Posts filed under ‘välfärd’

Allt folk gör – utan att det handlar om pengar (believe it or not)

Alltså det här med folkrörelser och civilsamhälle, är ju bara så fantastiskt!

Vad folk håller på!

Organiserar popkollon för icke-män, ser till att barn som inte har får låna skridskor, fixar CV-granskning på nätterna, stoppar mat från att slängas när folk går hungriga, sexualundervisar i kriminalvården, sammanför människor kring konst, dramatränar patienter för att de ska bli lyssnade på, ger livskraft genom hästar, skapar jobb åt utstötta, hjälper folk på flykt, hittar nya spännande sätt att ge barn språk, cyklar med folk som inte längre kan cykla själva och tar hand om varandra på tusentals sätt.

Vi fick skitmånga nomineringar och skulle ta ut 10 som skulle gå vidare till en jury. Men vi blev tvungna att ta ut 13.

Läs mer om de initiativen här. Och kom på civilsamhällesgalan för att se vilka som vinner! Civilsamhällesgalan. Fira frivillighetens dag med oss. 5 december. 16.30-21.30. Debaser Medis. Köp biljetter på civilsamhallesgalan.confetti.events.

3 november 2016 at 11:35 f m 1 kommentar

Alliansens plan gick i stöpet

En rad av mina borgerliga vänner hävdar nu att det alliansen gjorde var att ta ansvar. Ansvar för att få igenom sin politik till varje pris eftersom väljarna röstat på dem för att göra det.

Visst, det kan ju låta logiskt. Men det finns en parameter som inte hänger ihop med resten. Och det är Reinfeldts löfte om att inte samarbeta med fascisterna. Denna parameter gjorde att man inte gick fram med ett regeringsalternativ eller en egen statsministerkandidat. Trots att man ju även där lovat sina väljare att man skulle göra detta. Men de hade satt en begränsning för sig själva: inte till vilket pris som helst, inte till priset ”allt ljus på SD”. Men något ändrades en tid efter regeringsbildningen. Alliansen började ångra att man gett bort för mycket makt pga denna princip. Och på exakt samma sätt som Kent Persson gjorde i Örebro (och sedan förlorade extravalet där med jordskredssiffror) så började m-alliansen att snegla på möjligheterna att ändå bilda regering. Peter menar att Alliansen hade en plan:

  1. Släpp fram Regeringen Löfven
  2. Vägra prata om budgeten, vägra förhandla
  3. Chansa på att SD hatar S/MP mer än borgare
  4. Fäll Löfvens budget med hjälp av SD
  5. Löfven avgår

Och då menade Peter att fortsättningen var:

a) Talmannen frågar M om de vill ha statsministerposten
b) M-alliansen accepterar och regerar i minoritet med stöd av SD

Men det fanns åtminstone ett alternativ till. Ett som verkar väldigt likt det som hade hänt om alliansen hade sagt ja redan på punkt 2 ovan. Men är annorlunda, eftersom alliansens förhandlingsläge är starkare nu när de visat att de är ok med att glänta på fascistdörren om de inte får som de vill:

a) Talmannen frågar S om de vill ha statsministerposten
b) Löfven bildar en ren S-regering och gör det mesta alliansen (i grupp, eftersom de nu tydligen inte är fyra olika partier med egen integritet) kräver.

Men ingen av dessa planer blev av. Löfven gjorde det borgarna inte hade förväntat sig.
jbtweet2
Om man ska tro Björklund så väntade de sig någon form av lotteri där man högsta vinsten var att landet skulle styras av ens egen budget. De hade helt enkelt glömt att det fanns ett fascistiskt parti i riksdagen, som jobbade för att spela ut de andra partierna mot varandra. Nu var det enbart budgeten det gällde och så skulle det klunsas om vem som skulle få bestämma.

Förresten så tror jag att FP har stora möjligheter att bli större än M – om de illa kvickt byter partiledare.

Och förresten 2: skönt och jävla obehagligt på samma gång hur tydligt SD nu visat sin hand. Det finns EN enda fråga som avgör ALLT annat. Och ni vet vilken. Dessutom har de visat att de faktiskt är helt beredda att gå i Mussolinis fotspår även strategiskt. Demokratin och dess ”praxis” är bara värt något så länge den gagnar ens syften. Att använda demokratin för att förstöra den.

4 december 2014 at 4:02 e m 1 kommentar

Om oro och barbari

Jag vill tala med er om oro. Om en oro som växer.

Oron växer i Europa. Oron för framtiden. Oron för barnen. Oron för vad som händer när jag blir gammal eller sjuk.

Vi har bättre förutsättningar och mer pengar än någonsin. Ändå växer oron.
Det handlar inte om brist på resurser. Det handlar om ojämlikhet. När allt fler hamnar utanför högerns samhälle växer oron att bli en av dem som inte får vara med. Det handlar om oro för nedåtgående klassresor. En oro för att det fina man har ska tas ifrån en.

Fascismen erbjuder en strategi för att göra något åt den oron. Fascismen erbjuder en ful strategi som aldrig kommer att fungera, men som är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen.

Fascister och nazister marscherar åter på Europas gator. Vidriga facebookgrupper startas i Sverige för att ”hälsa på” de mest utsatta som sover i bilar och tält. Inte med mat och mediciner, utan med molotovcocktails.

När samhällets slits isär och ojämlikheten ökar presenterar rasismen en enkel och tydlig strategi om att rädda det som räddas kan. Om att rädda sig själv och skita i andra.

Men vi, mina vänner, vi har en annan strategi. En historiskt framgångsrik strategi som heter jämlikhet.
Som troende socialdemokrater står vi fast förankrade både i våra religioner och i vår ideologi i sanningen om ALLA människors lika värde. Därför är resursfördelning och ekonomisk jämlikhet vår allra viktigaste fråga.

Fler kan jobba, men vi kan inte jobba mer. Fler måste kunna äta sig mätta, men de flesta måste äta mindre, och mindre resurskrävande. Fler behöver få tillgång till utbildning och mycket färre saker måste produceras. Vi behöver mer frihet och mindre transporter.

Rikedom är ett minst lika stort problem som fattigdom.

Om vi vill undanröja behovet vissa känner av att rösta högerextremistiskt, så måste vi skapa en mindre extrem värld.

Vi kan göra det om vi vill. Vi kan vända oro till framtidstro.

Kamrater, högerpolitik kommer aldrig att skapa det samhälle vi vill leva i.

Vänner, vår strategi heter jämlikhet. Och den står i stark kontrast till strategin barbari som nu växer sig så stark. Vår strategi heter jämlikhet. Och den är värd att kämpa för.

Apell som jag höll för bl.a. ledamöter vid tro & solidaritets förbundsårsmöte på ett torgmöte på Kista torg tidigare idag. Utifrån mitt blogginlägg ”Ge oss alternativ istället för fler antifascistiska upplysningskampanjer” på Sverige mot rasism för några dagar sedan.

20140607-170551-61551712.jpg
Foto: Sara Elofsson

Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift.”

Olof Palme, tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965.

7 juni 2014 at 5:06 e m 6 kommentarer

Är problemet politisk åsikt eller religiös tillhörighet?

Elisabeth Svantesson (M)

Elisabeth Svantesson (M)

Det finns en stark religionsfobi i stora delar av drevet mot Elisabeth Svantesson, nya arbetsmarknadsministern, och jag anar rentav en konspirationsteori. En teori som säger att de här ”sektmänniskorna” har mer inflytande än det verkar, och andra intentioner än de uppger sig ha. De slår i gränsen för vad vi kan tolerera.

Drevet väcker två frågor hos mig som jag anser att vi behöver diskutera. Tre utgångspunkter först bara:

1. Begränsning i aborträtten är en (religiös) högerhållning (konservativ), alldeles oavsett om du vill begränsa antalet aborter (vilket de flesta trots allt vill). Vänsterhållningen (liberal) är att se problemet med oönskade graviditeter, snarare än aborterna; stärka tillgången till familjeplanering/sexualundervisning/preventivmedel och stark välfärd, arbetsrätt och normkritik. Begränsning av aborträtten eller rentav abortförbud leder inte till färre aborter utan främst till sämre liv för kvinnor. Jag har skrivit om det många gånger, tex här.

