Posts filed under ‘jämlikhet’

Allt folk gör – utan att det handlar om pengar (believe it or not)

Alltså det här med folkrörelser och civilsamhälle, är ju bara så fantastiskt!

Vad folk håller på!

Organiserar popkollon för icke-män, ser till att barn som inte har får låna skridskor, fixar CV-granskning på nätterna, stoppar mat från att slängas när folk går hungriga, sexualundervisar i kriminalvården, sammanför människor kring konst, dramatränar patienter för att de ska bli lyssnade på, ger livskraft genom hästar, skapar jobb åt utstötta, hjälper folk på flykt, hittar nya spännande sätt att ge barn språk, cyklar med folk som inte längre kan cykla själva och tar hand om varandra på tusentals sätt.

Vi fick skitmånga nomineringar och skulle ta ut 10 som skulle gå vidare till en jury. Men vi blev tvungna att ta ut 13.

Läs mer om de initiativen här. Och kom på civilsamhällesgalan för att se vilka som vinner! Civilsamhällesgalan. Fira frivillighetens dag med oss. 5 december. 16.30-21.30. Debaser Medis. Köp biljetter på civilsamhallesgalan.confetti.events.

3 november 2016 at 11:35 f m 1 kommentar

Migrationspolitiska lagförslaget måste revideras 

Den röd-gröna regeringen har lagt ett förslag om ny migrationspolitik.

Kvinnoorganisationena pekar på förslaget som anti-feministiskt, barnrättsorganisationerna som brott mot barnkonventionen, rättsliga instanser menar att det inte är förenligt med Europeisk lag, Migrationsverket kallar åtgärderna oproportionerliga och varnar för en ökad arbetsbörda, facken har invändningar mot hur det slår mot arbetsrätten och många andra, FN-organ, organisationer, myndigheter, universitet och kyrkor oroar sig för saker som ökande psykosociala problem, försämrad etablering, brott mot internationella konventioner och hur familjer kommer börja tvingas välja mellan sina barn.

 FARR kallar förslaget ”direkt stötande”.

Jag kan räkna upp en handfull socialdemokrater som tycker att den nya migrationspolitiken är bra och väldigt många som tycker att den är katastrof, inte minst eftersom den pajar integrationen (dvs det sista vi behöver, klicka på länken för att läsa vår nyliga artikel i DN) och inte ens behövs för att minska antalet flyktingar (har kommit några hundra asylsökande i veckan sedan februari, knappast kaos…). 

Trots att remissinstanserna (och S-medlemmarna!) verkar tycka att det i princip är bland det värsta skit man sett från en svensk regering så tycks Löfven-administrationen stå fast. Och kritiken internt tycks anpassa sig till detta och tystna, i både S och MP..

Är i alla fall stolt förbundsstyrelseledamot i STS, som håller fast vid kritiken, trots att dörrarna för att påverka tycks stängda. Är tacksam över att STS finns som ett alternativt sätt att vara socialdemokrat på. 

Jag hoppas att de som säger att regeringen inte är döv har rätt. Förslaget är i stort behov av revidering.

 

30 mars 2016 at 10:22 e m

Nekrolog över Svea Maria Karlsson, en svensk hjälte

jag och mormor

Jag och min mormor.

Fru Svea Maria Karlsson, Blackeberg, har idag avlidit.

Svea föddes den 1 januari 1923 i Husby-Långhundra i Uppland, ungefär på den mark där Arlanda ligger idag. Fadern Knut Eriksson arbetade för patron’ för att familjen skulle få ett potatisland att odla. Svea plockade nypon, som hon sa ”från morgon till kväll” för att dryga ut familjekassan, men när modern Anna födde det nionde barnet på tio år räckte maten ändå inte. Karlarna och bröderna som arbetade ute skulle ju ha först, och de två små rummen var trånga. När Svea var nio år flyttade hon och systrarna Lisa och Astrid till varsin familj för att arbeta som pigor. År 2005, strax innan Alzheimers tog det mesta av hennes minnen intervjuade jag Svea, min mormor.

– Fru Palmgren var så oerhört snäll, jag fick eget rum, det var ju som himmelriket. Jag trivdes så bra, jag fick till och med en slant varje vecka. Hon sa ofta ‘O vad jag önskar att Svea vore min flicka’. Hon hade inga egna barn förstår du. Jag hade tur. En del flicker fick stryk. Och så fick jag fortsätta läsa, gjorde läxorna på vägen till skolan.

Jag frågade varför hon inte läste läxorna hemma:

– Nej det fanns det inte tid till! Det skulle dukas och diskas, hackas, skäras och skuras. Men jag var bäst i klassen. Hade bäst läshuvud sa fröken. Jag hade kunnat läsa mycket mer än mina sex år, men vem skulle betala det?

Svea fick sitt första riktiga jobb 1937, när hon var 13, som barnflicka i Stockholm. År 1988 följde hon maken Ingemar i pensionen, tärd av långvarig polymyalgi reumatika och efter ett långt arbetsliv bland annat på lab, i butik och som charkbiträde. I ett arbetsliv där hennes närmaste kollega dog i en arbetsolycka, påkörd av spårvagnen. Och trots att hon tackade nej till att bli chef i charkdisken, var hon livet ut stolt över att ha fått frågan.

lisa svea astrid

Systrarna Lisa, Svea och Astrid i en lägenhet på Söder 1988. Skål för pensionen!

Hon säger att hon inte kunde ana att det kunde bli en sådan stor förändring i Sverige ”det går ju inte att jämföra!” utbrister hon. Att alla människor är lika, det är som en förändring i tankesättet, menar Svea:

– Vi arbetar fortfarande, men ingen tjänar någon annan på det sättet. Det är viktigt att vi inte accepterar att vissa är fattiga och utan möjligheter bara för att de fötts i fel familj. En ung flicka ska inte behöva hoppas på turen att hamna hos snällt folk.

– Men tänk ändå att fru Palmgren var så snäll, hon önskade att jag var hennes flicka, men det var jag ju inte.

Svea blev 91 år. Närmast anhöriga är hennes storasyster Lisa, lillasyster Lily samt barnen Paul, Anette och Ingemar med familjer.

Inte minst jag förstås.

Mormor, jag älskar dig så oerhört mycket och kommer alltid att vara oändligt tacksam över att jag fick den här fula gamla kärringen, som du sa, som mormor. Tack för Kalle kanin, för att du hittade honom när jag tappat honom på tunnelbanan, tack för alla gånger du kom till Gotland, och alla gånger jag fick sova på din soffa när jag förirrat mig till Stockholm, tack för alla skratt och politiska samtal. Och tack för att jag fick lägga ditt namn, Svea, till mitt eget när jag var 17 år. Jag har burit det med stolthet sedan dess.

Du har gett mig hopp om mänskligheten, som när du ständigt glömde bort att min syster är lesbisk, och frågade om hon hade någon pojkvän. Men varje gång blev lika glatt överaskad när du fick veta att hon hade flickvän, ”åh vad bra, det finns ju så många fina tjejer!”. När du tittade på mig som om jag vore helt knäpp när jag sa att Högern börjat kalla sig för Arbetarpartiet den där gången när jag körde dig i rullstolen till vallokalen. Det var i alla fall det socialdemokratiska arbetarpartiet som du skulle lägga din röst på. Eller när du med emfas deklarerade att du gärna ville bo granne med en flyktingförläggning när grannarna ville samla in underskrifter emot.

Jag vet att du inte har ont längre. Men jag saknar dig ändå så himla mycket. Vila i frid Svea Maria Karlsson. Sov i fred. För man föds, man lever och så dör man. Sen är det inget mer med det. Det trodde i alla fall du.

