Migrationspolitiska lagförslaget måste revideras

Den röd-gröna regeringen har lagt ett förslag om ny migrationspolitik.

Kvinnoorganisationena pekar på förslaget som anti-feministiskt, barnrättsorganisationerna som brott mot barnkonventionen, rättsliga instanser menar att det inte är förenligt med Europeisk lag, Migrationsverket kallar åtgärderna oproportionerliga och varnar för en ökad arbetsbörda, facken har invändningar mot hur det slår mot arbetsrätten och många andra, FN-organ, organisationer, myndigheter, universitet och kyrkor oroar sig för saker som ökande psykosociala problem, försämrad etablering, brott mot internationella konventioner och hur familjer kommer börja tvingas välja mellan sina barn.

 FARR kallar förslaget ”direkt stötande”.

Jag kan räkna upp en handfull socialdemokrater som tycker att den nya migrationspolitiken är bra och väldigt många som tycker att den är katastrof, inte minst eftersom den pajar integrationen (dvs det sista vi behöver, klicka på länken för att läsa vår nyliga artikel i DN) och inte ens behövs för att minska antalet flyktingar (har kommit några hundra asylsökande i veckan sedan februari, knappast kaos…). 

Trots att remissinstanserna (och S-medlemmarna!) verkar tycka att det i princip är bland det värsta skit man sett från en svensk regering så tycks Löfven-administrationen stå fast. Och kritiken internt tycks anpassa sig till detta och tystna, i både S och MP..

Är i alla fall stolt förbundsstyrelseledamot i STS, som håller fast vid kritiken, trots att dörrarna för att påverka tycks stängda. Är tacksam över att STS finns som ett alternativt sätt att vara socialdemokrat på. 

Jag hoppas att de som säger att regeringen inte är döv har rätt. Förslaget är i stort behov av revidering.

 

Coop tar bort selektiv pantbegränsning

Elie försöker att finansiera sin fru Anitzas cancerbehandling hemma i Rumänien genom att samla pant i Sverige. Foto: Zonfira Tan

För 1,5 år sedan fick min coopbutik hård kritik efter en bloggpost jag skrivit om att de diskriminerade romer. Det handlade om att de slutat att ge kontanter för pant och satt upp en skylt om saken på rumänska. Efter denna kritik återinförde man möjligheten att få ut kontanter. ”Vi har förstått att det finns ett behov av att få ut kontanter, därför har vi tagit ett nytt beslut i dag. Vi inför ett maxbelopp på 25 kronor som man kan få ut i kontanter” sa man då.

Min misstanke om diskriminering kvarstod
Efter detta har jag vid flera tillfällen pantat och testat om det går att få ut kontanter. Och svaret är ja. Redan någon vecka efter att begränsningen infördes fick jag panta för 72 kronor. Senare har även 38 kronor och 26 kronor varit problemfritt att få ut kontant. Min misstanke om att denna pantbegränsning var selektiv och bara gällde vissa kvarstod. Varför sitter lappen om denna begränsning kvar, när den uppenbarligen inte gäller mig som blond och välklädd?

Min misstanke var att det är just romer man vill hindra från att panta. Att det är de fattigaste, som verkligen behöver dessa pengar, som inte är önskvärda.

Foto: Zonfira Tan

Så med stort stöd från min förening Hjärta bestämde vi oss för att göra en liten provokation… …som visade att jag hade fel
Jag samlade pantförpackningar i nästan ett år. Min sambo höll på att bli vansinnig på det växande lagret men i veckan blev det äntligen använt.

Jag frågade Elie och Alex om de kunde följa med (och Zonfira som tolk) så att vi kunde panta varsin halv säck, testa att lösa in kvittona och se om det var samma regler för oss alla. Jag gick in först. Pantade. Köade. Fick kontanter, trots att det var 42 kronor istället för 25. Och efter mig gick Alex och Elie in.

Först kom Elie ut med sina pengar som han fått ut utan problem. Och därefter kom Alex ut. Och han hade fått sina pengar utan problem. Och dessutom 12 enkronor extra av kassören!

Vi skrattade och kände oss oerhört lättade över att vi faktiskt inte kunde påvisa någon diskriminering. Jag hade fel i min misstanke. Och är glad över det!

Efterspel
Men en viktig fråga kvarstod ändå: Om det är så att den här begränsningen inte bara gäller mig, vilket var min automatiska slutsats. Och vilket Coops kundtjänst förstås svarade när jag frågade dem. Om det är så att alla får panta för mer än 25 kronor, och ingen diskriminering förekommer. Varför sitter då den här skylten uppe?

Jag mejlade till Coop och frågade: Är det inte nu läge att ta bort den här skylten? Den är nämligen avskräckande och gör att vänner till mig, som försörjer sig på att panta, känner sig ovälkomna.

Coop svarade: Tack för ditt mejl och dina kloka synpunkter. Butiken vill på intet sätt diskriminera sina kunder. (…) Och som ett resultat av detta kommer butiken inom kort ta bort skylten om max kontantutbetalning på 25 kronor.

Goda nyheter för de många människor som lever på att panta!

Elie fick ut sina pengar kontant, men är ändå glad att coop nu lovat att skylten ska försvinna.

Elie behöver ca 5000 kronor för värkmedicin och palliativ vård av sin älskade fru Anitza som är döende i levercancer och inte har den sjukförsäkring som krävs ens för att få vanliga värktabletter. Helst av allt skulle han förstås vilja vara hos henne. Kylan i Stockholm tär också hårt på honom.

Om du vill stötta Elies insamling så sätt in ditt bidrag till Hjärtas akutfond Swedbank 8327-9, 924 530 756-7. Ett eventuellt överskott av denna insamling går till Hjärtas arbete med att lindra nöden bland EU-migranter i Stockholm.

Hur religiös får man va i svensk politik? Vi svarar i p1 i övermorgon.

Det program jag, tillsammans med Marie Demker, professor i statsvetenskap vid GU, Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, Mehmet Kaplan, riksdagsman för MP deltog i under Almedalsveckan sänds i Människor och tro i P1 nu på tors kl 14, repris lör kl 17.

Det var ett väldigt bra samtal tycker jag!

Att kalla antirasism för hat är en slippery slope

Näthatet har fått mycket uppmärksamhat på sista tiden. Böcker har skrivits och dokumentärer har producerats, trolljägare har hängt ut hatmejlare och diskussioner har förts om legala påföljder. Detta har gjort SD, deras näthatmotor avpixlat och andra rasistiska spinndoktorer nervösa. SD och deras svans har därför lanserat, eller kanske ska jag säga intensifierat, en nygammal strategi. Att kalla alla former av kritik mot dem och den ideologi de har för HAT.

Liten hatordlista

• Hat mot allas lika värde – att inte ”ta ta debatten” med SD.
• Hat mot yttrandefriheten – att ta debatten, dvs att inte hålla med dem och förklara varför.
• Sverigehat – att säga emot ultranationalism.
• Människohat – att protestera mot människor som kränker muslimer som grupp.

Det är ett sätt att flytta fokus. Och det lyckas.

När vi accepterar detta språkbruk spelar vi på SDs planhalva. Och det är det mest oroväckande – hur folk helt utanför SD godtar och annammar deras förvrängda språkbruk. Att Hanna Gadban blir sur över att jag protesterar när Södertörn ger henne pris, och kallar min protest för hat, kan jag på något sätt förstå. Det är personligt och hon väljer sina försvarares sida.

Men att socialdemokraten Johan Westerholm också accepterar sättet att använda ordet hat är för mig en blandning av upprörande, sorgligt och obegripligt.

Westerholm skriver att jag har skickat ett ”implicit hatiskt mail” (se mejlet i sin helhet nedan och döm själva), att jag är ”nybörjare i debatten” eftersom jag ”missat” att mail till Södertörns högskola är offentlig handling som om jag borde skämmas och poängterar att jag inte undertecknar med att jag gått Bommersviksakademin (sic) eller är styrelseledamot i tro & solidaritet.

