MSB försöker friskriva sig, men frågorna kvarstår

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har publicerat en förstudie om hur muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker. En undermålig, usel, tendensiös och farlig studie. Läs mer om bakgrunden här.

Det mest anmärkningsvärda är dock hur myndigheten redan innan studien visste det mesta av den mycket kontroversiella fakta som studien skulle komma fram till. För en dryg vecka sedan begärde jag därför ut de handlingar som ligger till grund för själva beställningen av denna ”forskning” 2017-1287-3. Det tog över 4 dagar att få svar, och när det väl kom fick jag – 2017-1287-3. Alltså exakt samma dokument som det jag ville ha underlag för!

Men det jag vill ha underlag för är ju hur de redan före förstudien fanns kunde veta. Att rapportförfattarna inte anser sig behöva belägga vissa saker kan ju förklaras ju av att dessa redan är uppställda som fakta av beställaren.

Jag syftar på följande påståenden:

1. Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället

Vilka organisationer rör detta sig om? Och vad har MSB för källor till detta påstående?

2. Många erhåller skattemedel driva verksamhet (i syfte att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet)

Vad finns det för källor till detta otroligt långtgående påstående? Om det är ”många”, och givet att MSB inte anser att sekretess är relevant för denna typ av person och organisationsutpekanden (som ju även görs i den beställda, publicerade rapporten) så torde några av dem kunna namnges.

Vilken forskning har man använt sig av för att göra denna definition av islamism och vad som är målet för en islamistisk organisation?

Vad menar MSB med det utopiska kalifatet?

3. Dessa verksamheter:

• Har bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället.
• Har bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats
• Hotar samhällets säkerhet
• Hotar liv
• Hotar hälsa
• Hotar grundläggande värden

Att rapporten inte på något sätt har kunnat visa detta eller några trovärdiga källor för detta vet vi. Men MSB hade information kring detta innan beställningen gjordes. Vad är det för information?

Att etablerade, projektfinansierade organisationer hotar liv, hälsa och grundläggande värden är en utgångspunkt som är mycket kränkande att påstå om det inte finns belägg. Civilsamhällets rätt till rättsäker behandling från myndigheter är oerhört central för demokratin.

4. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige

Rapporten har (implicit) MSBs beställning som enda källa för detta påstående. Andra aktörer har numer rapporten som enda trovärdig källa. Därför faller ansvaret på MSB att belägga detta mycket tungt, då den ursprungliga källan till påståendet faktiskt är myndigheten själv. Här kan MSB inte hänvisa vidare rapportförfattarna eftersom det skulle innebära en cirkelbevisning.

5. MB har ett växande inflytande i det svenska samhället

Hur vet MSB det? Vad baserar MSB detta på?

MSB måste svara på om de står bakom antaganden i denna beställning. Om de står bakom antagandena så måste de bevisa att de är sanna och om inte måste de ta avstånd från antagandena. Att låta antagandena stå oemotsagda på sin hemsida och hänvisa till författarna duger inte. (Kvaliteten på förstudien är oavsett så undermålig att MSB bör återkräva arvodet. Så här gör man inte med skattemedel.)

Här är förresten en intressant länk för mer bakgrund till MB- konspirationen som MSB verkar ta för given i sin beställning. 

Det hemliga avtalet som visar MSBs ägandeskap

Det finns dessutom ytterligare ett skäl att ifrågasätta Annelie Bergholm Söders försök att hänvisa kritiken mot rapporten till författarna. I avtalet (som leverantören, enligt avtalet, inte får hänvisa till) står nämligen så här om äganderätten:

MSB får en full och oinskränkt äganderätt till leverantörens (inklusive anställdas och underleverantörers) arbetsresultat i anledning av uppdraget, såsom sammanfattningar, rapporter, minnesanteckningar m.m., utan att särskild ersättning utgår. Detta innebär bland annat att MSB fritt får nyttja arbetsresultatet, ändra och modifiera det, samt överlåta rättigheter till arbetsresultatet vidare. Leverantören får inte publicera eller på annat sätt nyttja arbetsresultatet utan MSB:s skriftliga medgivande. Leverantören har rätt att i sedvanlig omfattning omnämnas som upphovsman. MSB har äganderätten till allt underlag som legat till grund för slutsatser och förbättringsförslag som överlämnas till MSB samt till övrigt material som framställs med anledning av uppdraget. Allt detta ska efter varje avslutat uppdrag överlämnas till MSB.

MSB har alltså rätt att ändra som de vill i studien, och äger allt underlag! Det vore intressant att se vilket övrigt material som lämnats in. På begäran har dock MSBs jurist hävdat till mig att det inte finns någon korrespondens alls i ärendet att lämna ut förutom rapporten och beställningen.

Enligt uppgift har denna förstudie beställts och publicerats helt utan insyn eller inflytande från MSBs forskningsavdelning, och meningen var att detta skulle vara internt material, (av underrättelsekaraktär får man förmoda, hur nu falsarium kan tjäna som underrättelse är en annan fråga). Det förklarar varför rapporten har en annorlunda design (ingen) än övriga studier från myndigheten. Det verkar helt enkelt som att det är några få tjänstemän med en egen agenda som fixat fram pengarna, skrivit (eller låtit Norell själv skriva) underlaget, tagit emot rapporten (förmodligen på USB-sticka, då ju tydligen ingen e-postkorrespondens finns) och laddat upp (lånat MSBs goda namn). Ett syfte som uppfylls i och med detta är att skapa en hänvisningsbar källa för ovanstående påståenden som den svenska antimuslimska miljön länge behövt en källa till. Sedan har (polisen) Bergholm Söder satt prestige i att hennes avdelning inte gjort fel och valt att skydda sina anställda istället för att rädda MSBs anseende.

Så, MSB har själva fastställt det mesta av den kontroversiella faktan i fallet, och har dessutom avtal på att myndigheten själv är ansvarig för studien. Här finns inget forskarundantag, alltså att forskarna får behålla upphovsrätt, utan MSB tar helt enkelt över innehållet och indirekt ansvaret för detsamma. Så min fråga om Justitiedepartementet fortfarande har förtroende för MSBs ledning är fortfarande högst aktuellt.

MSB fick exakt det de beställde

Detta har hänt:

1) Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (Leila Biglert Mokdad och Michael Tofvesson) beställt (se 2017-1287-3 Beställningsdokument)* en rapport som ska bevisa (inte utreda, för det anses tydligen redan vara fakta!) att etablerade muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker.

2) MSB ger uppdraget till två personer, Aje Carlbom & Magnus Norell, de vet hatar dessa organisationer och en, Pierre Durrani, som själv är/varit extrem på lite olika sätt och var medlem i en av organisationerna på 90-talet som då anses kunna vara garant för att allt i rapporten om hur brödraskapet fungerar överallt och i alla tider stämmer. De betalar en kvarts miljon för 34 sidor inkl innehållsförteckning (kom ihåg, målet för MSB här är att undvika att skattepengar går till att sprida dålig ideologi).

3) De får ett hopkok av olika vaga indicier och rena lögner baserade på & debattartiklar författarna själva skrivit, påhittade citat från ”arabiska medier”, osv, saker som i själva verket verkar komma från flashback eller counterjihadbloggar som Johan Westerholms ledarsidorna.se (som också är engagerad i tankesmedjan Cured som bla arrangerar sånt här). Alltså betydligt värre än de ”formella fel” det kommit att handla om. Eftersom det inte verkar finnas några bevis, så måste ju faktiskt författarna hitta på bevis för att alls kunna uppfylla kravet från MSB. Läs en i princip enig forskarkår kritik här. Läs även den här genomgången. (Nej Ranstorp har inte stöttat rapporten, han har inte ens orkat läsa den, trots att den som sagt är 34 sidor inkl innehållsförteckning, han säger att ämnet är viktigt.)

4) MSB publicerar detta som kunskap på sin hemsida, trots att de är satta att stärka samhällets beredskap för desinformation och vill inspirera till god källkritik.

5) MSB, Anneli Bergholm Söder, hävdar att författarna själva får stå för sin rapport och att de inte kan censurera forskare.

Så om man beställer falska bevis är det klart att det är svårt att vara särskilt förvånad när det är just det som levereras.

Mina slutsatser:

a) Rapporten måste plockas bort och MSB be om ursäkt för själva beställningen OCH bristen på kvalitetskontroll. Om inte kan Justitiedepartementet knappast ha fog för förtroende för ledningen hos MSB.

b) Det behövs flera nya rapporter av seriösa forskare. Dels en verklig och trovärdig utredning om hur den våldsbejakande islamismen ser ut i Sverige, inte minst för att visa att exakt de organisationer som pekas ut som farliga förmodligen är våra viktigaste allierade i just den kampen. Det låter säkert märkligt för många i och med den extrema mängd av alternativ fakta som finns kring muslimer och deras organisering, men vi som arbetar i civilsamhället är väldigt säkra på detta. Det hjälper tex knappast muslimska kvinnor att terrorstämpla deras organisationer eller svartmåla deras religion (läs tex Bilan Osman här). Och dels en seriös utredning om staten och hatet mot muslimer. Hur kan vi implementera de handlingsplaner mot islamofobi som tex kulturdepartementet tagit fram? (Att publicera rapporter som säger att islamofobi inte finns, som MSB gör (!) är tex ingen bra idé för att vara tydlig.)

Det är hög tid att verkligen se till att hatbrotten och motsättningarna slutar eskalera. Och just såna här rapporter förvärrar exakt alla de problem de säger sig vilja lösa.

c) Alla som sitter och tänker att muslimer som engagerar sig i samhället antagligen infiltrerar och att muslimer som inte engagerar sig i samhället vill isolera sig och skapa parallellsamhällen bör ta sig en funderare över sin människosyn. Och försöka få till en fika med en muslim ganska snart.

d) MSB har ingen aning vilken flodvåg av desinformation, rykten och kanske framförallt – muslimhat, som de satt ingång.

—

* Så här står det, ordagrant, i beställningstexten från MSB:

”Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället. Många erhåller skattefinansierademedel för sina respektive verksamheter, och bedriver aktiv informationspåverkan i syfte att utöka sitt inflytande i det svenska samhället. Målet för islamistiska och jihadistiska organisationer är ytterst att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet men hur detta ska uppnås är en av flera frågor som skiljer politiskt inriktade organisationer från de våldsbejakande. Påverkansaktiviteter är ett effektivit sätt att inom ramen för det demokratiska samhället flytta fram sina positioner, och har bland annat bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället. Aktiviteterna har även bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats på ett sätt som inte är förenligt med demokratiska värden och lagstadgade individuella rättigheter. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige, liksom i många andra europeiska länder, och har ett växande inflytande i det svenska samhället. Trots detta saknas det i dag kunskap om dess roll inom den sunnimuslimska miljön i Sverige. Kunskapsluckorna bidar till att osynliggöra detta fenomen i samhället samt därmed också att se, och bedöma, dess konsekvenser för målen för samhällets säkerhet, främst liv och hälsa samt grundläggande värden.”

Jag har begärt underlag från MSB vad de baserar dessa uppgifter, bla att Muslimska brödraskapet ligger bakom de svenska sunnimuslimska organisationerna eller att många av organisationerna i denna påstådda sammansvärjning får skattemedel på, men har ännu inte sett något. Att organisationer som Ibn Rushd hotar människors liv är en rätt allvarlig anklagelse att beställa en rapport utifrån, och när det framställs som fakta i beställningen behöver MSB kunna visa ett underlag.

Migrationspolitiska lagförslaget måste revideras

Den röd-gröna regeringen har lagt ett förslag om ny migrationspolitik.

Kvinnoorganisationena pekar på förslaget som anti-feministiskt, barnrättsorganisationerna som brott mot barnkonventionen, rättsliga instanser menar att det inte är förenligt med Europeisk lag, Migrationsverket kallar åtgärderna oproportionerliga och varnar för en ökad arbetsbörda, facken har invändningar mot hur det slår mot arbetsrätten och många andra, FN-organ, organisationer, myndigheter, universitet och kyrkor oroar sig för saker som ökande psykosociala problem, försämrad etablering, brott mot internationella konventioner och hur familjer kommer börja tvingas välja mellan sina barn.

 FARR kallar förslaget ”direkt stötande”.

Jag kan räkna upp en handfull socialdemokrater som tycker att den nya migrationspolitiken är bra och väldigt många som tycker att den är katastrof, inte minst eftersom den pajar integrationen (dvs det sista vi behöver, klicka på länken för att läsa vår nyliga artikel i DN) och inte ens behövs för att minska antalet flyktingar (har kommit några hundra asylsökande i veckan sedan februari, knappast kaos…). 

Trots att remissinstanserna (och S-medlemmarna!) verkar tycka att det i princip är bland det värsta skit man sett från en svensk regering så tycks Löfven-administrationen stå fast. Och kritiken internt tycks anpassa sig till detta och tystna, i både S och MP..

Är i alla fall stolt förbundsstyrelseledamot i STS, som håller fast vid kritiken, trots att dörrarna för att påverka tycks stängda. Är tacksam över att STS finns som ett alternativt sätt att vara socialdemokrat på. 

Jag hoppas att de som säger att regeringen inte är döv har rätt. Förslaget är i stort behov av revidering.

 

Jag är rädd nu, på riktigt

Jag är rädd. Just nu för fascistiska koncentrationsläger i mitt land, i min livstid. Och detta tog jag nyligen upp på Facebook. Många feminister, miljöpartister och socialister bekräftade min rädsla. Men en moderat vän blev uppriktigt arg och menade att detta var under bältet och att vänstern är farligare än SD. ”Jag håller helt med! Dåligt att skriva så. Duger inte ens som skämt”, skrev en partikamrat som svar.

Men hörni grabbar, vet ni, jag är rädd på riktigt. Det är inte alls skämt för mig. Det var i nu levande personers livstid som det hände senast och med extremt liknande händelser som sker nu som förspel.

Vet ni hur många dödshot jag har fått? Vet ni hur många våldtäktshot? Vet ni hur många hundra tusen inlägg det finns för att kartlägga mig på Flashback och andra forum?

Jag tycker det är enormt sorgligt att min oro inte tas på allvar. Och enormt sorgligt att de slott och herresäten som ägs av borgerliga långt långt bort från de fascistiska värderingarna jag ändå på nåt sätt trodde skulle öppnas för mig om jag tvingas på flykt kommer att få tjockare murar för att de där inne ska slippa höra mig skrika.

SDs sympatisörer kastar brandbomber på flyktingläger och gör räder mot EU-migranter (eftersom de ”tror” på felaktiga fördomar SD storsatsar på att sprida), folk har redan dött, en medlem i deras systerparti massakrerade nyligen närmare 80 barn & ungdomar på SSU-läger i norska skärgården, partitoppar flyttar till Ungern för att hänga med nazister (de har tydligen rimligare människosyn där) de driver sajter som hänger ut alla sina motståndare med namn och adress (som uppmaning att gå dit får man förmoda), de kartlägger, mordhotar, misshandlar och mördar, och jag finns på deras listor. 

Vad händer när de får styra kommuner och departement? Vad händer när de stiftar lagar och styr statens resurser?

Det spelar liksom ingen roll om yougov gör skitundersökningar som visar 5-10 procent för mycket åt SD, de får många röster. Och ju mer självförtroende de får, desto fler hot får vi som säger emot. Ju mer röster de får, desto mer ”politiskt” och kontroversiellt blir det att ta ställning för mänskliga rättigheter i Public service och desto mer blir det ok att ljuga om utsatta människor i yttrandefrihetens namn. 

De får mer och mer makt och de kommer att använda den. 

Fascismen är på riktigt och de närmar sig de tyska fascisternas röstsiffror på 30-talet. Och de borgerliga trodde att de skulle kunna kontrollera dem.  

Här kan ni läsa vad vi ska göra nu. Och här vad de demokratiska partierna måste göra (=förstärka sina ideologier).

Coop tar bort selektiv pantbegränsning

Elie försöker att finansiera sin fru Anitzas cancerbehandling hemma i Rumänien genom att samla pant i Sverige. Foto: Zonfira Tan

För 1,5 år sedan fick min coopbutik hård kritik efter en bloggpost jag skrivit om att de diskriminerade romer. Det handlade om att de slutat att ge kontanter för pant och satt upp en skylt om saken på rumänska. Efter denna kritik återinförde man möjligheten att få ut kontanter. ”Vi har förstått att det finns ett behov av att få ut kontanter, därför har vi tagit ett nytt beslut i dag. Vi inför ett maxbelopp på 25 kronor som man kan få ut i kontanter” sa man då.

Min misstanke om diskriminering kvarstod
Efter detta har jag vid flera tillfällen pantat och testat om det går att få ut kontanter. Och svaret är ja. Redan någon vecka efter att begränsningen infördes fick jag panta för 72 kronor. Senare har även 38 kronor och 26 kronor varit problemfritt att få ut kontant. Min misstanke om att denna pantbegränsning var selektiv och bara gällde vissa kvarstod. Varför sitter lappen om denna begränsning kvar, när den uppenbarligen inte gäller mig som blond och välklädd?

Min misstanke var att det är just romer man vill hindra från att panta. Att det är de fattigaste, som verkligen behöver dessa pengar, som inte är önskvärda.

Foto: Zonfira Tan

Så med stort stöd från min förening Hjärta bestämde vi oss för att göra en liten provokation… …som visade att jag hade fel
Jag samlade pantförpackningar i nästan ett år. Min sambo höll på att bli vansinnig på det växande lagret men i veckan blev det äntligen använt.

Jag frågade Elie och Alex om de kunde följa med (och Zonfira som tolk) så att vi kunde panta varsin halv säck, testa att lösa in kvittona och se om det var samma regler för oss alla. Jag gick in först. Pantade. Köade. Fick kontanter, trots att det var 42 kronor istället för 25. Och efter mig gick Alex och Elie in.

Först kom Elie ut med sina pengar som han fått ut utan problem. Och därefter kom Alex ut. Och han hade fått sina pengar utan problem. Och dessutom 12 enkronor extra av kassören!

Vi skrattade och kände oss oerhört lättade över att vi faktiskt inte kunde påvisa någon diskriminering. Jag hade fel i min misstanke. Och är glad över det!

Efterspel
Men en viktig fråga kvarstod ändå: Om det är så att den här begränsningen inte bara gäller mig, vilket var min automatiska slutsats. Och vilket Coops kundtjänst förstås svarade när jag frågade dem. Om det är så att alla får panta för mer än 25 kronor, och ingen diskriminering förekommer. Varför sitter då den här skylten uppe?

Jag mejlade till Coop och frågade: Är det inte nu läge att ta bort den här skylten? Den är nämligen avskräckande och gör att vänner till mig, som försörjer sig på att panta, känner sig ovälkomna.

Coop svarade: Tack för ditt mejl och dina kloka synpunkter. Butiken vill på intet sätt diskriminera sina kunder. (…) Och som ett resultat av detta kommer butiken inom kort ta bort skylten om max kontantutbetalning på 25 kronor.

Goda nyheter för de många människor som lever på att panta!

Elie fick ut sina pengar kontant, men är ändå glad att coop nu lovat att skylten ska försvinna.

Elie behöver ca 5000 kronor för värkmedicin och palliativ vård av sin älskade fru Anitza som är döende i levercancer och inte har den sjukförsäkring som krävs ens för att få vanliga värktabletter. Helst av allt skulle han förstås vilja vara hos henne. Kylan i Stockholm tär också hårt på honom.

Om du vill stötta Elies insamling så sätt in ditt bidrag till Hjärtas akutfond Swedbank 8327-9, 924 530 756-7. Ett eventuellt överskott av denna insamling går till Hjärtas arbete med att lindra nöden bland EU-migranter i Stockholm.

Hur religiös får man va i svensk politik? Vi svarar i p1 i övermorgon.

Det program jag, tillsammans med Marie Demker, professor i statsvetenskap vid GU, Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, Mehmet Kaplan, riksdagsman för MP deltog i under Almedalsveckan sänds i Människor och tro i P1 nu på tors kl 14, repris lör kl 17.

Det var ett väldigt bra samtal tycker jag!

Om oro och barbari

Jag vill tala med er om oro. Om en oro som växer.

Oron växer i Europa. Oron för framtiden. Oron för barnen. Oron för vad som händer när jag blir gammal eller sjuk.

Vi har bättre förutsättningar och mer pengar än någonsin. Ändå växer oron.
Det handlar inte om brist på resurser. Det handlar om ojämlikhet. När allt fler hamnar utanför högerns samhälle växer oron att bli en av dem som inte får vara med. Det handlar om oro för nedåtgående klassresor. En oro för att det fina man har ska tas ifrån en.

Fascismen erbjuder en strategi för att göra något åt den oron. Fascismen erbjuder en ful strategi som aldrig kommer att fungera, men som är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen.

Fascister och nazister marscherar åter på Europas gator. Vidriga facebookgrupper startas i Sverige för att ”hälsa på” de mest utsatta som sover i bilar och tält. Inte med mat och mediciner, utan med molotovcocktails.

När samhällets slits isär och ojämlikheten ökar presenterar rasismen en enkel och tydlig strategi om att rädda det som räddas kan. Om att rädda sig själv och skita i andra.

Men vi, mina vänner, vi har en annan strategi. En historiskt framgångsrik strategi som heter jämlikhet.
Som troende socialdemokrater står vi fast förankrade både i våra religioner och i vår ideologi i sanningen om ALLA människors lika värde. Därför är resursfördelning och ekonomisk jämlikhet vår allra viktigaste fråga.

Fler kan jobba, men vi kan inte jobba mer. Fler måste kunna äta sig mätta, men de flesta måste äta mindre, och mindre resurskrävande. Fler behöver få tillgång till utbildning och mycket färre saker måste produceras. Vi behöver mer frihet och mindre transporter.

Rikedom är ett minst lika stort problem som fattigdom.

Om vi vill undanröja behovet vissa känner av att rösta högerextremistiskt, så måste vi skapa en mindre extrem värld.

Vi kan göra det om vi vill. Vi kan vända oro till framtidstro.

Kamrater, högerpolitik kommer aldrig att skapa det samhälle vi vill leva i.

Vänner, vår strategi heter jämlikhet. Och den står i stark kontrast till strategin barbari som nu växer sig så stark. Vår strategi heter jämlikhet. Och den är värd att kämpa för.

Apell som jag höll för bl.a. ledamöter vid tro & solidaritets förbundsårsmöte på ett torgmöte på Kista torg tidigare idag. Utifrån mitt blogginlägg ”Ge oss alternativ istället för fler antifascistiska upplysningskampanjer” på Sverige mot rasism för några dagar sedan.

Foto: Sara Elofsson

”Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift.”

Olof Palme, tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965.

Att kalla antirasism för hat är en slippery slope

Näthatet har fått mycket uppmärksamhat på sista tiden. Böcker har skrivits och dokumentärer har producerats, trolljägare har hängt ut hatmejlare och diskussioner har förts om legala påföljder. Detta har gjort SD, deras näthatmotor avpixlat och andra rasistiska spinndoktorer nervösa. SD och deras svans har därför lanserat, eller kanske ska jag säga intensifierat, en nygammal strategi. Att kalla alla former av kritik mot dem och den ideologi de har för HAT.

Liten hatordlista

• Hat mot allas lika värde – att inte ”ta ta debatten” med SD.
• Hat mot yttrandefriheten – att ta debatten, dvs att inte hålla med dem och förklara varför.
• Sverigehat – att säga emot ultranationalism.
• Människohat – att protestera mot människor som kränker muslimer som grupp.

Det är ett sätt att flytta fokus. Och det lyckas.

När vi accepterar detta språkbruk spelar vi på SDs planhalva. Och det är det mest oroväckande – hur folk helt utanför SD godtar och annammar deras förvrängda språkbruk. Att Hanna Gadban blir sur över att jag protesterar när Södertörn ger henne pris, och kallar min protest för hat, kan jag på något sätt förstå. Det är personligt och hon väljer sina försvarares sida.

Men att socialdemokraten Johan Westerholm också accepterar sättet att använda ordet hat är för mig en blandning av upprörande, sorgligt och obegripligt.

Westerholm skriver att jag har skickat ett ”implicit hatiskt mail” (se mejlet i sin helhet nedan och döm själva), att jag är ”nybörjare i debatten” eftersom jag ”missat” att mail till Södertörns högskola är offentlig handling som om jag borde skämmas och poängterar att jag inte undertecknar med att jag gått Bommersviksakademin (sic) eller är styrelseledamot i tro & solidaritet.

1. Nej, jag skäms inte, och grämer mig inte för att brevet publicerats.

Jag visste inte att mejlet skulle publiceras, men jag skulle gärna ha gett Hanna lov att publicera om hon frågat. Tycker själv att det är ganska bra formulerat för att vara ett hastigt mej en väldigt sen septemberkväll.

2. Det är tragiskt att socialdemokrater stöttar SDs språkbruk

Nej, det är inte hat att kritisera islamofobi. Det ligger i sakens natur att man måste kritisera människorna som bär och sprider dessa idéer, även om jag gärna skulle frikoppla det och kritisera enbart själva rasismen.

Jag vet att jag skaffade mig en fiende i Johan Westerholm när jag inte accepterade hans orättvisa anklagelser mot min vän och ideologiska kamrat Omar Mustafa förra året. Men det är så tragiskt att han, som tidigare fokuserade på viktiga saker såsom interndemokrati inom S nu ägnar allt mer kraft åt att misstänkliggöra muslimer. Hans agg mot mig har kanske triggat viljan att förvränga begreppet hat för att komma åt mig, via mitt ganska fredliga mejl. Otäckt hur lätt det är för människor som kanske inte tycker att de fått det inflytande i livet/partiet/samhället som de förtjänar att sparka nedåt (och då menar jag inte på mig, utan i det här fallet på muslimer).

3. Jag undertecknar det mesta jag skriver som privatperson. Jag tycker det är bra.

Jag tror inte att tro & solidaritets förbundsstyrelse misstycker med mitt mejl till Södertörn, eller anser att det går emot våra värderingar, men jag skrev det som privatperson. Inte som medlem i coop eller gotlänning eller anställd av Forum. Jag skulle kunna skriva något liknande som ledarskribent i gotlands tidningar, officiellt som tf ordförande i Hjärta eller på Sverige mot rasism-bloggen. Men i det här fallet skrev jag det som personlig vän till muslimer. Jag tyckte att det var min mest relevanta roll då. Att klaga på det känns mer som att någon har letat efter fel än som saklig kritik.

4. Jag misstänker att vi har olika referensramar för hat.

När man fått bilder med sin panna i mitten av ett kikarsikte, okända män som ringer på alla grannarnas dörrar och frågar vart man befinner sig och telefonsamtal klockan 4 på morgonen där skrikande män deklarerar att de ska dra ut alla ens tänder för att de vill våldta en tandlös tjackhora så känns det väldigt märkligt när min sorg över den ökande islamofobin kallas för hat. Jag får en stark känsla av att Johan Westerholm inte har drabbats av det hat som SD och deras svans står för.

—

Ämne: Årets alumn
Från: ”Anna Ardin”
Datum: 27 september 2013 23:18:27

Hej,
Jag hörde att ni kommer att dela ut ett pris till Hanna Gadban som årets alumn och vill bara berätta att det gör mig ledsen.

Islamofobin ökar medraketfart i Europa och Sverige idag, och just den här kvinnan är en av dem som tydligast agerat murbräcka för att den ska få fäste. Som invandrare och kvinna har hon på ett sätt som de vita män inom SD inte kunnat, fått utrymme i media för exakt de ställningstaganden som tidigare ansetts vara tabu – att anklaga (troende) muslimer som grupp för det ena grövre brottet än det andra. Från kvinnomisshandel till terrorism till pedofili. Alla de fördomar som finns om muslimer och som används för att begränsa deras rättigheter har hon gått in och presenterat ”bevis” för.

Det hon gör när hon debatterar är knappast en sund religionskritik som hennes meningsfränder i de rasistiska rörelserna hävdar, utan ett mycket sorgligt sätt att koppla islam som religion och alla de tiotusentals svenskar som håller sin religion för central i sina liv, till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. När södertörn väljer att ge henne pris för detta så slår även detta mot Sveriges muslimer.

Det gör mig ont. Och jag hoppas att ni förbereder en smart mediehantering för den glädje som kommer utbryta bland islamofober och motsvarande sorg bland folk som tänker som jag, som ser på nära håll hur uttalanden som Hannas direkt drabbar människor som är eller uppfattas som muslimer.

Vänligen
Anna

Härskarteknik att kräva engagemang mot vänstervåld

På frågan om vad som är det civila samhällets största utmaning svarade jag nyligen på en konferens ”krossa fascismen”. Och reaktionerna lät inte vänta på sig, flera av de andra konferensdeltagarna uttryckte sitt missnöje med den ”ensidiga” fokuseringen på högerextremismen. Även AFA och reclaim the streets (sic) måste i så fall adresseras.

Samma sak hände min ledarskribentkollega på Gotlands tidningar, Sara Abdollahi, som skrev en debattartikel om att inte ge mer utrymme till extremhögern och dess våldsverkare. En läsare skickade då ett mejl till chefredaktören: ”skall hon vara trovärdig måste man även fördöma det som vänsteraktivister gör eller är det OK att ändamålen helgar medlen bara man är vänster”.

Om jag kritiserar nazistvåldet, så kommer genast ett ”men varför säger du inget om vänstervåldet?”. När jag oroar mig för den växande fascismen så ligger där strax ett ”men extremvänstern då?” som ett brev på posten eller mer bokstavligt talat, som ett mejl i inboxen. Men ärligt talat, varför ska man ta avstånd från vänstervåld, supportervåld, butiksrån, mobbing på skolgårdar eller vad som helst som är dåligt när man pratar om den växande fascismen?

Det finns en stark vilja att missförstå varandra i debatten om fascismen, så för att vara väldigt tydlig: jag tycker inte alls om vänstervåld, supportervåld, butiksrån eller mobbing på skolgårdar. Och jag har all respekt för dem som väljer att försöka göra något åt dessa problem. Men att lägga ansvaret för saker som dessa på oss som engagerar oss mot högerextremism är ingenting annat än en klassisk härskarteknik.

Det är en härskarteknik som brukar användas mot folk som engagerar sig över huvud taget. ”Varför engagerar du dig för djuren när det finns hemlösa?” ”Varför engagerar du dig för hemlösa knarkare i Sverige när det finns hemlösa barn i Afrika?” Och så vidare. En dubbelbestraffning och ett ständigt krav på mer engagemang av de engagerade, ofta formulerat av personer med mindre engagemang. Men det som oroar mig är att denna härskarteknik blivit legio i debatten just när det gäller det växande högerextrema våldet. Det är falsk balans.

Så att vi har det klart för oss: under de senaste tio åren har 14 av 14 politiskt motiverade mord och dråp i Sverige begåtts av högerextremister. Det vi behöver just nu är mer engagemang mot fascismen, inte mer dubbelbestraffning av dem som engagerar sig.

Lästips
Läs Margareta Flygt om skrämmande likheter med dagens Sverige och vad som hände 1980 i Bayern.

Läs också etikforskaren Ann Heberlein om uppsåt borde vägas in när vi bedömer våld ”Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och fascistiska ideologier”.

På radio idag hörde jag förresten att en staty med arbetsnamnet ”Civilkuragets moder” ska resas över Danuta Danielsson, kvinnan som 1985 slog en jeansklädd nazist i huvudet vid en demonstration i Växjö. På nyheterna strax efter meddelades att Irene Matkowitzc som kastade en tårta på Jimmie Åkesson dömts att betala hans kemtvätt, som han uppger kostar 3 000 kronor för byxorna och 2 000 för kavajen. Fascisterna klär sig dyrt nuförtiden.

Denna text publicerades på Sverige mot rasism den 7 april.

Inte ska vi väl krossa fascismen

För några dagar sedan nämnde jag kampen mot högerextremismen, uteslutandet av människor med en annan hudfärg eller religion, som det demokratiska civilsamhällets viktigaste gemensamma fråga. ”Krossa fascismen”, så löd min formulering.

En borgerlig lokalpolitiker reagerade direkt med avståndstagande och menade att vi inte kan vara så ensidiga att vi inte samtidigt kämpar lika mycket mot vänsterextremismen, och exemplifierade den med reclaim the streets (en rörelse som vad jag vet inte är aktiv, men som hade som politiskt mål att det offentliga rummet skulle tillhöra demokratin istället för kommersen, en viss skillnad från att ha etnisk rensning som mål skulle man ju tex kunna tycka.)

Någon annan reagerade genom att säga att det är barnsligt att formulera sig så, att krossa politiska alternativ hör inte hemma i en demokrati.

Det är verkligen chockerande hur många som tycker att antidemokrati har en naturlig plats i demokratin.

Det är chockerande att se hur tolerans mot rasism börjar segla upp som en viktigare tolerans än tolerans mot människor som har en annan religion eller bakgrund.

Jag känner ett starkt behov av att ta en promenad bort till la mano-monumentet vid Slussen, lägga blommor och kanske gälla en tår av rädsla för hur de fascister de Spanienfrivilliga en gång var med och kämpade emot idag är på väg tillbaka.

—
Edit: Samma borgerliga invändningar om att ”vänstern” och dess rötägg förstör för kampen mot fascismen genom att bla handgripligen försöka tysta/överrösta personer de inte håller med återkommer. Borgerliga politiker vidhåller att antidemokratin faktiskt har, inte bara en laglig, utan även en moralisk plats i demokratin.

Men är det VERKLIGEN ett problem att människor försöker tysta eller överrösta rasister och andra som demonstrerar mot jämlikhet, som att försöka förbjuda exempelvis vissa religiösa klädesplagg? Införa obligatoriska gynkontroller eller språktester enbart för människor med vissa bakgrunder?

Att privatpersoner kastar tårtor på företrädare för hat mot folkgrupper (obs på grund av detta hat, inte pga hudfärg eller dyl), eller att demonstranter vägrar att flytta sig när fascisterna marcherar anser jag vara mycket mycket långt ifrån samma typ av problem (plus att det dessutom är mycket mindre framträdande som samhällsfenomen för tillfället) som mycket av det som sker inom ”liberala” och ”antirasistiska” partier i Europa just nu.

Läs Erikas inlägg som inspirerade till ovanstående.