Posts tagged ‘Argentina’

Drömmen om att få besöka Luleå (där flickorna inte går med negrer)

Joselin Eriksson & Ingrid Kurz, "argentinskor med argentinska kläder"

Idag har SvD ett reportage med bland annat en intervju med Leonardo Andersson som jag träffade 2005 i samband med en resa för Sveriges ambassads räkning.

Det var fantastiskt spännande att få komma dit, att träffa människor, argentinare, som skapat sin alldeles egna svenskhet. Många av dem som var alldeles fantastiskt gulliga, generösa och intresserade av mig som svensk och som människa. Och den stora drömmen som troligtvis aldrig kommer att slå in – att få besöka Luleå.

Samtidigt var jag ganska chockad över den rasism som frodades, över att drömmen om Sverige så tydligt inkluderade en idé om att Sverige var landet där flickorna inte ”går med negrer”, som konsulns fru uttryckte det. Jag var också chockad över att hundarna sades lita på mig som blond och över att dansk- och tyskättlingar ansågs mer svenska än svenskättlingar med fel hudfärg. Jag skrev en rapport till UD efter besöket.

Klicka här för att se dokumentet i PDF med bilder.

BILD 1
Oberá
6 juni 2005

Den 6 juni år 2005 besökte Maria Pettersson och Anna Ardin svenskbyn i Oberá i norra Argentina, för att delta i svenskättlingarnas årliga firande av Sveriges nationaldag. Vi besökte Samfundets Chacra och Parque Svea i samhället Villa Svea utanför Oberá, syster Sigrids museum, immigrantmuseet samt svenska konsulatet och dess medarbetare. De gjorde ett längre besök vid skolan Instituto Carlos Linneo, träffade elever från förskola till gymnasium och intervjuade en av de båda lärare som undervisar i svenska. De intervjuade också 6 av de 17 ”svenskar” i Oberá som uppbär bidrag från Sverige.

I den röda jorden, bland främmande växter var vi en del av mormor och morfar Albrechtsens – paradoxalt nog levande – historia.

BILD 2
Tre viktiga män i den Svenska kolonin. Konsul Andersson, Pastor Kurz och kungen. Konfirmanderna på andra sidan rummet. Svenska kyrkans församlingslokal.

BILD 3
Skandinaviska, nordiska eller svenska föreningen, det har varierat. Här är iallafall Maria och el Nene, som han gärna kallas, Sveriges honorärkonsul i Oberá. Leonardo Andersson. Platsen är Parque Svea i samhället Villa Svea som hyste den allra första koloni svenskar som kom hit 1891. I byggnaden
hålls viktiga fester som midsommar och bröllop. ”Alla är välkomna” menar konsuln, det är en park med allemansrätt!

BILD 4
På vägen ut ur parken ser vi dess andra, mindre gästvänliga ansikte. Privat egendom, förbjudet att komma in, står det, när grindarna stängs. ”Alla” är ett väldigt flytande begrepp ibland. Vad det har att göra med fick vi inget svar på. Gräsmattor förstörs lätt av fotbollsspel, är det det skyltarna betyder? Eller endast rätt sorts blod, tack. För att höra ihop behöver vissa stängas ute.

BILD 5
Eskil Holmgren är 92 år och bor långt bort från Oberá, men har kommit till fikat för att fira nationaldagen, tillsammans med sin son, som han sedan ett par år tillbaka bor tillsammans med.
– Det är bra att bo där, säger Eskil på flytande svenska.
– Jag vill fortsätta arbeta och hos sonen min får jag arbeta som jag vill. Ibland klyver jag ved och ibland är jag ute med hackan.
Tidigare bodde han ensam på landet, men sedan han flera gånger haft inbrott och blivit rånad blev situationen ohållbar.
– De försökte slå ihjäl honom, säger sonen och berättar att Eskil blödde näsblod i tre dygn efter händelsen. Idag verkar han dock trivas och må bra, även om han ibland hör lite illa.

Maria bär på bilden den s k Silviadräkten och Eskil har en lite mer modest patriotisk symbol – det band som delades ut till alla besökare på fikat.

BILD 6
Monumentet restes vid 100-årsjubileet av den första svenska immigrationen. Konstverket föreställer den vilda indianen, som personifierar skogen och det otämjda, och svensken, med sitt välkammade vågiga hår, som står för ordningen. Även kvinnor kom från Sverige till Oberá vid förra sekelskiftet. Och antagligen kammar sig även ursprungsbefolkningen, även om detta är den enda representanten vi mötte i Oberá.

BILD 7
På Instituto Carlos Linneo målar barnen i förskolan med fingerfärg! Kreativitet är viktigt för skolans speciella pedagogik. Förutom Jesus är även Argentina och Sverige viktiga i den här kyrkan.

BILD 8
Sigrid och Agda Olsson har släkt från Öland!
Agda arbetar volontärt med att betala ut de varaktiga ekonomiska bistånden. Trots att hon själv aldrig skulle ta emot något sådant bistånd. Hon menar att hon aldrig gjort något för Sverige, utan att det är Argentinas system och
inget annat som skall ansvara för henne. Sigrids son bor i Rinkeby.

BILD 9
Oberás snyggaste tjej. Den nordiska skönhetsdrottningen, med rötter i  Danmark och Paraguay, vid en uppvisning på Sveriges nationaldag.

BILD 10
Den röda jordens gröna guld – mate. Många av de svenskar som lyckades bygga upp ett välstånd i Oberá gjorde det tack vare mate. Det både växer, smakar och betalar bra. Församlingslokalens ena vägg ägnas åt  nyckelpersoner i församlingen genom åren.

BILD 11
Vid en plats med utsikt över djupa, vilda, skogar. Inte helt olika den svenska urskogen. Samma utkiksplats, där även den spegelblanka floden och de bördiga betesmarkerna skymtar fram. Mellan Maria och Anna sitter Noemí Andersson.

BILD 12
Joselin Eriksson och Ingrid Kurz. Kompisar och enligt egen uppgift argentinskor – med argentinska kläder, därmed basta. De presenteras för oss som ”svenskan Ingrid” och ”hennes lilla kompis”. Ingrid har varit modell med folkdräkt på immigrantfesten!

Först nästa dag förstår vi att båda har precis lika mycket, eller lite, ”svenskt blod”.

BILD 13
Sylvia och Karin Linéll i sitt hem utanför Oberá. Karin har tagit på sig rollen att vara svensklärare och de båda vill väldigt gärna någon gång kunna åka Sverige.

– Åh, ja, Luleå, det skulle vi verkligen vilja se.

Men det går inte när man är lite fattig, menar Sylvia. De har en bit mark som de försöker sälja för att kunna åka.

– Men nu vet jag ju inte hur mycket jag behöver gastera för den här sjukdomen.

BILD 14
Maria Leker med Joselin och Ingrid.
Rubina Rundqvist de Fuglistaler har glömt det mesta av den svenska hon pratade som liten, men när hon försöker lite grand så kommer det åter ganska fort. Hon bor bakom dotterns hus som syns i bakgrunden.

BILD 15
Utan Lucia Holmgren skulle kolonin inte ha mycket mat på sina fester och uthyrningar. Lucia är den ständiga köksvolontären och en viktig länk i både Nordiska samfundet och Svenskcirkeln!

BILD 16
Axel Hildebrand Linell och ”hans lilla creolska”, för att citera konsuln.

BILD 17
Stina Ulfsjöös man Axel Sand, i sin fantastiska verkstad. Stina och Axels trädgård är en djungel, med hundra orkideer och vildvuxna apelsinträd.

BILD 18
Vi föds, vi lever och vi dör, brukar min mormor säga.

Anna Ardin
2005-07-05

8 maj 2011 at 7:33 e m 5 kommentarer

Kirchner är död – länge leve Kirchner!

nestor kirchner håller tal

Néstor "K" Kirchner

Den 30 maj 2005 skrev jag den här rapporten  från min post som praktikant på Sveriges ambassad i Buenos Aires. Som ett minne från gamle K som idag gick bort, publicerar jag min rapport här på bloggen. Kirchner blev bara 60 år och skulle troligtvis ställa upp igen till presidentvalet nästa år.

Läs också min gamla bloppost från 2005 om ”peronisterna i mitt hjärta”. Här är iaf rapporten:

Åttiotre procent av befolkningen är nöjd med hur President Kirchner har skött sitt jobb. Argentinsk press menar att det Kirchners politik främst misslyckats med är att lösa problemen med arbetslöshet, fattigdom och ojämn inkomstfördelning. De största förtjänsterna menar de är finanspolitiken, omförhandlingen av statsskulden och ansträngningarna att avskaffa straffriheten för brotten mot mänskliga rättigheter.

Den 25 maj 2005 var det 2 år sedan peronisten Néstor Kirchner, kallad K, tillträdde som president för republiken Argentina. Han har fått kritik för att han inte ger presskonferenser. Vid 2 år fyllda vid makten bjöd han dock in till ett samtal. Detta är en sammanfattning av vad som skrevs i de största dagstidningarna i samband med jubileet och intervjun.

Presidenten själv om situationen

  • Efter Argentinas uppskjutna/inställda betalningar av utlandsskulden (el default) behöver landet arbeta för att återigen bli ansett som seriöst och förutsägbart.
  • Det erbjudande som gavs till de privata långivarna om att byta obligationer (el canje), kommer inte att öppnas för dem som inte accepterade, vi måste stå vid vårt ord.
  • Det behövs ingen ekonomisk teori, receptet är korrekt ärlig administration, budgetöverskott som går till rätt saker, bekämpning av fattigdom och marginalisering och en förståelse för att alla förändringar är gradvisa. Vi behöver även skapa arbetstillfällen, ensiffrig arbetslöshet är vårt mål (nu officiellt 13 %).
  • Det ”förnyade partido justicialista” (peronistpartiet) har som mål att kämpa mot exklusion ur samhället, mot fattigdomen och mot korruption. Vi är medvetna om den politiska och institutionella krisen. Vi har mycket kvar att göra.
  • Argentina måste återindustrialiseras, konkurrenskraft och produktivitet måste stärkas.
  • Vi har tagit viktiga investeringsbeslut för gasindustrin, men vi behöver utvinna gas och olja i lika hög utsträckning som förr. Jag tror att det tar ca 5 år att nå dit.
  • För att lyckas jämna ut inkomsterna, så behövs en skattereform. Inkomstskatten har exempelvis redan höjts.
  • Vi är populära, inte populistiska. Populism är att distribuera det man inte har, eller att prata utan att kunna leverera.

Andra röster om Kirchner

CPC och Recrear (den numer sammanslagna högern, som ännu saknar gemensamt namn): Han bråkar med alla, vi har dåliga internationella relationer och har återigen energibrist. Han tror dessutom inte på maktdelning och han har ingen plan för att lösa landets verkliga problem. Det bästa med hans två år är att vi kommit ur default och fått ordning på finanserna. Han har även återetablerat auktoritet för presidentskapet och lyckats avskaffa provinsernas egenproducerade pengar.

ARI (vänster): Det sämsta är korruptionen inom planläggningsministeriet, nedmonteringen och presidentens styre av kontrollorganen, hans klientelistiska politik, den dåliga inkomstfördelningen och inskränkningarna i yttrandefriheten. Utrikespolitik saknas helt. Det bästa är avtalet med utlandsskulden, självbegränsningen i hur domare utses och ogiltigförklarandet av amnestilagarna mot militärerna.

UCR (lib/center): Kirchner respekterar inte demokratiska värden, hans hegemoniska projekt och politiska opportunism går inte att hejda. Han har inga långsiktiga planer för att lösa de allvarligaste problemen. Han fortsätter med peronismens retoriska bedrägerier. Det som är bra är att han återinfört den presidentiella auktoriteten, att han lyckats förhandla ner utlandsskulden och fått Argentina ur sin default.

Opinionsundersökningar

Majoriteten verkar mena att ”ärlighet”, ”vilja att förändra” och ”kompromisser mellan olika intressen i landet” är de mest framstående positiva egenskaperna hos Kirchners regering. Arbetslösheten och risken att utsättas för brott är fortfarande de största olösta problemen. Befolkningen är även oroad för att utbildnings- och sjukvårdskvalitén håller på att sänkas, och för fattigdomsnivån. Sjuttiofyra procent anser att landet blivit bättre sedan Kirchner fick makten, 68% menar att de personligen fått det bättre med honom som president och hela 83% är nöjda eller mycket nöjda med hans 2 år vid makten. Kongressvalet den 23 oktober 2005 blir en ny måttstock.

De mest återkommande positiva kommentarerna om Kirchners politik

  • Stabiliserat finanserna och politiken
  • Omförhandlat och därmed sänkt utlandsskulden
  • Folkligt stöd och trovärdighet i samhället
  • Avskaffandet av straffrihet för övergrepp mot mänskliga rättigheter begångna under militärdiktaturen

De mest återkommande negativa kommentarerna om Kirchners politik

  • Arbetslösheten
  • Osäkerheten och brottsligheten
  • De bestående och ökande inkomstklyftorna

Kommentar

Néstor Kirchner tillhör, liksom 6 av de övriga 8 presidenterna sedan diktaturens fall 1983, Partido Justicialista (peronisterna). Hans politik kan sägas vara en blandning av nationalism och lojalitet till Perón och hans idéer om social rättvisa, ekonomiskt oberoende och politisk suveränitet. Inkomstfördelningen är dock inte på väg att utjämnas, snarare tvärtom, medan han fått godkänt, åtminstone av inhemsk media, i frågorna om politisk suveränitet och ekonomiskt oberoende. Hur ekonomiskt oberoende det är möjligt för Argentina att vara med sin fortsatt stora utlandsskuld, återstår att se. Presidenten har ett brett folkligt stöd i nuläget, när den internationella ekonomiska konjunkturen är positiv, men bara ett fåtal ekonomiska reformer har de facto genomförts. President Kirchners popularitet och Argentinas ekonomi kanske inte förblir lika stabila när konjunkturen vänder.

Den 25 maj 2005 var det 2 år sedan Néstor Kirchner, kallad K, tillträdde som president för republiken Argentina. Idag är 83 % av befolkningen nöjda med hur han skött sitt jobb, men fortfarande finns mycket kvar att göra i fråga om arbetslöshet och en ojämn inkomstfördelning.

28 oktober 2010 at 12:41 f m

Gratis är dyrt

Ett irriterande problem och hur gratis kan kosta i efterhand. (Eg från den 11/4)

En Argentinsk vän, som jag kände från förr, var väldigt schysst mot mig när jag flyttade dit. Jag hade bett henne att köpa ett kontantkortschip (kostar ca 20-30 kronor att fixa här), men istället fick jag låna en telefon som en annan utlänning lämnat efter sig till henne några månader tidigare, helt for free (den är blockerad till en viss operatör och är inte trippelband, därför blev den kvarlämnad). Schysst, jag hade redan skickat ut numret till familj och vänner, väntade på antagningsbesked och grejer, så jag behöll den.

Jag hade nu upptryckta visitkort, telefonlistor som är upptryckta till ett stort antal personer, residens, konsulat osv., väntade på en massa samtal i samband med MR-rapporten och skulle åka därifrån om lite drygt en månad.

Några dagar innan skickade jag henne en inbjudan till en ”svensk middag” med knäckebröd och Janssons frestelse efter att vi inte träffats eller pratat på länge (flyttade ut från hennes lägenhet när jag insåg att ”dela på lägenheten och alla kostnader” innebar att jag skulle sova i matrummet, innanför ytterdörren och hon ha sovrummet – ”såklart”). Igår fick jag svar – trodde jag – men istället sa hon: ”hej, hur mår du, jag ska ha tillbaka min telefon inom fem dagar”, från hennes vanliga mobil.

Neeej! Gnäll, kanske, men jag var ledsen i flera timmar, särskilt efter hon sagt: ”nej, jag föredrar den du har” när jag erbjöd mig att köpa en ny och fixa ett nytt nummer.

Jag bjöd mer! Sa att jag skulle köpa en preciiis likadan och sedan dessutom ge henne den jag lånat tillbaka om en månad och det gick för sig! Så kan det gå, hennes schyssthet kostade mer än den smakade, och skittelefonen jag fått köpa utan att få behålla kan inte ens skicka sms till Sverige. I augusti, ett par veckor efter händelsen, flyttade hon till USA, där fungerar inte telefonen hon måste ha.

Jag undrar ibland om folk tycker att elaka grejer de gör för en viss vinning är värt det. Det gäller folk som hotar valberedningar för att få in en viss person i nån skitstyrelse nånstans, bara för att de i framtiden själva ska kunna göra sossekarriär, det gäller folk som vill ha en miljon uppdrag för sitt cv utan att göra något, när de hindrar andra som faktiskt vill göra nåt, det gäller nationsfolk som super när de ska jobba, blandar växelkassan med sina egna pengar, skriker åt och förolämpar gratisjobbare och alla andra otrevlingar som jag stött på. Men man kanske måste vara skitstövel för att bli rik och känd.

11 september 2005 at 10:38 f m

Springschasar, portvakter, pigor och hembiträden

Springschasar, portvakter, pigor och hembiträden är fyra yrkesgrupper som i Sverige associeras med Anderssonskans Kalle, fattigdom och förr.

Här anställer man dessa på löpande band. Ibland till och emd under förevändningen att man är snäll, ge någon något så fint som ett jobb. Lösa landets arbetslöshet och så ni vet. Särkilt västerlänningar som kommer hit, som inte nyttjar någon av dessa yrkesgruppers tjänster i hemlandet, drar nytta av situationen och beställer en halvliter glass här eller några timmar uppassning där.

Min fråga är, vad kommer först? Hönan eller ägget (eller förlåt Leo och hans gelikar, det kan förstås vara tuppen PRECIS lika gärna, ingen diskriminering här inte)? Beror underutvecklingen på att det finns en massa okvalificerade jobb eller uppkommer de för att landet är underutvecklat? För att de har med varandra att göra, det tycker jag är självklart.

1 september 2005 at 7:21 e m 11 kommentarer

BAJO LA FRAZADA ROSADA

Inspirada en el libro “under det rosa täcket” de Nina Björk.
(Como no he encontrado este libro en español, pongo aquí unas de las ideas claves)

No hay duda de qué sexo tiene el bebé bajo la frazada rosada o celeste. Cuando vemos el color rosado balbucimos automáticamente femenino y tocamos el bebé con cuidado – ya que es niña es mucho más frágil ¿no? E intensamente ya entonces empezamos el entrenamiento social de la chica a ser una mujer emocionalmente bien entrenada. Todo sin saberlo! Y después sigue. La chica es entrenada física y psíquicamente desde que nace. Debe de tomar responsabilidad, obedecer, tener sentimientos fuertes, recordar los cumpleaños, portarse bien, tener relaciones cercanas, ser dependiente, complacer, no hacer ruido ni molestar – y por lo tanto vivir sus sentimientos por dentro. Ella es entrenada para comunicar a través del diálogo, entender a los demás antes de a sí misma y es llamada a sentir miedo por los conflictos y el poder. Mucho de esto, que es exagerado en la educación de las niñas, falta por completo en la educación de los varones. No es sin razones que un 95% de los crímenes de violencia son cometidos por varones.

Como adulta la chica corre por lo tanto riesgo de ser autoexterminante, padecer de autoestima muy baja, sentir presión por ser siempre hábil, no poder terminar con un marido que la maltrata y automáticamente dar un paso para atrás en las situaciones sociales, laborales y políticas. Para el resto de su vida también va a ser experta en leer los sentimientos de sus prójimos. Muchísimas mujeres – en todo el mundo – se ponen siempre a sí mismas en segundo lugar. Y todo eso por culpa de la educación femenina que empieza ya bajo de la frazada rosada.

Durante toda la existencia hermanos, padres, amigos, profesores, compañeros, novio, el mismo trabajo, el jefe y luego el marido y los hijos son lo más importante. Complacer es el motor de la conducta de la mujer y – interesante! – crea una represión. Ser feminista no complace. Resistir lo que la sociedad, los comercios, el marido, el patriarcato (tal vez está mal escrito, y es porque – curiosamente – no existe en ningún diccionario que tengo) quieren – tampoco complace.

SER MUJER
Lo más importante que tienen que aprender las chicas, hoy en día, no es más ”lo sensible”. Es: Mujer joven. Sos tu cuerpo. La objetificación que empieza ya con las frazadas sigue día y noche, año tras año de todos lados.

Nunca antes las chicas, las muchachas, las señoras y las viejas han estado rodeadas de tantos mensajes de apariencia y comportamiento. El comercialismo se ha agrandado a lo largo y a lo ancho. Y por eso se ha vuelto más complicado y más contradictorio. Una chica hoy no sólo tiene que tener muy buenas notas, comer muy poco pero igual tener tetas grandes, seguir la moda, tener novio a los 13 años, tener una casa divina, tal vez un jardín – bien cuidado, ser una amante sensual y a la vez no tener sexo y ser madre. A lo mejor debería también tener una carrera importante completada, y todo eso preferible antes de los 25 años.

Feminidad tradicional suave, sexy 24 horas por día y a la vez trabajar más duro que cualquier hombre en la caja de un supermercado, llevando toneladas de productos cada día, o toneladas de viejos, enfermos y niños en casas, hospitales y guarderías.

Tras esto hay fuerzas comerciales muy agresivas que ya trabajan con la nena en su carrito. La meta es segmentar a la raza humana (ahora llamada consumidores) en diferentes sexos y edades. Durante los últimos años hemos visto no sólo en revistas como la horrorosa Barbie para las niñas y Viva para las mujeres, sino en casi todas las revistas, todos los canales de televisión, los concursos de belleza , miss esto y miss lo otro, la industria de cirugía plástica, compañías de maquillaje, agencias de publicidad, fabricantes de ropa y de cositas, directores de películas, los que venden conceptos de tele y todas las otras empresas multinacionales que se están aprovechando de que la autoestima de las mujeres esté bajando.

Olvídense también de la variación, variación es – si todavía existe – para hombres. Estamos a tiempos de individualismo y diversidad, y significa, parece, que todas tenemos la libertad de ser iguales. Hay un molde no sólo de cuerpo y pelo sino también de tetas, narices y hasta rodillas.
Imagínense qué rápido fue cambiarles a todas las mujeres con posibilidades económicas en clones! Un ejército de Barbies.

”Ooops y wow” dicen los hombres cuando pasan las niñas que parecen de 20 pero tienen 11.

SER FEMENINA
Cómo es una mujer femenina? Algo que se pone con maquillaje y por lo tanto no algo natural. Una mujer sin crema y pintura no es femenina, tal vez es feminista o lesbiana, por que no quiere ser muy linda. Una mujer con pollera y tacos altos sí es femenina. Para ser muy femenina se necesitan joyas, uñas largas, lápiz de labios, perfume y tal vez una pequeña cartera. Es por eso que los travestis muchas veces son más femeninos que las mujeres. Por que se esfuerzan más en hacer teatro.

Cuando es ”permitido ser mujer”, no se trata ni un segundo de dejarle al cuerpo femenino ser como es, sino cuando una mujer tiene suficiente tiempo y dinero como para mejorar y cuidar cada parte de su cuerpo.

Para parecer femenino el cuerpo de una mujer tiene que ser modificado. O sea, no es femenino sólo porque pertenece a una mujer. Un ejemplo es la depilación. La idea de que las mujeres adultas tienen pelo bajo los brazos no ha llegado a la moda natural. Las diferencias entre los sexos obviamente no son tan fundamentales como para aguantar que las mujeres también tengan pelos en las piernas.

Ser mujer desgraciadamente no sólo se trata de ponerse maquillaje o depilarse, sino también se trata de que la gente no crea que podés o tenés la capacidad de hacer ciertas cosas, o que yo misma me lo crea.

En la discusión de la fijación de una cuota a las mujeres no se puede pensar que estamos viviendo en una sociedad igualitaria o democrática, sino que vivimos en un patriarcado. Por qué enojarse de que las mujeres reciban algunos pocos puestos altos reservados por que son mujeres, cuando los hombres en todos estos años han tenido tantos puestos reservados sólo por ser hombres? Ya no hay injusticia en las leyes, pero esto no significa para nada que hay justicia.

Pero por qué todavía existen las injusticias? Más allá de que siempre son las mujeres las que se quedan embarazadas, las que amamantan, las que tiene la mayor responsabilidad para los niños y la casa, la educación de niños y niñas es la culpable. Por ejemplo reciben los varones más atención en la escuela. Las chicas muchas veces tienen mejores notas, son más hábiles etc., pero no aprenden hacerse escuchar, sino que aprenden que sus opiniones no valen tanto como las de los varones. Los niños reciben material escolar que da una imagen del mundo de los hombres, y aprenden a identificarse con la historia de los hombres – ya que es más importante. En los ejemplos de todas las materias de la escuela se muestra con mucha claridad cómo deben ser una mujer y un hombre. Siempre son las mujeres las que limpian y los hombres que hacen las cosas importantes.

POR QUÉ DEJAMOS QUE SUCEDA ESTO?
Las mujeres se deciden no ser directores, ellas mismas deciden ser sumisas y amas de casas. Muy pocas veces hay alguien que las obligue. Hay un ”contrato patriarcal” que hombres Y mujeres han firmado. Y por eso la subordinación voluntaria no es vista como opresión. Este contrato se contradice, dice: ”feminidad es congénito” y eso es una verdad tan dura como: ”lo primero que una chica tiene que aprender es de ser femenina”

Ylva Elvin-Nowak, científica de psicología:
”La mujer de hoy tiene más posibilidades de tener su feminidad positivamente confirmada si logra presentarla como algo que no sea subordinación. Con mucho gusto una elección propia que corresponde a su ”personalidad”. Independencia combinada con subordinación es más provechoso.”

Y entonces, cómo podemos cambiar algo? En la redacción de la psicoanalítica y lingüista francesa Julia Kristeva “Le temps des femmes” se discute tres niveles del feminismo: uno en cual mujeres quieren ser iguales que los hombres con respecto a la política y a la economía, uno en cuál las mujeres quieren ser diferentes pero que valgan igual las características y los trabajos femeninos y un tercero en dónde las ideas de “hombres” y “mujeres” se descompongan, que para mí es la meta final.

La palabra ”mujer” no podría formar mi vida como la hace hoy si no es nada más que una definición – una persona con vagina y senos. Si se pudiera mostrar que los sexos son culturalmente construidos, las expectativas de como deben ser, o hasta de cómo son, se podría tirar la frazada rosada en la basura.

Que mujeres en Latinoamérica y Europa tengan el derecho de votar es algo natural pensamos. Pero como saben, no siempre ha sido así. Lo que parece imposible hoy, tal vez sea algo natural para la próxima generación, o a la que sigue. Pensar que una persona puede ser nacida en este mundo sin tener su identidad según lo que tiene entrepiernas es la próxima imposibilidad por hacerlo real.

8 augusti 2005 at 12:21 f m

Con este culo, te invito a cagar en casa

Ya no me molestan todos los piropos. Casi me hizo reír un poco el piropo del título. Pero cuando alguien me quería ”comer la regla” entendí que el concurso del mejor ”latin-lover” ha degenerado por completo.

Los hombres (sobre todo lo noté en Paraguay, donde unas horas en las calles de Asunción significaba por lo menos treinta piropos no provocados) a veces son tan horribles! Incluso aquí, en la que muchos llaman la capital cultural de Latinoamérica, la cultura de los machos tiene faltas graves.

Un tipo de represión, mucho menos grave, pero a la vez, mucho más difundido, son los silbidos masculinos de hermosa o preciosa, justo cuando ha pasado alguna mujer.

A muchas de las argentinas parece gustarles que les griten o silben los hombres en las calles. Y la verdad es que lo entiendo perfectamente. Para mí, que les guste es algo como una defensa, para no tener que pensar que vivo en un mundo machista, para poder sobrevivir, y no tener cada mañana destruida por algún hombre en mi camino a la oficina. Sentirse bien siempre parece ser mejor que sentirse mal, no? Es por la misma razón que a muchas mujeres les gusta que su marido no ayude con las tares del hogar, poder “cuidar bien” a su hombre. Es por la misma razón por lo que a muchas mujeres les gusta ser amas de casas y no tener su propio dinero, sino siempre vivir de la buena voluntad de su esposo.

Si yo hubiera nacido en un país dónde los hombres tienen tanto derecho de definirme como persona, según mi apariencia, no creo que me hubiera molestado, por lo menos no tanto. Y así posiblemente hubiera estimulado a los hombres a seguir con su tarea machista.

No creo que los tipos quieran tener contacto conmigo, o siquiera una respuesta. Quieren mostrar su superioridad y ejercer su derecho de calificar mi feminidad. Nadie me está hablando, sino que SIEMPRE lo dicen cuando he pasado, como si estuvieran hablando con sus amigos o consigo mismos. Me siento tan humillada. No soy una persona en sus ojos, soy un objeto.

Los piropos se vuelven insultos, y muchos lo entienden (aunque algunos probablemente creen que se están comportando como caballeros). Mostrarle el dedo a alguien provoca gritos de entusiasmo. Y darse vuelta diciendo “dejame en paz”, valió una vez el mismo piropo repetido, varias veces. Por lo menos éste hombre entendió que era pesado para mí, ya desde el principio.

Es un arma eficaz para que las mujeres estén fuera de circulación, bajen la vista o cambien de vereda cuando vengan hombres. En Paraguay no parecen existir las mujeres. No que yo sepa, o por lo menos hay muy pocas fuera de las casas. En Argentina sí existen las mujeres, también hay muchas en las calles, con un 53 % del salario del hombre y con uñas recién esculpidas.

No sólo me siento humillada por los hombres en las calles, también me siento amenazada. Aunque sea pleno día. El derecho de comentarme es una primera señal de que también pueden pensar que tengan el derecho de hacer otras cosas. Tener una pollera corta es un argumento ante la justicia que puede justificar una violación! Por Dios! Yo debería poder ir completamente desnuda por la calle sin que tuviera jamás el derecho de violarme!

Yo entiendo para qué son los velos. Comprendo hasta las bourkas. En una sociedad machista los velos están protegiendo a las mujeres. Primero saquen el machismo, y después el velo. Introduscan el velo en Paraguay! O déjenme usar uno de estos cuchillos pequeños que usa el puntillero para matar al toro, cuando el matador no pudo.

He pensado escribir un folleto de cómo me siento, sacar fotocopias y entregar a todos estos violadores mentales para que entiendan. Tal vez puedo dar un seminario o escribir un proyecto de ley? La verdad es que no sé qué hacer, por que cada acción es un riesgo.

Quiero que entiendan, que las mujeres no somos importantes porque seamos lindas! Aunque los hombres opinen que somos feas, tenemos el mismo valor. Nuestras vidas, nuestras caras y nuestros cuerpos no existen sólo para que los hombres los usen y miren. La primera y más importante caracteristica de una persona femenina tiene que dejar de ser si es bonita o no.

También quiero que entiendan que no odio los piropos en sí. Si la persona que me los dé quiere tener contacto conmigo, no sólo le interesa mi culo o mis ojos o mi pelo rubio, me quiere, le intereso como persona sí que quiero recibir muchos. Pero no quiero que hombres, desconocidos, me grite cosas de mi regla cuando estoy sola a las 8 de la mañana yendo al trabajo, porque me da miedo y rabia.

4 augusti 2005 at 3:20 e m 10 kommentarer

En agitator till president i Argentina?

Ikväll var jag på konferens med Christina Fernandez de Kirchner. Argeninas first Lady och svar på Hillary Clinon. Min kommentar är att hon är en agitator i bästa Hitler-stil!

Hon skriker och stirrar och gör storvulna gester.

Hon är en stor politiker, men ligger ännu skuggan av sin man, presidenten. Att det skja vara så omöjligt att komma fram om du är kvinna och inte har en släkting som ger dig cred! (De enda kvinnan i regeringen heter också Kirchner, och är presidentens syster.)

Hur som helst sägs Christina vara en är en trolig efterträdare till sin man. Argentina har haft en kvinnlig president tidigare. Hon var en sopa enligt historieskrivningen, satt bara ett år eller så. Isabel Perón, den store Juan Domingo Peróns fru – såklart.

Christina Kirchners värsta motståndare i de interna valen inom peronisterna är Chiche Duhalde. Förre presidentens fru. Är det någon mer än jag som anar ett mönster här?

Kanske är ändå den här vägen en ok väg. Bättre än ingen på ett sätt. Kanske är det för att vi inte tillåter maktöverförngar och maktarv i lika hög utsträckning som vi inte har lika snabb progress i fråga om kvinnorepresentation i bolagsstyrelserna.

2 augusti 2005 at 2:44 f m

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier