Posts filed under ‘Kuba’

Dissident drunknar på väg TILL Kuba

Adrian Leiva Perez

Adrián Leiva Pérez

Det låter ju som ett skämt, men faktum verkar faktiskt vara att Adrián Leiva, en kristdemokrat från det fackföreningsinriktade partiet PDC har drunknat på väg till Kuba från Miami. Detta fick jag veta idag i ett mejl från Juan Acedo, en gemensam bekant till mig och Adrián Leiva. 

Leiva hade vid flera tillfällen sökt om att få återvända till Kuba hos myndigheterna, bland annat med rekommendation av singer songwritern och politikern Silvio Rodriguez och med hänvisning till att hans mamma var sjuk enligt Diario de Cuba men nekats.

Han gav sig av med båt från Miami den 22 mars och igår fick systern identifiera kroppen. Adrián drunknade troligtvis, men omständigheterna är högst oklara. Adrián verkar ha varit död i upp till 15 dagar innan hans familj fick veta något, och kroppen hade förvarats av myndigheterna. Andra som reste med samma båt som han sitter häktade i fängelset Villa Maristas i Havanna.

”Igår eftermiddag, genom hans syster Eva i Havanna, fick vi veta om Adriáns tragiska slut” meddelande Marcelino Miyares, ordförande för det kristdemokratiska exilpartiet PDC igår. Organisationen uppger att Adrián ”föll offer för den orättvisa och förtryckande Kubanska migrationspolitiken, som fortsätter att kräva våra landsmäns liv”.

Jag träffade flera personer från PDC när jag var i Miami 2005, bland andra Marcelino Miyares och Siro del Castillo, och uppfattade exilpartiet som seriöst och relativt vänstervridet, åtminstone i förhållande till det kristdemokratiska partiet på Kuba, MCL. (Läs mer i min D-uppsats under fliken thesis ovan.) Adriáns begravning är planerad till tisdag i Havanna.

Här skulle jag tänka till tidningar som skriver om saken, men jag hittar inga. Dock kan jag rekommendera en artikel om hur Castro svararObamas kritik, i bla UNT.

7 april 2010 at 4:10 e m 4 kommentarer

Tack Obama för kubaembargots sista suck!

Idag på Godmorgon världen får en av mina stora idoler, den kubanske socialdemokraten Oscar Espinosa Chepe, uttala sig om Kubas förändringar. Oscar är gift med Miriam Leiva, medlem av Damas de blanco, som var min handledare i fält under min minor field study om den Kubanska oppositionen. Min uppsats finns här. Även ledaren för vår samarbetspart i det demokratiprojekt vi drev i s-studentklubben Laboremus, Manuel Cuesta Morúa, pratar i P1 idag.

Den kanske mest intelligente av de socialdemokrater jag känner på Kuba är dock Dimas Castellanos. Han har skrivit en krönika som jag redigerat och översatt till Aktuellt i politiken för några veckor sedan. Håll till godo!

HAVANNA MARS 2009 Sedan 1959 har USAs stormaktspolitik hjälpt Fidel Castro att dölja alla kubanska motsättningar mellan stat och samhälle, hindrat utvecklingen och lett till stagnation som Kuba befinner sig i. Men den 50 år gamla konflikten mellan Kubas och USAs regeringar har fått en första allvarlig omskakning av Barack Obama, vars administration nyligen godkänt en rad åtgärder.

Tack vare USAs starka medborgarrättsrörelse, som ledde vägen till att möjliggöra valet av Obama som president, har USAs politik mot Kuba börjat förändras. Tidigare fick kubaner bosatta i USA inte resa hem varje år, inte ens vid akuta familjehändelser. Detta har Obama ändrat. USA tillåter nu försäljning av mediciner och livsmedel till Kuba utan krav på förskottsbetalning. Tiden för låsta positioner och stöd från USA till Castrobrödernas retorik verkar gå mot sitt slut.