2. Ja till livet är en svinorganisation och några av mina främsta politiska fiender i det här landet. De har usla, kvinnofientliga, dogmatiska och tveksamt effektiva politiska förslag. Dessutom drog sig exempelvis deras närstående press inte för att bedriva hetsjakt på en annan troende person, nämligen Omar Mustafa, i drevet mot honom, eftersom han varken är kristen eller reaktionär som de själva. Att de nu kräver tolerans mot de sina är hyckleri och ett hån. Men som ni vet att jag tycker bör man vända andra kinden till och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Svantesson är ju som bekant inte ens med där.

3. Moderaterna är ett svinparti, och de mest extrema i ekonomiska frågor och i inställningen till välfärden i svensk politik. Människosynen man ger uttryck för när man tror att sjuka människor kan jobba mer för att man gör dem fattigare, införandet av fas3 och andra former av institutionella tvång gentemot ofrivilligt arbetslösa att stå med mössan i hand är väl ett långt värre hot för oss i vänstern än att de tillsätter nån slags en smygaborträttsmotståndare?

Så till de två frågor som drevet mot Svantesson leder mig till:

1. Är hennes politiska åsikt som är problemet, eller hennes religiösa tillhörighet? Det låter i debatten som att det är den religiösa tillhörigheten, och huruvida det (till skillnad från andra typer av övertygelse) ligger till grund för åsikten? Hennes åsikt hamnar i skymundan.

Det handlar alltså inte bara om huruvida man håller med personen eller inte, utan det finns ytterligare en dimension.

A. Du håller med personen i fråga – och ni grundar er åsikt på samma tro. Du gillar.
Exempel: Ni är båda ateister och tycker inte att aborträtten ska begränsas. Allt är frid och fröjd.

B. Du håller med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, jag är kristen och tycker inte att aborträtten ska begränsas (till exempel för att jag anser att rätten till sin kropp är en helig rätt). Du accepterar min tro när jag håller med dig, men du vill gärna berätta för mig att det vore bättre om jag bara tyckte så, utan att ha någon slags helighet inblandad.

C. Du håller INTE med personen i fråga – men ni grundar er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Peter är också ateist men tycker att aborträtten ska begränsas genom högre patientavgifter, eftersom det blir så dyrt att landstingen ska betala för unga tjejers slarv med kondomer. Slarv borde man betala själv, resonerar han. Du tycker att Peter är dum i huvudet, men du accepterar att han sitter i landstingsfullmäktige.

D. Du håller INTE med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar inte.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Elisabeth är kristen och tycker att aborträtten ska begränsas genom att sjukvårdspersonal som av etiska skäl inte vill utföra aborter ska slippa det. Du tycker att dels att Elisabeth är dum i huvudet, men du accepterar inte heller att hon får några politiska uppdrag. Att tycka fel är dåligt, men att tycka fel på kristen grund är oacceptabelt. Hon måste gå.

2. Ska vi verkligen ha den här typen av krav på renlärighet hos politiker? I vilka frågor i så fall? Bara de som handlar om abort & HBT-frågor? Varför är just de frågorna viktigare än t.ex. hur man ser på exploatering av naturen? (Där jag kan tipsa om att moderater generellt också är svin.) På hur man ser på vårt ansvar för varandra?

Har ni tänkt på att det väldigt ofta handlar om identitets- & individperspektiv när man angriper troende? Och inte om de allmänna systemen som verkligen har potential att förändra människors vardag. Det är lätt att driva drev mot folk i privalmoralistiska frågor, medan de stora fulfiskarna och systemskiftesrelevanta frågorna kommer undan i skuggan.

När påven gjorde sin stora resa till Afrika för några år sedan, och höll väldigt kontroversiella tal om att Afrika måste resa sig från Västs ekonomiska förtryck så fick vi inte höra ett skit om saken. Och trots att han själv inte någonstans aktivt hade propagerat mot kondomer var det den enda frågan som de sensationslystna västjournalisterna ville pressa honom på. Man krävde att han skulle göra en preventivmedelsturné. Vilket jag också tycker hade varit en fin grej, men rätt orealistisk och inte så meningsfullt att kräva. Att istället låta honom komma undan med en trolig vilja att tona ner konflikten i den frågan och istället kolla på vad han faktiskt sa om de ekonomiska systemen som förstör livet för så oerhört många hade väl varit en betydligt smartare sak för journalister med hjärtat till vänster?

Men kanske är det helt enkelt så att det är viktigare att rensa bort religionen ur världen än att minska lidandet?

Läs även Malin Siwe i Expressen och Hanne Kjöller i DN.

19 september 2013 at 1:24 e m 31 kommentarer

Bengt Göransson förklarar skillnaden mellan att säga medborgare & skattebetalare

När Jonas Sjöstedt höll sitt tal i Almedalen i förrgår talade han flera gånger om skattebetalarna, att det var skattebetalarnas pengar som förskingrats när M sålde en vårdcentral med ett värde på minst 20 miljoner för 700 tusen till exempel.

Visst har han rätt i att pengarna förskingrats, och att det är en stor skandal. Och det jag säger nu kan verka tramsigt, men det finns en fälla som jag tycker att Jonas föll i. Jag håller nämligen inte med honom om att pengarna var just skattebetalarnas. Nej, pengarna är alla medborgares. Det var mina pengar som jag har rätt att besluta över i det landsting som är mitt – som medborgare.

”En lek med ord” påstod någon på twitter. Och det är något som återkommer när man vill varna för ett skifte i språkbruket. ”Man ska inte tänka för mycket” är ett besläktat uttryck man brukar höra om man vill analysera konsekvenser av en förändrad retorik. Som om det politiker säger inte spelar roll. För det, mina vänner, vill jag berätta för er att det gör.

Moderaterna har mycket medvetet arbetat för att förändra språkbruket i det politiska samtalet. De säger “skattetryck” istället för “skattenivå”, för att få oss att associera skatt med något kvävande och har skickat ut listor till lokala företrädare om hur de bör använda orden. Det är politiskt vilka ord vi använder, och ja, ordvalet är ett verktyg för politisk påverkan som syftar till att nöta in en verklighetsuppfattning utan att den ifrågasätts.

I augusti förra året publicerade jag en artikel med utdrag från texter, främst ur hans bok ”tankar om politik” av förre kulturministern Bengt Göransson, när jag var redaktör för ledarsidan i Gotlands folkblad. Då för att förklara för den C-märkta ledarskribenten att ord spelar roll. Men eftersom jag inte hittar den på helagotland.se och den fortfarande är relevant så publicerar jag den igen här!

”Det är bra att många är engagerade i viktiga och svåra frågor om sjukskrivning och arbetsförmåga. Ytterst är frågan närmast existentiell: vem ska förväntas försöka försörja sig själv? Och vem ska vi försörja gemensamt?”

Så inledde socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) en artikel i Svenska Dagbladet där han kritiserade sina kritiker. Sjukskrivning och sjukförsäkring ses inte i den sjukes perspektiv, utan i skattebetalarens. Så lämnar han ytterligare ett bidrag till samlingen av exempel på den råa och cyniska människosyn som blir konsekvensen av att politiken inte längre representerar medborgarna utan bara skattebetalarna.

Det politiska språket förändras, ofta utan att man lägger märke till det. Begrepp försvinner, andra nyskapas, och inte sällan innebär de nya begreppen dramatiska förändringar i politikens innehåll. Numera säger de som har politiska uppdrag praktiskt taget aldrig att de företräder medborgarna. De representerar istället skattebetalarna, och så säger företrädare för alla politiska partier. De säger det för att i tider då allt större vikt lagts vid samhällsekonomin visa att de tar ekonomiskt ansvar, att de inte slarvar bort de skattepengar som anförtrotts dem. Problemet är bara att det ändrade språkbruket markerar en helt ny syn på den politiska uppgiften.

Fundera ett ögonblick på begreppet medborgare som betyder något helt annat och mycket mer än det numer oftare använda begreppet skattebetalare.

Medborgaren har ett ansvar för sin del av samhället medan skattebetalaren i första hand ses som och ser sig som köpare av nyttigheter som tillhandahålles av samhällsapparaten. Skattebetalarens fokus är den egna personen, medborgarens perspektiv måste omfatta alla. Den som i sitt politiska uppdrag representerar medborgaren säger till den som inte kan gå: Det är mitt uppdrag som din företrädare att försöka medverka till att du får en fungerande rullstol. Representerar han skattebetalaren säger han istället: Hur mycket kan man egentligen begära att en vanlig skattebetalare ska betala för att du ska få en ny rullstol? Så öppnar man för en ny och helt annan, osocial människosyn.

I ett välfärdssamhälle – och ett där verklig demokrati råder – måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor, inte som försörjningsobjekt eller produktionsfaktorer.
Bengt Göransson

6 juli 2013 at 9:34 f m 7 kommentarer

Stort steg för non-profit på kongressen!

Kongressen antog vårt förslag om att i kapitlet om ”Välfärd och trygghet” skriva in att kommunerna ska kunna ”ingå partnerskap med kooperativa och sociala företag eller ideella organisationer och att det ska va möjligt att rikta upphandlingar enbart till non-profit-aktörer.”

Det är ett viktigt steg bort från marknadifiering av samhället och för att humankapital ska va viktigare än pengar. ”Viktigt genombrott” säger Lars Bryntesson, kommunalråd i Sigtuna som varit en av dem som drivit förslaget hårdast.

Kommer bli mycket roligare att driva valrörelse nu när det finns en tydlig skillnad gentemot Moderaternas sätt att se på välfärden!

6 april 2013 at 9:27 f m 1 kommentar

Allians och vänsteropposition överens om välfärdspolitiken

Borgarna pratar om valfrihet kvalité, men har bara reformer som gynnar stora företag. Vänstern pratar om mångfald och kvalité men diskuterar mest reformer som ska hindra stora företag.

Idag skriver jag och forskaren Johan Vamstad ett svar på vänsterns visionsfattighet i Dagens Arena, för vi tycker att kooperation är en alldeles för viktig företagsform för att inte vänstern ska våga lita på den. Staten, kapitalet och tredje sektorn är tre alternativ, men när högern och vänstern slåss för staten eller kapitalet hamnar not for profitalternativen, civilsamhället, de värderingsdrivna ofta utanför tankebanorna.

Allians och vänsteropposition tycks i den konkreta politiken vara skrämmande överens om att välfärdspolitiken ska fortsätta vara en storskalig grej driven av marknadsmässiga principer. Är det verkligen det ni vill?

De senaste årens debatt om vinst i välfärden har avslöjat en påtaglig visionsfattighet i den politiska vänstern i Sverige. Debatten har förts om vilka som inte ska driva svensk välfärd, snarare än hur lösningen ser ut. I avsaknad av ett tydligt alternativ har den styrande högern under tiden kunnat skapa ett system där just vinstintresse ges rollen som garant för både kvalitet och effektivitet.

På den socialdemokratiska partikongressen i april ska partiet fatta ett historiskt beslut om vilka som ska äga och driva framtidens välfärd. Ofta nämns kooperativa aktörer som ett möjligt svar. Men är man beredd att ta den möjligheten på allvar? I slutet på 2012 presenterade Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället, en kunskapsöversikt om kooperativt företagande i Sverige. För dem som hoppas på en kooperativ lösning på välfärdsfrågan finns här en del poänger att ta fasta på.

Först kan man slå fast att oavsett om vi tillåter vinst eller inte så kommer dagens regler knappast att resultera i att kooperativa aktörer kommer att ta en större plats i välfärden. Att enbart begränsa de storskaliga kommersiella aktörerna kommer inte att räcka. Om Socialdemokraterna vill se en växande andel kooperativ måste de driva att villkoren förändras.

Det finns i dag ett lysande exempel på kooperativ välfärdsproduktion i Sverige. Inom barnomsorgen lyckades man under en period mellan 1985 och 1991 etablera långlivade icke-vinstdrivande kooperativ genom fördelaktiga villkor och stöd till dessa.

Kooperativa förskolor startades av föräldrar, förskollärare och grupper av personer som såg ett behov av fler förskolor i sitt område eller av fler alternativ där de hade större inflytande över verksamheten. Förskolorna etablerades utifrån brukarnas olika behov, inte på grund av att det fanns en möjlighet till vinst.

Exemplet med barnomsorgen visar att privata, icke-vinstdrivna alternativ med hög kvalitet, begränsad kostnad och demokratisk styrning är möjliga. Kooperativa aktörer kan öka, när förutsättningarna finns.

Att den kooperativa barnomsorgen i dag minskar beror uteslutande på det politiska systemet. När man likställer alla privata alternativ – kommersiella som idéburna – är det indirekt att ge fördel till företag gjorda för att konkurrera på en fri marknad. Det gynnar dem som strävar efter stordriftsfördelar, kostnadsminimering, nya marknadsandelar och skapandet av nya behov.

Drivkrafterna i småskaliga, kooperativa eller ideella verksamheter är helt andra. Det kommer aldrig finnas ett växande, icke-vinstdrivande alternativ så länge spelplanen på detta vis är lutad till näringslivets fördel.

Men även i ett Sverige utan vinstdrivande aktörer i välfärden måste den politiska vänstern också sluta hålla storskalig välfärdsproduktion i offentlig sektor som ideal.

Socialdemokraterna såväl som den borgerliga regeringen verkar vilja vill ha mångfald så länge alla alternativ är i det närmaste identiska med de offentliga. Kvalitetsmått och kontroller är i dag anpassade efter stora aktörer, vilket drivits på av en utveckling som letts av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Vi har grova och rigida krav på enkelt mätbar kvalitet och evidens som passar stora – ofta offentliga – aktörer. De mäter heller inte styrkorna i kooperativen, som människors möjlighet till inflytande, eget ägarskap och deltagande i verksamheten. Av den småskalighet, mångfald och egenmakt som det talats så mycket om när privatiseringsreformer genomförts finns inte mycket att visa på i praktiken.

Men vad kan man då göra? Att förbjuda vinst i välfärden innebär inte automatiskt att vi får en uppsjö av icke-vinstdrivande aktörer. Erfarenheten från reformerna inom barnomsorgen visar i stället att det behövs regler anpassade efter de drivkrafter och förutsättningar som icke-vinstdrivande aktörer har. Det handlar om reformer som flexiblare etableringsregler, möjlighet till investeringskapital för icke-vinstdrivande och ökad kunskap i kommunerna om drivkrafterna i ideell och kooperativ verksamhet.

Hårdare krav och fler kvalitetsmått skulle bara bidra till problemet, inte vara en del av lösningen.

När nu Socialdemokraterna ska ge ett svar på frågan om vem som ska producera framtidens vård, skola och omsorg bör man ta lärdomar från något som fungerar i verkligheten. Om lösningen är fler kooperativa och icke-vinstdrivande aktörer måste även villkoren för dessa ändras. Låt 1980-talets barnomsorgsreformer vara en förebild för mångfald och småskalighet i välfärden.

Anna Ardin
Välfärdsansvarig på Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället

Johan Vamstad
Forskare vid Ersta Sköndal Högskola

13 mars 2013 at 12:05 e m

Äldre inlägg


Twitter

  • RT @enargfinne: Jag är inget fan av vår nuvarande statsminister. Men jag tycker ändå att det är jävligt mäktigt hur man kan ta sig från fab… 2 weeks ago
  • RT @hfahl: För snart 2 år sedan skrev jag den här. Jag fick nästan 1000 mail om den, många vänliga, några hotfulla, och väldigt väldigt mån… 2 weeks ago
  • RT @wintertidh: Asså sluta tuta om jag inte ville bli påkörd hade jag haft reflex 2 weeks ago

Kategorier