Nollvision för oönskade graviditeter (men abort behövs ändå)

händer formar hjärta framför mageHörde just ett väldigt dåligt politiskt förslag om ”nollvision för aborter”. Det kan ju låta toppen om man vill minska antalet aborter (som jag vill). Men det leder helt fel eftersom problemet inte är att människor gillar abort och gör det för skojs skull. Om någon trodde det. Problemet är att det finns oönskade graviditeter.

Att ha en ”nollvision för aborter” innebär att man fokuserar på själva aborten och inte vad som händer innan eller vad som händer efter om kvinnan väljer att inte abortera. Hela ansvaret och hela problemlösningen hamnar på enskilda kvinnor. För att minska aborterna behöver vi minska orsakerna till att aborter behövs, och den allra största orsaken är oönskade graviditeter.

En nollvision för oönskade graviditeter är en mycket smartare politisk vision:

  1. Mer effektiv för att minska aborter
  2. Skadar inte kvinnor
  3. Fler barn blir efterlängtade
  4. Samhället tar ansvaret (inte enskilda kvinnor)

Först måste man då identifiera vad som gör graviditeter oönskade, sedan måste man fixa reformer för att undanröja dessa orsaker. Exempel:

Orsak: Det passar inte att skaffa barn under studietiden eftersom man har så lite pengar, inte får ha barn i studentboendet, inte kan få barnomsorg.
Möjliga lösningar: Extra barnbidrag, tillåta barn i studentboenden, fixa barnomsorg.

Orsak: Medvetet risktagande pga problem att hitta bekymmersfria preventivmedel
Möjlig lösning: Ekonomiska resurser till preventivmedelsforskning, exempelvis p-piller för män

Orsak: Det passar inte att skaffa barn om man inte har ett fast arbete.
Möjliga lösningar: Stärka LAS vid graviditet, politiska reformer som förhindrar att kvinnor/familjer sätts i ekonomisk knipa vid barnafödande

Är vi överens?

Länkar: Jatillivetblogg, om Ms abortnej, Ozena om gravidrisk trots skydd (såg en uppgift om att 2/3 av alla aborter sker efter preventivmedelsfail, nån som har bra källa på det?), lite om KD och Bitte Assarmo. Update: Stefaan skrev om det här redan igår tydligen…

1 juni 2011 at 6:07 e m 3 kommentarer

HBT-rörelsens vänner måste bli mer realpolitiska

Jag är medlem i HBT-socialdemokraterna och broderskapsrörelsen och anser mig vara en del av både HBT-rörelsen och den konfessionella rörelsen.

Jag har två saker att säga om det:

1. Jag råkar oftare ut för agressiva angrepp utifrån förutfattade meningar om vad jag tycker från HBT-rörelsen och våra supporters än från den konfessionella rörelsen.

2. Allt för ofta fokuserar HBT-rörelsens vänner på symboler, istället för på faktisk politik. Jag säger HBT-rörelsens vänner eftersom det ofta handlar om människor som inte kan sägas vara en del av HBT-rörelsen. Det handlar om en grupp som stöttar HBT-frågor när det kommer upp, och tyvärr lite väl ofta mest när man har någon fiende som man kan slå i huvudet med frågan.

Ett tydligt exempel som tyvärr ännu är aktuell är det som Per Gudmunsson i SvD hittade på i december, att ”bögarna hänger löst i broderskap”. Att ordet ”sexuell läggning” inte fanns med i manifestet för muslimska socialdemokrater, trots att det fanns med i (det fyra gånger längre) motsvarande kristna manifestet. Visst var det onödigt att bjuda på den, men debatten stör mig.

Jag var först förtroendevald i att ta fram det ursprungliga kristna manifestet med Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och sedan den tjänsteman som arbetade med det muslimska manifestet. Och det som stör mig i debatten är tre saker:

A. Att troende HBT-personer inte känner sig välkomna till broderskap helt i onödan (och att de ibland t.o.m. känner sig mer nära SvDs ledarsida, vilket hån). Bögar och flator och bin och transpersoner är varmt välkomna, oavsett religion till broderskap. Det är självklart.

B. Att alla debattörer fullständigt struntar i att vi i det muslimska manifestet lagt till en mening om normkritik som INTE finns i det kristna manifestet:

Vi vill se ett öppet samhällsklimat där man inte ser det annorlunda som ett hot utan tar olika livsstilar och normer på allvar och ser möjligheterna

C. Att man struntar i att det de facto är så att vi troende socialdemokrater drivit och fått igenom flera av de viktigaste reformerna för HBT-personers rättigheter. Inte minst att kyrkan nu viger homosexuella.

Så, det som jag hade tänkt skulle bli ett litet kort meddelande om att HBT-rörelsens vänner måste sluta att bara titta på vad folk säger, eller plocka ut enskilda ord, och istället fokusera på vilken faktisk politik som drivs. Kolla var HBT-personer exkluderas i praktiken, var är dörrarna stängda och vilka politiska reformer kan ändra på det? Snarare än att bara kräva att vissa ord ska uttalas.

Alexandra Einerstam uttrycker det fint i en intervju om Juholt på senaste s-kongressen (även om jag tror att det snarare är HBT-rörelsens vänner än HBT-människor själva som letar buzz-ord):

En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla.

30 maj 2011 at 3:10 e m

Om staten kan beordra mig att donera min livmoder – varför inte min njure?

Sitter i en stad i djungeln i Latinamerika.

Pratade nyss med en snubbe från landets liberala socialistiska parti.

– Tror ni på påven i Sverige? Frågade han.
– De flesta är protestanter i Sverige, och många svenskar protesterar faktiskt aktivt mot påven, han inte är så populär. Svarade jag.

– Men gamle påven väl? Sa han.
– Nej, faktiskt särskilt inte gamle påven. Sa jag.

– Varför?
– Ja, det handlar nog mest om sexuell och reproduktiv hälsa, vi vill ha sexualrådgivning och kondomer som ett sätt att minska aborterna istället för att förbjuda abort, och det håller inte påven med om, många upfattar honom tvärtom, att han vill öka de oönskade graviditeterna genom att man inte ska få prata och undervisa om det, eller skydda sig.

– Vi försöker införa striktare abortförbud här.
– Jaha, det var ju dumt.

– (tystnad)…är det som karnevalen i Rio hela tiden i Sverige?
– Vad menar du?
– Jo, karneval, det är som en sexfestival, alla är galna och springer runt och stjäl pussar, även om tjejerna inte alltid vill
– Nej, svenskar är kända för att vara ganska strikta och byråkratiska, det är bra tycker jag.

Det finns så mycket att säga om den här konversationen att jag inte vet var jag ska börja. Att liberala socialister vill förbjuda abort istället för att jobba på sätt som funkar i praktiken, att sexualupplysning och kondomer skulle hänga ihop med dekadens i allmänhet att män tar sig rätten att offentligt tvångshångla upp kvinnor, att förbud är ett effektivt sätt att minska antalet aborter, att det jämt är en massa män som tycker att de har legitim rätt att med statliga sanktioner tvinga kvinnor att upplåta en del åt sin kropp (inte åt en person, för en samling celler som saknar hjärna kan ju knappast ses som en människa även om det skulle kunna utvecklas till en människa) är några av spåren jag han fundera på medan min mun började jobba med att hitta nya samtalsämnen.

Men framförallt sitter jag och funderar på om jag verkligen ska ta abortdebatten jag är bjuden till i Almedalen, för tänk om vi hamnar här?  Abortförbudsmoralisterna har varit aktiva de senaste månaderna, vikten att debattera saken har lyfts även från finrummen, och det har kommit flera svar, som det här. Men ni kan säkert hitta själva om ni googlar.

Tycker ni att vi borde prata om det här?Jag är högst tveksam, ändå gör jag det.

