Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

Problemet med benådningarna på Kuba

Dimas Castellanos, demokratisk socialist och fristående debattör. Foto: M. Wiggberg.

Det är bra att 2900 personer fått komma hem till sina familjer, skriver Dimas Castellanos, men Kubas historia visar att landet behöver amnesti för politiska fångar och inte selektiva benådningar.

Som ”en humanitär och suverän gest” hade man kommit överens om benådning av mer än 2 900 kubanska och utländska fångar. Det meddelade General Raúl Castro den 23 december, när den åttonde ordinarie sessionen för Asamblea Nacional del Poder Popular avslutades. Trots det positiva i att 2 900 landsmän fick lämna fängelset och återigen kunna leva med sin familj, så måste jag säga att denna förlåtelse, liksom resten av de steg som den kubanska regeringen har tagit på senare tid präglas av otillräcklighet, senfärdighet och starka begränsningar.

Om den kubanska socialismen verkligen står för humanism och social rättvisa, som regeringen påstår, skulle man behöva erkänna att de benådningar som gjordes av Kubas regeringar före 1959, både i kolonin som i republiken, var mer humanitära än den som skedde nu, och att de frisläppningar som skedde då åtföljdes av andra åtgärder som sedan också spelade en viktig roll i de sociala förändringar man åstadkom.

Benådning är en åtgärd där statschefen kan ta bort eller mildra straffet för ett brott. Det är alltså en förmån som ges där den intagne är skyldig, men där statschefen genom sin storsinthet kan förlåta honom eller henne. I Kubas politiska historia har det dock varit vanligare med amnesti. Till skillnad från förlåtelse innebär det att man raderar det straffrättsliga ansvaret, dvs att juridiken glömmer brottet, oavsett om det är verkligt eller inte. Fyra exempel räcker för att illustrera detta förfarande:

År 1861, den spanska regeringen påbjöd en amnesti som gjorde det möjligt att återvända till Kuba för en rad personer som fördömts av politiska skäl. En av dessa var läkaren Antonio de Castro, som var ledande i en fristående frimurargrupp som i sin tur drev det självständighetsuppror gentemot spanjorerna som inleddes i oktober 1868. Andra som också återvände då var Francisco Vicente Aguilera, Perucho Figueredo, Francisco Maceo Osorio, Carlos Manuel de Céspedes och Ignacio Agramonte, alla frimurare från Bayamo som var några av de 76 medlemmarna i Las Clavellinas-ordern i Port au Prince, som kom att spela en viktig roll för Kubas självständighet.

Även år 1878 kunde många i exil återvända till Kuba, tack vare den amnesti som påbjudits av Spanien i enlighet med Zanjón-konventionen. För dem som kan minsta lilla om Kubas historia räcker det att nämna fyra av dem som då återvände: José Martí, Juan Gualberto Gómez, Antonio Maceo och Calixto Garcia. Amnestin kompletterades med andra åtgärder mellan 1879 och 1886, som fri press, mötes- och föreningsfrihet som föreskrivs i artikel 13 i den spanska konstitutionen, något som lade den rättsliga grunden för organisering av media, ekonomiska föreningar, kulturella organisationer, utbildning och fackföreningar som alla deltog i självständighetskriget 1895.

År 1937 fattade Federico Laredo Bru (överste från frihetskriget och dåvarande president på Kuba), beslut om att återställa den konstitutionella ordningen som varit avbruten sedan 1928, han utfärdade då en politisk amnesti för mer än 3 000 fångar. Tack vare detta kunde också många återvända till Kuba, och många nya politiska grupperingar bildas, bland andra partiet Unión Revolucionaria Comunista (1937) som legaliserades 1939. Detta ledde till ett omfattande försoningsarbete och den helt nya konstitutionen 1940.

En 1955, efter det oegentliga valet 1954, återupprättade Fulgencio Batista den konstitution från 1940 som han själv hade brutit emot, och beviljade amnesti åt alla politiska fångar, inklusive angriparna mot Moncada där Fidel Castro var en av ledarna. I juni 1955 grundades 26 juli-rörelsen, som sedan tog den regeringsmakt som de ända tills idag behållit.

Dessa fyra exempel illustrerar att det finns ett nära förhållandet mellan amnesti och social förändring på Kuba. De pekar också tydligt på åtminstone två problem med den begränsade benådning Castro nu utfärdat:

1. antalet frisläppta är bara runt 5% av de intagna i landet, kvinnor, sjuka, människor över 60 år och några dömda för brott mot statens säkerhet som redan avtjänat nästan hela sitt straff och
2. det faktum att det kubanska samhället är i stort behov av förändring påverkas inte av benådningarna, skälen till att dessa personer fick fängelse kvarstår och det finns ingen känsla av staten faktisk har ett ansvar till att så hög andel av befolkningen sitter inspärrad.

Om man ska lita på den information vi fått på Kuba så är den överväldigande majoriteten av de frisläppta dömda för vanliga brott. På så sätt är benådningen orättvis, eftersom personerna juridiskt fortfarande anses vara skyldiga. Man struntar i att hålla någon ansvarig för att rån och stöld är vardagligt beteende på Kuba, man struntar i att extremt låga löner och pensioner gör brottslighet nödvändigt för att överleva. Det är ett gemensamt ansvar, och det finns ett stort behov av självkritik för att minska antalet fångar på Kuba.

Systemfel gör människor till tjuvar, men staten har också skapat andra brottslingar, genom att kriminalisera utövandet av de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen från 1940. Det finns förbud eller restriktioner för medborgarna att delta i det politiska livet i nationen eller arbete till skydd för individens rättigheter, som till exempel rätten att demonstrera och bilda politiskt oppositionella organisationer eller att Havannas universitet ska vara självständigt och oberoende.

Sammanfattningsvis visar otillräckligheten i den senaste benådningen med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt att gå från benådning, mot amnesti, och demokratisering av Kuba.

Havanna, 6 januari 2012
Av Dimas Castellanos
Översättning Anna Ardin

Mer om benådningarna bland annat i Hufvudstadsbladet, SVT och  BBC.

Min kommentar på att Fidel Castro avgår (fortfarande)

Jaha.

/Anna Ardin, ”Kubakännare”

Då är det väl en betydligt större nyhet att det påstått goda exemplet på demokrati i en enpartistat för första gången sen 80-talet håller kongress för det enda tillåtna partiet, eller?

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!

Castro som Gud och cigarrer som hälsokost

På den fria Kubanska nättidningen Cubanet publicerades den 15 april en artikel av en fransk kvinna vid namn Bérengère Ruet som blivit haffad och utvisad från Kuba nyligen.

Det spännande för mig i historien är att den är så extremt lik vad som hände mig på Kuba! Hon skulle intervjua oliktänkande, personer som organiserar sig demokratiskt för ett annat Kuba, hon blev haffad, fick en story om att de hon träffat var rika fast hon såg att de bodde trångt och fattigt med kackerlacksgift högt på önskelistan, hon blev tagen till samma cell på flygplatsen, fick samma klåpare som försökte gå igenom hennes dator och fick samma frågor om inte Kuba behandlade henne väl. Jo men visst, tack för att ni inte torterar folk, det är ju visserligen trevligt, men ni skulle ju kunna släppa en del av paranoian för den här oorganiserade oppositionen som är ungefär lika interndemokratiska och korrupta som ni själva.

Att rapportera om priserna på baslivsmedel eller skriva om katastrofen att tjugotusen kubaner varje år emigrerar till USA betecknas enligt det kubanska rättsväsendet som kränkningar, och av Castrosympatisörer i Sverige kallas det skrönor. På det här inlägget kommer jag förmodligen få ett gäng arga kommentarer från Svensk-kubanska överdriftsklubben som inte förstår att man kan tycka att Kuba är bra utan att ha Castro som Gud och rom och cigarrer som hälsokost.

Svensk-kubanskas organisering inom vänsterpartiet har gjort att debatten om rätten att organisera sig – även i Karribien – är ständigt aktuell. Det är ju inte riktigt klokt.

Lyssna på mig i Front i P3 från då och läs mina gamla inlägg om mina upplevelser i Det var värre än jag trodde, Varför åkte jag till Kuba, Genant Svensk-kubanska, mer bevis, Straff på Kuba, Vad gjorde jag på Kuba och slutligen Säkerhetspolisen och jag. Läs också om undanhållandet av information här och om socialismens död på Kuba här.

Kör en översättning av Berengeres text och jämför vettja. Ingen tortyr, inget blod, bara lite obehagligt för henne eller mig när det hände, men en stor tragik för den mänskliga rättigheten att organisera sig.

Jag blir lika ledsen när kristna säger att Jesus inte vill att homosexuella ska ha rätt till kärlek som när vänsterfolk säger att socialdemokrater inte ska ha rätt att organisera sig.

Det orättfärdiga embargot mot Kuba

FN:s generalförsamling med 192 medlemmar röstade i tisdags om USA ska häva sitt embargo eller inte. Sedan 1991 har de varje år röstat likadant, en stor majoritet säger åt USA att det är fel det dom håller på med. Förutom USA är det de inte helt opartiska och trovärdiga polarna Israel, Palau och Marshallöarna som röstade emot resolutionen som betonar att USA ska häva embargot.

Embargot hjälper till att hålla fattigdomen uppe på Kuba och folket nere. Embargot håller Castrobröderna under armarna genom att vara ett allomfattande argument för att allt de gör är rätt och alla problem beror på USA, vilket ju ligger något i men faktiskt inte stämmer riktigt.

Idag är det billigare att köpa lammkött från Nya Zeeland än från Gotland här i Sverige, priserna på tomater beror vare sig på om de kommer från USA eller Europa eller på fackliga avtal och transportsträckornas inverkan på varupriser verkar inte länge ha en avgörande betydelse. Det kan man ju tycka vad man vill om, men det är ett faktum. Ett faktum som betyder att alla problemen på Kuba inte kan bero på att de inte får sälja saker till USA, Israel, Palau och Marshallöarna, för de får ju faktiskt handla med HELA latinamerika, HELA Europa, HELA Asien och HELA resten av världen, inklusive alla sina grannar i Karibien. Dessutom får ju Kuba också köpa stora mängder varor från USA, särskilt mat.

Min analys är att Kubas problem är att de inte producerar, de arbetar helt enkelt inte tillräckligt och har ingenting att sälja förutom det de redan säljer. De försörjer ju inte ens sin egen befolkning med mat, trots den bördiga jorden!

Så: Lyssna på FN, häv embargot genast (nej, det är inte en blockad), det är inrikespolitik i USA som drabbar det kubanska folket, ta bort argumentet för diktaturen och sluta larva er!

Castro hyllar svenska framgångar (eller: Fatherland of death, we will win)

Angående Kubas nyliga påpekanden om kungariket Sverige
som riktades till utrikesministern; jag har inte kommenterat
saken tidigare, men det vill jag göra nu. Först kort: "Kuba, till
skillnad från Sverige, förföljer inte invandrare". Nej det stämmer,
på Kuba är det sin egen befolkning man förföljer.

Johan, en annan Kubabloggare, gjorde mig idag uppmärksam
på en intressant sak, nämligen ett tal av Castro från 1975. (Då
ju Sveriges historia med kolonialism och vingingarnas plundringståg
var densamma som idag.) Något säger mig att Kubanska regimens
bild av länder som Kina, USA och Sverige, Sveriges forna imperialism,
USAs "bekämpande av terrorismen" eller Kinas anpassning till de
mänskliga rättigheterna inte bara beror på faktiska kränkningarna
som försiggår eller försiggick. Något säger mig också att Castro
valde att bortse från det Palme sa om att Kuba "tagit viktiga steg
mot målet", och valde att höra "har nått målet och skall aldrig gå
vidare". Läs Castros tal nedan, som jag hämtat från Lanic.

Castro Praises Swedish Achievements
Havana Domestic Service in Spanish 1604 GMT 29 Jun 1975

[Speech by Cuban Prime Minister Fidel Castro at friendship rally
in honor of Swedish Prime Minister Olof Palme at 26 July School
in Santiago de Cuba--live]

...

Det funkade inte att ha hela texten här, det blev fult och konstigt.
Kolla på Lanic direkt istället!

Talet avslutas så här iaf:
With me, the people of Santiago and Cubans say:

Long live the friendship between the peoples of Sweden and
Cuba!
[shouts of "viva"] [applause]
Long live Prime Minister Olof Palme
[shouts of "viva"] [applause]
who has been a firm standard-bearer of that friendship.
Fatherland of death, we will win.
[shouts of "venceremos"] [applause]

Allt ar lugnt

den 8 mars bjod han in 5000 kvinnor till palatset, och som avslutning pa sitt stora feministtal delade han ut – till varje kvinna med karnfamilj – en kupong med rattighet att kopa en riskokare! Sa att hon snabbare kunde koka riset till familjen. Med kokaren foljde ocksa en extra ranson el, sa att riskokaren skulle kunna anvandas.

Oroa er inte ni som vet var jag ar. Det gar ganska bra.

Nagon har kastat oss med huvet fore ut ur sitt hus, kanske av misstanksamhet och kanske av skalen som hon sa, damen; att Maria ar stord. Jag vill dock saga att Maria var sprakror for att jag tyckte att jag redan brakat nog med henne och de andra for att de inte kan spraket.

Hur som helst sa har vi ett tag kvar har, skriv garna och fraga sa skickar jag fler intrikata historier! Om killen som av forklarliga skal inte var hemma nar vi ringde till exempel.

Kuba

El Castro (Bävern) har dragit in snackförsäljarnas tillstånd till privat verksamhet som fanns på Kuba tills nyligen. Matförsäljning ur vardagsrumsfönster kommer troligtvis att upphöra. Kubanerna låtsas arbeta och staten låtsas ge dem betalt. Döende politiska fångar sitter kvar i sina celler, los 5, de fem kubanska fångarna i USA sitter också kvar. Stor reklam görs av Castro för att befria dem, det gör det lättare för Kubanerna att förstå situationen för dem Castro fångat in.