1. Nej, jag skäms inte, och grämer mig inte för att brevet publicerats.

Jag visste inte att mejlet skulle publiceras, men jag skulle gärna ha gett Hanna lov att publicera om hon frågat. Tycker själv att det är ganska bra formulerat för att vara ett hastigt mej en väldigt sen septemberkväll.

2. Det är tragiskt att socialdemokrater stöttar SDs språkbruk

Nej, det är inte hat att kritisera islamofobi. Det ligger i sakens natur att man måste kritisera människorna som bär och sprider dessa idéer, även om jag gärna skulle frikoppla det och kritisera enbart själva rasismen.

Jag vet att jag skaffade mig en fiende i Johan Westerholm när jag inte accepterade hans orättvisa anklagelser mot min vän och ideologiska kamrat Omar Mustafa förra året. Men det är så tragiskt att han, som tidigare fokuserade på viktiga saker såsom interndemokrati inom S nu ägnar allt mer kraft åt att misstänkliggöra muslimer. Hans agg mot mig har kanske triggat viljan att förvränga begreppet hat för att komma åt mig, via mitt ganska fredliga mejl. Otäckt hur lätt det är för människor som kanske inte tycker att de fått det inflytande i livet/partiet/samhället som de förtjänar att sparka nedåt (och då menar jag inte på mig, utan i det här fallet på muslimer).

3. Jag undertecknar det mesta jag skriver som privatperson. Jag tycker det är bra.

Jag tror inte att tro & solidaritets förbundsstyrelse misstycker med mitt mejl till Södertörn, eller anser att det går emot våra värderingar, men jag skrev det som privatperson. Inte som medlem i coop eller gotlänning eller anställd av Forum. Jag skulle kunna skriva något liknande som ledarskribent i gotlands tidningar, officiellt som tf ordförande i Hjärta eller på Sverige mot rasism-bloggen. Men i det här fallet skrev jag det som personlig vän till muslimer. Jag tyckte att det var min mest relevanta roll då. Att klaga på det känns mer som att någon har letat efter fel än som saklig kritik.

4. Jag misstänker att vi har olika referensramar för hat.

När man fått bilder med sin panna i mitten av ett kikarsikte, okända män som ringer på alla grannarnas dörrar och frågar vart man befinner sig och telefonsamtal klockan 4 på morgonen där skrikande män deklarerar att de ska dra ut alla ens tänder för att de vill våldta en tandlös tjackhora så känns det väldigt märkligt när min sorg över den ökande islamofobin kallas för hat. Jag får en stark känsla av att Johan Westerholm inte har drabbats av det hat som SD och deras svans står för.

—

Ämne: Årets alumn
Från: ”Anna Ardin”
Datum: 27 september 2013 23:18:27

Hej,
Jag hörde att ni kommer att dela ut ett pris till Hanna Gadban som årets alumn och vill bara berätta att det gör mig ledsen.

Islamofobin ökar medraketfart i Europa och Sverige idag, och just den här kvinnan är en av dem som tydligast agerat murbräcka för att den ska få fäste. Som invandrare och kvinna har hon på ett sätt som de vita män inom SD inte kunnat, fått utrymme i media för exakt de ställningstaganden som tidigare ansetts vara tabu – att anklaga (troende) muslimer som grupp för det ena grövre brottet än det andra. Från kvinnomisshandel till terrorism till pedofili. Alla de fördomar som finns om muslimer och som används för att begränsa deras rättigheter har hon gått in och presenterat ”bevis” för.

Det hon gör när hon debatterar är knappast en sund religionskritik som hennes meningsfränder i de rasistiska rörelserna hävdar, utan ett mycket sorgligt sätt att koppla islam som religion och alla de tiotusentals svenskar som håller sin religion för central i sina liv, till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. När södertörn väljer att ge henne pris för detta så slår även detta mot Sveriges muslimer.

Det gör mig ont. Och jag hoppas att ni förbereder en smart mediehantering för den glädje som kommer utbryta bland islamofober och motsvarande sorg bland folk som tänker som jag, som ser på nära håll hur uttalanden som Hannas direkt drabbar människor som är eller uppfattas som muslimer.

Vänligen
Anna

Sverige har bytt syndabockar med Ryssland

I Sverige har vi officiellt slutat behandla homosexuella som vi gjorde i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (jo, det finns en massa problem kvar på många håll och i många familjer, men diskursen är borta från offentligheten tack och lov). Homo- och bisexuella anses inte längre vara de som står för det onda, för spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga. I Ryssland är den synen dock på frammarsch, och Sverige, inklusive jag själv, protesterar. Vi jublar när Emma Green Tregaro målar naglarna i regnbågens färger, visar sitt stöd för ryska HBT-personer och petar ett vasst pekfinger i magen på makthavarna och vi är i stort sett eniga om att det inte är ok att behandla människor som Ryssland gör, beroende på vilket kön hen blir kär i.

Så, vilka ska vi nu ha som syndabockar när vi inte längre kan slå på homosexuella?

Vilka ska vi nu peka ut som stående för det onda? För spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga?

Jo! Religiösa! HIV är påvens fel eftersom de inte får använda kondom i Afrika, missionärer som knackar dörr och kyrkor som hjälper unga på glid förvrider huvuden, celibat ger pedofiler, ja, präster över huvud taget, med sina barntimmaroch allt, är en enda stor pedofilhärva och Muhammed var ju också pedofil, ja, islam och alla muslimer uppmuntrar pedofili eftersom de valt att vara muslimer (just detta skrev en Facebookkontakt till mig så sent som i förra veckan!), att vara troende är att vara korkad, för Gud finns ju bevisligen inte, om man ”tror på sagor” så kan man ju knappast kräva att få vara rektor vid Lunds universitet, man kan ju inte vara vetenskaplig och religiös, och minister, det kan du ju knappast kräva att få bli om du ”inte styrs av förnuft eller kan påverkas av argument!” (sic) Är du religiös så måste du verkligen ta avstånd från alla konstiga åsikter som andra religiösa människor haft, du måste bevisa att din tro inte påverkat några åsikter du har och krypa in i garderoben du kom ifrån.

”Varför måste de leva ut?”, ”du behöver väl inte skylta med det”. ”Religion är en privatsak, något du (på sin höjd, men bara för att vi är ett så jävla liberalt land) får utöva i hemlighet så att ingen annan ser det.”

”Homosexualitet… förlåt, tro, är ett val” och därför behöver man inte respektera människor som är homosexuella, förlåt, troende, de kan ju bara välja annorlunda om det inte passar!”.

De har ofta varit lite mer extrema i vårt östliga grannland. Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Men Sovjetunionens kommunistiska parti legaliserade skilsmässa, abort och homosexualitet när de avskaffade de gamla tsarryska lagarna efter ryska revolutionen redan 1917.

Är det inte lite ironiskt att vi därmed bytt syndabockar med Sovjet?

Mona Sahlin, Caroline Szyber och många fler borde be om ursäkt

Den svepande kritik som florerar i media nu, kring att Omar Mustafa skulle ha ”antisemitisk belastning” är mycket orättvis. Mona Sahlin menar (i videoklippet i länken) helt felaktigt att han gjort antisemitiska uttalanden, riksdagsledamoten Caroline Szyber påstod att han är en ”känd antisemit” (hon ändrade efter att jag påpekat till att, men tycker inte att hon behöver be om ursäkt och menar fortfarande att hon har ”svårt att förstå att antisemiter som sprider hat och förakt mot den judiska befolkningen ens kan få vara medlemmar” i Socialdemokraterna). Många andra har varit oerhört snabba med att döma Omar som icke rumsren.

Granskning är bra – men inte mobbing

Det saken handlar om är en kritiserad strategi att bjuda in meningsmotståndare. Det är bra att politiker och deras strategier och sympatier granskas, men det som händer nu är långt utöver granskning. Det är mobbing, drev, fördomar och ren rasism i en otäck blandning över hela internet.

Glasklar mot antisemitism

Var Omar själv står i frågan om antisemitism har han varit glasklar med.

”Som muslimer utsätts vi ofta för kollektiva bestraffningar, hets och konspirationsteorier och jag har därför full förståelse för hur den judiska gruppen upplever hatfyllda och demoniserande beskrivningar. Rasismen kan aldrig legitimeras, den måste mötas, motverkas och förebyggas. Detta har vi som politiska och religiösa ledare ett stort ansvar för. Jag personligen kommer fortsätta mitt arbete mot rasism och orättvisor, oavsett vem det utförs emot och vem förövaren är.”

Tydligare än så är det svårt att vara. Men uttalandet accepteras inte. Motståndarna fortsätter att hävda att det bara är en medietränad fasad, att hans muslimska agenda ligger fast där under ytan.

Fler grundlösa fördomar

En hel del andra respektabla debattörer har också minst sagt slirat runt i fördomsfullhet, Evin Baksi hävdar helt grundlöst att Omar är en fundamentalist som stöttar trakasserier av kvinnor, Bahare Andersson insinuerar att Omar vill ha fyra fruar på fritiden (och hänvisar också till ”den modiga socialdemokraten Carina Hägg” som menar att socialdemokraterna ägnar sig åt röstmaximering när de släpper in ”herrar som Omar”, som påstås ingå i en muslimsk konspiration för att islamisera västvärlden (sic!). Jämför gärna med de antisemitiska konspirationsteorier Omar avvisar). Alexandra Einerstam, en vän sedan många år tillbaka från Unga S-kvinnor Rebella vägrar att ta tillbaka uttalanden om att Omar uttalat sig nedvärderande om både judar och homosexuella, trots att hon inte har någonting att visa som stödjer detta påstående. Och Peter J Olsson på Kvällsposten drar till med den rasistiska stereotypen som flyger matta och klappar kameler när han kallar Omar Mustafa för ”herr Omar”. Ofräscht.

Fördomarna om invandraralibin och en muslimsk agenda

Marika Formgren använder mitt förra blogginlägg för att i Gotlands allehanda ”bevisa” att Socialdemokraterna inte tänkt igenom valet av Omar Mustafa till partistyrelsen. Att det skedde på grund av en debatt om vithetsnorm och att man i sista sekund kastade in ett oprövat namn (eller ”vilken blatte som helst” som de anonyma meningsfränderna formulerar det) för att blidka dem som kräver fler invandrare på maktpositioner. Men det stämmer förstås inte heller. Omar sitter sedan innan i styrelsen för Stockholms arbetarekommun så båda hans kompetens och hans arbete i islamiska förbundet, inklusive kontroversiella inbjudningar, är kända i partiet. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin och kommunsekreterare i Stockholm Olle Burell har båda uttalat stöd för Omar och att de litar på hans grundvärderingar. Helt enkelt för att det inte finns anledning att tvivla.

Jag håller helt och hållet med Formgren när hon skriver att att politiker är individer med egna åsikter och argument, och bör väljas som sådana. De bör också bedömas som sådana av politiska debattörer. Men Formgren tar istället för givet att Mustafa är ett invandraralibi, och inte den ideologiskt välgrundande, drivande och engagerade eldsjäl för ett jämlikt och rättvist samhälle som han faktiskt är.

Det är vanligt att människor med annan tro eller bakgrund än majoritetssamhällets anklagas för att ha lojaliteter med sin grupp istället för med det parti och de värderingar de är valda att representera. Det är också vanligt att dessa personer anklagas för att vara alibin och inte invalda på egna meriter. Formgren lyckas göra båda. Och hon är bara en av hundratals, kanske tusentals, som gjort sin röst hörd för att sprida fördomar de senaste två dagarna. Det är verkligen olyckligt.

Islam & politik

Tillsammans med bland andra Somar Al Naher, Omar Mustafa, Lovisa Arvidsson, Abdulkader Habib, Sara Kukka Salam, Hibo Salad Ali och Maryam Osman Sherefay gjorde, sålde och spred vi i valrörelsen 2010 tidningen Islam & politik i 90 000 exemplar.

Det är ett av de projekt jag genomfört som jag är mest stolt över.

Ladda ner och läs tidningen här!

Mina bästa i Almedalen

Mina bästa i almedalen i kronologisk ordning:

– Gf-kyrkans seminarium om när kyrkan ska lägga sig i politiken (mycket trevligt samtal m Peter Örn, skönt att inte alla folkpartister har samma populistiska approach).

– Utfrågningen av s-topparna på s-minglet (roligt, plus att Carin Jämtin kom ut som troende & Micke Damberg som demokratisk socialist).

– Responsen på min insats i den skeva panelen om svenska modellen hos SI (fick stöd & pepp, visitkort & samarbetsförfrågningar, verkade ha klarat mig fint trots att jag kände mig väldigt minoritetisk bland en hel hög av borgerliga män).

– Träffade Miguel och började prata om att skriva en bok om anarkism & socialdemokrati.

– Pratade om stora visioner för det ekonomiska systemets reformation med en lång rad av fantastiska visionära, goda, progressiva människor, särskilt Erik.

– Så mycket var så äkta, tungt på idealistsidan och idéerna kändes hela tiden överordnade pengarna (gick inte på en enda PR-byrågrej).

– Riktigt bra retreat med Sektor3-kollegorna Hanna, Rebecka, Lukas & Helena om välfärdens förnyelse.

– Skrev kontrakt med Gotlands tidningar för att jobba som politisk chefredaktör i sommar.

-Trots att Carnage var sjukt konstig och sällskapet fortsatte att bete sig som på filmen, så kommer vår mingelfria film- & yatzykväll (med Herman, Hanna, Axel, Kristina & Moa) lätt in på listan.

As Sweden Goes, So Goes the World: The Beginning of the End of Cash

Sverige var först i västvärlden med sedlar 1661, nu är de först med att avskaffa dem. Vi ser början av slutet på kontant-eran, förutspår The Atlantic i en artikel från i måndags.

There are many, many things to dislike about analog money. Cash and coins are unwieldy. They’re heavy. They’re dirty. They leave no automatic record of the financial transactions that are made with them.

Here in the U.S., despite Square and PayPal and other services that would seem to herald the end of cash, bills and coins still represent 7 percent of our total economy. In Sweden, however — which ranked first in this year’s Global Information Technology Report from the World Economic Forum — cash is scarcer. And it’s becoming, the AP reports, scarcer still. While Sweden was the first European country to introduce bank notes in 1661, it’s now come farther than any other country in the attempt to eradicate them. In most Swedish cities, the AP notes.

Känns mycket bra. Om du inte redan läst så tycker jag att du ska läsa min motion om att minska kontantanvändningen som ligger här (och som skickats till den socialdemokratiska riksdagsgruppen). Det är hög tid att speeda på utvecklingen, men framförallt behöver det göras på ett sätt som ger oss demokratisk kontroll över våra betalningslösningar.

Mitt ljus i socialdemokratins mörker

Idag har tidningen Dagen ett långt reportage om vår fantastiska lilla förening  Hjärta. En förening som verkligen kommit att bli huvudskälet för mig att vara engagerad socialdemokrat. När jag varit på möte med hjärta, när vi brainstormat fram förslag på hur vi ska jobba mot rasism, analyser av diskriminering, lärt oss mer om internationell internetaktivism eller migrationspolitik känner jag hopp. Vi stöttar varandra i att det faktiskt är en bra grej med mer hjärta i politiken, när det ibland känns helt hopplöst omodernt. Den senaste tiden har det i sina stunder känts helt nattsvart tröstlöst för den socialdemokratiska ideologin och för politiken i landet och världen vi bor i, men då har Hjärta, hur klyschigt det än kan låta, varit mitt ljus.

Skribenten Jakob Zetterman avslutar artikeln i Dagen så här:

En av [medlemmarna] är Omar Mustafa, och han säger att som troende finns det ett annat perspektiv på livet än att bara se till det materiella.
– Det här är hjärtefrågor som ofta tappas bort i debatterna. Ambitionen är att väcka dem till liv igen i socialdemokratin.

Kärlek.

Foto: Jakob Zetterman