Vi kanske bara ska låta den kristna högern fortsätta skrika ut i luften så kan vi fortsätta jobba för att stärka förutsättningarna för att undvika aborter (snarare än det tortyrklassade abortförbudet man har som lösning här i patriarkatets mecka). Känns det inte bara ganska tjatigt när förbudsgänget bara upprepar ”rätt till liv” och en massa skuldbeläggandekring mord och barns rättigheter (som om nån var emot) istället för att försöka föra en debatt som fokuserar på det de flesta har gemensamt: hur minskar vi antalet aborter?

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ett slags intellektuell eller moralisk härdsmälta – när samhället och familjen återigen får rätten att beordra vissa människor (fertila kvinnor) vad de ska göra med sina kroppar.

På flyget hit såg jag filmen Never let me go. Det var nog en av de värsta filmerna jag sett, jag var helt chockad efteråt och fick inte ner luften ordentligt i lungorna. Filmen (se trailern ovan) handlar om att samhället beslutat att hålla sig med organdonatorer. Människor som föds upp för att donera sina vitala organ, och som i 30-årsåldern, ofta vid sin tredje eller fjärde donation är förbrukade. En film om var den moraliska gränsen för vad samhället har rätt att kräva av enskilda medborgare att de ska ge upp.

Det är min fasta moraliska ståndpunkt och personliga krav, att en sån viktig moralisk gräns går vid rätten att avbryta en oönskad graviditet, så länge fostret är en del av min kropp.

30 maj 2011 at 4:55 f m 7 kommentarer

Vi är också humanister (med både hjärta och hjärna)

Désirée Liljevall

Désirée Liljevall, riksdagsledamot (S) och humanist med både hjärta och hjärna

Désirée Liljevall och Ellis Wohlner kritiserar Hjärta i senaste numret av AiP, Stocken och på Humanistbloggen. Det är glädjande att vi får uppmärksamhet så högt upp i både S och Humanisterna och vi vill gärna svara på deras frågor.

Skribenterna frågar om vi tror att människor som ”har livsåskådning utan magiska eller övernaturliga inslag saknar hjärta”. Vårt svar på frågan är självklart nej. Människors förmåga till medkänsla och solidaritet är precis lika stor oavsett om man bekänner sig till någon religion eller inte.

Bakgrunden till föreningen är att vi tre träffats i olika politiska sammanhang, och gång på gång sett att vi fokuserat på samma frågor. Frågor som internationell solidaritet, motstånd mot rasism och islamofobi och just behovet av mer hjärta i politiken, även inom Socialdemokraterna. Vi har alla hittat en plats att driva dessa frågor inom den kristna Broderskapsrörelsen. Vi kände ett behov att organisera oss men samtidigt tydligt visa att olika trosuppfattningar för oss lett till samma politiska slutsatser, för att på så sätt välkomna fler. Att kalla oss för ”Ardins föreningsprojekt” som skribenterna gör är missvisande. Vi har idag 65 personer på vår e-postlista.

Liljeval och Wohlner skriver vidare att de har ”både hjärta och hjärna”. Det tycker vi att vi också har. För oss finns ingen motsättning mellan våra olika trosuppfattningar och vår gemensamma övertygelse om vikten av saker som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Egenintresse och ekonomisk vinning har blivit för starka drivkrafter i politiken, vi vill se mer hjärta, och vi vill stödja alla krafter – oavsett tro – som håller med oss i detta.

Vi ställer inga krav på vad våra medlemmar ska ha för relation till Gud, hur eller på vad de ska tro. Men man behöver ställa upp på våra värderingar. Man behöver också ställa upp på respekten för religion. Troende människor har en likvärdig förmåga till politisk analys och samma värde som både människor och socialdemokrater. Alla har rätt att bli respekterade och lyssnade på, med sin tro eller tvivel – inte trots den. Det är ett sådant sekulärt samhälle vi vill bidra till att utveckla och leva i. Varmt välkomna till vårt nästa möte!

Anna Ardin
Ordförande, Hjärta
Metodist och socialdemokrat

Omar Mustafa
Vice ordförande, Hjärta
Muslim och socialdemokrat

Lovisa Arvidsson
Sekreterare, Hjärta
Buddiststuderande och socialdemokrat

Läs på Kristen Vänster, Tro & politik samt på Lars och Ulfs bloggar om broderskaps förbundsstyrelses förslag att byta namn på hela rörelsen till Socialdemokrater för tro och soldaritet.

Denna bloggpost är även publicerad på Hjärtas hemsida.

20 maj 2011 at 1:21 e m 1 kommentar

Man existerar bara om man finns på nätet

skärmdump av hjärtats blogg

Jag har tidigare skrivit om att vi startat Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm. Och nu vill jag tipsa om att vi tagit föreningen ett stort steg framåt eftersom vi startat en hemsida!

Ni kan också gärna följa oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

19 maj 2011 at 12:50 f m 7 kommentarer

Drömmen om att få besöka Luleå (där flickorna inte går med negrer)

Joselin Eriksson & Ingrid Kurz, "argentinskor med argentinska kläder"

Idag har SvD ett reportage med bland annat en intervju med Leonardo Andersson som jag träffade 2005 i samband med en resa för Sveriges ambassads räkning.

Det var fantastiskt spännande att få komma dit, att träffa människor, argentinare, som skapat sin alldeles egna svenskhet. Många av dem som var alldeles fantastiskt gulliga, generösa och intresserade av mig som svensk och som människa. Och den stora drömmen som troligtvis aldrig kommer att slå in – att få besöka Luleå.

Samtidigt var jag ganska chockad över den rasism som frodades, över att drömmen om Sverige så tydligt inkluderade en idé om att Sverige var landet där flickorna inte ”går med negrer”, som konsulns fru uttryckte det. Jag var också chockad över att hundarna sades lita på mig som blond och över att dansk- och tyskättlingar ansågs mer svenska än svenskättlingar med fel hudfärg. Jag skrev en rapport till UD efter besöket.

Klicka här för att se dokumentet i PDF med bilder.

BILD 1
Oberá
6 juni 2005

Den 6 juni år 2005 besökte Maria Pettersson och Anna Ardin svenskbyn i Oberá i norra Argentina, för att delta i svenskättlingarnas årliga firande av Sveriges nationaldag. Vi besökte Samfundets Chacra och Parque Svea i samhället Villa Svea utanför Oberá, syster Sigrids museum, immigrantmuseet samt svenska konsulatet och dess medarbetare. De gjorde ett längre besök vid skolan Instituto Carlos Linneo, träffade elever från förskola till gymnasium och intervjuade en av de båda lärare som undervisar i svenska. De intervjuade också 6 av de 17 ”svenskar” i Oberá som uppbär bidrag från Sverige.

I den röda jorden, bland främmande växter var vi en del av mormor och morfar Albrechtsens – paradoxalt nog levande – historia.

BILD 2
Tre viktiga män i den Svenska kolonin. Konsul Andersson, Pastor Kurz och kungen. Konfirmanderna på andra sidan rummet. Svenska kyrkans församlingslokal.

BILD 3
Skandinaviska, nordiska eller svenska föreningen, det har varierat. Här är iallafall Maria och el Nene, som han gärna kallas, Sveriges honorärkonsul i Oberá. Leonardo Andersson. Platsen är Parque Svea i samhället Villa Svea som hyste den allra första koloni svenskar som kom hit 1891. I byggnaden
hålls viktiga fester som midsommar och bröllop. ”Alla är välkomna” menar konsuln, det är en park med allemansrätt!

BILD 4
På vägen ut ur parken ser vi dess andra, mindre gästvänliga ansikte. Privat egendom, förbjudet att komma in, står det, när grindarna stängs. ”Alla” är ett väldigt flytande begrepp ibland. Vad det har att göra med fick vi inget svar på. Gräsmattor förstörs lätt av fotbollsspel, är det det skyltarna betyder? Eller endast rätt sorts blod, tack. För att höra ihop behöver vissa stängas ute.

BILD 5
Eskil Holmgren är 92 år och bor långt bort från Oberá, men har kommit till fikat för att fira nationaldagen, tillsammans med sin son, som han sedan ett par år tillbaka bor tillsammans med.
– Det är bra att bo där, säger Eskil på flytande svenska.
– Jag vill fortsätta arbeta och hos sonen min får jag arbeta som jag vill. Ibland klyver jag ved och ibland är jag ute med hackan.
Tidigare bodde han ensam på landet, men sedan han flera gånger haft inbrott och blivit rånad blev situationen ohållbar.
– De försökte slå ihjäl honom, säger sonen och berättar att Eskil blödde näsblod i tre dygn efter händelsen. Idag verkar han dock trivas och må bra, även om han ibland hör lite illa.

Maria bär på bilden den s k Silviadräkten och Eskil har en lite mer modest patriotisk symbol – det band som delades ut till alla besökare på fikat.

BILD 6
Monumentet restes vid 100-årsjubileet av den första svenska immigrationen. Konstverket föreställer den vilda indianen, som personifierar skogen och det otämjda, och svensken, med sitt välkammade vågiga hår, som står för ordningen. Även kvinnor kom från Sverige till Oberá vid förra sekelskiftet. Och antagligen kammar sig även ursprungsbefolkningen, även om detta är den enda representanten vi mötte i Oberá.

BILD 7
På Instituto Carlos Linneo målar barnen i förskolan med fingerfärg! Kreativitet är viktigt för skolans speciella pedagogik. Förutom Jesus är även Argentina och Sverige viktiga i den här kyrkan.

BILD 8
Sigrid och Agda Olsson har släkt från Öland!
Agda arbetar volontärt med att betala ut de varaktiga ekonomiska bistånden. Trots att hon själv aldrig skulle ta emot något sådant bistånd. Hon menar att hon aldrig gjort något för Sverige, utan att det är Argentinas system och
inget annat som skall ansvara för henne. Sigrids son bor i Rinkeby.

BILD 9
Oberás snyggaste tjej. Den nordiska skönhetsdrottningen, med rötter i  Danmark och Paraguay, vid en uppvisning på Sveriges nationaldag.

BILD 10
Den röda jordens gröna guld – mate. Många av de svenskar som lyckades bygga upp ett välstånd i Oberá gjorde det tack vare mate. Det både växer, smakar och betalar bra. Församlingslokalens ena vägg ägnas åt  nyckelpersoner i församlingen genom åren.

BILD 11
Vid en plats med utsikt över djupa, vilda, skogar. Inte helt olika den svenska urskogen. Samma utkiksplats, där även den spegelblanka floden och de bördiga betesmarkerna skymtar fram. Mellan Maria och Anna sitter Noemí Andersson.

BILD 12
Joselin Eriksson och Ingrid Kurz. Kompisar och enligt egen uppgift argentinskor – med argentinska kläder, därmed basta. De presenteras för oss som ”svenskan Ingrid” och ”hennes lilla kompis”. Ingrid har varit modell med folkdräkt på immigrantfesten!

Först nästa dag förstår vi att båda har precis lika mycket, eller lite, ”svenskt blod”.

BILD 13
Sylvia och Karin Linéll i sitt hem utanför Oberá. Karin har tagit på sig rollen att vara svensklärare och de båda vill väldigt gärna någon gång kunna åka Sverige.

– Åh, ja, Luleå, det skulle vi verkligen vilja se.

Men det går inte när man är lite fattig, menar Sylvia. De har en bit mark som de försöker sälja för att kunna åka.

– Men nu vet jag ju inte hur mycket jag behöver gastera för den här sjukdomen.

BILD 14
Maria Leker med Joselin och Ingrid.
Rubina Rundqvist de Fuglistaler har glömt det mesta av den svenska hon pratade som liten, men när hon försöker lite grand så kommer det åter ganska fort. Hon bor bakom dotterns hus som syns i bakgrunden.

BILD 15
Utan Lucia Holmgren skulle kolonin inte ha mycket mat på sina fester och uthyrningar. Lucia är den ständiga köksvolontären och en viktig länk i både Nordiska samfundet och Svenskcirkeln!

BILD 16
Axel Hildebrand Linell och ”hans lilla creolska”, för att citera konsuln.

BILD 17
Stina Ulfsjöös man Axel Sand, i sin fantastiska verkstad. Stina och Axels trädgård är en djungel, med hundra orkideer och vildvuxna apelsinträd.

BILD 18
Vi föds, vi lever och vi dör, brukar min mormor säga.

Anna Ardin
2005-07-05

8 maj 2011 at 7:33 e m 5 kommentarer

Att kräva jämlikhet gör dig till ett öppet mål för kritik

bangaler på läktaren och en massa bajenfansFörsta maj i opposition, första maj i solidaritet med nyvakna demokratirörelser i Mellanöstern, första maj med nedmontering av sjukförsäkringen och hela välfärdssamhället. Kort sagt, första maj med större anledningar att demonstrera än på många år, ändå kändes det en aning urvattnat.

För ett par veckor sedan stötte jag däremot på ett långt ifrån urvattnat demonstrationståg. Jag skulle ta en promenad på Södermalm i Stockholm. Plötsligt hörde jag ett märkligt brus, som från ett jättelikt torgmöte eller en uppretad folkmassa. Tanken gick till Tahrirtorget och de tusentals demokratiaktivisterna, så jag sökte mig mot ljudet. Tiotusen människor tågade längs Götgatan i riktning från moskén vid Medborgarplatsen. De flesta män i 20 till 40-årsåldern, klädda i islams gröna färger.

Men något stämde inte, en man hoppade upp och bröt av en vägskylt och bar med sig med ett triumferande vrål utan polisingripande eller reaktion från motdemonstranter. Slagord som ”bärs olé ­ socialgrupp tre” haglade. Bengaliska eldar lyste upp och ett närmast extatiskt mässande av ett enda ord låg som en fond för alla andra utrop: ”Hammarby”. Det var dags för hemmapremiär för fotbollslaget Hammarby på Söderstadion.

Frågan jag ställde mig var: vad gör vi för fel på första maj? Var är denna lyriska hängivenhet i vänsterrörelsen? Engagemanget, massorna, det tydliga budskapet? Ska vi också uppmuntra till att förtära starköl? Ska vi ha enklare ramsor? Ska vi bli bättre på att bygga identitet och starta en S-souvenirshop?

Nej, svaret jag hittade var lika enkelt som deprimerande. Att kräva rättvisa kostar på mer, och är helt enkelt inte lika attraktivt som att kräva matchseger. Fotbollsfansen kräver inga reformer för socialgrupp tre, bara bärs olé. För även om fotboll ibland kallas religion, så är det en okontroversiell religion, som blickar inåt och inte kräver samhällsförändringar.

Islam däremot anser jag vara en religion som förklarar att vi måste betala skatt och bygga ett starkt samhälle för att kunna utföra Guds vilja. Vad hade då hänt om det verkligen varit islam som manifesterats i tåget från Medborgarplatsen? Jag tror att den trasiga vägskylten hade blivit en löpsedel, nedskräpningen en förstasida och mansdominansen ett debattämne i veckor. Allt jag såg om Hammarbydemonstrationen var en intervju med Gunnar, 62, som gick i tåget med barnbarnen.

Första majfirandet urvattnas, entusiasmen för fotboll tycks ibland större än för vänstern och den svenska islamiska folkrörelsen är hårdare granskad och kritiserad än supporterkulturen. Det kan tyckas vara tre orelaterade spaningar, men jag tror att de hänger ihop.

Att kräva rättvisa gör nämligen att vi blir ett öppet mål för kritik och granskning in i minsta detalj. Aldrig får jag så många hot, påhopp och arga kommentarer på min blogg som när jag skriver om jämlikhet, antirasism eller feminism. Men jag fortsätter. Vi måste fortsätta stå upp för jämlikhet, i politiken, på första maj, i moskén och på Söderstadion, för politik är en livsnödvändighet.

Ledare publicerad i Tro & politik

2 maj 2011 at 4:29 e m 7 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier