Min kommentar på att Fidel Castro avgår (fortfarande)

Jaha.

/Anna Ardin, ”Kubakännare”

Då är det väl en betydligt större nyhet att det påstått goda exemplet på demokrati i en enpartistat för första gången sen 80-talet håller kongress för det enda tillåtna partiet, eller?

Castro som Gud och cigarrer som hälsokost

På den fria Kubanska nättidningen Cubanet publicerades den 15 april en artikel av en fransk kvinna vid namn Bérengère Ruet som blivit haffad och utvisad från Kuba nyligen.

Det spännande för mig i historien är att den är så extremt lik vad som hände mig på Kuba! Hon skulle intervjua oliktänkande, personer som organiserar sig demokratiskt för ett annat Kuba, hon blev haffad, fick en story om att de hon träffat var rika fast hon såg att de bodde trångt och fattigt med kackerlacksgift högt på önskelistan, hon blev tagen till samma cell på flygplatsen, fick samma klåpare som försökte gå igenom hennes dator och fick samma frågor om inte Kuba behandlade henne väl. Jo men visst, tack för att ni inte torterar folk, det är ju visserligen trevligt, men ni skulle ju kunna släppa en del av paranoian för den här oorganiserade oppositionen som är ungefär lika interndemokratiska och korrupta som ni själva.

Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas det skrönor. På det här inlägget kommer jag förmodligen få ett gäng arga kommentarer från Svensk-kubanska överdriftsklubben som inte förstår att man kan tycka att Kuba är bra utan att ha Castro som Gud och rom och cigarrer som hälsokost.

Svensk-kubanskas organisering inom vänsterpartiet har gjort att debatten om rätten att organisera sig – även i Karribien – är ständigt aktuell. Det är ju inte riktigt klokt.

Lyssna på mig i Front i P3 från då och läs mina gamla inlägg om mina upplevelser i Det var värre än jag trodde, Varför åkte jag till Kuba, Genant Svensk-kubanska, mer bevis, Straff på Kuba, Vad gjorde jag på Kuba och slutligen Säkerhetspolisen och jag. Läs också om undanhållandet av information här och om socialismens död på Kuba här.

Kör en översättning av Berengeres text och jämför vettja. Ingen tortyr, inget blod, bara lite obehagligt för henne eller mig när det hände, men en stor tragik för den mänskliga rättigheten att organisera sig.

Jag blir lika ledsen när kristna säger att Jesus inte vill att homosexuella ska ha rätt till kärlek som när vänsterfolk säger att socialdemokrater inte ska ha rätt att organisera sig.

Castro sparkar två av tre kronprinsar

Den Kubanska ledningen kommer inte överens om hur politiken ska utvecklas, hur man ska göra med Venezuela, hur man ska bekämpa oppositionella eller hur ekonomin ska styras. Raúl vill nog helst att allt ska vara som förut och att hans revolutionärer inte sa vara så gamla så att de skulle kunna fortsätta styra för alltid. När Fidel klev av 2006 kretsade efterträdarediskussionerna kring tre män förutom Raúl. Tres hombres de Fidel: Ricardo Alarcon, Felipe Perez Roque och Carlos Lage.

Två av dessa, Perez Roque och Lage petas alltså. Brigadgeneral José Amado Ricardo Guerra får Lages post och förste viceminister Bruno Rodríguez Parrilla får Perez Roques post. Även pris- och finansminister Georgina Barreiro Fajardo, utrikeshandelsminister Raúl de la Nuez Ramírez och flera andra byts ut eller befrias som det heter.

Det här kan betyda flera saker. Min första reaktion var att Fidel nu dött, eller åtminstone är helt borta. Att Lage och Perez Roque börjat kräva mer makt och kanske vill ha tronen nu.

En av grunderna till att Kuba lyckas hålla hyfsad enighet bland folket är det paradargument som USA i åratal bjudit på: embargot (nej, det är ingen blockad, USA är Kubas viktigaste handelspartner). Genom att utåt låtsas att det finns en blockad, att ge en massa små symboliska tjuvnyp och att straffa Kubanska folket för Castros retorik har USA gett Castrobröderna troväriga argument för allt som är illa på Kuba. Det är självklart att Raúl på inga villkor vill mista detta argument, och med Bush var det lättare att samarbeta kring detta genemsamma mål.

Nu sitter Bush inte kvar som president. Möjligheterna till en ny amerikansk Kubapolitik öppnar sig. På samma sätt som Fidel blev panikslagen och satt gamla medarbetare i fängelseunder perestrojkan börjar nu ett obehag sprida sig hos Raúl. Utan embargo, inga argument för varför landet producerar för lite mat trots bördig jord och inga argument för varför två timmar internet kostar en månadslön.

Det kan också vara så att de är för lite militärer för att passa Raúls smak, att Raúl nu vill hålla i landet på ett mer lättbegriplig sätt, med vapen. Eller precis tvärtom, att man vill bli av med Fidels killar för att kunna driva en lite mer framåtsyftande politik. Tillåta småföretag och låta exilkubaner vara turister i landet.

På CBC finns en artikel från 2006 när Fidel klev av som presenterar de då tre troliga kronprinsarna.

Hör SRs Lars Palmgren i frågan.

Här finns den officiella versionen på kubanska Granma.cu, en översättning till engelska här. Där man skriver att det idag beövs en mer kompakt och funktionell struktur för att styra landet.

Castro ny president på Kuba – vilken skräll

Nä, det var väl inte precis någon skräll att Castro skulle bli president på Kuba. Men det är ett ganska tydligt diktaturtecken. Pappor, söner, bröder och ibland till och med fruar eller döttrar som efterträder varandra.

Fick en guide till de kubanska spelarna av Pelle, den är inte så aktuell för sekunden, men det kan ändå vara intressant att se vilka som rör sig i kretsarna. Ni hittar den på Time -> World här.

Jag har också översatt ett brev från min vän Dimas Castellanos, som är en kubansk demokratisk socialist i Havanna och en av redaktörerna till det oberoende progressiva magasinet Consenso (där ni som kan spanska kan läsa mer om deras analyser av kubansk politik mm). Brevet skrevs för ett par dagar sedan, men eftersom hans analys av dagens presidentval visade sig vara korrekt så är även hans övriga kommentarer ännu relevanta.

Att Fidel avgick tycker jag var det logiska. Han är förhindrad, åtminstone rent fysiskt, att styra. Det viktigaste är dock att han var slut som ledare. Vi har haft 50 år med Castro och det är ett absurt och uppenbart bevis för att det finns proffs i alla kategorier som kan driva landet utan att Castro själv är närvarande.

Hur som helst så tydliggör detta lite vilken väg som kommer. Den 24 februari borde Fidels bror (som troligtvis väljs till president) annonsera de första åtgärderna för förändring, och detta kommer att betyda början, försenad men ändå till slut en början, av en ny fas för Kuba. Vad man kommer att kunna åstadkomma beror på den politiska viljan hos de aktörer, samma kraft som har haft makten i nu ett halvsekel men som förstår att för att de ska kunna behålla makten behövs förändring.

Och det är härifrån det konsensus som finns mellan folket och makthavarna om att det behövs förändring. Rytmen, djupet och så vidare beror på många olika saker, till exempel om USA börjar förändra sin politik gentemot Kuba eller om de håller fast vid sin linje och därmed hindrar den här möjligheten till en utveckling mot förändring. Det är definitivt så att det inte finns andra verkligt starka krafter för att driva förändringen just nu. Man behöver börja med de medel som står till buds, och ur den processen kommer nya ledare och nya krafter att skapas. Om regeringen, förutom de uppenbara ekonomiska åtgärderna, släpper de politiska fångarna och slutar att förtrycka de fredliga oppositionsorganisationerna så kommer USA inte ha argument för att fortsätta med den politik de för.

Många hälsningar till alla vänner i där borta. Här arbetar vi hela tiden med att förbättra Consenso desde Cuba, med tusen materiella hinder, men vi kämpar vidare.

Kramar från Dimas

Klotter och klotter

Tips om en artikel som handlar om Rolando Jiménez Posada som var en av de 75 som fängslades under den svarta våren på Kuba 2003. Han dömdes för att att klottrat, vilket personer från Svensk-Kubanska jag pratat med besvarar med ungefär ”rätt åt honom” (andra har sagt ”det är lögn”, men jag väljer här att lyssna på rätt åt honom argumentet).

Jag återanvänder en bild från Havanna och undrar; om de kan lägga så jäkla mycket resurser på att stoppa folk från nedsmutsning och klotter, varför har de inte råd att tvätta bort annat klotter i andra delar av stan?

Personer jag träffat vittnar om att de åklagade i dessa rättegångar fick träffa sina försvarare precis utanför rättegångsalarna några minuter innan. Rolandos historia bekräftar detta, eftersom han ville försvara sig själv och inte fick. Även om det är lite skönt att det ännu inte är förbjudet att umgås med sig själv någonstans.

Åså håller vi tummarna för Ségolène.