Posts filed under ‘socialdemokraterna’

Stort steg för non-profit på kongressen!

Kongressen antog vårt förslag om att i kapitlet om ”Välfärd och trygghet” skriva in att kommunerna ska kunna ”ingå partnerskap med kooperativa och sociala företag eller ideella organisationer och att det ska va möjligt att rikta upphandlingar enbart till non-profit-aktörer.”

Det är ett viktigt steg bort från marknadifiering av samhället och för att humankapital ska va viktigare än pengar. ”Viktigt genombrott” säger Lars Bryntesson, kommunalråd i Sigtuna som varit en av dem som drivit förslaget hårdast.

Kommer bli mycket roligare att driva valrörelse nu när det finns en tydlig skillnad gentemot Moderaternas sätt att se på välfärden!

6 april 2013 at 9:27 f m 1 kommentar

Stefan Löfven, vad känner du i ditt hjärta?

Stefan Löfven framför S-logga

Stefan Löfven

Jag går Bommerviksakademin. Igår var Stefan Löfven på besök och sa att det är viktigt att vi vinner valet. Jag håller helt med. Fyra år till av utförsäljning, skattesänkning och nedmontering av det välfärdssamhälle som tagit så mycket kraft att bygga upp vore katastrof.

Men jag vill mer än att bara rösta emot borgaralliansen, jag vill känna pepp och glöd och engagemang för det alternativ som erbjuds. Och det gör jag inte nu.

Ett skäl till den saknade peppen är att vår portalparagraf inför valet är ”jobben före allt annat”. Det jag hör är ”jobben före klimatet”, jag hör ”vilka jobb som helst, till vilka löner som helst, är bättre än en enda dag av omställning” och ”jobba dig fri och lycklig, jobba fler timmar, hårdare, mer, det är genom jobb – inte fritid – du blir en riktig människa”.

Det är vad jag hör. Det är för mig moderatpolitik. Det är för mig ett av de starka skälen till att jag vill bli av med den sittande regeringen. Om alternativet säger samma sak, så kan jag fortfarande se nyttan med att byta. För alliansen är ruskigt duktiga på att göra medborgarna till kuggar i kapitalägarnas hjul, och det arbetet behöver brytas. Men att vi bara är lite sämre på det duger liksom inte.

Så jag tänkte att jag skulle passa på att utnyttja det faktum att Löfven för första gången stod framför mig och redo att ge mig svar. Att få hjälp att känna den pepp som han tycks känna inför jobben. Vi behöver vinna valet, och jag behöver pepp för att va en bra valarbetare. Så jag ställde frågan:

– Stefan, vad känner du i ditt hjärta när jag säger ”jobben före allt annat”?

Jag hade hoppats på ett brandtal om att han sett vad som händer med människor som ställs utanför. Hur arbetslöshet och avsaknaden av möjligheter att försörja sig själv bryter ner en människa och hela hennes familj. Hur vi som medmänniskor behöver mötas i ögonhöjd, hur trygga människor är grunden för att bygga en rimlig värld, hur han, personligen känner med det begrepp som är så viktigt att det höjts upp till portalparagraf. Jag önskade mig att få veta något om den resonansbotten jag hoppas finns här, något som visar att den här paragrafen är vår politik och inte moderaternas, att den inte är allt men just nu en prioritering för att nå den andra värld som jag tror är möjlig.

Men jag fick inte det brandtalet. Jag fick svaret ”det är det som gäller”. Han inledde svaret på min fråga med ”det är det som gäller”. Sedan förklarade han att välfärden inte står i motsats till jobben. Sedan sa han, ”ja, det känns”. Men jag vet inte hur. Och den känslan kanske finns, men den har inte smittat av sig till mig.

Rafael lyfte därefter hållbarheten, Jon frågade om det verkligen var jobben först som gällde i vapenexporten och någon annan frågade om de värdiga, utvecklande jobben. Och det var bra! Flera frågor där S svar inte duger. Där vår partiledning inte talar till hjärtan. Åtminstone inte mitt.

Själv blev jag så rörd att jag grät när jag såg en reklamfilm från Procter & Gamble igår. Men när det kommer till vår portalparagraf känner jag inget, och vad Stefan känner i sitt hjärta, det vet jag fortfarande inte.

16 mars 2013 at 7:07 f m 20 kommentarer

Nio argument för varför jag inte kan bli vänsterpartist

Tack till alla er som bjudit in mig till vänsterpartiet. Jag är tacksam för att ni vill ha mig, och jag önskar av hela mitt hjärta att Jonas Sjöstedt är med i samma parti som jag en dag, men jag kan inte gå med er för att:
1. Socialdemokraterna är det sanna arbetarpartiet.
2. Socialdemokraterna är det enda socialdemokratiska partiet. (Detta är ett svagt argument, jag är medveten om det).
3. Jag är Sveriges största gråsosse.
4. Jag gillar frikyrkor, idéburna friskolor, egenmakt & kooperation.
5. Jag gillar att få rätt mer än att ha rätt.
6. Jag kan inte arbeta för att driva något högerut, när det som krävs är en vänstersväng.

7. Tro & solidaritet finns inte i vänsterpartiet. Inte ens som åsiktsströmning. (Och förståelsen för religion som progressiv kraft tycks vara ännu lägre än inom S.)

8. Jag vill hellre svänga den stora färjan än att åka med några få i den lilla racerbåten bredvid. Alla ska med.
9. Jag lämnar alltid fester sist.

24 januari 2013 at 10:47 e m 5 kommentarer

Problemet, vill jag säga till partiledningen, är inte att vi förlorar…

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Skrev jag i morse. Och jag vill förklara varför det gjorde ont.

Och visst är det sorgligt om folk byter parti. Men det är inte det som är min stora sorg. Om det funkar, att just den här killens engagemang för en rättvisare och mer hållbar värld kan tas till vara på något annat sätt, eller om han bytt för att hans ideologi kommer till uttryck bättre någon annanstans så är det ju bra! Då kan vi byta medlemmar mellan varandra. Men just nu tycks S inte kunna vara den plattformen.

Problemet, vill jag säga till partiledningen och partihögkvarteret, är inte att vi förlorar väljare och valarbetare, sympatisörer och aktiva medlemmar till andra partier. Problemet är att vi förlorar dem till ingenting.

Vi förlorar dem i bästa fall till enfrågerörelser. Om vi har tur förlorar vi dem till välgörenhetsprojekt. Men de har inte potentialen att förändra i grunden på det sätt partier kan (i teorin). Enfrågerörelser i all ära, men för dem som har modet och drivet att ta det bredare ansvaret som partier kan så är det hemskt om det inte finns partier som kan tillvarata det. Jag befarar att vi i första hand förlorar dessa nya och unga medlemmar – inte till MP – utan till att sluta bry sig om det gemensamma samhällsbygget. Och här måste Socialdemokraterna ta sitt ansvar. För vem skulle annars göra det?

Hur? Låt mig citera Rebellas framtidsrapport som vi skrev efter EU-valet 2009:

Vi i Socialdemokraterna behöver tänka till, vi behöver ge varandra frihet att tala fritt ur hjärtat. Och släppa in fler! Så kan vi tillsammans komma på nya lösningar på de utmaningar vi ställs inför. Väljer vi att lita på att vår ideologi och våra visioner håller kommer vi att hitta både den ideologiska stabilitet och den politiska förnyelse vi söker.

Vi vill återta initiativet i den politiska debatten och inte bara reaktivt agera utifrån andras utspel och förslag. Det gäller inte minst i ekonomiska frågor där vi socialdemokrater har stark grund att stå på. Så varför har vi låtit en nyliberal problemformulering och problemlösning dominera samhällsdebatten? Vi efterlyser också en förnyad maktanalys med både bredd och djup.

Vi måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras. Bara då kan vi lära oss av våra misstag och undvika att upprepa dem framöver. En viktig lärdom från valrörelsen till Europaparlamentet var att vi ibland har en tendens att underskatta väljarna. ”Om de bara förstår hur dåliga andra partier är kommer de automatiskt att inse hur bra vi är.” Men så fungerar det ju inte.

Vi i Rebella är övertygade om att lösningen istället är att låta fler röster höras inom rörelsen och låta fler komma till tals som socialdemokrater, inte minst i sociala medier. Vi är en folkrörelse och våra medlemmars glöd, vilja och engagemang är vår bästa resurs.

24 januari 2013 at 2:19 e m 5 kommentarer

Det är så dumt att jag bara vill gråta

Jag älskar socialdemokrati & alla smarta sossar som verkligen vill rädda världen, och som har en plan för hur det ska gå till som jag tror på.

Jag kan inte va nåt annat än socialdemokrat. Jag vill inte lämna alla vänner som är de som håller lösningarna i sina hjärtan och händer. Jag vet inget annat parti som förenar jämlikhet & demokrati på det sätt som jag kommit att bli allt mer övertygad om. Det finns inget parti att byta till. Jag kan inte tjafsa med miljöpartister som tycker att lite kapitalism är bra, eller att vi kan nå hållbarhet utan jämlikhet. Jag kan inte tjafsa med vänsterpartister om yttrandefriheten ska gälla även på Kuba eller ge upp alla ambitioner på att verka genom den parlamentariska makten och gå med i F! eller syndikalisterna. Socialdemokraterna är mitt enda alternativ.

Men sossarna nu alltså, det går inte! Vi kommer att förlora 2014. Eller i alla fall definitivt 2018. Utspelet igår gjorde mig säker på det. Partihögkvarteret gör opinionsmätningar istället för opinionsbildning, vi följer istället för leder människors engagemang. Interndebatt beskrivs av vår presschef som ”ett helvete” och kongresser det värsta som kan hända för våra opinionssiffror.

Det är ett problem att mål och medel blandas samman i S nu. Jobb är ett medel för jämlikhet. Att vinna val är ett medel för att kunna genomföra den politiken. Varken jobb eller att vinna val är mål i sig.

Jag träffar otroligt många människor som ägnar sitt politiska engagemang åt att hindra andra från att göra saker i partiet. Som vill förebygga att nån säger nåt som kan skada väljarnas förtroende, som hellre vill att vi är helt tysta än säger fel. Som helt har glömt varför de blev socialdemokrater och tror att vi vill ha makten för maktens skull, inte för att deras känslor ”revolterar mot sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan” som Hjalmar Brantings skrev i tidningen Stormklockan 1912, om varför han var socialist.

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Och samma dag fick jag veta att vår portalparagraf ska va ”jobben före allt annat”. Att full sysselsättning är fokus i den ekonomiska politiken tycker jag är bra. Det är mening två jag inte kan acceptera. Att jobben som var ett medel för jämlik maktfördelning har blivit ett mål i sig. Vi ska jobba hårt och duktigt. Inte nödvändigtvis för att få ett bra liv eller ett bra samhälle, det kanske är en bonus, men om detta står i motsättning mot varandra så har vi en portalparagraf att luta oss mot: jobben före allt annat.

Om ett naturreservat som skövlas ger några jobb så ska vi alltså skövla. Om en vapenfabrik orsakar krig och död i tredje världen, men ger några jobb så ska produktionen alltså intensifieras. Om det ger jobb att skapa en låglönemarknad som sliter ut människors kroppar så är det alltså tydligen ok.

Det är så dumt att jag bara vill gråta. För gå ur partiet kan jag ju inte göra.

Min mormor sa att hon skulle rösta på arbetarpartiet. Varför? Frågade jag. För att jag alltid har varit socialdemokrat. Svarade hon. Men om partiet ändrar sig då? Invände jag. Ja, då får jag också ändra mig, sa mormor.

Jag älskar min mormor, och hon hade rätt i att det är S man ska va med i om man är socialdemokrat, men hon hade fel om vem som ska ändra sig. Det är inte vi medlemmar som ska ändra oss, det är partiet.

Läs också mitt tidigare inlägg: Menar Socialdemokraterna verkligen jobben först?

24 januari 2013 at 10:15 f m 34 kommentarer

Skrämselpropagandan kommer inte att känna några gränser

Idag skriver Per Gudmundson något jag ser som en försmak av vad som kan komma att vänta i valrörelsen. När (om?) S kommer driva någon form av begränsning för att plocka ut vinster ut den offentligt finansierade välfärden, för att sätta aktieägares och riskkapitalisters privata konton.

Och många socialdemokrater är oroliga, dels för att man inte tror sig kunna stå emot skitstormen, men också faktiskt för att man kanske tror att förskolorna är hotade.

Det är de inte.

I alla fall inte av detta skäl. Det finns en överetablering (pga LOV och annat) som kommer göra att vissa skolor kommer behöva lägga ner alldeles oavsett vad vi gör. Men…

Risken för att fullt finansierade verksamheter, som det finns behov av, där det finns personal och brukare, skulle lägga ner, är extremt låg.

Vi kan erbjuda dem att ombildas till svb-bolag eller stötta bildandet av kooperativ till exempel. Seriösa företagare har inte heller lust att slänga bort sina investeringar i tid & pengar utan de kommer att anstränga sig för att vårda sina bolag, även i svb-form eller som ekonomisk förening. Det offentliga kan förstås också ta över verksamhet där behoven finns. De har ju redan hela apparaten för bla administration, kontroll & finansiering.

Och detta gäller, enligt Svenskt Näringslivs egna siffror, 35% av företagen. Majoriteten av bolagen menar alltså att det är troligt att de fortsätter även om man hindrar vinstuttag. Trettiofem procent av dessa kommersiella, som alltså inte kan tänka sig någon annan form, kommer att kunna säljas och övertas av någon som är mer lämpad. Svenska folket tycker nämligen, till 80%, att överskott ska återinvesteras (Novus, 2012).

Men visst, om företaget har vinst som enda eller främsta mål kommer de kanske inte att vilja vara med längre. Men inte heller då kommer företagen att sparka all personal, kasta ut patienter & barn och kasta investeringarna på sophögen. Nej, de kommer vilja sälja. Om vinsten begränsas kommer de sälja eller överlåta till någon som inte har vinst som enda mål.

Om någon företagare beter sig som de vita i Zimbabwe som hellre brände jorden än överlät den till svarta, så kan det bli ett problem. Men till skillnad från Gudmundson så tror jag inte företagare kan mobiliseras till den typen av kapitalförstörelse.

UPPDATERING Läs Anne-Marie Lindgrens utmärkta ideologiska analys om denna skräckpropaganda som hon kallar skenmanöver.

6 oktober 2012 at 10:47 f m 11 kommentarer

Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Image

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.

22 september 2012 at 5:23 e m 2 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier