Mina bästa i Almedalen

Mina bästa i almedalen i kronologisk ordning:

– Gf-kyrkans seminarium om när kyrkan ska lägga sig i politiken (mycket trevligt samtal m Peter Örn, skönt att inte alla folkpartister har samma populistiska approach).

– Utfrågningen av s-topparna på s-minglet (roligt, plus att Carin Jämtin kom ut som troende & Micke Damberg som demokratisk socialist).

– Responsen på min insats i den skeva panelen om svenska modellen hos SI (fick stöd & pepp, visitkort & samarbetsförfrågningar, verkade ha klarat mig fint trots att jag kände mig väldigt minoritetisk bland en hel hög av borgerliga män).

– Träffade Miguel och började prata om att skriva en bok om anarkism & socialdemokrati.

– Pratade om stora visioner för det ekonomiska systemets reformation med en lång rad av fantastiska visionära, goda, progressiva människor, särskilt Erik.

– Så mycket var så äkta, tungt på idealistsidan och idéerna kändes hela tiden överordnade pengarna (gick inte på en enda PR-byrågrej).

– Riktigt bra retreat med Sektor3-kollegorna Hanna, Rebecka, Lukas & Helena om välfärdens förnyelse.

– Skrev kontrakt med Gotlands tidningar för att jobba som politisk chefredaktör i sommar.

-Trots att Carnage var sjukt konstig och sällskapet fortsatte att bete sig som på filmen, så kommer vår mingelfria film- & yatzykväll (med Herman, Hanna, Axel, Kristina & Moa) lätt in på listan.

Sossar som vill att Ikea ska ta över välfärden

S gamla partisekreterare Stefan Stern (som fortfarande skriver debattartiklar som socialdemokrat trots att han jobbar för  välfärdsvinstlobbyn) jämförde Ikea med välfärdsföretagen för nån vecka sedan, som ett led i hans jobb att förklara att vinstdrivande verksamheter är bättre och viktigare än icke vinstdrivande i välfärden. Idag var han också den som fick sista ordet i en nyhetsartikel i Dagens samhälle.

Tesen som drivs är exakt samma som Stefan och de vinstdrivande aktörernas – att målet med välfärden är storskalighet och expansion av privata aktörer. Och att välfärden inte är något mer än ”välfärdens kärna”, dvs de tjänster som kan köpas och säljas på en marknad. Idrottens förebyggande, föreningslivets inkluderande, frivilligorganisationernas sociala och folkrörelsernas demokratiserande verksamheter bortser man helt ifrån, både som utförare, innovatörer, visionärer och opinionsbildare. Man pratar också bara om just den kärna som i någon mån går att mäta och sätta prislappar på. Borgerliga debattörer återkommer också ofta till näringslivsmetaforer, där Ikea verkar vara någon slags drömbild av en god välfärdsaktör.

Igår kom denna S-V-MP-artikel. Där man visserligen bara talar om kundrelationer, men där man beskriver det som ”Ikea:s målmedvetna och framstående arbete” och menar att svensk välfärd borde inspireras av Ikea. Och sätter Ikea i samband med en välfärd som ”ges på lika villkor till hela befolkningen”.

Ikea blir för mig inte ett demokratiskt företagande som kan ersätta gemensamma och ideellt organiserade välfärdsinitiativ, utan snarare en symbol för att vi ska ha marknadstänk rakt igenom välfärden, vinstmaximering, kostnadseffektivisering och storskalighet snarare än mångfald (vilket alla är exempel på nåt jag tycker är toppen när det handlar om möbler!). Att det blir slavlöner i andra änden är dessutom inget som beställarna kan förväntas ta ansvar för.

Jag fattar inte vad som pågår. Har Ikea sponsrat en massa sossar att göra reklam för dem? Varför skulle vi vilja ha Ikea-välfärd? Och mer centralt i sammanhanget: ska välfärdstjänster verkligen vara som exakt vilken vara som helst?

Jag rekommenderar varmt ett inlägg av Henrik Alfredsson på Akademikerbloggen: Om Ikea skulle ta över äldreomsorgen i din kommun.

Välfärden är för viktig för skötas av bara staten och kapitalet

Idag är det releaselunch för den bok som Andreas Linderyd, jag själv och Johanna Rickne (och flera andra som hjälpt oss på olika sätt) slitit med i många månader.

Seminariet börjar vid 12 ungefär och ni kan kolla på det på Sektor3:s hemsida. Sedan vill jag också rekommendera vår debattartikel på Brännpunkt i SvD (nedan).

Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare för Svenska Röda Korset är en av paneldeltagarna. Läs här vad hon skriver på Röda Korsets blogg om seminariet. Läs också Famnas pressmeddelande om att svenskarna är massivt emot vinster i välfärden och Göran Hägglunds pressmeddelande om att han kommer på seminariet. Köp eller ladda ner boken här.

—

I 20 år har Sveriges politiker talat flitigt om valfrihet och mångfald i skola, vård och omsorg. Samtidigt som dessa marknader växer har mindre och nischade aktörer hamnat i kommunernas och koncernernas skugga. Menar politikerna allvar – att det behövs fler utförare, tjänster och inriktningar – är det tid att lämna retoriksalongerna och skapa förutsättningarna som gör mångfalden möjlig.

I dag släpps boken Välfärd bortom staten och kapitalet (Sektor3, 2012), där vi visar hur civila samhällets ideella äldreboenden, profilerade skolor och kooperativa vårdcentraler skulle kunna växa sig starka. Med innovationskraft och långsiktigt socialt ansvarstagande toppat med frivillig entusiasm skapar civilsamhällets entreprenörer värden som är viktiga och efterfrågade. De bidrar inte bara till att människor får fler och mer att välja bland i skola, vård och omsorg, de kan också utveckla och effektivisera välfärden i Sverige.

Men utan finanser för omfattande välfärdsprojekt blir ett större åtagande omöjligt. Angeläget är också att offentliga medel inte villkoras så att det kringskär civila samhällets omistliga roll som samhällskritisk opinionsbildare.

Bland de politiker och företrädare för civilsamhället vi intervjuat märks en vilja till handling, att skarpare politik behövs för att främja ideella aktörer i skolan, vården och omsorgen. En möjlig väg framåt kan då vara att:

1. Utöka avdragsrätten och tillgången till kapital

Ideella välfärdsaktörer lever i dag med en ryckig bidragspolitik och tillfälliga projektanslag dikterade efter politikers behov och välvilja. Ett företag kan starta välfärdsverksamhet med hjälp av miljonstöd från Almi företagspartner. Men en ideell organisation som vill starta en vårdcentral, ett äldreboende eller ytterligare en skola har inte mycket att hämta. Ökad access till investeringsfonder behövs om civilsamhällets sociala entreprenörskap bättre ska främjas.

Avdragsrätten för gåvor är en annan möjlighet. Den är i dag mindre omfattande än i många andra länder och styr dessutom till vilka organisationer avdrag får göras. Det ger filantroper, riskkapitalister och andra investerare svaga incitament till att stötta ideella verksamheter i välfärden. Viktigt är också att avdrag får göras för förebyggande verksamhet, inte bara för hjälpinsatser.

2. Mer flexibla upphandlingar

Den fasta kostnaden för att delta i upphandlingar är hög och därmed illa anpassad till ideella välfärdsaktörer. I de fall upphandlingar görs borde kommuner bättre utnyttja den möjlighet som nu finns att utgå från sociala kriterier. Upphandlare skulle också kunna ta hänsyn till hur organisationer återinvesterar sitt ekonomiska överskott och om de med frivilliga krafter ytterligare kan stärka de tjänster som utförs.

3. Värna civilsamhällets oberoende

Runt om i Europa syns samma trend: ideella utförare används i hög grad till att förverkliga politiska ambitioner. När tjänster beställs genom riktade projektanslag banar det väg för en likriktning bland de aktörer som tävlar om pengarna. Detta kan motverka nytänkande och sociala innovationer.

4. Utred ny bolagsordning för organisationer utan vinstsyfte

Redan nu går det att starta aktiebolag med särskild begränsning för utdelning av vinst, men denna möjlighet är det få som utnyttjar. Regeringen bör i en samlad analys av villkoren för välfärdsföretagande utreda en specifik bolagsordning för ideella organisationer. Här finns möjlighet att följa andra länder i att knyta flexiblare regler och skattelättnader till företagsformer som samlar organisationer utan vinstsyfte.

5. Formulera breda kvalitetsmått

Kvaliteten i välfärden behöver säkras, men detta är en komplicerad uppgift. Ökade krav på regleringar hotar att undergräva de valfrihetsreformer som genomförts. Ensidigt fokus på kostnadseffektivitet – och de förenklade sätt som i dag används för att mäta och jämföra – är dessutom en nackdel för ideella aktörer, som ytterst bör mätas utifrån sociala resultat snarare än ekonomiska bokslut. Men när alla aktörer ska tävla om finansieringen på basis av snäva kvalitetsmått och rigorösa kravlistor blir inte mycket av mångfalden kvar.

Civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i skolan, vården och omsorgen. Men i nuläget används deras potential knappast som den borde. De politiker som vill ha ökad valfrihet och mångfald har goda möjligheter att göra något åt det.

Anna Ardin
ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Sektor3

Andreas Linderyd
doktorand på Handelshögskolan vid Åbo Akademi och Ersta Sköndal högskola

Johanna Rickne
fil dr i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning