Posts filed under ‘religion’

MSB fick exakt det de beställde

Detta har hänt:

1) Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (Leila Biglert Mokdad och Michael Tofvesson) beställt (se 2017-1287-3 Beställningsdokument)* en rapport som ska bevisa (inte utreda, för det anses tydligen redan vara fakta!) att etablerade muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker.

2) MSB ger uppdraget till två personer, Aje Carlbom & Magnus Norell, de vet hatar dessa organisationer och en, Pierre Durrani, som själv är/varit extrem på lite olika sätt och var medlem i en av organisationerna på 90-talet som då anses kunna vara garant för att allt i rapporten om hur brödraskapet fungerar överallt och i alla tider stämmer. De betalar en kvarts miljon för 34 sidor inkl innehållsförteckning (kom ihåg, målet för MSB här är att undvika att skattepengar går till att sprida dålig ideologi).

3) De får ett hopkok av olika vaga indicier och rena lögner baserade på & debattartiklar författarna själva skrivit, påhittade citat från ”arabiska medier”, osv, saker som i själva verket verkar komma från flashback eller counterjihadbloggar som Johan Westerholms ledarsidorna.se (som också är engagerad i tankesmedjan Cured som bla arrangerar sånt här). Alltså betydligt värre än de ”formella fel” det kommit att handla om. Eftersom det inte verkar finnas några bevis, så måste ju faktiskt författarna hitta på bevis för att alls kunna uppfylla kravet från MSB. Läs en i princip enig forskarkår kritik här. Läs även den här genomgången. (Nej Ranstorp har inte stöttat rapporten, han har inte ens orkat läsa den, trots att den som sagt är 34 sidor inkl innehållsförteckning, han säger att ämnet är viktigt.)

4) MSB publicerar detta som kunskap på sin hemsida, trots att de är satta att stärka samhällets beredskap för desinformation och vill inspirera till god källkritik.

5) MSB, Anneli Bergholm Söder, hävdar att författarna själva får stå för sin rapport och att de inte kan censurera forskare.

Så om man beställer falska bevis är det klart att det är svårt att vara särskilt förvånad när det är just det som levereras.

Mina slutsatser:

a) Rapporten måste plockas bort och MSB be om ursäkt för själva beställningen OCH bristen på kvalitetskontroll. Om inte kan Justitiedepartementet knappast ha fog för förtroende för ledningen hos MSB.

b) Det behövs flera nya rapporter av seriösa forskare. Dels en verklig och trovärdig utredning om hur den våldsbejakande islamismen ser ut i Sverige, inte minst för att visa att exakt de organisationer som pekas ut som farliga förmodligen är våra viktigaste allierade i just den kampen. Det låter säkert märkligt för många i och med den extrema mängd av alternativ fakta som finns kring muslimer och deras organisering, men vi som arbetar i civilsamhället är väldigt säkra på detta. Det hjälper tex knappast muslimska kvinnor att terrorstämpla deras organisationer eller svartmåla deras religion (läs tex Bilan Osman här). Och dels en seriös utredning om staten och hatet mot muslimer. Hur kan vi implementera de handlingsplaner mot islamofobi som tex kulturdepartementet tagit fram? (Att publicera rapporter som säger att islamofobi inte finns, som MSB gör (!) är tex ingen bra idé för att vara tydlig.)

Det är hög tid att verkligen se till att hatbrotten och motsättningarna slutar eskalera. Och just såna här rapporter förvärrar exakt alla de problem de säger sig vilja lösa.

c) Alla som sitter och tänker att muslimer som engagerar sig i samhället antagligen infiltrerar och att muslimer som inte engagerar sig i samhället vill isolera sig och skapa parallellsamhällen bör ta sig en funderare över sin människosyn. Och försöka få till en fika med en muslim ganska snart.

d) MSB har ingen aning vilken flodvåg av desinformation, rykten och kanske framförallt – muslimhat, som de satt ingång.

* Så här står det, ordagrant, i beställningstexten från MSB:

”Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället. Många erhåller skattefinansierademedel för sina respektive verksamheter, och bedriver aktiv informationspåverkan i syfte att utöka sitt inflytande i det svenska samhället. Målet för islamistiska och jihadistiska organisationer är ytterst att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet men hur detta ska uppnås är en av flera frågor som skiljer politiskt inriktade organisationer från de våldsbejakande. Påverkansaktiviteter är ett effektivit sätt att inom ramen för det demokratiska samhället flytta fram sina positioner, och har bland annat bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället. Aktiviteterna har även bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats på ett sätt som inte är förenligt med demokratiska värden och lagstadgade individuella rättigheter. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, och har ett växande inflytande i det svenska samhället. Trots detta saknas det i dag kunskap om dess roll inom den sunnimuslimska miljön i Sverige. Kunskapsluckorna bidar till att osynliggöra detta fenomen i samhället samt därmed också att se, och bedöma, dess konsekvenser för målen för samhällets säkerhet, främst liv och hälsa samt grundläggande värden.”

Jag har begärt underlag från MSB vad de baserar dessa uppgifter, bla att Muslimska brödraskapet ligger bakom de svenska sunnimuslimska organisationerna eller att många av organisationerna i denna påstådda sammansvärjning får skattemedel på, men har ännu inte sett något. Att organisationer som Ibn Rushd hotar människors liv är en rätt allvarlig anklagelse att beställa en rapport utifrån, och när det framställs som fakta i beställningen behöver MSB kunna visa ett underlag.

5 mars 2017 at 7:40 f m 8 kommentarer

Hur religiös får man va i svensk politik? Vi svarar i p1 i övermorgon.

Hur religiös får man vara i svensk politik?  Susanna Birgersson, Mehmet Kaplan, Anna Ardin och Marie Demker. Foto: SR  Hur religiös kan en svensk politiker vara utan att riskera att bli sedd som alltför suspekt för att inneha ett uppdrag? Det program jag, tillsammans med Marie Demker, professor i statsvetenskap vid GU, Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, Mehmet Kaplan, riksdagsman för MP deltog i under Almedalsveckan sänds i Människor och tro i P1 nu på tors kl 14, repris lör kl 17.

Det var ett väldigt bra samtal tycker jag!

2 september 2014 at 11:30 e m

Att kalla antirasism för hat är en slippery slope

Näthatet har fått mycket uppmärksamhat på sista tiden. Böcker har skrivits och dokumentärer har producerats, trolljägare har hängt ut hatmejlare och diskussioner har förts om legala påföljder. Detta har gjort SD, deras näthatmotor avpixlat och andra rasistiska spinndoktorer nervösa. SD och deras svans har därför lanserat, eller kanske ska jag säga intensifierat, en nygammal strategi. Att kalla alla former av kritik mot dem och den ideologi de har för HAT.

Liten hatordlista

  • Hat mot allas lika värde – att inte ”ta ta debatten” med SD.
  • Hat mot yttrandefriheten – att ta debatten, dvs att inte hålla med dem och förklara varför.
  • Sverigehat – att säga emot ultranationalism.
  • Människohat – att protestera mot människor som kränker muslimer som grupp.

Det är ett sätt att flytta fokus. Och det lyckas.

När vi accepterar detta språkbruk spelar vi på SDs planhalva. Och det är det mest oroväckande – hur folk helt utanför SD godtar och annammar deras förvrängda språkbruk. Att Hanna Gadban blir sur över att jag protesterar när Södertörn ger henne pris, och kallar min protest för hat, kan jag på något sätt förstå. Det är personligt och hon väljer sina försvarares sida.

Men att socialdemokraten Johan Westerholm också accepterar sättet att använda ordet hat är för mig en blandning av upprörande, sorgligt och obegripligt.

Westerholm skriver att jag har skickat ett ”implicit hatiskt mail” (se mejlet i sin helhet nedan och döm själva), att jag är ”nybörjare i debatten” eftersom jag ”missat” att mail till Södertörns högskola är offentlig handling som om jag borde skämmas och poängterar att jag inte undertecknar med att jag gått Bommersviksakademin (sic) eller är styrelseledamot i tro & solidaritet.

1. Nej, jag skäms inte, och grämer mig inte för att brevet publicerats.

Jag visste inte att mejlet skulle publiceras, men jag skulle gärna ha gett Hanna lov att publicera om hon frågat. Tycker själv att det är ganska bra formulerat för att vara ett hastigt mej en väldigt sen septemberkväll.

2. Det är tragiskt att socialdemokrater stöttar SDs språkbruk

Nej, det är inte hat att kritisera islamofobi. Det ligger i sakens natur att man måste kritisera människorna som bär och sprider dessa idéer, även om jag gärna skulle frikoppla det och kritisera enbart själva rasismen.

Jag vet att jag skaffade mig en fiende i Johan Westerholm när jag inte accepterade hans orättvisa anklagelser mot min vän och ideologiska kamrat Omar Mustafa förra året. Men det är så tragiskt att han, som tidigare fokuserade på viktiga saker såsom interndemokrati inom S nu ägnar allt mer kraft åt att misstänkliggöra muslimer. Hans agg mot mig har kanske triggat viljan att förvränga begreppet hat för att komma åt mig, via mitt ganska fredliga mejl. Otäckt hur lätt det är för människor som kanske inte tycker att de fått det inflytande i livet/partiet/samhället som de förtjänar att sparka nedåt (och då menar jag inte på mig, utan i det här fallet på muslimer).

3. Jag undertecknar det mesta jag skriver som privatperson. Jag tycker det är bra.

Jag tror inte att tro & solidaritets förbundsstyrelse misstycker med mitt mejl till Södertörn, eller anser att det går emot våra värderingar, men jag skrev det som privatperson. Inte som medlem i coop eller gotlänning eller anställd av Forum. Jag skulle kunna skriva något liknande som ledarskribent i gotlands tidningar, officiellt som tf ordförande i Hjärta eller på Sverige mot rasism-bloggen. Men i det här fallet skrev jag det som personlig vän till muslimer. Jag tyckte att det var min mest relevanta roll då. Att klaga på det känns mer som att någon har letat efter fel än som saklig kritik.

4. Jag misstänker att vi har olika referensramar för hat.

När man fått bilder med sin panna i mitten av ett kikarsikte, okända män som ringer på alla grannarnas dörrar och frågar vart man befinner sig och telefonsamtal klockan 4 på morgonen där skrikande män deklarerar att de ska dra ut alla ens tänder för att de vill våldta en tandlös tjackhora så känns det väldigt märkligt när min sorg över den ökande islamofobin kallas för hat. Jag får en stark känsla av att Johan Westerholm inte har drabbats av det hat som SD och deras svans står för.

Ämne: Årets alumn
Från: ”Anna Ardin
Datum: 27 september 2013 23:18:27

Hej,
Jag hörde att ni kommer att dela ut ett pris till Hanna Gadban som årets alumn och vill bara berätta att det gör mig ledsen.

Islamofobin ökar medraketfart i Europa och Sverige idag, och just den här kvinnan är en av dem som tydligast agerat murbräcka för att den ska få fäste. Som invandrare och kvinna har hon på ett sätt som de vita män inom SD inte kunnat, fått utrymme i media för exakt de ställningstaganden som tidigare ansetts vara tabu – att anklaga (troende) muslimer som grupp för det ena grövre brottet än det andra. Från kvinnomisshandel till terrorism till pedofili. Alla de fördomar som finns om muslimer och som används för att begränsa deras rättigheter har hon gått in och presenterat ”bevis” för.

Det hon gör när hon debatterar är knappast en sund religionskritik som hennes meningsfränder i de rasistiska rörelserna hävdar, utan ett mycket sorgligt sätt att koppla islam som religion och alla de tiotusentals svenskar som håller sin religion för central i sina liv, till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. När södertörn väljer att ge henne pris för detta så slår även detta mot Sveriges muslimer.

Det gör mig ont. Och jag hoppas att ni förbereder en smart mediehantering för den glädje som kommer utbryta bland islamofober och motsvarande sorg bland folk som tänker som jag, som ser på nära håll hur uttalanden som Hannas direkt drabbar människor som är eller uppfattas som muslimer.

Vänligen
Anna

21 april 2014 at 11:54 f m

Jag har antagit fasteutmaningen

Min kristna fasta som pågår nu innebär flera saker för mig, men bland annat har jag antagit svenska kyrkans fasteutmaning (facebooksidan)! Den innebär helt enkelt att i största möjliga mån inte slänga mat och att försöka minska det enorma matsvinnet. Visste du att medelsvensken slänger 72 kilo mat per år i soporna?! Kolla öven fasteutmaningens hemsida.

Så jag har bestämt mig för att försöka rensa kylskåpet på små slattar av saker som riskerar att hamna i avfallskvarnen, och istället göra något av dem. Här är två av resultaten!

Olivbröd

50 g jäst (för söta degar m utgångsdatum för två månader sedan (!))
en halv burk bortglömda oliver
5 dl vatten, 37 grader varmt
14 dl
vetemjöl 
4 msk olivolja
1 tsk salt

Jag smulade jästen i en bunke och rörde ut i lite av vattnet, sedan hällde jag på olja, resten av vattnet, hackade oliver, salt och sedan lite mjöl i taget. Jäste degen till dubbel storlek, bakade ut och la på oljad plåt, jäste 30 minuter till, penslade med vatten och gräddade i 250 grader i 10 minuter.  

ett galler med hembakta olivbröd

Nästa ”restprodukt” blev också väldigt lyckad, nämligen:

Citrusmarmelad

ca 750 gram gamla och ganska torra citrusfrukter, jag hade av någon anledning både apelsin, mandarin, citron och lime
5 dl socker
1 dl vatten

Skar bort några fula delar, skar i småbitar och mixade sedan frukten med skal och allt, röde ihop med vatten och långkokade sedan tills det såg ut som marmelad. Det tog förstås längre tid än om jag hade haft syltsocker hemma, men det blev bra ändå!

Alternativ: Man kan göra samma med gamla morötter förresten, fast med mindre socker då. Och man kan slänga i ingefära också, blir mycket gott. När det väl blivit marmelad kan ingen märka att ingredienserna var lite mjuka eller torra innan kokning.

Om man sedan lägger sin marmelad i några snygga burkar så blir frukten som var redo att slängas rentav en fin present!tre burkar hemgjord citrusmarmelad

 

 

 

https://www.svenskakyrkan.se/fasteutmaningen

18 mars 2014 at 11:39 e m 2 kommentarer

Sverige har bytt syndabockar med Ryssland

Lenin håller tal
I Sverige har vi officiellt slutat behandla homosexuella som vi gjorde i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (jo, det finns en massa problem kvar på många håll och i många familjer, men diskursen är borta från offentligheten tack och lov). Homo- och bisexuella anses inte längre vara de som står för det onda, för spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga. I Ryssland är den synen dock på frammarsch, och Sverige, inklusive jag själv, protesterar. Vi jublar när Emma Green Tregaro målar naglarna i regnbågens färger, visar sitt stöd för ryska HBT-personer och petar ett vasst pekfinger i magen på makthavarna och vi är i stort sett eniga om att det inte är ok att behandla människor som Ryssland gör, beroende på vilket kön hen blir kär i.

Så, vilka ska vi nu ha som syndabockar när vi inte längre kan slå på homosexuella?

Vilka ska vi nu peka ut som stående för det onda? För spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga?

Jo! Religiösa! HIV är påvens fel eftersom de inte får använda kondom i Afrika, missionärer som knackar dörr och kyrkor som hjälper unga på glid förvrider huvuden, celibat ger pedofiler, ja, präster över huvud taget, med sina barntimmaroch allt, är en enda stor pedofilhärva och Muhammed var ju också pedofil, ja, islam och alla muslimer uppmuntrar pedofili eftersom de valt att vara muslimer (just detta skrev en Facebookkontakt till mig så sent som i förra veckan!), att vara troende är att vara korkad, för Gud finns ju bevisligen inte, om man ”tror på sagor” så kan man ju knappast kräva att få vara rektor vid Lunds universitet, man kan ju inte vara vetenskaplig och religiös, och minister, det kan du ju knappast kräva att få bli om du ”inte styrs av förnuft eller kan påverkas av argument!” (sic) Är du religiös så måste du verkligen ta avstånd från alla konstiga åsikter som andra religiösa människor haft, du måste bevisa att din tro inte påverkat några åsikter du har och krypa in i garderoben du kom ifrån.

”Varför måste de leva ut?”, ”du behöver väl inte skylta med det”. ”Religion är en privatsak, något du (på sin höjd, men bara för att vi är ett så jävla liberalt land) får utöva i hemlighet så att ingen annan ser det.”

”Homosexualitet… förlåt, tro, är ett val” och därför behöver man inte respektera människor som är homosexuella, förlåt, troende, de kan ju bara välja annorlunda om det inte passar!”.

De har ofta varit lite mer extrema i vårt östliga grannland. Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Men Sovjetunionens kommunistiska parti legaliserade skilsmässa, abort och homosexualitet när de avskaffade de gamla tsarryska lagarna efter ryska revolutionen redan 1917.

Är det inte lite ironiskt att vi därmed bytt syndabockar med Sovjet?

21 september 2013 at 7:40 f m 5 kommentarer

Är problemet politisk åsikt eller religiös tillhörighet?

Elisabeth Svantesson (M)

Elisabeth Svantesson (M)

Det finns en stark religionsfobi i stora delar av drevet mot Elisabeth Svantesson, nya arbetsmarknadsministern, och jag anar rentav en konspirationsteori. En teori som säger att de här ”sektmänniskorna” har mer inflytande än det verkar, och andra intentioner än de uppger sig ha. De slår i gränsen för vad vi kan tolerera.

Drevet väcker två frågor hos mig som jag anser att vi behöver diskutera. Tre utgångspunkter först bara:

1. Begränsning i aborträtten är en (religiös) högerhållning (konservativ), alldeles oavsett om du vill begränsa antalet aborter (vilket de flesta trots allt vill). Vänsterhållningen (liberal) är att se problemet med oönskade graviditeter, snarare än aborterna; stärka tillgången till familjeplanering/sexualundervisning/preventivmedel och stark välfärd, arbetsrätt och normkritik. Begränsning av aborträtten eller rentav abortförbud leder inte till färre aborter utan främst till sämre liv för kvinnor. Jag har skrivit om det många gånger, tex här.

2. Ja till livet är en svinorganisation och några av mina främsta politiska fiender i det här landet. De har usla, kvinnofientliga, dogmatiska och tveksamt effektiva politiska förslag. Dessutom drog sig exempelvis deras närstående press inte för att bedriva hetsjakt på en annan troende person, nämligen Omar Mustafa, i drevet mot honom, eftersom han varken är kristen eller reaktionär som de själva. Att de nu kräver tolerans mot de sina är hyckleri och ett hån. Men som ni vet att jag tycker bör man vända andra kinden till och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Svantesson är ju som bekant inte ens med där.

3. Moderaterna är ett svinparti, och de mest extrema i ekonomiska frågor och i inställningen till välfärden i svensk politik. Människosynen man ger uttryck för när man tror att sjuka människor kan jobba mer för att man gör dem fattigare, införandet av fas3 och andra former av institutionella tvång gentemot ofrivilligt arbetslösa att stå med mössan i hand är väl ett långt värre hot för oss i vänstern än att de tillsätter nån slags en smygaborträttsmotståndare?

Så till de två frågor som drevet mot Svantesson leder mig till:

1. Är hennes politiska åsikt som är problemet, eller hennes religiösa tillhörighet? Det låter i debatten som att det är den religiösa tillhörigheten, och huruvida det (till skillnad från andra typer av övertygelse) ligger till grund för åsikten? Hennes åsikt hamnar i skymundan.

Det handlar alltså inte bara om huruvida man håller med personen eller inte, utan det finns ytterligare en dimension.

A. Du håller med personen i fråga – och ni grundar er åsikt på samma tro. Du gillar.
Exempel: Ni är båda ateister och tycker inte att aborträtten ska begränsas. Allt är frid och fröjd.

B. Du håller med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, jag är kristen och tycker inte att aborträtten ska begränsas (till exempel för att jag anser att rätten till sin kropp är en helig rätt). Du accepterar min tro när jag håller med dig, men du vill gärna berätta för mig att det vore bättre om jag bara tyckte så, utan att ha någon slags helighet inblandad.

C. Du håller INTE med personen i fråga – men ni grundar er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Peter är också ateist men tycker att aborträtten ska begränsas genom högre patientavgifter, eftersom det blir så dyrt att landstingen ska betala för unga tjejers slarv med kondomer. Slarv borde man betala själv, resonerar han. Du tycker att Peter är dum i huvudet, men du accepterar att han sitter i landstingsfullmäktige.

D. Du håller INTE med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar inte.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Elisabeth är kristen och tycker att aborträtten ska begränsas genom att sjukvårdspersonal som av etiska skäl inte vill utföra aborter ska slippa det. Du tycker att dels att Elisabeth är dum i huvudet, men du accepterar inte heller att hon får några politiska uppdrag. Att tycka fel är dåligt, men att tycka fel på kristen grund är oacceptabelt. Hon måste gå.

2. Ska vi verkligen ha den här typen av krav på renlärighet hos politiker? I vilka frågor i så fall? Bara de som handlar om abort & HBT-frågor? Varför är just de frågorna viktigare än t.ex. hur man ser på exploatering av naturen? (Där jag kan tipsa om att moderater generellt också är svin.) På hur man ser på vårt ansvar för varandra?

Har ni tänkt på att det väldigt ofta handlar om identitets- & individperspektiv när man angriper troende? Och inte om de allmänna systemen som verkligen har potential att förändra människors vardag. Det är lätt att driva drev mot folk i privalmoralistiska frågor, medan de stora fulfiskarna och systemskiftesrelevanta frågorna kommer undan i skuggan.

När påven gjorde sin stora resa till Afrika för några år sedan, och höll väldigt kontroversiella tal om att Afrika måste resa sig från Västs ekonomiska förtryck så fick vi inte höra ett skit om saken. Och trots att han själv inte någonstans aktivt hade propagerat mot kondomer var det den enda frågan som de sensationslystna västjournalisterna ville pressa honom på. Man krävde att han skulle göra en preventivmedelsturné. Vilket jag också tycker hade varit en fin grej, men rätt orealistisk och inte så meningsfullt att kräva. Att istället låta honom komma undan med en trolig vilja att tona ner konflikten i den frågan och istället kolla på vad han faktiskt sa om de ekonomiska systemen som förstör livet för så oerhört många hade väl varit en betydligt smartare sak för journalister med hjärtat till vänster?

Men kanske är det helt enkelt så att det är viktigare att rensa bort religionen ur världen än att minska lidandet?

Läs även Malin Siwe i Expressen och Hanne Kjöller i DN.

19 september 2013 at 1:24 e m 31 kommentarer

Sorgligt bra bror grillar Ullenhag

Kolla kl 10.15 & framåt i det här klippet. Skarpa Rashid Musa grillar Ullenhag. Förutom att jag blir lite ledsen av att kolla, eftersom Rashid var en av dem som lämnade oss i efterspelet efter att Omar Mustafa petades ur partistyrelsen och partiledningen inte förmått säga ifrån mot de antimuslimska krafterna, så är det spännande.

Ullenhag grillas om bl.a. hur han kan påstå att toleransen ökar när hatbrott, diskriminering & segregation där muslimer drabbas ökar och om muslimska församlingar som behöver ska få samma stöd & skydd som judiska församlingen.

Jag tycker inte Ullenhag svarar. Däremot kör han en fulkontring om att åsikten att man inte bör lägga hedersvåld på islam/muslimer (utan där den hör hemma, på patriarkatet) innebär att man förringar problemet. Det gör man inte, tvärtom, det är ett sätt att göra problemet mycket mer allmänt och man ger ett alternativ att jobba med saken utan att spä på antimuslimismen. För att den ökar i samhället hjälper knappast misshandlade kvinnor, i synnerhet inte om de är muslimska.

6 juli 2013 at 1:48 f m 7 kommentarer

En invandrare kom hit och fick egna lagar

Image

De nationella rasar ”ytterligare en svenska bortgift av pappa med en invandrare”. Eller?

Det finns de som påstår att ”invandrare kommer hit och vill ha egna lagar”, lagar som säger att pappa ska bestämma vem de får gifta sig med och som förbjuder folk att byta religion.

Faktum är att det faktiskt finns en sån familj, som ibland dessutom försöker hävda att de har immunitet mot att följa samma lagar som vi andra (och där pappan faktiskt står över lagen på riktigt!).

Jag undrar om de vet det? För om de vetat (och dessutom fått höra att två av de tre senaste äktenskapen inom den här familjen skett med direktimporterade invandrare) så hade väl ändå protesterna varit massiva vid det här laget?

Fotnot: Den invandrare som i dagarna gifts in i nämnda familj har avstått att få titeln prins och tycks därmed ha för avsikt att försörja sig utan de skräddarsydda bidrag som annars hade funnits till förfogande.

PS Jag känner mig fånig när jag låter som republikanska föreningen, men inkonsekvens i argumentation stör mig. Det här inlägget är riktat mot inkonsekventa kulturrasister. Monarkins vara eller inte vara tycker jag annars är en perifer fråga.

9 juni 2013 at 9:43 f m

Omar har valt bort islamismen – varför räcker det inte?

Idag var jag på P1 morgon och diskuterade Socialdemokraternas ”rekrytering” (ja, det var väl typ jag som värvade honom, fast mest handlade det om att han själv tänkte igenom saken och bestämde sig för att bli medlem) av Omar Mustafa.

Evin Rubar läts vara ”expert” och framförde uppfattningar om islamiska förbundet, och klassade dem som politisk organisation och inte religiös. Hon talade om vad människor kopplade till muslimska brödraskapet gör i Egypten (som Omar tydligt klargjort att han inte har någonting med att göra). Hon hävdade utifrån sin expertroll att de har en dold islamistisk agenda som Omar är satt att driva.

För att svara henne hade de inte bjudit in någon av de många experter som skulle kunna debattera just detta med henne. Utan en aktivist, dvs mig. Och exakt vilka kopplingar som finns mellan moskéer har jag ingen aning om. Jag vet inte ens vad min egen kyrka har för samarbeten eller vad de samarbetsorganisationerna tycker eller gör. Men troligtvis en massa vidriga saker. Och av de tio utlovade minuterna fick jag nog inte mer än två. Det är ett förrädiskt resonemang hon för. Vi skulle tala om Omar och socialdemokraterna, men hon fick sätta agendan och vi talade om islamism, Egypten och islamiska förbundet.

Det är inte islamiska förbundet utan Omar vi valde till partistyrelsen

Huvudsaken i detta, som jag trots att jag inte fick säga många ord, fick fram, är att det är Omar Mustafa vi valde in i partistyrelsen. Inte islamiska förbundet.

Hela Evin Rubars resonemang vilar på argumentet att Islamiska förbundet ”är det muslimska brödraskapet i Sverige”. Hon redovisar inga belägg för det påståendet. Finns det alls någon svensk Islamkännare som skulle ställa sig bakom det? Tveksamt. Peter Santesson som anförts i debatten argumenterar istället att det finns kopplingar mellan Islamiska förbundet och FIOE och i nästa led mellan FIOE och brödraskapet. Att använda en sådan ”guilt by association”-kedja och dra slutsatsen att Omar Mustafa företrätt organisationer ”start befryndade med kvinnofientliga, homofoba och antisemistiska ställningstaganden”, och att Omar därför i sina gärningar ska särbehandlas i förhållande till representanter från utrikesdepartementet och riksdagen blir för mig orimligt.

Det är alltså en konspirationsteori att Islamiska förbundet och Omar Mustafa är islamister som vill införa sharialagar och politisk Islam i Europa (på de omdebatterade familjedagarna kontrollerades att ingen föreläsare sa något annat än att i valet mellan sharia och svensk lag är det självklart svensk lag som gäller). Här är det federation of islamic organisations verkligen står för.

Islamiska förbundet är inte muslimska brödraskapet, styrs inte från Egypten utan är en medlemsstyrd organisation enligt svensk folkrörelsemodell. Deras stadgar kan läsas här.

Men det är inte dessa värderingar eller en representant för de här organisationerna vi valt in. Det är vår partikamrat Omar Mustafa. Som också tydligt tagit avstånd från alla de värderingar han anklagas för. Det borde verkligen räcka.

Inte islamist

Det fortsatta spridandet av att Omar skulle vara islamist och att han skulle ha en dold agenda som inte stämmer med det han säger är kränkande. Jag önskar att det vore lika tabu att driva det som att driva de antisemitiska konspirationsteorier som också tyvärr är en del av västerländskt tankegods.

Läs Peter Weideruds artikel på DN debatt i sin helhet. Den är fantastiskt klargörande.

Både Omar och jag har, med utgångspunkt i vår respektive tro, valt att engagera oss i ett brett sekulärt vänsterparti därför att vi ser den religiöst avgränsade politiken – vare sig det handlar om kristdemokrati eller islamism – som orimlig, otillräcklig eller otidsenlig. Vi har båda valt bort det religiöst avgränsade alternativet, men bara Omar måste återbevisa det.

16 april 2013 at 10:21 f m 19 kommentarer

Carina Hägg tycks tro på föreställningarna om ”den judiska infiltrationen” (fast med muslimer i huvudrollen)

Utdrag ur den vidriga boken "judefrågan" utgiven av NSF.

Utdrag ur den vidriga boken ”judefrågan” utgiven av NSF.

När detta skrevs var Marx judiska bakgrund som vi redan påpekat inte känd, men han har knappast varit den enda: Lenin, Stalin, Trotskij, Ceaucescu m.fl. är exempel på ledande judar med miljontals liv på sina smutsiga samveten. I Sverige behöver vi inte leta särskilt långt ner i det socialdemokratiska partiet för att finna dem: Antia Gradin, Sten Heckscher, Jan Lundgren, Tommy Waidelich m.fl. representerar inte endast socialdemokraterna utan även det judiska folket [och deras politiska agenda, som kapitlet handlar om].

Djupt stötande antisemitisk tankefigur

Detta är en fotnot i boken ”Judefrågan betraktad ur kulturell, religiös, raslig, ekonomisk, politisk och nationell synpunkt” som gavs ut med nutidskommentarer i nyutgåva 2000 utifrån originalutgåvan från 1936.

Det är en djupt stötande antisemitisk tankefigur, att en person med en viss etnisk eller religiös tillhörighet har en dold agenda, och att i det här fallet ”det judiska folket” skulle ha representanter att driva ”sina frågor” i svensk politik. En antisemitisk konspirationsteori som vi inte accepterar i Sverige. Boken är olaglig på grund av sin kränkande natur.

Vi är på väg dit igen

Och varför lyfter jag då detta? Vad har en gammal bok och en konspiratorisk gammal föreställning från 30-talets tänkande (som de flesta etablerade debattörer och partiföreträdare trots allt sett igenom och reagerar kraftigt mot när de förekommer) med dagens debatt att göra?

Jo, att vi är på väg till samma typer av resonemang. Jag vägrar att acceptera den typen av teorier. En person, oavsett om hen är religiös, inte religiös, jude eller kristen måste bedömas för sina personliga och individuella kvalitéer och värderingar, inte utifrån fördomarna om gruppen hen tillhör. Även när det är muslimer som anklagas. Jag kallar det konsekvent antirasism.

”Röstmaximering”

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar Waberi och Omar har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister. Islamiska förbundet ingår i Federation of Islamic organisations in Europe (FIOE) som är en organisation som tydligt är påverkad av al-Qaradawis öppet uttalat policy. Spelet går ut på att ”goda muslimer” i västvärlden ska ta kontakt med politiker och delta i politiken men inte integreras för att förlora den muslimska särarten som är viktigast. Taktiken verkar fungera. Politikerna vill ha röster så att dessa herrar är välkomna i den nya ”mångkulturella” makteliten. Fenomenet har kallats för röstmaximering av en modig socialdemokrat Carina Hägg. Ingen verkar lyssna på hennes rop i öknen.

Så skriver Bahare Andersson på Newsmill. Riksdagsledamoten Carina Häggs ursprungliga artikel där hon påstår detta tycks ändrad eller borttagen, för nu står den inte att finna på nätet. Men hennes tänkande tycks ha inspirerat andra.

Ideologin politisk islam eller helt enkelt muslimer som är politiker?

Så här skriver Sara Mohammad på facebook:

Carina Hägg gillar på facebook en kränkande antisemitisk tankefigur.

Carina Hägg gillar på facebook en kränkande antimuslimsk tankefigur.

Och listar alltså fyra personer, som har gemensamt att de är muslimer och politiker. Hon ”kräver avgång av politisk islams representanter” och radar upp muslimska politiker. Istället kräver hon som Evin Rubar (som jag ska samtala med i P1 morgon imorgon bitti kl 07.20) att man ska sätta in andra invandrare i deras ställe.

Den antimuslimska tanke som säger att alla muslimer, i synnerhet om de är praktiserande och därmed aktiva i en församling, har en och dold, gemensam agenda. En agenda som enligt Sara Mohammed ovan inte är förenlig med mänskliga rättigheter, jämställdhet och att kämpa för en bättre värld. Det är mycket mycket problematiskt. Riksdagsledamoten Carina Hägg tackar henne.

Inget invandrarmandat

Att kräva att andra invandrare ska in på detta mandat är förstås också ett obehagligt sätt att se på människor. Att Omar inte valts in på grund av att han är en drivande socialdemokrat, utan för att han är invandrare, och att han är satt där inte för att representera alla oss som delar hans perspektiv och syn på hur socialdemokraterna bör arbeta och tycka, utan att han representerar invandrare. Men det är inte i närheten så stötande som idén om den muslimska infiltrationen som visat sig så tydligt i debatten de senaste dagarna.

Muslimer måste få vara politiker – men inte antimuslimister

Muslimer måste kunna få vara politiker utan att bli misstänkliggjorda och anklagade för uppfattningar de inte har. Att muslimer som är politiker har en bevisbörda på sig att visa hur de arbetat mot allt det som fördomarna säger att de bör vara för (homofobi, sexism och antisemitism) alldeles oavsett vilket parti de valt och alldeles oavsett vilka frågor de väljer att aktivt driva. Carina Hägg talar också om att släppa fram ”goda muslimska krafter”. Men trots att jag vid upprepade tillfällen bett henne nämna någon praktiserande eller organiserad muslim som hon har förtroende för, eller som kan räknas till dessa goda muslimska krafter så har hon inte uppgett någon. Det tyder på att hon inte anser att det finns någon. Är man med i en muslimsk församling så ingår man tydligen per definition i den muslimska konspirationen.

Men människor som hyser och sprider negativa generaliseringar om muslimer, antimuslimska (eller antisemitiska om man så vill) konspirationsteorier, och som vägrar att ta avstånd från detta har jag svårt att se som lämpliga att sitta i riksdagen för Socialdemokraterna.

Läs förresten gärna Sepideh Nekomanesh: ”Muslimska kvinnor behöver inte Häggs (S) beskydd” i Dagens Arena och Marta Axners utmärkta genomgång av islamofobi/antimuslimism här. Och vår artikel ”Omar Mustafa förtjänar en ursäkt” på SvD Brännpunkt.

16 april 2013 at 12:14 f m 15 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier