Posts tagged ‘Dimas Castellanos’

Problemet med benådningarna på Kuba

dimas castellanos

Dimas Castellanos, demokratisk socialist och fristående debattör. Foto: M. Wiggberg.

Det är bra att 2900 personer fått komma hem till sina familjer, skriver Dimas Castellanos, men Kubas historia visar att landet behöver amnesti för politiska fångar och inte selektiva benådningar.

Som ”en humanitär och suverän gest” hade man kommit överens om benådning av mer än 2 900 kubanska och utländska fångar. Det meddelade General Raúl Castro den 23 december, när den åttonde ordinarie sessionen för Asamblea Nacional del Poder Popular avslutades. Trots det positiva i att 2 900 landsmän fick lämna fängelset och återigen kunna leva med sin familj, så måste jag säga att denna förlåtelse, liksom resten av de steg som den kubanska regeringen har tagit på senare tid präglas av otillräcklighet, senfärdighet och starka begränsningar.

Om den kubanska socialismen verkligen står för humanism och social rättvisa, som regeringen påstår, skulle man behöva erkänna att de benådningar som gjordes av Kubas regeringar före 1959, både i kolonin som i republiken, var mer humanitära än den som skedde nu, och att de frisläppningar som skedde då åtföljdes av andra åtgärder som sedan också spelade en viktig roll i de sociala förändringar man åstadkom.

Benådning är en åtgärd där statschefen kan ta bort eller mildra straffet för ett brott. Det är alltså en förmån som ges där den intagne är skyldig, men där statschefen genom sin storsinthet kan förlåta honom eller henne. I Kubas politiska historia har det dock varit vanligare med amnesti. Till skillnad från förlåtelse innebär det att man raderar det straffrättsliga ansvaret, dvs att juridiken glömmer brottet, oavsett om det är verkligt eller inte. Fyra exempel räcker för att illustrera detta förfarande:

År 1861, den spanska regeringen påbjöd en amnesti som gjorde det möjligt att återvända till Kuba för en rad personer som fördömts av politiska skäl. En av dessa var läkaren Antonio de Castro, som var ledande i en fristående frimurargrupp som i sin tur drev det självständighetsuppror gentemot spanjorerna som inleddes i oktober 1868. Andra som också återvände då var Francisco Vicente Aguilera, Perucho Figueredo, Francisco Maceo Osorio, Carlos Manuel de Céspedes och Ignacio Agramonte, alla frimurare från Bayamo som var några av de 76 medlemmarna i Las Clavellinas-ordern i Port au Prince, som kom att spela en viktig roll för Kubas självständighet.

Även år 1878 kunde många i exil återvända till Kuba, tack vare den amnesti som påbjudits av Spanien i enlighet med Zanjón-konventionen. För dem som kan minsta lilla om Kubas historia räcker det att nämna fyra av dem som då återvände: José Martí, Juan Gualberto Gómez, Antonio Maceo och Calixto Garcia. Amnestin kompletterades med andra åtgärder mellan 1879 och 1886, som fri press, mötes- och föreningsfrihet som föreskrivs i artikel 13 i den spanska konstitutionen, något som lade den rättsliga grunden för organisering av media, ekonomiska föreningar, kulturella organisationer, utbildning och fackföreningar som alla deltog i självständighetskriget 1895.

År 1937 fattade Federico Laredo Bru (överste från frihetskriget och dåvarande president på Kuba), beslut om att återställa den konstitutionella ordningen som varit avbruten sedan 1928, han utfärdade då en politisk amnesti för mer än 3 000 fångar. Tack vare detta kunde också många återvända till Kuba, och många nya politiska grupperingar bildas, bland andra partiet Unión Revolucionaria Comunista (1937) som legaliserades 1939. Detta ledde till ett omfattande försoningsarbete och den helt nya konstitutionen 1940.

En 1955, efter det oegentliga valet 1954, återupprättade Fulgencio Batista den konstitution från 1940 som han själv hade brutit emot, och beviljade amnesti åt alla politiska fångar, inklusive angriparna mot Moncada där Fidel Castro var en av ledarna. I juni 1955 grundades 26 juli-rörelsen, som sedan tog den regeringsmakt som de ända tills idag behållit.

Dessa fyra exempel illustrerar att det finns ett nära förhållandet mellan amnesti och social förändring på Kuba. De pekar också tydligt på åtminstone två problem med den begränsade benådning Castro nu utfärdat:

1. antalet frisläppta är bara runt 5% av de intagna i landet, kvinnor, sjuka, människor över 60 år och några dömda för brott mot statens säkerhet som redan avtjänat nästan hela sitt straff och
2. det faktum att det kubanska samhället är i stort behov av förändring påverkas inte av benådningarna, skälen till att dessa personer fick fängelse kvarstår och det finns ingen känsla av staten faktisk har ett ansvar till att så hög andel av befolkningen sitter inspärrad.

Om man ska lita på den information vi fått på Kuba så är den överväldigande majoriteten av de frisläppta dömda för vanliga brott. På så sätt är benådningen orättvis, eftersom personerna juridiskt fortfarande anses vara skyldiga. Man struntar i att hålla någon ansvarig för att rån och stöld är vardagligt beteende på Kuba, man struntar i att extremt låga löner och pensioner gör brottslighet nödvändigt för att överleva. Det är ett gemensamt ansvar, och det finns ett stort behov av självkritik för att minska antalet fångar på Kuba.

Systemfel gör människor till tjuvar, men staten har också skapat andra brottslingar, genom att kriminalisera utövandet av de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen från 1940. Det finns förbud eller restriktioner för medborgarna att delta i det politiska livet i nationen eller arbete till skydd för individens rättigheter, som till exempel rätten att demonstrera och bilda politiskt oppositionella organisationer eller att Havannas universitet ska vara självständigt och oberoende.

Sammanfattningsvis visar otillräckligheten i den senaste benådningen med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt att gå från benådning, mot amnesti, och demokratisering av Kuba.

Havanna, 6 januari 2012
Av Dimas Castellanos
Översättning Anna Ardin

Mer om benådningarna bland annat i Hufvudstadsbladet, SVT och  BBC.

7 januari 2012 at 1:55 f m

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!

30 december 2010 at 11:46 e m 1 kommentar

Tack Obama för kubaembargots sista suck!

Idag på Godmorgon världen får en av mina stora idoler, den kubanske socialdemokraten Oscar Espinosa Chepe, uttala sig om Kubas förändringar. Oscar är gift med Miriam Leiva, medlem av Damas de blanco, som var min handledare i fält under min minor field study om den Kubanska oppositionen. Min uppsats finns här. Även ledaren för vår samarbetspart i det demokratiprojekt vi drev i s-studentklubben Laboremus, Manuel Cuesta Morúa, pratar i P1 idag.

Den kanske mest intelligente av de socialdemokrater jag känner på Kuba är dock Dimas Castellanos. Han har skrivit en krönika som jag redigerat och översatt till Aktuellt i politiken för några veckor sedan. Håll till godo!

HAVANNA MARS 2009 Sedan 1959 har USAs stormaktspolitik hjälpt Fidel Castro att dölja alla kubanska motsättningar mellan stat och samhälle, hindrat utvecklingen och lett till stagnation som Kuba befinner sig i. Men den 50 år gamla konflikten mellan Kubas och USAs regeringar har fått en första allvarlig omskakning av Barack Obama, vars administration nyligen godkänt en rad åtgärder.

Tack vare USAs starka medborgarrättsrörelse, som ledde vägen till att möjliggöra valet av Obama som president, har USAs politik mot Kuba börjat förändras. Tidigare fick kubaner bosatta i USA inte resa hem varje år, inte ens vid akuta familjehändelser. Detta har Obama ändrat. USA tillåter nu försäljning av mediciner och livsmedel till Kuba utan krav på förskottsbetalning. Tiden för låsta positioner och stöd från USA till Castrobrödernas retorik verkar gå mot sitt slut.

Mellan Venezuelas och Kubas regeringar finns istället för konflikt starka vänskapsband. I Venezuela har man tagit makten med hjälp av valurnorna, men tror ändå att man kan efterlikna en totalitär regim. Regimen saknar perspektiv, i en demokrati måste valvinnare bevisa sig värdiga folkets röst! Om man försöker dela ut landets resurser, utan riktiga förändringar, blir man till slut inte omvald.

Den kubanska regeringen å sin sida säger emot sig själv, när de stöttar fria val utomlands och samtidigt förvägrar sin egen befolkning samma möjlighet. Venezolanerna, för eller emot Chavez, har lärt sin att använda valurnorna. Om de gör fel kan de lära av misstagen och rätta sig vid nästa tillfälle. Just det som är omöjligt när civila utrymmen begränsas av en revolution.

Dessa exempel visar att tiden är inne för förändring även på Kuba. Det vore ett bra svar på Obamas åtgärder, och dessutom en gest mot de kubaner på grund av konflikten tvingats leva med rättigheter lika outvecklade som under kolonialtiden.

När tiden tagit slut för den gamla ordningen finns bara en väg för Kuba: Att förändras.

Krönika publicerad i aktuellt i politiken
Dimas Castellanos
Oppositionell kubansk socialdemokrat
Översättning Anna Ardin
Foto Mattias Wiggberg

19 april 2009 at 10:23 e m

Fri press på Kuba

Tidskriften Consenso eller numer Desde Cuba (från Kuba) är en progressiv skrift som startats av dem som uteslöts från Corriente Socialista och Arco Progresista på grund av illojalitet. De uteslutna å sin sida hävdar att de gick ur självmant på grund av bristande svar på sitt ifrågasättande var alla pengarna tog vägen. Konflikten resulterade inte bara i att vårt projekt med Kuba och Palmecentret avbröts (tillfälligt för Palmecentret men mer definitivt för mig). Det resulterade också i att tidskriften Consensos hela redaktion inte längre fick/ville vara med i det socialdemokratiska partiet som numer heter Arco Progresista. Det bildades två tidskrifter med namnet Consenso. Nu har dock den ursprungliga redaktionen ändrat namnet till Desde Cuba som sagt. Bra så.

Oavsett vem som hade rätt i konflikten i det kubanska socialdemokratiska partiet så vill jag slå ett slag för stöd till och samarbete med Desde Cuba. Dimas Castellanos, Miriam Celaya Gonzales och flera andra har jag mycket stort förtroende för. De är återhållsamma i sina beskrivningar, men det de säger händer faktiskt. Och enligt öststatsforskning är fri media viktigare för en lyckad transition till demokrati än omedelbara fria val eller fungerande partier. Även med mycket lite stöd har en av desde cubas bloggare, Yoani Sánches listats av Time som en av världens 100 mest inflytelserika.

26 juli 2008 at 10:07 e m 2 kommentarer


Twitter

  • Mitt konto har inte blivit kapat. Det var bara för mycket hat som kom till det här användarnamnet. På återseende. 6 months ago

Kategorier