Mellan Venezuelas och Kubas regeringar finns istället för konflikt starka vänskapsband. I Venezuela har man tagit makten med hjälp av valurnorna, men tror ändå att man kan efterlikna en totalitär regim. Regimen saknar perspektiv, i en demokrati måste valvinnare bevisa sig värdiga folkets röst! Om man försöker dela ut landets resurser, utan riktiga förändringar, blir man till slut inte omvald.

Den kubanska regeringen å sin sida säger emot sig själv, när de stöttar fria val utomlands och samtidigt förvägrar sin egen befolkning samma möjlighet. Venezolanerna, för eller emot Chavez, har lärt sin att använda valurnorna. Om de gör fel kan de lära av misstagen och rätta sig vid nästa tillfälle. Just det som är omöjligt när civila utrymmen begränsas av en revolution.

Dessa exempel visar att tiden är inne för förändring även på Kuba. Det vore ett bra svar på Obamas åtgärder, och dessutom en gest mot de kubaner på grund av konflikten tvingats leva med rättigheter lika outvecklade som under kolonialtiden.

När tiden tagit slut för den gamla ordningen finns bara en väg för Kuba: Att förändras.

Krönika publicerad i aktuellt i politiken
Dimas Castellanos
Oppositionell kubansk socialdemokrat
Översättning Anna Ardin
Foto Mattias Wiggberg

19 april 2009 at 10:23 e m

Castro sparkar två av tre kronprinsar

Den Kubanska ledningen kommer inte överens om hur politiken ska utvecklas, hur man ska göra med Venezuela, hur man ska bekämpa oppositionella eller hur ekonomin ska styras. Raúl vill nog helst att allt ska vara som förut och att hans revolutionärer inte sa vara så gamla så att de skulle kunna fortsätta styra för alltid. När Fidel klev av 2006 kretsade efterträdarediskussionerna kring tre män förutom Raúl. Tres hombres de Fidel: Ricardo Alarcon, Felipe Perez Roque och Carlos Lage.

Två av dessa, Perez Roque och Lage petas alltså. Brigadgeneral José Amado Ricardo Guerra får Lages post och förste viceminister Bruno Rodríguez Parrilla får Perez Roques post. Även pris- och finansminister Georgina Barreiro Fajardo, utrikeshandelsminister Raúl de la Nuez Ramírez och flera andra byts ut eller befrias som det heter.

Det här kan betyda flera saker. Min första reaktion var att Fidel nu dött, eller åtminstone är helt borta. Att Lage och Perez Roque börjat kräva mer makt och kanske vill ha tronen nu.

En av grunderna till att Kuba lyckas hålla hyfsad enighet bland folket är det paradargument som USA i åratal bjudit på: embargot (nej, det är ingen blockad, USA är Kubas viktigaste handelspartner). Genom att utåt låtsas att det finns en blockad, att ge en massa små symboliska tjuvnyp och att straffa Kubanska folket för Castros retorik har USA gett Castrobröderna troväriga argument för allt som är illa på Kuba. Det är självklart att Raúl på inga villkor vill mista detta argument, och med Bush var det lättare att samarbeta kring detta genemsamma mål.

Nu sitter Bush inte kvar som president. Möjligheterna till en ny amerikansk Kubapolitik öppnar sig. På samma sätt som Fidel blev panikslagen och satt gamla medarbetare i fängelseunder perestrojkan börjar nu ett obehag sprida sig hos Raúl. Utan embargo, inga argument för varför landet producerar för lite mat trots bördig jord och inga argument för varför två timmar internet kostar en månadslön.

Det kan också vara så att de är för lite militärer för att passa Raúls smak, att Raúl nu vill hålla i landet på ett mer lättbegriplig sätt, med vapen. Eller precis tvärtom, att man vill bli av med Fidels killar för att kunna driva en lite mer framåtsyftande politik. Tillåta småföretag och låta exilkubaner vara turister i landet.

CBC finns en artikel från 2006 när Fidel klev av som presenterar de då tre troliga kronprinsarna.

Hör SRs Lars Palmgren i frågan.

Här finns den officiella versionen på kubanska Granma.cu, en översättning till engelska här. Där man skriver att det idag beövs en mer kompakt och funktionell struktur för att styra landet.

3 mars 2009 at 10:31 f m

Fri press på Kuba

Tidskriften Consenso eller numer Desde Cuba (från Kuba) är en progressiv skrift som startats av dem som uteslöts från Corriente Socialista och Arco Progresista på grund av illojalitet. De uteslutna å sin sida hävdar att de gick ur självmant på grund av bristande svar på sitt ifrågasättande var alla pengarna tog vägen. Konflikten resulterade inte bara i att vårt projekt med Kuba och Palmecentret avbröts (tillfälligt för Palmecentret men mer definitivt för mig). Det resulterade också i att tidskriften Consensos hela redaktion inte längre fick/ville vara med i det socialdemokratiska partiet som numer heter Arco Progresista. Det bildades två tidskrifter med namnet Consenso. Nu har dock den ursprungliga redaktionen ändrat namnet till Desde Cuba som sagt. Bra så.

Oavsett vem som hade rätt i konflikten i det kubanska socialdemokratiska partiet så vill jag slå ett slag för stöd till och samarbete med Desde Cuba. Dimas Castellanos, Miriam Celaya Gonzales och flera andra har jag mycket stort förtroende för. De är återhållsamma i sina beskrivningar, men det de säger händer faktiskt. Och enligt öststatsforskning är fri media viktigare för en lyckad transition till demokrati än omedelbara fria val eller fungerande partier. Även med mycket lite stöd har en av desde cubas bloggare, Yoani Sánches listats av Time som en av världens 100 mest inflytelserika.

26 juli 2008 at 10:07 e m 2 kommentarer

Castro ny president på Kuba – vilken skräll

Nä, det var väl inte precis någon skräll att Castro skulle bli president på Kuba. Men det är ett ganska tydligt diktaturtecken. Pappor, söner, bröder och ibland till och med fruar eller döttrar som efterträder varandra.

Fick en guide till de kubanska spelarna av Pelle, den är inte så aktuell för sekunden, men det kan ändå vara intressant att se vilka som rör sig i kretsarna. Ni hittar den på Time -> World här.

Jag har också översatt ett brev från min vän Dimas Castellanos, som är en kubansk demokratisk socialist i Havanna och en av redaktörerna till det oberoende progressiva magasinet Consenso (där ni som kan spanska kan läsa mer om deras analyser av kubansk politik mm). Brevet skrevs för ett par dagar sedan, men eftersom hans analys av dagens presidentval visade sig vara korrekt så är även hans övriga kommentarer ännu relevanta.


Att Fidel avgick tycker jag var det logiska. Han är förhindrad, åtminstone rent fysiskt, att styra. Det viktigaste är dock att han var slut som ledare. Vi har haft 50 år med Castro och det är ett absurt och uppenbart bevis för att det finns proffs i alla kategorier som kan driva landet utan att Castro själv är närvarande.

Hur som helst så tydliggör detta lite vilken väg som kommer. Den 24 februari borde Fidels bror (som troligtvis väljs till president) annonsera de första åtgärderna för förändring, och detta kommer att betyda början, försenad men ändå till slut en början, av en ny fas för Kuba. Vad man kommer att kunna åstadkomma beror på den politiska viljan hos de aktörer, samma kraft som har haft makten i nu ett halvsekel men som förstår att för att de ska kunna behålla makten behövs förändring.

Och det är härifrån det konsensus som finns mellan folket och makthavarna om att det behövs förändring. Rytmen, djupet och så vidare beror på många olika saker, till exempel om USA börjar förändra sin politik gentemot Kuba eller om de håller fast vid sin linje och därmed hindrar den här möjligheten till en utveckling mot förändring. Det är definitivt så att det inte finns andra verkligt starka krafter för att driva förändringen just nu. Man behöver börja med de medel som står till buds, och ur den processen kommer nya ledare och nya krafter att skapas. Om regeringen, förutom de uppenbara ekonomiska åtgärderna, släpper de politiska fångarna och slutar att förtrycka de fredliga oppositionsorganisationerna så kommer USA inte ha argument för att fortsätta med den politik de för.

Många hälsningar till alla vänner i där borta. Här arbetar vi hela tiden med att förbättra Consenso desde Cuba, med tusen materiella hinder, men vi kämpar vidare.

Kramar från Dimas

24 februari 2008 at 10:05 e m

Ny blogg från Kuba

En precis nystartad blogg, Por cuenta propia, som inlett med att lägga upp månader av opublicerat material finns nu på den här länken.

Den är på spanska och samlar material från lite olika håll. Och nu gissar jag på att det kommer komma nån anonym debattör och säga: ”men åh, pucko, kolla här! de skriver nåt borgerligt på sidan 2”. Och då tänkte jag svara på det redan nu:

Yttrandefrihet är bra, även om det betyder att dina motståndare då får yttra sig. Fria bloggar på Kuba innebär yttrandefrihet, oavsett om det bara är en person i Sverige som någonsin har möjlighet att läsa det.

8 februari 2008 at 11:28 f m

Armando García de Leon är död

Armado García de León
Född 18 augusti 1947 i Havanna
Död 5 oktober 2007 i Miami


Armando och jag i hans hem i Miami. Foto: Armandito García

Min vän Armando har tagit sitt liv i Miami. Han var hjärtsjuk, men inte tillräckligt försäkrad, och hans lilla sjukpension sänktes ständigt. Han var enligt sin fru (som arbetar som städerska) och två tonårssöner desperat över räkningshögarna som växte, och djupt ledsen, även om han inte visade det utåt. Armando levde sedan nästan 10 år tillbaka 90 mil från sin hemö Kuba som han aldrig mer fick se.

Armando arbetade som läkare på Kuba i många år och brann för sitt jobb. Han var övertygad om de stora fördelarna med det Kubanska systemet; hembesöken hos alla de landsbygdsbor som aldrig varit i närheten av sjukhus, massvaccineringarna och de stora alfabetiseringskampanjerna. Armando var också kritisk till den kapitalförstörelse det innebar att elektriciteten till kylskåp med vaccin bröts och vaccinet förstördes (ibland på grund av dålig infrastruktur, men inte heller sällan på grund av att folk kopplade in privata apparater).

På 90-talet skrev han, tillsammans med en rad kollegor en rapport om omfattande vitaminbrist och undernäring på landsbygden. Rapporten skickades till hälsoministeriet.

Efter denna rapport blev han och kollegorna som skrivit den avskedade från sina arbeten som läkare och fråntagna sin legitimation. Det finns ju som bekant inte några konkurrerande arbetsgivare, så läkarkarriären fick ett abrupt slut.

Under någon tidpunkt fick han kontakt med oppositionspartiet PSD, Partido Solidaridad Democrática, det demokratiska solidaritetspartiet. Ett socialliberalt parti, som enligt min bedömning står strax till vänster om de svenska socialdemokraterna, åtminstone i Armandos tappning.

Armando såg ingen framtid för sina söner på Kuba och fick hjälp att flytta över vattnet till Miami. Och det var där vi träffades strax innan jul förra året. Jag intervjuade Armando för min MFS-uppsats i statskunskap och innan vi ens hade träffats erbjöd han mig helpension i sitt hem för resten av min vistelse i USA. Det var underbart att slippa det sjaskiga motellet med sina flottiga muffins i platsförpackning och istället få ris, bönor och stekt banan till frukost.

Armando var en glad och humoristisk man, som uppvisade enorm generositet och öppenhet för nya människor, som ständigt försvarade Kuba mot kritik från mig, sina partikamrater eller media och som hade förmågan att se situationer i en regnbågsskala och inte bara svartvitt som annars är så vanligt i diskussonerna kring Kuba.

Armando var en fascinerande man, som alltid ville diskutera och lära sig mer. Han sörjde att han inte kunde göra det på Kuba. Armando passade inte in på Kuba, och de pengar han behövde för att vara lycklig i USA hade han inte.

Vila i frid min kära vän.

2 november 2007 at 10:31 f m

Äldre inlägg Nyare inlägg


Twitter

Kategorier