Posts filed under ‘kristen höger’

Sverige har bytt syndabockar med Ryssland

Lenin håller tal
I Sverige har vi officiellt slutat behandla homosexuella som vi gjorde i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (jo, det finns en massa problem kvar på många håll och i många familjer, men diskursen är borta från offentligheten tack och lov). Homo- och bisexuella anses inte längre vara de som står för det onda, för spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga. I Ryssland är den synen dock på frammarsch, och Sverige, inklusive jag själv, protesterar. Vi jublar när Emma Green Tregaro målar naglarna i regnbågens färger, visar sitt stöd för ryska HBT-personer och petar ett vasst pekfinger i magen på makthavarna och vi är i stort sett eniga om att det inte är ok att behandla människor som Ryssland gör, beroende på vilket kön hen blir kär i.

Så, vilka ska vi nu ha som syndabockar när vi inte längre kan slå på homosexuella?

Vilka ska vi nu peka ut som stående för det onda? För spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga?

Jo! Religiösa! HIV är påvens fel eftersom de inte får använda kondom i Afrika, missionärer som knackar dörr och kyrkor som hjälper unga på glid förvrider huvuden, celibat ger pedofiler, ja, präster över huvud taget, med sina barntimmaroch allt, är en enda stor pedofilhärva och Muhammed var ju också pedofil, ja, islam och alla muslimer uppmuntrar pedofili eftersom de valt att vara muslimer (just detta skrev en Facebookkontakt till mig så sent som i förra veckan!), att vara troende är att vara korkad, för Gud finns ju bevisligen inte, om man ”tror på sagor” så kan man ju knappast kräva att få vara rektor vid Lunds universitet, man kan ju inte vara vetenskaplig och religiös, och minister, det kan du ju knappast kräva att få bli om du ”inte styrs av förnuft eller kan påverkas av argument!” (sic) Är du religiös så måste du verkligen ta avstånd från alla konstiga åsikter som andra religiösa människor haft, du måste bevisa att din tro inte påverkat några åsikter du har och krypa in i garderoben du kom ifrån.

”Varför måste de leva ut?”, ”du behöver väl inte skylta med det”. ”Religion är en privatsak, något du (på sin höjd, men bara för att vi är ett så jävla liberalt land) får utöva i hemlighet så att ingen annan ser det.”

”Homosexualitet… förlåt, tro, är ett val” och därför behöver man inte respektera människor som är homosexuella, förlåt, troende, de kan ju bara välja annorlunda om det inte passar!”.

De har ofta varit lite mer extrema i vårt östliga grannland. Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Men Sovjetunionens kommunistiska parti legaliserade skilsmässa, abort och homosexualitet när de avskaffade de gamla tsarryska lagarna efter ryska revolutionen redan 1917.

Är det inte lite ironiskt att vi därmed bytt syndabockar med Sovjet?

21 september 2013 at 7:40 f m 5 kommentarer

Är problemet politisk åsikt eller religiös tillhörighet?

Elisabeth Svantesson (M)

Elisabeth Svantesson (M)

Det finns en stark religionsfobi i stora delar av drevet mot Elisabeth Svantesson, nya arbetsmarknadsministern, och jag anar rentav en konspirationsteori. En teori som säger att de här ”sektmänniskorna” har mer inflytande än det verkar, och andra intentioner än de uppger sig ha. De slår i gränsen för vad vi kan tolerera.

Drevet väcker två frågor hos mig som jag anser att vi behöver diskutera. Tre utgångspunkter först bara:

1. Begränsning i aborträtten är en (religiös) högerhållning (konservativ), alldeles oavsett om du vill begränsa antalet aborter (vilket de flesta trots allt vill). Vänsterhållningen (liberal) är att se problemet med oönskade graviditeter, snarare än aborterna; stärka tillgången till familjeplanering/sexualundervisning/preventivmedel och stark välfärd, arbetsrätt och normkritik. Begränsning av aborträtten eller rentav abortförbud leder inte till färre aborter utan främst till sämre liv för kvinnor. Jag har skrivit om det många gånger, tex här.

2. Ja till livet är en svinorganisation och några av mina främsta politiska fiender i det här landet. De har usla, kvinnofientliga, dogmatiska och tveksamt effektiva politiska förslag. Dessutom drog sig exempelvis deras närstående press inte för att bedriva hetsjakt på en annan troende person, nämligen Omar Mustafa, i drevet mot honom, eftersom han varken är kristen eller reaktionär som de själva. Att de nu kräver tolerans mot de sina är hyckleri och ett hån. Men som ni vet att jag tycker bör man vända andra kinden till och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Svantesson är ju som bekant inte ens med där.

3. Moderaterna är ett svinparti, och de mest extrema i ekonomiska frågor och i inställningen till välfärden i svensk politik. Människosynen man ger uttryck för när man tror att sjuka människor kan jobba mer för att man gör dem fattigare, införandet av fas3 och andra former av institutionella tvång gentemot ofrivilligt arbetslösa att stå med mössan i hand är väl ett långt värre hot för oss i vänstern än att de tillsätter nån slags en smygaborträttsmotståndare?

Så till de två frågor som drevet mot Svantesson leder mig till:

1. Är hennes politiska åsikt som är problemet, eller hennes religiösa tillhörighet? Det låter i debatten som att det är den religiösa tillhörigheten, och huruvida det (till skillnad från andra typer av övertygelse) ligger till grund för åsikten? Hennes åsikt hamnar i skymundan.

Det handlar alltså inte bara om huruvida man håller med personen eller inte, utan det finns ytterligare en dimension.

A. Du håller med personen i fråga – och ni grundar er åsikt på samma tro. Du gillar.
Exempel: Ni är båda ateister och tycker inte att aborträtten ska begränsas. Allt är frid och fröjd.

B. Du håller med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, jag är kristen och tycker inte att aborträtten ska begränsas (till exempel för att jag anser att rätten till sin kropp är en helig rätt). Du accepterar min tro när jag håller med dig, men du vill gärna berätta för mig att det vore bättre om jag bara tyckte så, utan att ha någon slags helighet inblandad.

C. Du håller INTE med personen i fråga – men ni grundar er åsikt på samma tro. Du accepterar.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Peter är också ateist men tycker att aborträtten ska begränsas genom högre patientavgifter, eftersom det blir så dyrt att landstingen ska betala för unga tjejers slarv med kondomer. Slarv borde man betala själv, resonerar han. Du tycker att Peter är dum i huvudet, men du accepterar att han sitter i landstingsfullmäktige.

D. Du håller INTE med personen i fråga – och ni grundar INTE er åsikt på samma tro. Du accepterar inte.
Exempel: Du är ateist och tycker inte att aborträtten ska begränsas, Moderaten Elisabeth är kristen och tycker att aborträtten ska begränsas genom att sjukvårdspersonal som av etiska skäl inte vill utföra aborter ska slippa det. Du tycker att dels att Elisabeth är dum i huvudet, men du accepterar inte heller att hon får några politiska uppdrag. Att tycka fel är dåligt, men att tycka fel på kristen grund är oacceptabelt. Hon måste gå.

2. Ska vi verkligen ha den här typen av krav på renlärighet hos politiker? I vilka frågor i så fall? Bara de som handlar om abort & HBT-frågor? Varför är just de frågorna viktigare än t.ex. hur man ser på exploatering av naturen? (Där jag kan tipsa om att moderater generellt också är svin.) På hur man ser på vårt ansvar för varandra?

Har ni tänkt på att det väldigt ofta handlar om identitets- & individperspektiv när man angriper troende? Och inte om de allmänna systemen som verkligen har potential att förändra människors vardag. Det är lätt att driva drev mot folk i privalmoralistiska frågor, medan de stora fulfiskarna och systemskiftesrelevanta frågorna kommer undan i skuggan.

När påven gjorde sin stora resa till Afrika för några år sedan, och höll väldigt kontroversiella tal om att Afrika måste resa sig från Västs ekonomiska förtryck så fick vi inte höra ett skit om saken. Och trots att han själv inte någonstans aktivt hade propagerat mot kondomer var det den enda frågan som de sensationslystna västjournalisterna ville pressa honom på. Man krävde att han skulle göra en preventivmedelsturné. Vilket jag också tycker hade varit en fin grej, men rätt orealistisk och inte så meningsfullt att kräva. Att istället låta honom komma undan med en trolig vilja att tona ner konflikten i den frågan och istället kolla på vad han faktiskt sa om de ekonomiska systemen som förstör livet för så oerhört många hade väl varit en betydligt smartare sak för journalister med hjärtat till vänster?

Men kanske är det helt enkelt så att det är viktigare att rensa bort religionen ur världen än att minska lidandet?

Läs även Malin Siwe i Expressen och Hanne Kjöller i DN.

19 september 2013 at 1:24 e m 31 kommentarer

Att jämföra Juholt och Stalin

Juholt, Kajan, Stalin, Lech Walesa, Bugsy och Super Mario

Juholt, Kajan, Stalin, Lech Walesa, Bugsy och Super Mario

Marcus Persson, min kollega på GT i sommar och ledarskribentvikarie på Gotlänningen (C) har svarat på min artikel om Tea Party-rörelsen! Han tycker att jämföra honom med en Tea Partyanhängare är som att jämföra Juholt med Stalin. Och ja ba: neej (haha). Skillnaden är förstås att Marcus Persson är (eller åtminstone framstår som när han skriver i tidningen) Tea Party-fan och Juholt inte är Stalin (vilket han bevisligen inte är, trots mustachen). Här är svaret som publiceras i tidningen imorgon:

Marcus Persson har i svaret till mig den 15 augusti och i en tidigare artikel med titeln ”Amerikansk högerflank är segraren” behandlat ämnet Tea Party-rörelsen. Han beskriver den som driven av ett frihetsbehov med historisk legitimitet. Han säger också bland annat att de bidragit till kontroll över de offentliga utgifterna och att de stärkt republikanerna genom att förflytta mittpunkten och minskat inflytandet för ”vänsterflanken”, en rad saker som jag uppfattar att Persson uppskattar.

Som jag nämnde i min förra artikel har flera andra debattörer ur de borgerliga leden nu velat att vi ska byta inställning till Tea Party-rörelsen, från att tycka att de är galna till att tycka att de är rimliga. Ledarsidan i GA funderar på om de kanske har rätt och bloggare från både Centern och Moderaterna tycker att det är dags att kalla dem ”ansvarstagande” istället för tokhöger.

I detta läge säger Marcus Persson att jämföra honom med en Tea Party-anhängare är samma sak som att jämföra Juholt med Stalin. Men liknelsen håller inte, eftersom det förstås inte finns någon socialdemokratisk rörelse som omfamnar Stalin på motsvarande sätt. Låt oss dock för ett slag låtsas att det finns. Tänk er att vi hade sett motsvarande utveckling kring stalinismen som vi idag ser kring Tea Party-rörelsen. Föreställ er att stalinister började vinna primärval i inflytelserika stater, att SSU:are och socialdemokratiska ledarskribenter samtidigt lyfte att stalinismen kanske hade rätt och eller att stalinister är frihetsälskande människor med legitima krav. I ett sådant hypotetiskt läge skulle jag vara orolig och tydligt förklara varför stalinismen har fel och är farlig för samhället. Tack och lov är vi inte där.

Vi är dock tyvärr just där vad gäller Tea Party-rörelsen. Marcus Perssons har dock valt att inte på minsta sätt förklara varför rörelsen har fel eller är farlig för samhället. Ingen av hans artiklar hitintills innehåller så mycket som ett enda ord av kritik mot rörelsen. Om skillnaderna mellan honom och en Tea Party-anhängare nu är så stora som han hävdar så borde han väl kunna hitta någonting att kritisera.

Jag avskyr Tea Party-rörelsen nästan lika mycket som jag avskyr stalinismen, och hittar i princip ingenting jag gillar hos dem. Därför är jag nöjd över Bofrides tydliga besked om att hon ännu ser Tea Party-rörelsen som knäppskallar som har fel, inte bara i sin islamofobi, vapenhets och krav på undervisning om kreationism i skolorna, utan även i den fullständigt vettlösa ekonomiska politiken.

Vad Marcus Persson egentligen tycker om rörelsen, förutom att de har rätt i att alltid klaga över vad skatten går till, är fortfarande högst oklart.

Marcus Persson

Marcus Persson

Media: Ab, Ab2Exp, Exp2, Exp3, SvD, DN, DN2.
Bloggat: Johan Westerholm och Peter Johansson på ämnet. Och Högberg, som också letat upp länkarna.

16 augusti 2011 at 4:00 e m 3 kommentarer

Tea Party-rörelsen är vidrig – inte härlig

Mats Linder (M) lyfte igår i Gotlands Allehanda ett citat om att Tea Party-rörelsen är ”den enda kraften i Washington som kräver kraftiga nedskärningar”, under rubriken ”tänk om knäppskallarna har rätt”. Människor högre och högre upp i de svenska borgerliga leden börjar lyfta Tea Party-rörelsens ideal som rimliga, eller rentav härliga.

I själva verket är dock Tea Party-rörelsen vidrig. De har lyckats kombinera det allra sämsta av konservatism och liberalism. De är en moralistisk kristen höger som vill det gamla vanliga om mer vapen, dödsstraff och avskaffad aborträtt, men framförallt vill de sänka skatter, så mycket som möjligt och ständigt mer.

Edvin Alam (M), en av dem som stöttar rörelsen, varnar på sin blogg för Obamas vilja att ”slösa mer”. Detta säger han alltså om USA som har den rika världens kanske lägsta skatter, skatter lägre än under Reagans tid. Att tala om offentliga utgifter som ”slöseri” är stötande, i synnerhet när man talar om ett land där över 3 miljoner barn under 5 år ligger i riskzonen för svält. Trots att det knappast råder brist på mat i USA om någon trodde det. Orsaken är istället extrem ojämlikhet. En ojämlikhet man skulle kunna åtgärda genom starkare välfärd.

Ett bra samhälle behöver mycket skatt. Definitivt mer än USA. Wolodarski skrev om USA:s finanskris i DN i söndags att ”de flesta seriösa ekonomer [har] påpekat att det behövs mer intäkter för att täcka hålen i statskassan.”

Gotlänningens Marcus Persson (C) skrev i helgen att man som skattebetalare ”aldrig [ska] skämmas för att klaga över kostnader som finansieras med skattepengar”, helt klart en Tea Party-tanke. Bloggaren Thomas Böhlmark (M), skrev för ett par dagar sedan att det inte är ”läge att kalla Tea Partyrörelsen för tokhöger utan för ekonomiskt ansvarstagande människor”. Det är en märklig förkärlek till en rörelse som överdriver så att de nästan kräks när de skriker att skatt är förtryck och samvetslösa nedskärningar är ansvar.

Kalla mig korkad, men jag kommer aldrig förstå det ansvariga i att skära ner välfärden när ojämlikheten växer, eller minska politikens inflytande i en värld som snarare behöver mer politik än mindre.

Denna ledare publicerades i Gotlands tidningar den 10 augusti. Eva Bofride kom tillbaka efter sin semester och ville inte stå för att hennes vikarie sneglar på Tea Party-rörelsen och anklagar mig för ”guilt by association” utan att riktigt ha koll på vad det betyder verkar det som. Jag förklarade därför innebörden för henne här.

Sen har Marcus Persson svarat själv också! Han tycker att jämföra honom med en Tea Partyanhängare är som att jämföra Juholm med Stalin :) (Ja, han har helt fel och jag kommer att svara.)


Media: Ab, Ab2Exp, Exp2, Exp3, SvD, DN, DN2.
Bloggat: Johan Westerholm och Peter Johansson på ämnet. Och Högberg, som också letat upp länkarna.

16 augusti 2011 at 7:21 f m 7 kommentarer

Sorg, och ilska, och sorg

Idag har jag ägnat hela dagen åt att försöka greppa de fruktansvärda terrordåden i Norge. Men jag skriver mest på twitter, så följ mig gärna där, eller här till höger.

Min första reaktion var stor ilska, och jag twittrade en massa om Kent Ekeroths (SD) fullständigt idiotiska antydningar om att det var muslimer som låg bakom. Som blev totalt haveri när det visade sig att gärningsmannen var kopplad till Sverigedemokraternas systerparti Fremskrittspartiet.

Till min stora bestörtning har dock både DN (Henrik Brors) och SvD (Per Gudmunsson) och en massa andra stora seriösa medier världen över gjort exakt samma sak. Försökt antyda att detta är ytterligare en anledning att vara rädda för muslimer. Och min ilska övergick till sorg. Inte bara den stora sorgen över de många döda och skadade vännerna, utan även en enorm sorg över det politiska läget, över hatet.

Terroristen var tyvärr inte en ensam galning, han är barn av sin tid. Han är barn av en uppskruvade retorik av polarisering, vi mot dom.

Läs också gärna vårt uttalande från Hjärta och Ulf Bjerelds vidareutveckling av min tweet om att det idag är dagen då det är dags att engagera sig för det öppna demokratiska samhället. Det är nu, jag hoppas att ni fattar det.

Andra läsvärda inlägg är ögonvittnena Khamshajiny Gunaratnam och Prableen Kaur.

Läs även hat er ikkje löysinga no och fd Sverigedemokraten Camilla Rågfors blogginlägg om att hon hade mördaren som vän på facebook.

Gammelmedia: DN / DN2 / DN3 / DN4 / DN5 / SvD / SvD2 / SvD3 / SvD4 / Aftonbladet / Aftonbladet2 / Aftonbladet3 / Aftonbladet4 / Aftonbladet5 / Expressen / Expressen2 / Expressen3 / Expressen4 / Expressen5 / DN6 /

23 juli 2011 at 5:15 e m 24 kommentarer

HBT-rörelsens vänner måste bli mer realpolitiska

Jag är medlem i HBT-socialdemokraterna och broderskapsrörelsen och anser mig vara en del av både HBT-rörelsen och den konfessionella rörelsen.

Jag har två saker att säga om det:

1. Jag råkar oftare ut för agressiva angrepp utifrån förutfattade meningar om vad jag tycker från HBT-rörelsen och våra supporters än från den konfessionella rörelsen.

2. Allt för ofta fokuserar HBT-rörelsens vänner på symboler, istället för på faktisk politik. Jag säger HBT-rörelsens vänner eftersom det ofta handlar om människor som inte kan sägas vara en del av HBT-rörelsen. Det handlar om en grupp som stöttar HBT-frågor när det kommer upp, och tyvärr lite väl ofta mest när man har någon fiende som man kan slå i huvudet med frågan.

Ett tydligt exempel som tyvärr ännu är aktuell är det som Per Gudmunsson i SvD hittade på i december, att ”bögarna hänger löst i broderskap”. Att ordet ”sexuell läggning” inte fanns med i manifestet för muslimska socialdemokrater, trots att det fanns med i (det fyra gånger längre) motsvarande kristna manifestet. Visst var det onödigt att bjuda på den, men debatten stör mig.

Jag var först förtroendevald i att ta fram det ursprungliga kristna manifestet med Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Cecilia Dalman Eek och sedan den tjänsteman som arbetade med det muslimska manifestet. Och det som stör mig i debatten är tre saker:

A. Att troende HBT-personer inte känner sig välkomna till broderskap helt i onödan (och att de ibland t.o.m. känner sig mer nära SvDs ledarsida, vilket hån). Bögar och flator och bin och transpersoner är varmt välkomna, oavsett religion till broderskap. Det är självklart.

B. Att alla debattörer fullständigt struntar i att vi i det muslimska manifestet lagt till en mening om normkritik som INTE finns i det kristna manifestet:

Vi vill se ett öppet samhällsklimat där man inte ser det annorlunda som ett hot utan tar olika livsstilar och normer på allvar och ser möjligheterna

C. Att man struntar i att det de facto är så att vi troende socialdemokrater drivit och fått igenom flera av de viktigaste reformerna för HBT-personers rättigheter. Inte minst att kyrkan nu viger homosexuella.

Så, det som jag hade tänkt skulle bli ett litet kort meddelande om att HBT-rörelsens vänner måste sluta att bara titta på vad folk säger, eller plocka ut enskilda ord, och istället fokusera på vilken faktisk politik som drivs. Kolla var HBT-personer exkluderas i praktiken, var är dörrarna stängda och vilka politiska reformer kan ändra på det? Snarare än att bara kräva att vissa ord ska uttalas.

Alexandra Einerstam uttrycker det fint i en intervju om Juholt på senaste s-kongressen (även om jag tror att det snarare är HBT-rörelsens vänner än HBT-människor själva som letar buzz-ord):

En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla.

30 maj 2011 at 3:10 e m

Om staten kan beordra mig att donera min livmoder – varför inte min njure?

Sitter i en stad i djungeln i Latinamerika.

Pratade nyss med en snubbe från landets liberala socialistiska parti.

– Tror ni på påven i Sverige? Frågade han.
– De flesta är protestanter i Sverige, och många svenskar protesterar faktiskt aktivt mot påven, han inte är så populär. Svarade jag.

– Men gamle påven väl? Sa han.
– Nej, faktiskt särskilt inte gamle påven. Sa jag.

– Varför?
– Ja, det handlar nog mest om sexuell och reproduktiv hälsa, vi vill ha sexualrådgivning och kondomer som ett sätt att minska aborterna istället för att förbjuda abort, och det håller inte påven med om, många upfattar honom tvärtom, att han vill öka de oönskade graviditeterna genom att man inte ska få prata och undervisa om det, eller skydda sig.

– Vi försöker införa striktare abortförbud här.
– Jaha, det var ju dumt.

– (tystnad)…är det som karnevalen i Rio hela tiden i Sverige?
– Vad menar du?
– Jo, karneval, det är som en sexfestival, alla är galna och springer runt och stjäl pussar, även om tjejerna inte alltid vill
– Nej, svenskar är kända för att vara ganska strikta och byråkratiska, det är bra tycker jag.

Det finns så mycket att säga om den här konversationen att jag inte vet var jag ska börja. Att liberala socialister vill förbjuda abort istället för att jobba på sätt som funkar i praktiken, att sexualupplysning och kondomer skulle hänga ihop med dekadens i allmänhet att män tar sig rätten att offentligt tvångshångla upp kvinnor, att förbud är ett effektivt sätt att minska antalet aborter, att det jämt är en massa män som tycker att de har legitim rätt att med statliga sanktioner tvinga kvinnor att upplåta en del åt sin kropp (inte åt en person, för en samling celler som saknar hjärna kan ju knappast ses som en människa även om det skulle kunna utvecklas till en människa) är några av spåren jag han fundera på medan min mun började jobba med att hitta nya samtalsämnen.

Men framförallt sitter jag och funderar på om jag verkligen ska ta abortdebatten jag är bjuden till i Almedalen, för tänk om vi hamnar här?  Abortförbudsmoralisterna har varit aktiva de senaste månaderna, vikten att debattera saken har lyfts även från finrummen, och det har kommit flera svar, som det här. Men ni kan säkert hitta själva om ni googlar.

Tycker ni att vi borde prata om det här?Jag är högst tveksam, ändå gör jag det.

Vi kanske bara ska låta den kristna högern fortsätta skrika ut i luften så kan vi fortsätta jobba för att stärka förutsättningarna för att undvika aborter (snarare än det tortyrklassade abortförbudet man har som lösning här i patriarkatets mecka). Känns det inte bara ganska tjatigt när förbudsgänget bara upprepar ”rätt till liv” och en massa skuldbeläggandekring mord och barns rättigheter (som om nån var emot) istället för att försöka föra en debatt som fokuserar på det de flesta har gemensamt: hur minskar vi antalet aborter?

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ett slags intellektuell eller moralisk härdsmälta – när samhället och familjen återigen får rätten att beordra vissa människor (fertila kvinnor) vad de ska göra med sina kroppar.

På flyget hit såg jag filmen Never let me go. Det var nog en av de värsta filmerna jag sett, jag var helt chockad efteråt och fick inte ner luften ordentligt i lungorna. Filmen (se trailern ovan) handlar om att samhället beslutat att hålla sig med organdonatorer. Människor som föds upp för att donera sina vitala organ, och som i 30-årsåldern, ofta vid sin tredje eller fjärde donation är förbrukade. En film om var den moraliska gränsen för vad samhället har rätt att kräva av enskilda medborgare att de ska ge upp.

Det är min fasta moraliska ståndpunkt och personliga krav, att en sån viktig moralisk gräns går vid rätten att avbryta en oönskad graviditet, så länge fostret är en del av min kropp.

30 maj 2011 at 4:55 f m 7 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Kategorier