Posts filed under ‘Kuba’

Spar på svartfärgen i Kubafrågan

Jag skrev att Kuba varken är svart eller vitt, det väckte ont blod hos vår moderate riksdagsledamot Gustav Hoffstedt som menade att Kuba enbart är svart. Det finns inte minsta ljusglimt i detta mörkrets hjärta. Det är intressant hur högern så fullständigt tappar kontrollen om man säger att det finns något positivt i ett land som begränsar deras überrättighet: äganderätten. av stora förmögenheter. Jag svarade i alla fall Hoffstedt så här:

Pulsen i tinningen av att smuggla illegal litteratur om demokrati. Obehaget av att nästan missa flyget, efter att återigen ha blivit förhörd, i källaren till Havannas flygplats. Skräcken hennes röst när jag på telefon råkade säga något som inte kunde riskera att avlyssnas. Sidor av Kuba jag aldrig glömmer.

Kuba är en diktatur, som saknar grundläggande mänskliga friheter. Jag har upplevt det, jag lider med vänner som drabbas och jag får ständigt utstå glåpord för att jag vill förändra det. Jag vill verkligen se demokrati på Kuba. Det är viktigare än att polemisera för sakens skull, som Hoffstedt efterlyser. Det har USA gjort mot Kuba sedan 60-talet, och det har knappast hjälpt.

Tjugo länder avrättade människor förra året. Kina är värst, men USA är ett annat av de fem länder som avrättar flest. Även barn döms till döden. Minoriteter fördrivs i Frankrike. I Israel, liksom i två tredjedelar av världens länder, förekommer tortyr. Fackföreningsaktiva mördas i Colombia. I Ryssland valfuskas det hej vilt och i Rumänien växer korruptionen.

Den värsta kränkningen av de mänskliga rättigheterna är dock fattigdomen. Den gör att människor inte ens kan utnyttja demokratiska rättigheter, om de så skulle ha dem. Vapenhandeln, där Sverige har en skamfylld ledande position, är en av de saker som cementerar fattigdomen. En annan är föroreningar från företag som slipper undan sitt ansvar. Shells verksamhet i Nigerdeltat har läckt olja i 50 år till exempel. När protesterade Hoffstedt senast mot vapenhandeln eller mot Shell?

Borgerlighetens protester mot saker som dessa har aldrig varit lika skarpa som protesterna mot Kuba. Varför inte?

Min farhåga är att Moderaterna värderar rättigheter olika. I synnerhet tycks rikas äganderätt stå över många andra rättigheter. Och få länder, förutom just Kuba, begränsar just privat egendom. Är det detta som gör Kuba till den svartaste av alla diktaturer, och uppenbarligen svartare än Saudiearabien?

Äganderätten finns med i FN:s deklaration och kan inte kompromissas bort. Men alla rättigheter behöver respekteras.

Allt är inte frid och fröjd bara för att ett land har rösträtt på pappret, och möjligheter att ackumulera stort kapital. Kubas brott mot de mänskliga rättigheterna ska kritiseras, och det har jag gjort. Men allt är inte mörker. Det är kanske enkelt, men ganska löjligt, att påstå.

Om framsteg och positiva reformer i vissa länder inte får lyftas fram, så blir det svårt att komma någonstans alls.

Om detta verkligen inte är en höger-vänsterfråga, så borde företag, diktaturer som följer kapitalistiska principer och demokratier som brister kritiseras lika hårt, även av moderater.

Hoffstedt och hans moderatkamrater borde inte göra slut på all sin svarta färg på bara ett enda land.

PS jag delar inte heller uppfattningen som Carina Lindberg från vänsterpartiet uttryckte i debatten när hon i det närmaste hävdade att Kuba är en demokrati, fast på ett annat sätt. Men det är intressant att varken höger eller vänster verkar kunna diskutera rationellt när det kommer till Kuba..

1 september 2012 at 1:08 e m

Därför tror jag inte att Payá blev mördad

Ledaren för kristdemokratiska oppositionspartiet MCL, Osvaldo Payá, har tragiskt omkommit i en trafikolycka på Kuba. Även KDUs ordförande Aron Modig skadades i kraschen, en singelolycka där föraren tappade kontroll över bilen och körde in i ett träd enligt vittnen. Jag hoppas verkligen att Arons tillstånd inte är allvarligt, och att han snabbt återhämtar sig.

Kristdemokrater på Kuba har uttalat sig och menar att de är övertygade om att han blev mördad. Men det tror jag inte alls, det verkar högst osannolikt av en rad skäl.

Visst har Kuba på flera sätt inskränkt Payás fri- och rättigheter, och jag förstår att man söker förklaringar, inte minst familj och nära vänner, men mycket talar emot att så skulle vara fallet.

För det första så tror jag inte att Kubas regering skulle agera på det sättet. Politiska mord är mycket ovanliga på Kuba, till skillnad från exempelvis Colombia.

För det andra tror jag faktiskt inte att intresset av att bli av med honom var särskilt stort. Jag har både varit hemma hos Payá och besökt MCLs kansli. Min bedömning är att Payá (av någon anledning) varit mer tolererad av Castroregimen än de flesta oppositionella. Dels har ingen annan politisk gruppering jag träffat kunnat ha i närheten av ett fungerande kansli. Datorer, telefoner och möten med fler än tre personer har förvägrats andra, där Payá haft något större friheter. Och dels har han, till skillnad från andra aktivister i varelaprojektet, inte fängslad. I min magisteruppsats visade jag också att MCLs interndemokrati var mycket låg, vilket i sin tur var ett skäl att misstänka att hotet Payá utgjorde trots allt inte var så starkt. Att skära av honom från omvärlden och förvägra hans internationella supporters att träffa honom hade varit enkelt, och något man gjort i hög utsträckning mot andra dissidenter. Det är också så att inflytandet de har på Kuba är ganska marginellt.

Det ter sig också osannolikt att det skulle vara ett politiskt mord där man riskerar att även döda en västerländsk politiker. Även att ha en sådan som vittne är dåligt, och träffsäkerheten för att döda en person genom att ge sig på en hel buss ter sig alldeles för låg.

Däremot är trafiken på Kuba den läskigaste jag varit med om i hela världen. Bussar, bilar, 40-talstruckar utan lysen, åsnor och karavaner med liftare ska samsas på ofta urusla vägar utan vare sig mittstreck eller vägrener, säkerhetsbälten i taxibilar är ofta avklippta och sällan har jag sett så många dricka rom helt öppet bakom ratten som på Kuba. Det är mycket troligare att olyckan var just en olycka, än att det skulle ha varit ett mord.

Jag beklagar verkligen att Payá lämnat oss och jag hoppas på snara reformer för yttrande- och föreningsfrihet på Kuba, trots att en av dess förkämpar nu är borta.

Läs mer i tex Guardian eller DN.

23 juli 2012 at 11:44 e m

Nu slutar vi låta högern extremförklara (V)

Hur länge ska högern tillåtas hålla på att kalla Vänsterpartiet ”extremt”? Jag tycker att det räcker nu. Jag tycker att det är trams som inte hör hemma i en seriös politisk debatt.

Det är uppenbart att det är ett spinndoktortrick för att skjuta den politiska skalan högerut, men bakom finns bara symboler, semantik och guilt-by-association, ingenting verkligt.

Fredrik Segerfeldt är en av dem som upprepar ”vänstern är extrem, vänstern är extrem, vänstern är extrem”, och jag börjar lacka på det. Så jag frågade honom varför han tycker så, här är hans svar:
K-ordet, svensk-kubanska, inte kunna välja mellan Bush och Castro. V är inte rumsrent. Punkt.K-ordet alltså! (Och då menar han inte den kapitalismen som varje dag håller miljoners miljoner människor i fattigdom, som dödar barn i botliga sjukdomar eller som orsakar massvält i en värld som har överflöd av mat, nej, han menar ”kommunism”, och kommunism i den form han själv valt att definiera den, som en ”mördarideologi”). Han menar att V i forntiden, ungefär samtidigt som Moderaterna tyckte att fattiga och kärringar inte skulle ha rösträtt alls, stöttade ”bolsjevikerna”. Bolsjevikerna som alltså (med metoder som idag inte ses som särskilt fräsha) ville omsätta denna, enligt Segerfeldt idiotiska idé om jämlikhet, i praktiken.

Och sen detta med svensk-kubanska. Där menar han alltså att Eva Björklund nyligen satt i Vänsterpartiets styrelse. Tillåt mig småle, men är det verkligen det tyngsta argumentet? Dessutom från någon som stöttar en allians där Carl Bildt är utrikesminister?

Att denna tant är ett av högerns absolut starkaste argument för att extrem-måla vänstern är ingenting annat än trams.

Om man jämför en tant som tycker att Castro är het och Kuba en demokrati med en gubbe som påstått att ett bolag som misstänks för folkrättsbrott är fredskämpar, eller att krig, svält och massdöd är utveckling så tycker jag att det är ganska solklart vem av dessa som är mest extrema. Förutom det faktum att Björklund är föredetting på en ganska låg position och Bildt är nuvarande på en av landets absolut högsta maktpositioner.

Jag har inget till övers för Eva Björklund. På socialistiskt forum för några år sedan ”debatterade” jag med henne och hon hånskrattade och gömde huvudet i sjalen när jag ifrågasatte något som typ varför bara 6 av 1000 kubaner har tillgång till internet. Läs ett gammalt inlägg av mig om saken här, där jag också kallar vissa av Svensk-Kubanskas medlemmar för socialfascister, vilket jag fortfarande tycker. Det har dock ingenting med V att göra, särskilt inte med Sjöstedt som partiledare, läs gärna på hans blogg här.

Och till sist argument tre, att inte kunna välja mellan Bush eller Castro. Jag tycker att det är ganska orimligt att vara så tvärsäker på att man ska välja Bush i valet mellan Bush och Castro. Jag vill inte heller välja mellan dessa två! Gör det mig till icke-rumsren?

Bush har ställt till sjukt mycket för världen. Med tanke på hans vidriga war of terror så har jag svårt att se honom som demokrat över huvud taget. För säkerhets skull vill jag säga nej, Kuba är ingen demokrati, och Castro anstränger sig inte direkt för att fixa det. Jag vill också säga att trots att jag faktiskt sett ett av Castros fängelser från insidan, så krävs det betydligt mer än så för att få mig att frivilligt välja Bush, till någonting.

14 januari 2012 at 5:25 e m 28 kommentarer

Problemet med benådningarna på Kuba

dimas castellanos

Dimas Castellanos, demokratisk socialist och fristående debattör. Foto: M. Wiggberg.

Det är bra att 2900 personer fått komma hem till sina familjer, skriver Dimas Castellanos, men Kubas historia visar att landet behöver amnesti för politiska fångar och inte selektiva benådningar.

Som ”en humanitär och suverän gest” hade man kommit överens om benådning av mer än 2 900 kubanska och utländska fångar. Det meddelade General Raúl Castro den 23 december, när den åttonde ordinarie sessionen för Asamblea Nacional del Poder Popular avslutades. Trots det positiva i att 2 900 landsmän fick lämna fängelset och återigen kunna leva med sin familj, så måste jag säga att denna förlåtelse, liksom resten av de steg som den kubanska regeringen har tagit på senare tid präglas av otillräcklighet, senfärdighet och starka begränsningar.

Om den kubanska socialismen verkligen står för humanism och social rättvisa, som regeringen påstår, skulle man behöva erkänna att de benådningar som gjordes av Kubas regeringar före 1959, både i kolonin som i republiken, var mer humanitära än den som skedde nu, och att de frisläppningar som skedde då åtföljdes av andra åtgärder som sedan också spelade en viktig roll i de sociala förändringar man åstadkom.

Benådning är en åtgärd där statschefen kan ta bort eller mildra straffet för ett brott. Det är alltså en förmån som ges där den intagne är skyldig, men där statschefen genom sin storsinthet kan förlåta honom eller henne. I Kubas politiska historia har det dock varit vanligare med amnesti. Till skillnad från förlåtelse innebär det att man raderar det straffrättsliga ansvaret, dvs att juridiken glömmer brottet, oavsett om det är verkligt eller inte. Fyra exempel räcker för att illustrera detta förfarande:

År 1861, den spanska regeringen påbjöd en amnesti som gjorde det möjligt att återvända till Kuba för en rad personer som fördömts av politiska skäl. En av dessa var läkaren Antonio de Castro, som var ledande i en fristående frimurargrupp som i sin tur drev det självständighetsuppror gentemot spanjorerna som inleddes i oktober 1868. Andra som också återvände då var Francisco Vicente Aguilera, Perucho Figueredo, Francisco Maceo Osorio, Carlos Manuel de Céspedes och Ignacio Agramonte, alla frimurare från Bayamo som var några av de 76 medlemmarna i Las Clavellinas-ordern i Port au Prince, som kom att spela en viktig roll för Kubas självständighet.

Även år 1878 kunde många i exil återvända till Kuba, tack vare den amnesti som påbjudits av Spanien i enlighet med Zanjón-konventionen. För dem som kan minsta lilla om Kubas historia räcker det att nämna fyra av dem som då återvände: José Martí, Juan Gualberto Gómez, Antonio Maceo och Calixto Garcia. Amnestin kompletterades med andra åtgärder mellan 1879 och 1886, som fri press, mötes- och föreningsfrihet som föreskrivs i artikel 13 i den spanska konstitutionen, något som lade den rättsliga grunden för organisering av media, ekonomiska föreningar, kulturella organisationer, utbildning och fackföreningar som alla deltog i självständighetskriget 1895.

År 1937 fattade Federico Laredo Bru (överste från frihetskriget och dåvarande president på Kuba), beslut om att återställa den konstitutionella ordningen som varit avbruten sedan 1928, han utfärdade då en politisk amnesti för mer än 3 000 fångar. Tack vare detta kunde också många återvända till Kuba, och många nya politiska grupperingar bildas, bland andra partiet Unión Revolucionaria Comunista (1937) som legaliserades 1939. Detta ledde till ett omfattande försoningsarbete och den helt nya konstitutionen 1940.

En 1955, efter det oegentliga valet 1954, återupprättade Fulgencio Batista den konstitution från 1940 som han själv hade brutit emot, och beviljade amnesti åt alla politiska fångar, inklusive angriparna mot Moncada där Fidel Castro var en av ledarna. I juni 1955 grundades 26 juli-rörelsen, som sedan tog den regeringsmakt som de ända tills idag behållit.

Dessa fyra exempel illustrerar att det finns ett nära förhållandet mellan amnesti och social förändring på Kuba. De pekar också tydligt på åtminstone två problem med den begränsade benådning Castro nu utfärdat:

1. antalet frisläppta är bara runt 5% av de intagna i landet, kvinnor, sjuka, människor över 60 år och några dömda för brott mot statens säkerhet som redan avtjänat nästan hela sitt straff och
2. det faktum att det kubanska samhället är i stort behov av förändring påverkas inte av benådningarna, skälen till att dessa personer fick fängelse kvarstår och det finns ingen känsla av staten faktisk har ett ansvar till att så hög andel av befolkningen sitter inspärrad.

Om man ska lita på den information vi fått på Kuba så är den överväldigande majoriteten av de frisläppta dömda för vanliga brott. På så sätt är benådningen orättvis, eftersom personerna juridiskt fortfarande anses vara skyldiga. Man struntar i att hålla någon ansvarig för att rån och stöld är vardagligt beteende på Kuba, man struntar i att extremt låga löner och pensioner gör brottslighet nödvändigt för att överleva. Det är ett gemensamt ansvar, och det finns ett stort behov av självkritik för att minska antalet fångar på Kuba.

Systemfel gör människor till tjuvar, men staten har också skapat andra brottslingar, genom att kriminalisera utövandet av de grundläggande rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen från 1940. Det finns förbud eller restriktioner för medborgarna att delta i det politiska livet i nationen eller arbete till skydd för individens rättigheter, som till exempel rätten att demonstrera och bilda politiskt oppositionella organisationer eller att Havannas universitet ska vara självständigt och oberoende.

Sammanfattningsvis visar otillräckligheten i den senaste benådningen med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt att gå från benådning, mot amnesti, och demokratisering av Kuba.

Havanna, 6 januari 2012
Av Dimas Castellanos
Översättning Anna Ardin

Mer om benådningarna bland annat i Hufvudstadsbladet, SVT och  BBC.

7 januari 2012 at 1:55 f m

Min kommentar på att Fidel Castro avgår (fortfarande)

Jaha.

/Anna Ardin, ”Kubakännare”

Då är det väl en betydligt större nyhet att det påstått goda exemplet på demokrati i en enpartistat för första gången sen 80-talet håller kongress för det enda tillåtna partiet, eller?

19 april 2011 at 4:04 e m

De släppte inte in mig i Spanien

Afrika har rätt att migrera och det är tid för kvinnorna att regera. Bort med rasismen, sexismen, klassismen. Älska vem du vill, lev på grönsaker, blanda raserna och el sexo – liberal!

Den här låten, No me dejaron [entrar en España] – De släppte inte in mig [i Spanien] är ett manifest och ett politiskt program som får mitt hjärta att slå extra glädjeslag. Av ett gäng riktigt coola kubanskor.

Jag hängde lite med tjejerna i las Krudas innan jag blev avvisad från Havanna, och mejlade med dem när de också stuckit från landet: Vad har ni att säga till alla dem som använder er som exempel på att Kuba är jämställt och stöttar feminismen?

– Hälsa den att vi smet till slut, haha. Kommer du på vår konsert här i Texas?

Världen är inte som du tror alla gånger. Världen är mer komplex. Gud är större, livet, är mer än så.

Jag tänker på att Ju mörkare natten, desto ljusare är stjärnorna... Som för övrigt också är namnet på en bok jag medverkat i nyligen, som fick en alldeles lysande recension i tidningen Dagen (den medelålders manlige recensenten missade tyvärr alla jämställdhetsinslag, men läs själv vettja, beställ här).

25 februari 2011 at 10:35 f m 4 kommentarer

En nyårshälsning från Kuba

Dimas Castellanos

Dimas Castellanos

Idag fick jag en nyårshälsning från min vän Dimas Castellanos som är aktiv i det civila samhället i Havanna på Kuba. Han ber mig att hälsa till de progressiva kamraterna i Sverige, och det gör jag här.

År 2011 kommer med största sannolikhet att bli ett år av förändring för Kuba. Det beror på många faktorer huruvida dessa förändringar kommer att bli till det bättre eller till det sämre, men åtminstone kommer man ändå äntligen att lämna den ”förlamning” som Dimas kallar den som rått så länge. Raúl Castros tal till nationalförsamlingen den 12 december tyder på att han nu definitivt tagit över rodret från Fidel. Även om det finns en risk att Raúl väljer mer av den kinesiska vägen med ekonomiska liberaliseringar, utan liberaliseringar i yttrande- och föreningsfrihet, ökad transparens och så vidare. Trots att många av oss progressiva Kubavänner snarare skulle vilja starta i andra änden, så menar i alla fall Dimas att oavsett vilken typ av mindre förändringar som kommer så kan de bidra till djupare och viktigare förändringar på medellång sikt.

Dimas Castellanos är tillsammans med Miriam Celaya enligt mig två mycket viktiga personer för det demokratiska socialistiska alternativet på Kuba, tillsammans med poeten Rogelio Fabio Hurtado, socialdemokraten Eugenio Leal, samt Reinaldo Escobar, Rafael León, Rosa María Rodríguez och Wilfredo Vallín som jag inte känner, har de tagit fram ett manifest inför PCCs kongress i april 2011 (för första gången sedan 1986!). Ett urval av några snabbt tolkade fraser ur manifestet (läs hela i kommentarerna nedan).

Civilt manifest till Kubas kommunister

– medborgarna behöver ges möjligheter att delta i debatten om lösningar på landets problem

– det är ofattbart att ett politiskt parti undviker den politiska debatten

– den nuvarande situationen visar tydligt två möjligheter: antingen är den kubanska modellen är ogenomförbar, eller så har regeringen misslyckats med tillämpningen, oavsett vilket så krävs självkritik

– arrangera folkomröstning i valet av politiska huvudpersoner

– de åtgärder som regeringen har föreslagit under de senaste åren för att vända den nationella socioekonomiska situationen är föråldrade och uppenbart otillräckliga

– systemet att exkludera vissa Kubaner från produktionen hindrar Kubas utveckling

– alla försök att förbättra situationen på Kuba måste gå genom ett fullständigt genomförande av de mänskliga rättigheterna, som man förband sig till i februari 2008, men som ännu inte ratificerats av regeringen (dvs bland annat måste man frige de politiska fångarna och legalisera politiskt oliktänkande)

– det är dags att deklarera slutet för ”Período Especial” (den speciella perioden)

– den kubanska regeringen förstår mycket väl att landet är ekonomiskt beroende av utländskt kapital. I dagsläget riskerar vi att utländska investerare utnyttjar situationen för att bli rika med hjälp av Kubanernas brist på rättigheter. Det är inte acceptabelt.

– modellen som föreslås är inte ”en modell för människan” utan snarare ett försök att skapa ”människan för modellen”, men människan kan inte vara underordnad det styrande partiets ekonomiska och ideologiska intressen

– det går inte att uppnå ekonomisk utveckling utan möjligheter till utbyte av och fri tillgång till information

– nepotism och avsaknad av begränsning i hur länge individer innehar offentliga ämbeten är en broms för Kubas utveckling

– verkligheten kräver reformer nu, så att alternativa krafter kan tvinga regeringen att framgångsrikt bära det ledarskap som krävs

Läs hela manifestet nedan i kommentarsfältet!

30 december 2010 at 11:46 e m 1 kommentar

Äldre inlägg


Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier