänat (tack vare svaga fackföreningar kanske, vad vet jag) till att köpa vräkiga tyska bilar. Det är något vi borde ta efter i Sverige.

Spendrup fick aldrig chansen att prata med om sitt familjeföretagande, så vi kom inte riktigt in på det att vissa föds i Himalaya-trakten och att vissa föds utan ben, men det var ändå slående hur Handelskammaren hävdar att de är politiklösa. De driver inte politik utan bara vad som är bäst för företagen. Stora som små, existerande som i vardande.

En moderatbloggare och jag pratade med Handelskammarens VD Peter Egardt. Peter sa nåt i stil med ”vissa tycker att det är borgerlig politik (som vi för), men det vet jag inte om jag vill hålla med om”. Moderatbloggaren sa då att han tyckte att handelskammaren var jättebra och att han kunde känna sig företrädd fast han inte hade haft något företag. Jag fick ett fint läge att berätta att jag som (fd) företagare inte kände mig särskilt företrädd av Handelskammaren.

Jens-Fredrik Louis Spendrup är ärvd storföretagare (=född på toppen av Himalaya, inte i Gubbängen som min mamma), Egardt är en typisk ideologiskt övertygad gräsrotsmoderat. Hoppade av sina doktorandstudier och fick jobba i universitetsförvaltningen och driva borgerliga nationstraditioner, drivit ta-dig-i-kragen-skolpolitik i kommunen och blev senare Carl Bildts statssekreterare.

Båda hävdar att de företräder företagen, alltså även min i förtid utslitna ensamföretagande mor, trots att hennes typ av företag inte är medlemmar och inte i första hand ber om sänkt skatt utan snarare om bättre trygghetssystem.

Kråglet de pratar om exemplifierades med ”föräldraledighet, semester och sjukdagar”. Jag tycker att företag som inte kan bära kostnaderna för detta inte har ett existensberättigande, det är Smiths gamla tes, det företagsdarwinistiska, om företagen inte kan verka i sin miljö behövs de inte och kan lika gärna konka eller aldrig startas. Om de inte kan bära kostnaderna för den administration som samhället ålägger dem är väl idén om gemensamma revisorer som bekostas av det samhälle som behöver företagen inte en dålig idé!

Det finns andra lösningar för företagande än svagare stater. Det är klart att företagarnas risktagande ska belöna sig, men finns det verkligen ett egenväde i att risktagandet i hälsa, pension, föräldraledighet, möjlighet till a-kassa och vidareutbildning är så stort (i förhållande till hur gärna folk vill tjäna storkovan) att människor inte vågar satsa? Trygga människor vågar.

17 februari 2009 at 1:15 f m 1 kommentar

F-skatt

Nu har jag företag! Frilansjournalist och konsult inom marknadsföring och projektledning.

Så nu är det bara att börja beställa artiklar hejvilt. Ni kan också bli marknadsförda inom en rad fräscha subkulturer, få era produkter placerade på strategiska ställen, få er jämställdhetsplan granskad billigt och en rad andra tjänster.

Prislista och tjänsteförteckning kommer inom kort. Och även initierade kommentarer om småföretagande. Direkt kan jag säga, som företagare, att jag inte tycker att det är krångligt med regler som finns för att starta och jag tror inte att jag gynnas av alliansen som företagare. Det skulle kännas förfärligt otryggt att inte ha någon arbetsgivare om jag inte skulle ha det breda statliga trygghetssystemet jag känner att jag har att falla tillbaka på. Trygga människor vågar.

4 juni 2007 at 10:07 e m 1 kommentar


Twitter

Kategorier