Castro som Gud och cigarrer som hälsokost

På den fria Kubanska nättidningen Cubanet publicerades den 15 april en artikel av en fransk kvinna vid namn Bérengère Ruet som blivit haffad och utvisad från Kuba nyligen.

Det spännande för mig i historien är att den är så extremt lik vad som hände mig på Kuba! Hon skulle intervjua oliktänkande, personer som organiserar sig demokratiskt för ett annat Kuba, hon blev haffad, fick en story om att de hon träffat var rika fast hon såg att de bodde trångt och fattigt med kackerlacksgift högt på önskelistan, hon blev tagen till samma cell på flygplatsen, fick samma klåpare som försökte gå igenom hennes dator och fick samma frågor om inte Kuba behandlade henne väl. Jo men visst, tack för att ni inte torterar folk, det är ju visserligen trevligt, men ni skulle ju kunna släppa en del av paranoian för den här oorganiserade oppositionen som är ungefär lika interndemokratiska och korrupta som ni själva.

Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas det skrönor. På det här inlägget kommer jag förmodligen få ett gäng arga kommentarer från Svensk-kubanska överdriftsklubben som inte förstår att man kan tycka att Kuba är bra utan att ha Castro som Gud och rom och cigarrer som hälsokost.

Svensk-kubanskas organisering inom vänsterpartiet har gjort att debatten om rätten att organisera sig – även i Karribien – är ständigt aktuell. Det är ju inte riktigt klokt.

Lyssna på mig i Front i P3 från då och läs mina gamla inlägg om mina upplevelser i Det var värre än jag trodde, Varför åkte jag till Kuba, Genant Svensk-kubanska, mer bevis, Straff på Kuba, Vad gjorde jag på Kuba och slutligen Säkerhetspolisen och jag. Läs också om undanhållandet av information här och om socialismens död på Kuba här.

Kör en översättning av Berengeres text och jämför vettja. Ingen tortyr, inget blod, bara lite obehagligt för henne eller mig när det hände, men en stor tragik för den mänskliga rättigheten att organisera sig.

Jag blir lika ledsen när kristna säger att Jesus inte vill att homosexuella ska ha rätt till kärlek som när vänsterfolk säger att socialdemokrater inte ska ha rätt att organisera sig.

Tack Obama för kubaembargots sista suck!

Idag på Godmorgon världen får en av mina stora idoler, den kubanske socialdemokraten Oscar Espinosa Chepe, uttala sig om Kubas förändringar. Oscar är gift med Miriam Leiva, medlem av Damas de blanco, som var min handledare i fält under min minor field study om den Kubanska oppositionen. Min uppsats finns här. Även ledaren för vår samarbetspart i det demokratiprojekt vi drev i s-studentklubben Laboremus, Manuel Cuesta Morúa, pratar i P1 idag.

Den kanske mest intelligente av de socialdemokrater jag känner på Kuba är dock Dimas Castellanos. Han har skrivit en krönika som jag redigerat och översatt till Aktuellt i politiken för några veckor sedan. Håll till godo!

HAVANNA MARS 2009 Sedan 1959 har USAs stormaktspolitik hjälpt Fidel Castro att dölja alla kubanska motsättningar mellan stat och samhälle, hindrat utvecklingen och lett till stagnation som Kuba befinner sig i. Men den 50 år gamla konflikten mellan Kubas och USAs regeringar har fått en första allvarlig omskakning av Barack Obama, vars administration nyligen godkänt en rad åtgärder.

Tack vare USAs starka medborgarrättsrörelse, som ledde vägen till att möjliggöra valet av Obama som president, har USAs politik mot Kuba börjat förändras. Tidigare fick kubaner bosatta i USA inte resa hem varje år, inte ens vid akuta familjehändelser. Detta har Obama ändrat. USA tillåter nu försäljning av mediciner och livsmedel till Kuba utan krav på förskottsbetalning. Tiden för låsta positioner och stöd från USA till Castrobrödernas retorik verkar gå mot sitt slut.

Mellan Venezuelas och Kubas regeringar finns istället för konflikt starka vänskapsband. I Venezuela har man tagit makten med hjälp av valurnorna, men tror ändå att man kan efterlikna en totalitär regim. Regimen saknar perspektiv, i en demokrati måste valvinnare bevisa sig värdiga folkets röst! Om man försöker dela ut landets resurser, utan riktiga förändringar, blir man till slut inte omvald.

Den kubanska regeringen å sin sida säger emot sig själv, när de stöttar fria val utomlands och samtidigt förvägrar sin egen befolkning samma möjlighet. Venezolanerna, för eller emot Chavez, har lärt sin att använda valurnorna. Om de gör fel kan de lära av misstagen och rätta sig vid nästa tillfälle. Just det som är omöjligt när civila utrymmen begränsas av en revolution.

Dessa exempel visar att tiden är inne för förändring även på Kuba. Det vore ett bra svar på Obamas åtgärder, och dessutom en gest mot de kubaner på grund av konflikten tvingats leva med rättigheter lika outvecklade som under kolonialtiden.

När tiden tagit slut för den gamla ordningen finns bara en väg för Kuba: Att förändras.

Krönika publicerad i aktuellt i politiken
Dimas Castellanos
Oppositionell kubansk socialdemokrat
Översättning Anna Ardin
Foto Mattias Wiggberg

Castro sparkar två av tre kronprinsar

Den Kubanska ledningen kommer inte överens om hur politiken ska utvecklas, hur man ska göra med Venezuela, hur man ska bekämpa oppositionella eller hur ekonomin ska styras. Raúl vill nog helst att allt ska vara som förut och att hans revolutionärer inte sa vara så gamla så att de skulle kunna fortsätta styra för alltid. När Fidel klev av 2006 kretsade efterträdarediskussionerna kring tre män förutom Raúl. Tres hombres de Fidel: Ricardo Alarcon, Felipe Perez Roque och Carlos Lage.

Två av dessa, Perez Roque och Lage petas alltså. Brigadgeneral José Amado Ricardo Guerra får Lages post och förste viceminister Bruno Rodríguez Parrilla får Perez Roques post. Även pris- och finansminister Georgina Barreiro Fajardo, utrikeshandelsminister Raúl de la Nuez Ramírez och flera andra byts ut eller befrias som det heter.

Det här kan betyda flera saker. Min första reaktion var att Fidel nu dött, eller åtminstone är helt borta. Att Lage och Perez Roque börjat kräva mer makt och kanske vill ha tronen nu.

En av grunderna till att Kuba lyckas hålla hyfsad enighet bland folket är det paradargument som USA i åratal bjudit på: embargot (nej, det är ingen blockad, USA är Kubas viktigaste handelspartner). Genom att utåt låtsas att det finns en blockad, att ge en massa små symboliska tjuvnyp och att straffa Kubanska folket för Castros retorik har USA gett Castrobröderna troväriga argument för allt som är illa på Kuba. Det är självklart att Raúl på inga villkor vill mista detta argument, och med Bush var det lättare att samarbeta kring detta genemsamma mål.

Nu sitter Bush inte kvar som president. Möjligheterna till en ny amerikansk Kubapolitik öppnar sig. På samma sätt som Fidel blev panikslagen och satt gamla medarbetare i fängelseunder perestrojkan börjar nu ett obehag sprida sig hos Raúl. Utan embargo, inga argument för varför landet producerar för lite mat trots bördig jord och inga argument för varför två timmar internet kostar en månadslön.

Det kan också vara så att de är för lite militärer för att passa Raúls smak, att Raúl nu vill hålla i landet på ett mer lättbegriplig sätt, med vapen. Eller precis tvärtom, att man vill bli av med Fidels killar för att kunna driva en lite mer framåtsyftande politik. Tillåta småföretag och låta exilkubaner vara turister i landet.

På CBC finns en artikel från 2006 när Fidel klev av som presenterar de då tre troliga kronprinsarna.

Hör SRs Lars Palmgren i frågan.

Här finns den officiella versionen på kubanska Granma.cu, en översättning till engelska här. Där man skriver att det idag beövs en mer kompakt och funktionell struktur för att styra landet.