Är jag ond för att jag väljer mina inre strider?

Jag skäms när jag beställer mjölk- och äggprodukter när det finns veganer med kring bordet, eller när vi på vår kurs inom Ung Kristen Vänster efter ett seminarium med Annika Spalde om att leva etiskt serverade poatatis&purjolökssoppa med grädde. Men det är ju så jävla svårt att ta striderna hela tiden, inte minst inom sig själv. Eller faktiskt allra mest inom sig själv!

Jag lyssnar och lyssnar, jag förstår, jag skäms, jag tar strider med andra, mot orättvisor, undanhållande av information och borttappade motioner, övergrepp och köttindustri och det kostar som fan, men jag kan ändå inte låta bli omeletten, min skinnjacka och en och annan soda-streamad läsk. För att inte tala om alla flygtimmar jag har. Damn me liksom, vad ska man göra?

9 februari 2011 at 6:40 e m 10 kommentarer

Ett annat sätt att driva politik

Urban Sailors logotypJag och min vän Petra drev för några år sedan queerklubben Feber som ett sätt att driva politik genom ett näringslivsinitiativ. Projektet överlämnades som idé med en lyckad testsäsong på meritlistan till lokala affärsmän och queers att ta och utveckla vidare.

Nu har vi startat nästa projekt i samma anda, projektet Urban Sailor! Genom att ideellt arbeta för att koppla ihop bland annat organisationer och olika näringslivsaktörer, och parallellt verka för opinionsbildning och politiska förändringar vill vi bidra till att det ska gå att resa billigt och miljövänligt med båt, inte minst över atlanten.

Läs gärna mer på vår hemsida www.urbansailor.org.

16 januari 2011 at 6:23 e m 5 kommentarer

Bra Sverigedemokraterna!

Sverigedemokraterna har krävt att man i riksdagen ska ha en debatt om ”våldsbejakande islamistisk extremism”. Talmannen har beslutat att detta ska ske i januari, men har ändrat rubriken till ”våldsbejakande extremism”. Vilket ju är mycket mer relevant, med credden för att detta kommer till stånd tycker jag ändå att man bör ge till SD som tog upp frågan.

SD är en väldigt viktig aktör för att förklara en mycket stor del av de nästan 1800 terrordåd som skett i Europa under den senast uppmätta tidsperioden (2006-2009). Sverigedemokraterna är ju de i svensk politik som ideologiskt och organisatoriskt står närmast den grupp som står för nästan alla terrordåd. Vissa av de våldsamma extremistgrupperna är till och med vänner och allierade till Sverigedemokraterna, de nationalistiska och högerextrema har nämligen stått för över 90% av terrordåden.

Terrordåd i Europa 2006-2009
Högerextrema/nationalistiska 1596 st (90,2%)
Vänsterextrema 106 st (6%)
Islamistiska 6 st (0,3%)
Övriga 62 (3,5%)
Källa: Europol

Sverigedemokraternas mål med att rikta in sig på islamistisk extremism är förstås ett sätt att peka ut muslimer som de som står för den våldbejakande extremismen, och det är alltså inte sant. Självklart är de sex islamistiska terrordåden lika sjuka och fruktansvärda var för sig som vart och ett av de nationalistiska, vänsterextrema eller andra, men jag hoppas att det seminarium som SD tagit initiativ till inte som vanligt fastnar vid 0,3% av fallen. Vi behöver lyfta debatten för att stoppa våldet.

Ansvaret ligger nu tungt på SD att faktiskt ta den våldsbejakande extremismen på allvar för att vi ska kunna komma åt den. Om SD inte vill peka ut sin egen nationalistiska ideologi ”att älska sitt land mer än mänskliga rättigheter” som orsaken till våld och terror har jag full förståelse för detta, men att peka ut någon annan grupp av människor, någon religion eller ideologi är ohederligt. Nationalismen är en mycket viktig förklaringsmodell för våld och terror, islamism är inte en särskilt bra förklaringsmodell.

Så, bra Sverigedemokraterna, att ni vågar ta upp detta trots att det så lätt kunde vändas till att hota er ideologi, hoppas nu att ni i riksdagsdebatten vågar utmana även era fördomar och hjälpa oss att gå till botten med alla former av våldsbejakande extremism.

UPPDATERING: Läs mer här.

10 januari 2011 at 3:45 e m 49 kommentarer

HBT-frågor och islamofobi kombineras för att motverka jämlikhet

Rödgrön pride. Foto: Marta Axner

Jag bär de rödgrönas banderoll under Prideparaden 2010. Jag är broderskapare. (PS till höger om mig står en muslim)

Jag fick en fråga om vad jag i mitt inlägg om broderskap och homofobin menar med att

”visst prioriterer många muslimer i broderskap att driva frågor om social rättvisa framförnormkritik och identitetspolitik – men är inte det bara väldigt bra? Är det inte till och med dags för hela arbetarrörelsen att göra just detta?”

Och det tycker jag är en väldigt intressant sak att utveckla.

Jag menar att många av de muslimer jag träffat (inte minst under valrörelsen när jag jobbade i bland annat Järva och Botkyrka) röstade på socialdemokraterna för att de ser att det finns strukturer som beror inte primärt på normavvikelse utan på ojämn resursfördelning (där de mest resursstarka förstås sätter normerna). Den liberala rättigehetsstanken går ut på att stoppa aktivt förtryck, och det är väldigt viktigt, men det strukturella förtrycket glöms bort eller prioriteras ner.

När man försöker arbeta intersektionellt och antar det normkritiska/identitetspolitiska perspektivet så blir det lätt så att frågor som handlar om till exempel hur utbildningsbakgrund, hudfärg eller kön prioriteras ner eftersom perspektivet är skapat utifrån HB(T)-rörelsens problemformulering. En parallell är det som vi sett inom gayrörelsen historiskt, att det är lätt hänt att homosexuella mäns problem prioriteras framför sådant som drabbar andra HBT-personer. Det är svårt intill omöjlighetens gräns att jobba intersektionellt, och ingen människa kan prioritera alla förtrycksgrunder lika högt i sitt personliga engagemang – därför måste vi som vill nå jämlikhet vara tacksamma när andra människor driver de frågor vi själva inte brinner för (lika mycket).

Som ett exempel till alla som blir upprörda nu, och säger att en socialdemokrat har en skyldighet att gå i Pride-tåg vill jag säga att när jag i ”normkritiska” sammanhang tar upp diskriminering på grund av religion så är det inte bara så att man inte brukar delta i demonstrationer, utan de är dessutom ganska vanligt att man får höra att religiösa människor bör acceptera att bli diskriminerade (sic)! Kanske med argument som att på grund av vad de tycker och ”utsätter andra människor för” (de försvarar pedofiler, de är korkade, homofoba, kvinnoförtryckande etc), att de kan välja att sluta tro eller hålla en låg profil.

Så jag tycker att det är bra att det kommer in fler muslimer, som faktiskt ofta har ett starkare engagemang och rimligare förhållningssätt i frågor om framförallt ras, religion och klass, i socialdemokraterna för att vi ännu tydligare ska lyckas nå ett intersektionellt hållningssätt gentemot förtryckande strukturer i samhället, socialdemokraterna har tappat väldigt mycket av den jämlikhetssträvan för alla människor vi haft.

Normkritik är som sagt bra, och diskrimineringsombudsmän och arbete för att folk ska kunna leva och klä sig som de vill, men är bara en del av lösningen som jag ser det.

För även om sexuell läggning helt skulle tappa sin betydelse och vi skulle nå fullständig jämlikhet på grund av detta, så skulle vi ha väldigt mycket ojämlikhet kvar, och för att rätta till detta behövs det perspektiv som många av våra nya muslimska medlemmar i socialdemokraterna kommer med.

Om man inte är vänster, som många bögar som yttrat sig i debatten trots allt inte är, så håller man säkert inte med mig, men det finns inget homofobt i att inte prioritera HB-frågor framför till exempel religion, ras, klass, kön eller ett mer intersektionellt perspektiv, precis som att det inte finns något rasistiskt i att gayrörelsen inte driver ras i varje mening.

Självklart ska gayrörelsen prioritera HB-frågor, och till viss del har gayrörelsen även omfamnat frågor om kön (inklusive T-frågor), vilket är toppen, men det finns ännu fler perspektiv som är kraftigt i bakvattnet i rättighetsdebatten i Sverige idag.

Bland unga välutbildade storstadsbor, medie- och debatteliten finns det en mycket starkare åsiktsöverensstämmelse om HBT-rättigheter än om rättigheter som handlar om religion och klass.

Rättigheter får aldrig stå emot varandra, ingen får någonsin använda religion för att förtrycka kvinnor eller homosexuella, och inte heller ska högern tillåtas använda HBT-frågorna för att motverka en jämlik resursfördelning.

3 januari 2011 at 2:14 e m 67 kommentarer

Att skylla Broderskap (& muslimer) för homofobi bygger på fördomar inte fakta

Idag är jag sur över en tönt– och idiotdiskussion om att broderskaps muslimer inte nämner sexuell läggning (och därmed är uttalade homofober eller?!) i sitt manifest, och där broderskaps ordförande Peter Weiderud svarat (på sitt sätt).

Hur som helst så är jag sur över debatten. Förutom att de broderskapskritiska debattörerna jämför en idépolitisk plattform på fyra sidor med ett valmaterial på en sida, så finns det flera ideologiska snubblingar i resonemangen. Särskilt sur blir jag när rasister som dessutom själva är hobofober använder det saknade ordet för att angripa både S och islam i en härlig kombo. Grattis.

Ordförande för de muslimska socialdemokraterna Abdulkader Habib betonar ofta att det inte går att särskilja en rätt från en annan, exempelvis genom att rätten att klä sig som man vill är lika viktig för minoriteter oavsett om det är religion eller könsidentitet som ligger till grund för brytandet av normerna, och att vi som socialdemokrater hårt måste stå emot alla försök att ställa rättigheter mot varandra. Här måste vi lyssna på honom!

Som socialdemokrat, Broderskapare, projektledare för Islam & Politik, handläggare för muslimnätverket när de tog fram sitt manifest och mångårigt aktiv i HBT-frågorna (se bl.a. Klubb Feber) skulle jag vilja säga att Broderskapare är mindre homofobiska än ganska många socialdemokrater, för att inte tala om politiskt aktiva i allmänhet i Sverige, för att INTE TALA om människor i världen. Så att komma dragande med att man ska gå ur Broderskap för att ett ord som man själv lärde sig för ungefär arton månader sedan plötsligt, när det gäller muslimer, inte ingår i varje dokument är bara dumt och hycklande.

Och dessutom djupt orättvist. Broderskap har varit synnerligen aktiva när det gäller homosexuellas rättigheter till exempelvis äktenskap på samma villkor som heterosexuella och har under flera år haft detta som en viktig paradfråga mot den religiösa högern. Det finns inga ”dubbla budskap”, eftersom Broderskap inte har någon som helst officiell linje, varesig kristen eller muslim, som ger något annat budskap än att vi fullt ut stödjer HBT-personers lika rättigheter i samhället på alla plan.

På ledarplats i tidningen Islam & Politik, som också användes i valrörelsen, tar nätverket för muslimska socialdemokrater upp frågan om lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning explicit. Så om ni går ur Broderskap av den här anledningen så kommer i alla fall jag att räkna in er till skaran av fördomsfulla islamofober. (Här kan ni lyssna också för att verkligen försäkra er om att de är lika rättrogra HBT-aktivister som ni själva tydligen blivit.)

Det fanns inte heller något aktivt motstånd mot att ha med orden sexuell läggning i manifestet, för dessa ord fanns aldrig med i förslagen. Från början fanns ett blankt papper, och där skrev man upp de viktigaste frågorna att ha med, formuleringar lånades från manifestet för kristen vänster, men som ni kan se om ni läser är det mesta egna formuleringar. Manifestet för muslimska socialdemokrater togs fram under några veckor av en arbetsgrupp på fyra personer och fastslogs av knappt tjugo aktiva i nätverket som läste dokumentet via e-post, skrev under på det som stod, och – får man anta – utan att aktivt jämföra med manifestet för kristen vänster eller andra dokument som formuleringar lånats från för att ta ställning till allt som inte stod. (För övrigt behandlades det kristna manifestet minst en gång i de flesta av våra 22 distrikt under två år och flera remissomgånger och slutligen på vår kongress med 200 delegater).

Dessutom så tycker jag personligen att det är djupt tragiskt hur så många missbrukar HBT-frågorna för att dölja de allt mer brännande och helt avgörande samhällsfrågorna som handlar om ras/religion och i synnerhet klass. Det är en delvis konservativ och delvis liberal synvilla som mängder av goda socialdemokrater går på, att de individuella rättighetsfrågorna kan (och bör?) ersätta jämlikhet. Visst finns det mängder av homofoba muslimer (och kristna), det är inte tu tal om saken, men ingen som jag träffat inom broderskap. Och visst prioriterer många muslimer i broderskap att driva frågor om social rättvisa framför normkritik och identitetspolitik – men är inte det bara väldigt bra? Är det inte till och med dags för hela arbetarrörelsen att göra just detta?

Varför är man mer upprörd när muslimer inte prioriterar HBT-frågor än när socialdemokrater inte prioriterar frågor om att minska klyftorna?

Rosemarie och Leine är kamrater som tagit upp diskussionstråden. SvD startade som en del av sin anti-s-kampanj och QX hakade på. Och Lukas är mycket läsvärd.

UPPDATERING: På pride för några år sedan arrangerade broderskap ett seminarium om religion, familj och religioner där begreppet synd problematiserades och HBT-rättigheter försvarades i strid mot konservativa krafters försök att begränsa rättigheter. Bara som en extra poäng för att visa att det inte betyder homofobi att ett visst ord saknas i ett visst dokument.

31 december 2010 at 2:56 f m 1 kommentar

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!

30 december 2010 at 11:46 e m 1 kommentar

Jag sa ju att vinet smakade Almega…

18 oktober. Anna Ardin: En man i mobilen utanför toa när jag besökte prime: "vi behöver nån i trafik, jag snackar med Micke". Nina Unesi: förstår precis. Anna Ardin: jag tror jag fattar, känns jävligt maffia. Fredrik Pettersson: Ja, det är ju så det går til. Huvaligen. Sofie Evertsen: Jag antar att du inte var där för att söka jobb? ;) Anna Ardin: haha, nej, jag var där för att lyssna på den ytligaste valanalysen jag hört och dricka vin som troligtvis var betalt av Almega (4 personer gillar detta)

21 december 2010 at 1:07 f m

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 88 andra följare