Posts filed under ‘socialdemokraterna’

Problemet, vill jag säga till partiledningen, är inte att vi förlorar…

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Skrev jag i morse. Och jag vill förklara varför det gjorde ont.

Och visst är det sorgligt om folk byter parti. Men det är inte det som är min stora sorg. Om det funkar, att just den här killens engagemang för en rättvisare och mer hållbar värld kan tas till vara på något annat sätt, eller om han bytt för att hans ideologi kommer till uttryck bättre någon annanstans så är det ju bra! Då kan vi byta medlemmar mellan varandra. Men just nu tycks S inte kunna vara den plattformen.

Problemet, vill jag säga till partiledningen och partihögkvarteret, är inte att vi förlorar väljare och valarbetare, sympatisörer och aktiva medlemmar till andra partier. Problemet är att vi förlorar dem till ingenting.

Vi förlorar dem i bästa fall till enfrågerörelser. Om vi har tur förlorar vi dem till välgörenhetsprojekt. Men de har inte potentialen att förändra i grunden på det sätt partier kan (i teorin). Enfrågerörelser i all ära, men för dem som har modet och drivet att ta det bredare ansvaret som partier kan så är det hemskt om det inte finns partier som kan tillvarata det. Jag befarar att vi i första hand förlorar dessa nya och unga medlemmar – inte till MP – utan till att sluta bry sig om det gemensamma samhällsbygget. Och här måste Socialdemokraterna ta sitt ansvar. För vem skulle annars göra det?

Hur? Låt mig citera Rebellas framtidsrapport som vi skrev efter EU-valet 2009:

Vi i Socialdemokraterna behöver tänka till, vi behöver ge varandra frihet att tala fritt ur hjärtat. Och släppa in fler! Så kan vi tillsammans komma på nya lösningar på de utmaningar vi ställs inför. Väljer vi att lita på att vår ideologi och våra visioner håller kommer vi att hitta både den ideologiska stabilitet och den politiska förnyelse vi söker.

Vi vill återta initiativet i den politiska debatten och inte bara reaktivt agera utifrån andras utspel och förslag. Det gäller inte minst i ekonomiska frågor där vi socialdemokrater har stark grund att stå på. Så varför har vi låtit en nyliberal problemformulering och problemlösning dominera samhällsdebatten? Vi efterlyser också en förnyad maktanalys med både bredd och djup.

Vi måste välkomna kärleksfulla kritiker och ha en levande interndebatt, där också misslyckanden och tillkortakommanden kan lyftas fram och analyseras. Bara då kan vi lära oss av våra misstag och undvika att upprepa dem framöver. En viktig lärdom från valrörelsen till Europaparlamentet var att vi ibland har en tendens att underskatta väljarna. ”Om de bara förstår hur dåliga andra partier är kommer de automatiskt att inse hur bra vi är.” Men så fungerar det ju inte.

Vi i Rebella är övertygade om att lösningen istället är att låta fler röster höras inom rörelsen och låta fler komma till tals som socialdemokrater, inte minst i sociala medier. Vi är en folkrörelse och våra medlemmars glöd, vilja och engagemang är vår bästa resurs.

24 januari 2013 at 2:19 e m 5 kommentarer

Det är så dumt att jag bara vill gråta

Jag älskar socialdemokrati & alla smarta sossar som verkligen vill rädda världen, och som har en plan för hur det ska gå till som jag tror på.

Jag kan inte va nåt annat än socialdemokrat. Jag vill inte lämna alla vänner som är de som håller lösningarna i sina hjärtan och händer. Jag vet inget annat parti som förenar jämlikhet & demokrati på det sätt som jag kommit att bli allt mer övertygad om. Det finns inget parti att byta till. Jag kan inte tjafsa med miljöpartister som tycker att lite kapitalism är bra, eller att vi kan nå hållbarhet utan jämlikhet. Jag kan inte tjafsa med vänsterpartister om yttrandefriheten ska gälla även på Kuba eller ge upp alla ambitioner på att verka genom den parlamentariska makten och gå med i F! eller syndikalisterna. Socialdemokraterna är mitt enda alternativ.

Men sossarna nu alltså, det går inte! Vi kommer att förlora 2014. Eller i alla fall definitivt 2018. Utspelet igår gjorde mig säker på det. Partihögkvarteret gör opinionsmätningar istället för opinionsbildning, vi följer istället för leder människors engagemang. Interndebatt beskrivs av vår presschef som ”ett helvete” och kongresser det värsta som kan hända för våra opinionssiffror.

Det är ett problem att mål och medel blandas samman i S nu. Jobb är ett medel för jämlikhet. Att vinna val är ett medel för att kunna genomföra den politiken. Varken jobb eller att vinna val är mål i sig.

Jag träffar otroligt många människor som ägnar sitt politiska engagemang åt att hindra andra från att göra saker i partiet. Som vill förebygga att nån säger nåt som kan skada väljarnas förtroende, som hellre vill att vi är helt tysta än säger fel. Som helt har glömt varför de blev socialdemokrater och tror att vi vill ha makten för maktens skull, inte för att deras känslor ”revolterar mot sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan” som Hjalmar Brantings skrev i tidningen Stormklockan 1912, om varför han var socialist.

Fick meddelande igår om att en ung kille som hoppade av Hjärtas styrelse pga att han kände sig begränsad av S, nu gått med i MP. Det gjorde ont.

Och samma dag fick jag veta att vår portalparagraf ska va ”jobben före allt annat”. Att full sysselsättning är fokus i den ekonomiska politiken tycker jag är bra. Det är mening två jag inte kan acceptera. Att jobben som var ett medel för jämlik maktfördelning har blivit ett mål i sig. Vi ska jobba hårt och duktigt. Inte nödvändigtvis för att få ett bra liv eller ett bra samhälle, det kanske är en bonus, men om detta står i motsättning mot varandra så har vi en portalparagraf att luta oss mot: jobben före allt annat.

Om ett naturreservat som skövlas ger några jobb så ska vi alltså skövla. Om en vapenfabrik orsakar krig och död i tredje världen, men ger några jobb så ska produktionen alltså intensifieras. Om det ger jobb att skapa en låglönemarknad som sliter ut människors kroppar så är det alltså tydligen ok.

Det är så dumt att jag bara vill gråta. För gå ur partiet kan jag ju inte göra.

Min mormor sa att hon skulle rösta på arbetarpartiet. Varför? Frågade jag. För att jag alltid har varit socialdemokrat. Svarade hon. Men om partiet ändrar sig då? Invände jag. Ja, då får jag också ändra mig, sa mormor.

Jag älskar min mormor, och hon hade rätt i att det är S man ska va med i om man är socialdemokrat, men hon hade fel om vem som ska ändra sig. Det är inte vi medlemmar som ska ändra oss, det är partiet.

Läs också mitt tidigare inlägg: Menar Socialdemokraterna verkligen jobben först?

24 januari 2013 at 10:15 f m 34 kommentarer

Skrämselpropagandan kommer inte att känna några gränser

Idag skriver Per Gudmundson något jag ser som en försmak av vad som kan komma att vänta i valrörelsen. När (om?) S kommer driva någon form av begränsning för att plocka ut vinster ut den offentligt finansierade välfärden, för att sätta aktieägares och riskkapitalisters privata konton.

Och många socialdemokrater är oroliga, dels för att man inte tror sig kunna stå emot skitstormen, men också faktiskt för att man kanske tror att förskolorna är hotade.

Det är de inte.

I alla fall inte av detta skäl. Det finns en överetablering (pga LOV och annat) som kommer göra att vissa skolor kommer behöva lägga ner alldeles oavsett vad vi gör. Men…

Risken för att fullt finansierade verksamheter, som det finns behov av, där det finns personal och brukare, skulle lägga ner, är extremt låg.

Vi kan erbjuda dem att ombildas till svb-bolag eller stötta bildandet av kooperativ till exempel. Seriösa företagare har inte heller lust att slänga bort sina investeringar i tid & pengar utan de kommer att anstränga sig för att vårda sina bolag, även i svb-form eller som ekonomisk förening. Det offentliga kan förstås också ta över verksamhet där behoven finns. De har ju redan hela apparaten för bla administration, kontroll & finansiering.

Och detta gäller, enligt Svenskt Näringslivs egna siffror, 35% av företagen. Majoriteten av bolagen menar alltså att det är troligt att de fortsätter även om man hindrar vinstuttag. Trettiofem procent av dessa kommersiella, som alltså inte kan tänka sig någon annan form, kommer att kunna säljas och övertas av någon som är mer lämpad. Svenska folket tycker nämligen, till 80%, att överskott ska återinvesteras (Novus, 2012).

Men visst, om företaget har vinst som enda eller främsta mål kommer de kanske inte att vilja vara med längre. Men inte heller då kommer företagen att sparka all personal, kasta ut patienter & barn och kasta investeringarna på sophögen. Nej, de kommer vilja sälja. Om vinsten begränsas kommer de sälja eller överlåta till någon som inte har vinst som enda mål.

Om någon företagare beter sig som de vita i Zimbabwe som hellre brände jorden än överlät den till svarta, så kan det bli ett problem. Men till skillnad från Gudmundson så tror jag inte företagare kan mobiliseras till den typen av kapitalförstörelse.

UPPDATERING Läs Anne-Marie Lindgrens utmärkta ideologiska analys om denna skräckpropaganda som hon kallar skenmanöver.

6 oktober 2012 at 10:47 f m 11 kommentarer

Frågan om vinst i välfärden är ganska okontroversiell

Image

Debatten om välfärden har kört fast. Det handlar om så oändligt mycket mer än bara ja eller nej till vinster, vi behöver en helt ny problemformulering.

Vinsterna i välfärden är en rökpuff i ett maskineri som brinner
Jesper Meijing, som marknadsforskare vid KTH menade vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokraterna i Stockholms stad idag att ”vinsterna är en rökpuff i ett maskineri som brinner”. Och det tycker jag är en bra liknelse.

Problemet är inte röken, utan elden. Men det är ändå röken som sticker i ögonen. Och det är röken som storbolagen är ute efter. Om vi inte börjar med att slå fast huruvida vi anser att vinsten är nödvändig eller inte, så kommer vi inte heller kunna komma överens om huruvida vi ska släcka elden. Och det sa jag också i den efterföljande paneldebatten, som jag deltog i som representant för Sektor3.

Då kan man ju tycka att jag som representant för en partipolitiskt obunden tankesmedja borde vara mer försiktig. När till och med partipolitiskt bundna socialdemokrater inte kan sätta ner foten i denna fråga, inte kan uttala att vinstfrågan är grundläggande i debatten. Istället hänvisas det ofta till sådant som att ”vinster är inte problemet, det viktigaste är kvalitén” eller ”låt oss lämna frågan om vinst, och tala om …”. Som ett sätt att blidka lobbyisterna och slippa ta debatt som dessa vill ska svida.

Men faktum är att frågan inte är särskilt kontroversiell.

Ja till mångfald, ja till återinvesteringar
Visst är friskolor och privata vård- och omsorgsgivare ett självklart inslag i vår välfärd, vid sidan av det offentliga. Få vill förbjuda alternativa utförare, och de ”förbudsivrare” som Maria Crofts dillar om i dagens DN kommer knappast ha något större inflytande på S-kongressen (LO hör i alla fall inte dit). För samtidigt vill åtta av tio svenskar att eventuella vinster i välfärden ska investeras i verksamheten, och inte betalas ut till ägarna (Novus, maj 2012). Alternativa utförare är här för att stanna, men vinsterna ska återinvesteras, om man ska tro opinionen. Svenska folket är mer eniga i att man inte vill ha vinstutdelningar än i de flesta andra frågor. Skattepengar till välfärd ska gå till verksamhet, inte till 15%-iga vinster, vilket är dubbelt så mycket som alla andra branscher, eller så mycket som 100%-iga vinster vid försäljningar.

Dags att sätta ner foten
Ändå vacklar socialdemokraterna. Riksdagsledamöter vågar inte skriva under debattartiklar av rädsla att flyttas bort från listorna i nästa val, trots att de håller med, ledande företrädare på många olika nivåer vill hålla sig väl med det man uppfattar vara ”båda sidorna”. Alltså den sida som 80% av befolkningen sluter sig till att överskott ska återinvesteras och inte delas ut som vinst, och den sida som i princip företräds av storbolagens just nu enormt aktiva lobbyister.

Att de vinstdrivande i högre grad än de idéburna och de offentliga försöker smita undan de krav och kontroller som finns vet vi. Att vinstintresse ger företag incitament att göra så lite som möjligt utöver det som finns på kommunen eller landstingets kravspec vet vi också. Och visst kan vi försöka att täppa till luckor i reglerna, visst kan vi försöka att stävja storbolagens fixande och trixande med reglerna, visst kan vi försöka att minimera alla de nackdelar vinstintresset i välfärden får. Nackdelar för de ideella aktörerna som konkurreras ut och nackdelar för brukare och medborgare som får se lärartätheten, jämlikheten och ja, faktiskt till och med valfriheten sjunka.

Har vi råd och lust att utöka kontroller & kravbyråkrati?
Men frågan är om vi verkligen har råd och lust att lägga resurser på ständigt ökande kontroller av en drivkraft som leder fel?

Om det är så att vinst som drivkraft inte leder fel, så fattas det hur som helst en hel del bevisning från de vinstdrivande aktörernas sida. Jag vill se betydligt starkare belägg för den osannolika hypotesen att effekterna av vinstutdelningarna faktiskt samspelar med medborgarnas önskemål och behov.

Det är dags att bli mer ideologiska
Vi kan inte längre komma undan kärnan i debatten och tala om kvalitetskrav eller vädja till etiska koder. Vi måste börja lagstifta om återinvesteringar och begränsningar av vinstuttag vid både drift och försäljning.

Exakt hur behöver utredas grundligt, men först måste vi helt enkelt konstatera att vi är överens om att vi vill att människors väl ska komma i välfärdens allra första rum, inte vinst. Att påbörja arbetet med att lagstifta mot vinsten som drivkraft i välfärden är nödvändigt för att kunna komma till nästa steg.

Oron för att vi måste kompromissa med lobbyisterna för att vinna val är obefogad. Vi har råd att omedelbart sluta vela med uttalanden som att det inte skulle ”låta sig göras”.

22 september 2012 at 5:23 e m 2 kommentarer

Grattis till ditt nya jobb Göran Persson!

Av högerpolitiska skäl finns det många som försöker så split bland socialdemokrater i vinster i välfärdenfrågan.

Senast idag i SvD när man försöker placera Göran Persson i facket ”riskkapitalister i vården”, för att han gått in i ett it-bolag.

Men vad är det för fel att Persson skaffar ett nytt jobb? Socialdemokrater har generellt inget som helst problem med näringslivet. Marknaden är en duglig tjänare men en usel herre, marknaden duger gott till it-tjänster och annat som går att veta i förväg vad det är man beställer, och reklamera efteråt om det blev fel. Det kan man inte med liv och hälsa, mänsklig värdighet eller barns utbildning. Det förstår Persson, och det förstår andra partikamrater.

Men det känns mest desperat från högern, en icke-analys liksom. Det blir mer och mer tydligt att Stefan Stern är ganska ensam på sin betalt låsta position i vinstfrågan.

16 september 2012 at 10:10 f m 4 kommentarer

Menar Socialdemokraterna verkligen ”jobben först”?

När en moderat riksdagsledamot skrev en bloggpost med rubriken Arbete ger frihet fick hon utstå mycket hån. Även om just den ordföljden är tabu så har snubblande lika paroller blivit legio i Sveriges största partier, Moderaterna och Socialdemokraterna.

Ansvarsfull politik – jobben först hette artikeln Magdalena Andersson, ekonomisk politisk talesperson för Socialdemokraterna skrev på DN-debatt 23 augusti. I artikeln finns inte ett ord om den jämlikhet som jag ser som fundamentet i hela vår ideologi. Det är också den avgörande skillnaden från borgerlig finanspolitik, som går ut på en ansvarsfull politik som sätter jobben först, som moderaternas partisekreterare Kent Persson uttrycker det.

Att jobben går först är ett begrepp som är oerhört etablerat, och få verkar uppfatta orden som särskilt kontroversiella. Att sätta jobben först är detsamma som att ta ansvar, och arbete, ja, det är viktigare än allt annat. Arbete framhålls som enda och bästa vägen till lycka, framgång och rentav frihet. Och så arbetslinjen som överideologi. Hela grejen skrämmer mig. För inte ligger väl vårt värde i hur mycket vi producerar? Eller? Jag vill i alla fall inte acceptera att meningen med mitt liv ska vara att jobba, så mycket som möjligt.

Jobb ger lön, och att vi måste ha pengar för att leva ett värdigt liv är självklart. Att alla som kan ska bidra till samhällets välstånd och utveckling likaså. Men vi måste skilja på mål och medel. Målet för socialdemokratisk politik för mig är att allas lika värde manifesteras i likvärda möjligheter till ett bra liv. Eller största möjliga lycka, om man så vill. Arbete är ett viktigt medel för att nå målet. Arbete kan inte vara målet självt.

Ibland leder arbetstillfällen till att bevara naturen, fred på jorden, frihet och jämlikhet. Men ibland står jobb i motsättning till värden som dessa. Något måste avgöra vad som väger tyngst, eller hur en kompromiss, mellan säg naturvärden och arbetstillfällen, ska se ut.

Jag hoppas och tror att ”jobben först” inte ska tolkas bokstavligt, som att Socialdemokraterna är beredda att offra precis allt annat för jobben. Även liv, mänsklig värdighet och miljö.

Eller? Menar man verkligen det man säger? Att jobb går före precis allt annat?

Även publicerad i Gotlands Folkblad.

3 september 2012 at 5:26 f m 4 kommentarer

Trevlig kan man väl va ändå, eller?

William Petzäll

William Petzäll

Är uppriktigt ledsen över att William Petzäll är död. Tänker att ledamöter i andra partier i riksdagen borde va faddrar åt några av de här förvirrade stackars unga sverigedemokraterna, för deras riksdagsgrupp verkar inte va så trygg. Särskilt i Williams fall, sen han blev vilde.

Jag undrar hur det var, var det någon socialdemokrat som pratade med honom som en vän? När jag valkampanjade i en stockholmskommun 2010 så gick jag runt och hälsade på de andra partierna, även SD. De blev helt rörda och sa att jag var den första sossen som sagt hej. Jag sa visserligen att jag tyckte att de hade en sjuk politik och att jag hoppades att ingen skulle rösta på dem, men trevlig kan man väl va ändå, eller?

Tänk er själva att sitta ensam i ett ruttet riksdagsrum och tro att hela Stockholm – utom några bittra alkisar i förorten som röstat SD – hatar en. Hur ska man någonsin komma på rätt köl?

UPPDATERING: På orten där jag valkampanjade rasade SD’s valstuga ihop. Socialdemokraterna hjälpte dem att bygga upp den igen. Och flera sossar vittnar om att de visst var och hälsade på SD:arna. Så att de beklagade sig inför mig verkar inte ha varit sant. Det är trist med SD att de har lite svårt att hålla sig till sanningen när de bedriver sin propaganda om hur illa de blir behandlade. Enda sättet att bemöta är förstår att fortsätta vara trevlig. Och faddra i riksdagen är fortfarande en god idé. Och trots att folk är trevliga mot dem ganska ofta så är utfrysningsmetoder nåt jag vet används både i kommuner och landsting.

2 september 2012 at 8:49 f m 1 kommentar

Mina bästa i Almedalen

Mina bästa i almedalen i kronologisk ordning:

– Gf-kyrkans seminarium om när kyrkan ska lägga sig i politiken (mycket trevligt samtal m Peter Örn, skönt att inte alla folkpartister har samma populistiska approach).

– Utfrågningen av s-topparna på s-minglet (roligt, plus att Carin Jämtin kom ut som troende & Micke Damberg som demokratisk socialist).

– Responsen på min insats i den skeva panelen om svenska modellen hos SI (fick stöd & pepp, visitkort & samarbetsförfrågningar, verkade ha klarat mig fint trots att jag kände mig väldigt minoritetisk bland en hel hög av borgerliga män).

– Träffade Miguel och började prata om att skriva en bok om anarkism & socialdemokrati.

– Pratade om stora visioner för det ekonomiska systemets reformation med en lång rad av fantastiska visionära, goda, progressiva människor, särskilt Erik.

– Så mycket var så äkta, tungt på idealistsidan och idéerna kändes hela tiden överordnade pengarna (gick inte på en enda PR-byrågrej).

– Riktigt bra retreat med Sektor3-kollegorna Hanna, Rebecka, Lukas & Helena om välfärdens förnyelse.

– Skrev kontrakt med Gotlands tidningar för att jobba som politisk chefredaktör i sommar.

-Trots att Carnage var sjukt konstig och sällskapet fortsatte att bete sig som på filmen, så kommer vår mingelfria film- & yatzykväll (med Herman, Hanna, Axel, Kristina & Moa) lätt in på listan.

8 juli 2012 at 5:57 e m 4 kommentarer

As Sweden Goes, So Goes the World: The Beginning of the End of Cash

skärmdump av the atlantic-artikelnSverige var först i västvärlden med sedlar 1661, nu är de först med att avskaffa dem. Vi ser början av slutet på kontant-eran, förutspår The Atlantic i en artikel från i måndags.

There are many, many things to dislike about analog money. Cash and coins are unwieldy. They’re heavy. They’re dirty. They leave no automatic record of the financial transactions that are made with them.

Here in the U.S., despite Square and PayPal and other services that would seem to herald the end of cash, bills and coins still represent 7 percent of our total economy. In Sweden, however — which ranked first in this year’s Global Information Technology Report from the World Economic Forum — cash is scarcer. And it’s becoming, the AP reports, scarcer still. While Sweden was the first European country to introduce bank notes in 1661, it’s now come farther than any other country in the attempt to eradicate them. In most Swedish cities, the AP notes.

Känns mycket bra. Om du inte redan läst så tycker jag att du ska läsa min motion om att minska kontantanvändningen som ligger här (och som skickats till den socialdemokratiska riksdagsgruppen). Det är hög tid att speeda på utvecklingen, men framförallt behöver det göras på ett sätt som ger oss demokratisk kontroll över våra betalningslösningar.

23 mars 2012 at 8:54 f m 7 kommentarer

Kommenterar ett märkligt läge i radio idag

Intervju på Alltid nyheter idag 23 januari.

Tack till Martin som också lagt upp klippet.

Uppdatering 24/1: Utvecklade i Gotlands folkblad idag.

Läs om att Reinfeldt & andra borgerliga politiker gjort minst lika allvarliga ”oförlåtliga” misstag som Juholt, men inte alls behandlats på samma sätt här.

23 januari 2012 at 5:30 e m 30 kommentarer

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier