Alliansens plan gick i stöpet

En rad av mina borgerliga vänner hävdar nu att det alliansen gjorde var att ta ansvar. Ansvar för att få igenom sin politik till varje pris eftersom väljarna röstat på dem för att göra det.

Visst, det kan ju låta logiskt. Men det finns en parameter som inte hänger ihop med resten. Och det är Reinfeldts löfte om att inte samarbeta med fascisterna. Denna parameter gjorde att man inte gick fram med ett regeringsalternativ eller en egen statsministerkandidat. Trots att man ju även där lovat sina väljare att man skulle göra detta. Men de hade satt en begränsning för sig själva: inte till vilket pris som helst, inte till priset ”allt ljus på SD”. Men något ändrades en tid efter regeringsbildningen. Alliansen började ångra att man gett bort för mycket makt pga denna princip. Och på exakt samma sätt som Kent Persson gjorde i Örebro (och sedan förlorade extravalet där med jordskredssiffror) så började m-alliansen att snegla på möjligheterna att ändå bilda regering. Peter menar att Alliansen hade en plan:

1. Släpp fram Regeringen Löfven
2. Vägra prata om budgeten, vägra förhandla
3. Chansa på att SD hatar S/MP mer än borgare
4. Fäll Löfvens budget med hjälp av SD
5. Löfven avgår

Och då menade Peter att fortsättningen var:

a) Talmannen frågar M om de vill ha statsministerposten
b) M-alliansen accepterar och regerar i minoritet med stöd av SD

Men det fanns åtminstone ett alternativ till. Ett som verkar väldigt likt det som hade hänt om alliansen hade sagt ja redan på punkt 2 ovan. Men är annorlunda, eftersom alliansens förhandlingsläge är starkare nu när de visat att de är ok med att glänta på fascistdörren om de inte får som de vill:

a) Talmannen frågar S om de vill ha statsministerposten
b) Löfven bildar en ren S-regering och gör det mesta alliansen (i grupp, eftersom de nu tydligen inte är fyra olika partier med egen integritet) kräver.

Men ingen av dessa planer blev av. Löfven gjorde det borgarna inte hade förväntat sig.

Om man ska tro Björklund så väntade de sig någon form av lotteri där man högsta vinsten var att landet skulle styras av ens egen budget. De hade helt enkelt glömt att det fanns ett fascistiskt parti i riksdagen, som jobbade för att spela ut de andra partierna mot varandra. Nu var det enbart budgeten det gällde och så skulle det klunsas om vem som skulle få bestämma.

Förresten så tror jag att FP har stora möjligheter att bli större än M – om de illa kvickt byter partiledare.

Och förresten 2: skönt och jävla obehagligt på samma gång hur tydligt SD nu visat sin hand. Det finns EN enda fråga som avgör ALLT annat. Och ni vet vilken. Dessutom har de visat att de faktiskt är helt beredda att gå i Mussolinis fotspår även strategiskt. Demokratin och dess ”praxis” är bara värt något så länge den gagnar ens syften. Att använda demokratin för att förstöra den.