Jag tror att du sitter här nu:

Svea sitter på en klippa och tittar ut över fjärden

Hej då älskade mormor. Jag går nu. Men vi ses igen, jag vill tro det.

PS Jag vill rikta det enormaste tacket till alla er på Blackebergs/Mälarbackens sjukhem för de nästan 10 år ni så ömt och kärleksfullt vårdat mormor. Ni vet vilka ni är, ni är underbara!

5 november 2014 at 10:41 e m 8 kommentarer

Om oro och barbari

Jag vill tala med er om oro. Om en oro som växer.

Oron växer i Europa. Oron för framtiden. Oron för barnen. Oron för vad som händer när jag blir gammal eller sjuk.

Vi har bättre förutsättningar och mer pengar än någonsin. Ändå växer oron.
Det handlar inte om brist på resurser. Det handlar om ojämlikhet. När allt fler hamnar utanför högerns samhälle växer oron att bli en av dem som inte får vara med. Det handlar om oro för nedåtgående klassresor. En oro för att det fina man har ska tas ifrån en.

Fascismen erbjuder en strategi för att göra något åt den oron. Fascismen erbjuder en ful strategi som aldrig kommer att fungera, men som är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen.

Fascister och nazister marscherar åter på Europas gator. Vidriga facebookgrupper startas i Sverige för att ”hälsa på” de mest utsatta som sover i bilar och tält. Inte med mat och mediciner, utan med molotovcocktails.

När samhällets slits isär och ojämlikheten ökar presenterar rasismen en enkel och tydlig strategi om att rädda det som räddas kan. Om att rädda sig själv och skita i andra.

Men vi, mina vänner, vi har en annan strategi. En historiskt framgångsrik strategi som heter jämlikhet.
Som troende socialdemokrater står vi fast förankrade både i våra religioner och i vår ideologi i sanningen om ALLA människors lika värde. Därför är resursfördelning och ekonomisk jämlikhet vår allra viktigaste fråga.

Fler kan jobba, men vi kan inte jobba mer. Fler måste kunna äta sig mätta, men de flesta måste äta mindre, och mindre resurskrävande. Fler behöver få tillgång till utbildning och mycket färre saker måste produceras. Vi behöver mer frihet och mindre transporter.

Rikedom är ett minst lika stort problem som fattigdom.

Om vi vill undanröja behovet vissa känner av att rösta högerextremistiskt, så måste vi skapa en mindre extrem värld.

Vi kan göra det om vi vill. Vi kan vända oro till framtidstro.

Kamrater, högerpolitik kommer aldrig att skapa det samhälle vi vill leva i.

Vänner, vår strategi heter jämlikhet. Och den står i stark kontrast till strategin barbari som nu växer sig så stark. Vår strategi heter jämlikhet. Och den är värd att kämpa för.

Apell som jag höll för bl.a. ledamöter vid tro & solidaritets förbundsårsmöte på ett torgmöte på Kista torg tidigare idag. Utifrån mitt blogginlägg ”Ge oss alternativ istället för fler antifascistiska upplysningskampanjer” på Sverige mot rasism för några dagar sedan.

20140607-170551-61551712.jpg
Foto: Sara Elofsson

Jämlikheten är en utopi som ännu är långt ifrån förverkligad i det svenska samhälle där så mycket av gamla klassfördomar och reella klasskillnader lever kvar. Och det är en utopi som ständigt måste formuleras på nytt och ständigt erövras på nytt. Ty i en dynamisk utveckling ligger ständigt faran att nya privilegier skall befästas, nya gränser ritas ut och nya klyftor grävas upp mellan människorna. I strävan till jämlikhet ligger en väsentlig del av socialismens särprägel och framtidsuppgift.”

Olof Palme, tal vid Broderskapsrörelsens kongress i Gävle, 30 juli 1965.

7 juni 2014 at 5:06 e m 6 kommentarer

Att kalla antirasism för hat är en slippery slope

Näthatet har fått mycket uppmärksamhat på sista tiden. Böcker har skrivits och dokumentärer har producerats, trolljägare har hängt ut hatmejlare och diskussioner har förts om legala påföljder. Detta har gjort SD, deras näthatmotor avpixlat och andra rasistiska spinndoktorer nervösa. SD och deras svans har därför lanserat, eller kanske ska jag säga intensifierat, en nygammal strategi. Att kalla alla former av kritik mot dem och den ideologi de har för HAT.

Liten hatordlista

  • Hat mot allas lika värde – att inte ”ta ta debatten” med SD.
  • Hat mot yttrandefriheten – att ta debatten, dvs att inte hålla med dem och förklara varför.
  • Sverigehat – att säga emot ultranationalism.
  • Människohat – att protestera mot människor som kränker muslimer som grupp.

Det är ett sätt att flytta fokus. Och det lyckas.

När vi accepterar detta språkbruk spelar vi på SDs planhalva. Och det är det mest oroväckande – hur folk helt utanför SD godtar och annammar deras förvrängda språkbruk. Att Hanna Gadban blir sur över att jag protesterar när Södertörn ger henne pris, och kallar min protest för hat, kan jag på något sätt förstå. Det är personligt och hon väljer sina försvarares sida.

Men att socialdemokraten Johan Westerholm också accepterar sättet att använda ordet hat är för mig en blandning av upprörande, sorgligt och obegripligt.

Westerholm skriver att jag har skickat ett ”implicit hatiskt mail” (se mejlet i sin helhet nedan och döm själva), att jag är ”nybörjare i debatten” eftersom jag ”missat” att mail till Södertörns högskola är offentlig handling som om jag borde skämmas och poängterar att jag inte undertecknar med att jag gått Bommersviksakademin (sic) eller är styrelseledamot i tro & solidaritet.

1. Nej, jag skäms inte, och grämer mig inte för att brevet publicerats.

Jag visste inte att mejlet skulle publiceras, men jag skulle gärna ha gett Hanna lov att publicera om hon frågat. Tycker själv att det är ganska bra formulerat för att vara ett hastigt mej en väldigt sen septemberkväll.

2. Det är tragiskt att socialdemokrater stöttar SDs språkbruk

Nej, det är inte hat att kritisera islamofobi. Det ligger i sakens natur att man måste kritisera människorna som bär och sprider dessa idéer, även om jag gärna skulle frikoppla det och kritisera enbart själva rasismen.

Jag vet att jag skaffade mig en fiende i Johan Westerholm när jag inte accepterade hans orättvisa anklagelser mot min vän och ideologiska kamrat Omar Mustafa förra året. Men det är så tragiskt att han, som tidigare fokuserade på viktiga saker såsom interndemokrati inom S nu ägnar allt mer kraft åt att misstänkliggöra muslimer. Hans agg mot mig har kanske triggat viljan att förvränga begreppet hat för att komma åt mig, via mitt ganska fredliga mejl. Otäckt hur lätt det är för människor som kanske inte tycker att de fått det inflytande i livet/partiet/samhället som de förtjänar att sparka nedåt (och då menar jag inte på mig, utan i det här fallet på muslimer).

3. Jag undertecknar det mesta jag skriver som privatperson. Jag tycker det är bra.

Jag tror inte att tro & solidaritets förbundsstyrelse misstycker med mitt mejl till Södertörn, eller anser att det går emot våra värderingar, men jag skrev det som privatperson. Inte som medlem i coop eller gotlänning eller anställd av Forum. Jag skulle kunna skriva något liknande som ledarskribent i gotlands tidningar, officiellt som tf ordförande i Hjärta eller på Sverige mot rasism-bloggen. Men i det här fallet skrev jag det som personlig vän till muslimer. Jag tyckte att det var min mest relevanta roll då. Att klaga på det känns mer som att någon har letat efter fel än som saklig kritik.

4. Jag misstänker att vi har olika referensramar för hat.

När man fått bilder med sin panna i mitten av ett kikarsikte, okända män som ringer på alla grannarnas dörrar och frågar vart man befinner sig och telefonsamtal klockan 4 på morgonen där skrikande män deklarerar att de ska dra ut alla ens tänder för att de vill våldta en tandlös tjackhora så känns det väldigt märkligt när min sorg över den ökande islamofobin kallas för hat. Jag får en stark känsla av att Johan Westerholm inte har drabbats av det hat som SD och deras svans står för.

Ämne: Årets alumn
Från: ”Anna Ardin
Datum: 27 september 2013 23:18:27

Hej,
Jag hörde att ni kommer att dela ut ett pris till Hanna Gadban som årets alumn och vill bara berätta att det gör mig ledsen.

Islamofobin ökar medraketfart i Europa och Sverige idag, och just den här kvinnan är en av dem som tydligast agerat murbräcka för att den ska få fäste. Som invandrare och kvinna har hon på ett sätt som de vita män inom SD inte kunnat, fått utrymme i media för exakt de ställningstaganden som tidigare ansetts vara tabu – att anklaga (troende) muslimer som grupp för det ena grövre brottet än det andra. Från kvinnomisshandel till terrorism till pedofili. Alla de fördomar som finns om muslimer och som används för att begränsa deras rättigheter har hon gått in och presenterat ”bevis” för.

Det hon gör när hon debatterar är knappast en sund religionskritik som hennes meningsfränder i de rasistiska rörelserna hävdar, utan ett mycket sorgligt sätt att koppla islam som religion och alla de tiotusentals svenskar som håller sin religion för central i sina liv, till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. När södertörn väljer att ge henne pris för detta så slår även detta mot Sveriges muslimer.

Det gör mig ont. Och jag hoppas att ni förbereder en smart mediehantering för den glädje som kommer utbryta bland islamofober och motsvarande sorg bland folk som tänker som jag, som ser på nära håll hur uttalanden som Hannas direkt drabbar människor som är eller uppfattas som muslimer.

Vänligen
Anna

21 april 2014 at 11:54 f m

Inte ska vi väl krossa fascismen

20131123-065025.jpg

För några dagar sedan nämnde jag kampen mot högerextremismen, uteslutandet av människor med en annan hudfärg eller religion, som det demokratiska civilsamhällets viktigaste gemensamma fråga. ”Krossa fascismen”, så löd min formulering.

En borgerlig lokalpolitiker reagerade direkt med avståndstagande och menade att vi inte kan vara så ensidiga att vi inte samtidigt kämpar lika mycket mot vänsterextremismen, och exemplifierade den med reclaim the streets (en rörelse som vad jag vet inte är aktiv, men som hade som politiskt mål att det offentliga rummet skulle tillhöra demokratin istället för kommersen, en viss skillnad från att ha etnisk rensning som mål skulle man ju tex kunna tycka.)

Någon annan reagerade genom att säga att det är barnsligt att formulera sig så, att krossa politiska alternativ hör inte hemma i en demokrati.

Det är verkligen chockerande hur många som tycker att antidemokrati har en naturlig plats i demokratin.

Det är chockerande att se hur tolerans mot rasism börjar segla upp som en viktigare tolerans än tolerans mot människor som har en annan religion eller bakgrund.

Jag känner ett starkt behov av att ta en promenad bort till la mano-monumentet vid Slussen, lägga blommor och kanske gälla en tår av rädsla för hur de fascister de Spanienfrivilliga en gång var med och kämpade emot idag är på väg tillbaka.


Edit: Samma borgerliga invändningar om att ”vänstern” och dess rötägg förstör för kampen mot fascismen genom att bla handgripligen försöka tysta/överrösta personer de inte håller med återkommer. Borgerliga politiker vidhåller att antidemokratin faktiskt har, inte bara en laglig, utan även en moralisk plats i demokratin.

Men är det VERKLIGEN ett problem att människor försöker tysta eller överrösta rasister och andra som demonstrerar mot jämlikhet, som att försöka förbjuda exempelvis vissa religiösa klädesplagg? Införa obligatoriska gynkontroller eller språktester enbart för människor med vissa bakgrunder?

Att privatpersoner kastar tårtor på företrädare för hat mot folkgrupper (obs på grund av detta hat, inte pga hudfärg eller dyl), eller att demonstranter vägrar att flytta sig när fascisterna marcherar anser jag vara mycket mycket långt ifrån samma typ av problem (plus att det dessutom är mycket mindre framträdande som samhällsfenomen för tillfället) som mycket av det som sker inom ”liberala” och ”antirasistiska” partier i Europa just nu.

Läs Erikas inlägg som inspirerade till ovanstående.

23 november 2013 at 7:46 f m 25 kommentarer

Sverige har bytt syndabockar med Ryssland

Lenin håller tal
I Sverige har vi officiellt slutat behandla homosexuella som vi gjorde i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (jo, det finns en massa problem kvar på många håll och i många familjer, men diskursen är borta från offentligheten tack och lov). Homo- och bisexuella anses inte längre vara de som står för det onda, för spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga. I Ryssland är den synen dock på frammarsch, och Sverige, inklusive jag själv, protesterar. Vi jublar när Emma Green Tregaro målar naglarna i regnbågens färger, visar sitt stöd för ryska HBT-personer och petar ett vasst pekfinger i magen på makthavarna och vi är i stort sett eniga om att det inte är ok att behandla människor som Ryssland gör, beroende på vilket kön hen blir kär i.

Så, vilka ska vi nu ha som syndabockar när vi inte längre kan slå på homosexuella?

Vilka ska vi nu peka ut som stående för det onda? För spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga?

Jo! Religiösa! HIV är påvens fel eftersom de inte får använda kondom i Afrika, missionärer som knackar dörr och kyrkor som hjälper unga på glid förvrider huvuden, celibat ger pedofiler, ja, präster över huvud taget, med sina barntimmaroch allt, är en enda stor pedofilhärva och Muhammed var ju också pedofil, ja, islam och alla muslimer uppmuntrar pedofili eftersom de valt att vara muslimer (just detta skrev en Facebookkontakt till mig så sent som i förra veckan!), att vara troende är att vara korkad, för Gud finns ju bevisligen inte, om man ”tror på sagor” så kan man ju knappast kräva att få vara rektor vid Lunds universitet, man kan ju inte vara vetenskaplig och religiös, och minister, det kan du ju knappast kräva att få bli om du ”inte styrs av förnuft eller kan påverkas av argument!” (sic) Är du religiös så måste du verkligen ta avstånd från alla konstiga åsikter som andra religiösa människor haft, du måste bevisa att din tro inte påverkat några åsikter du har och krypa in i garderoben du kom ifrån.

”Varför måste de leva ut?”, ”du behöver väl inte skylta med det”. ”Religion är en privatsak, något du (på sin höjd, men bara för att vi är ett så jävla liberalt land) får utöva i hemlighet så att ingen annan ser det.”

”Homosexualitet… förlåt, tro, är ett val” och därför behöver man inte respektera människor som är homosexuella, förlåt, troende, de kan ju bara välja annorlunda om det inte passar!”.

De har ofta varit lite mer extrema i vårt östliga grannland. Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Men Sovjetunionens kommunistiska parti legaliserade skilsmässa, abort och homosexualitet när de avskaffade de gamla tsarryska lagarna efter ryska revolutionen redan 1917.

Är det inte lite ironiskt att vi därmed bytt syndabockar med Sovjet?

21 september 2013 at 7:40 f m 5 kommentarer

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier