De släppte inte in mig i Spanien

Afrika har rätt att migrera och det är tid för kvinnorna att regera. Bort med rasismen, sexismen, klassismen. Älska vem du vill, lev på grönsaker, blanda raserna och el sexo – liberal!

Den här låten, No me dejaron [entrar en España] – De släppte inte in mig [i Spanien] är ett manifest och ett politiskt program som får mitt hjärta att slå extra glädjeslag. Av ett gäng riktigt coola kubanskor.

Jag hängde lite med tjejerna i las Krudas innan jag blev avvisad från Havanna, och mejlade med dem när de också stuckit från landet: Vad har ni att säga till alla dem som använder er som exempel på att Kuba är jämställt och stöttar feminismen?

– Hälsa den att vi smet till slut, haha. Kommer du på vår konsert här i Texas?

Världen är inte som du tror alla gånger. Världen är mer komplex. Gud är större, livet, är mer än så.

Jag tänker på att Ju mörkare natten, desto ljusare är stjärnorna... Som för övrigt också är namnet på en bok jag medverkat i nyligen, som fick en alldeles lysande recension i tidningen Dagen (den medelålders manlige recensenten missade tyvärr alla jämställdhetsinslag, men läs själv vettja, beställ här).

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!

Castro som Gud och cigarrer som hälsokost

På den fria Kubanska nättidningen Cubanet publicerades den 15 april en artikel av en fransk kvinna vid namn Bérengère Ruet som blivit haffad och utvisad från Kuba nyligen.

Det spännande för mig i historien är att den är så extremt lik vad som hände mig på Kuba! Hon skulle intervjua oliktänkande, personer som organiserar sig demokratiskt för ett annat Kuba, hon blev haffad, fick en story om att de hon träffat var rika fast hon såg att de bodde trångt och fattigt med kackerlacksgift högt på önskelistan, hon blev tagen till samma cell på flygplatsen, fick samma klåpare som försökte gå igenom hennes dator och fick samma frågor om inte Kuba behandlade henne väl. Jo men visst, tack för att ni inte torterar folk, det är ju visserligen trevligt, men ni skulle ju kunna släppa en del av paranoian för den här oorganiserade oppositionen som är ungefär lika interndemokratiska och korrupta som ni själva.

Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas det skrönor. På det här inlägget kommer jag förmodligen få ett gäng arga kommentarer från Svensk-kubanska överdriftsklubben som inte förstår att man kan tycka att Kuba är bra utan att ha Castro som Gud och rom och cigarrer som hälsokost.

Svensk-kubanskas organisering inom vänsterpartiet har gjort att debatten om rätten att organisera sig – även i Karribien – är ständigt aktuell. Det är ju inte riktigt klokt.

Lyssna på mig i Front i P3 från då och läs mina gamla inlägg om mina upplevelser i Det var värre än jag trodde, Varför åkte jag till Kuba, Genant Svensk-kubanska, mer bevis, Straff på Kuba, Vad gjorde jag på Kuba och slutligen Säkerhetspolisen och jag. Läs också om undanhållandet av information här och om socialismens död på Kuba här.

Kör en översättning av Berengeres text och jämför vettja. Ingen tortyr, inget blod, bara lite obehagligt för henne eller mig när det hände, men en stor tragik för den mänskliga rättigheten att organisera sig.

Jag blir lika ledsen när kristna säger att Jesus inte vill att homosexuella ska ha rätt till kärlek som när vänsterfolk säger att socialdemokrater inte ska ha rätt att organisera sig.

Castro sparkar två av tre kronprinsar

Den Kubanska ledningen kommer inte överens om hur politiken ska utvecklas, hur man ska göra med Venezuela, hur man ska bekämpa oppositionella eller hur ekonomin ska styras. Raúl vill nog helst att allt ska vara som förut och att hans revolutionärer inte sa vara så gamla så att de skulle kunna fortsätta styra för alltid. När Fidel klev av 2006 kretsade efterträdarediskussionerna kring tre män förutom Raúl. Tres hombres de Fidel: Ricardo Alarcon, Felipe Perez Roque och Carlos Lage.

Två av dessa, Perez Roque och Lage petas alltså. Brigadgeneral José Amado Ricardo Guerra får Lages post och förste viceminister Bruno Rodríguez Parrilla får Perez Roques post. Även pris- och finansminister Georgina Barreiro Fajardo, utrikeshandelsminister Raúl de la Nuez Ramírez och flera andra byts ut eller befrias som det heter.

Det här kan betyda flera saker. Min första reaktion var att Fidel nu dött, eller åtminstone är helt borta. Att Lage och Perez Roque börjat kräva mer makt och kanske vill ha tronen nu.

En av grunderna till att Kuba lyckas hålla hyfsad enighet bland folket är det paradargument som USA i åratal bjudit på: embargot (nej, det är ingen blockad, USA är Kubas viktigaste handelspartner). Genom att utåt låtsas att det finns en blockad, att ge en massa små symboliska tjuvnyp och att straffa Kubanska folket för Castros retorik har USA gett Castrobröderna troväriga argument för allt som är illa på Kuba. Det är självklart att Raúl på inga villkor vill mista detta argument, och med Bush var det lättare att samarbeta kring detta genemsamma mål.

Nu sitter Bush inte kvar som president. Möjligheterna till en ny amerikansk Kubapolitik öppnar sig. På samma sätt som Fidel blev panikslagen och satt gamla medarbetare i fängelseunder perestrojkan börjar nu ett obehag sprida sig hos Raúl. Utan embargo, inga argument för varför landet producerar för lite mat trots bördig jord och inga argument för varför två timmar internet kostar en månadslön.

Det kan också vara så att de är för lite militärer för att passa Raúls smak, att Raúl nu vill hålla i landet på ett mer lättbegriplig sätt, med vapen. Eller precis tvärtom, att man vill bli av med Fidels killar för att kunna driva en lite mer framåtsyftande politik. Tillåta småföretag och låta exilkubaner vara turister i landet.

På CBC finns en artikel från 2006 när Fidel klev av som presenterar de då tre troliga kronprinsarna.

Hör SRs Lars Palmgren i frågan.

Här finns den officiella versionen på kubanska Granma.cu, en översättning till engelska här. Där man skriver att det idag beövs en mer kompakt och funktionell struktur för att styra landet.

The Cuban multi-party system

I fredags blev Anna Ardin magister i statsvetenskap och förutsättningarna för ett Kubanskt flerpartisystem är utredda i ett första steg. Uppsatsen heter The Cuban Multi-Party System och kommer att publiceras på ardin.se och hos SIDA inom kort. Följande är mina abstract:

What will happen in Cuba after the Castro regime is a perennial question in discussions about Cuba. Of course this is difficult to answer with accuracy, but one can identify trends that indicate likely outcomes. An interesting element in this discussion of what a post-Castro Cuba would look like is the role that the current opposition would play in a probable transition to democracy. There are several dissident groups in Cuba that call themselves political parties and who have adopted traditional western ideologies. It is likely that this Cuban opposition will play a defining role in a post-transition, especially if it has a common ideological base and some democratic experience. This study is an actor-centered investigation of the preconditions of a multi-party system in Cuba; if the opposition parties have internal democracy and if their members are tied to each other ideologically. The study involves interviewing leaders and members of four of the most important of these social democrat, liberal and Christian democrat parties. The conclusion is that the parties do have a more or less democratic systems set up and to a certain extent do they also follow these democratic rules. The internal democracy nevertheless has serious faults in three parties and in the fourth case it works in practice similarly to what they claim to be rejecting, that is similar to the system the Cubans call caudillismo and often accuse Castro to employ. This diminishes the possibilities for these parties to lead Cuba towards a social and liberal democratic development. On the other hand, this study concludes that because these political parties have well-developed ideological bases there are possibilities that they will become an alternative political elite and an important factor for the progress after a transition from Castroism.

Resumen en español

¿Qué sucederá en Cuba, cuando el régimen de Castro cese? Es una pregunta recurrente en cualquier discusión sobre este país. No se puede aseverar nada al respecto, todos son supuestos, pero hay algunas tendencias que indican hacía donde podría apuntar. Un elemento interesante a analizar en la discusión sobre la Cuba post-Castro, sería el papel que desempeñaría la oposición en una supuesta transición hacia la democracia. Existen varios grupos disidentes en Cuba, considerados como partidos políticos y que han adoptado ideologías tradicionales occidentales. Esta intervención de dichos partidos políticos, podría ser determinante y definitiva en cómo será Cuba después de Castro, si se rigen por la ideología común y cierta experiencia democrática. Este estudio pretende profundizar en las condiciones previas de un sistema multipartidista en este país; Se fija como objetivo ver si los partidos de la oposición tienen realmente una democracia interna y si hay una coherencia e ilación entre los miembros de unos y otros ideológicamente hablando. El estudio plantea además, entrevistas con líderes y miembros activos de cuatro de los más importantes partidos: Dos liberales, uno social demócrata y uno demócrata cristiano. Como conclusión se puede extraer que dichos partidos tienen sistemas más o menos democráticos y hasta cierto punto se rigen por los parámetros de la democracia. También se denotan serios fallos en tres partidos, por ejemplo que los líderes tienen grandes posibilidades de no seguir los estatutos, y en el cuarto caso, podemos apreciar semejanzas con la manera caudillista de actuar del actual gobierno Castrense. Esto disminuye las posibilidades para que estos partidos puedan reconducir a Cuba hacia un desarrollo democrático, social y liberal. Por otra parte, cabe resaltar que estos partidos políticos tienen unas bases ideológicas bien desarrolladas, lo que puede generar la posibilidad de que se conviertan en una élite política alternativa y en un factor importante para el progreso de Cuba después de la transición post Castro.