Andra myndigheter börjar använda MSBs desinformation som beslutsunderlag

Nu har Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) förklarat för länsrätten varför de drog in pengarna från Sveriges unga muslimer (SUM).  Klicka här för att läsa yttrandet.

Värst av allt är att de hänvisar till Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ”förstudie” Muslimska brödraskapet i Sverige. En studie som i det närmaste kan beskrivas som högerextrem och där MSB tagit avstånd från innehållet i och hänvisar helt till författarna. Men som nu alltså ändå anses giltig som beslutsunderlag.

Den hade inte nått MUCF när SUM-beslutet fattades, säger en avdelningschef på MUCF. Ändå beskrivs och refereras den i MUCFs yttrande till rätten. Så hur var det egentligen, var den underlag eller var den inte underlag för beslutet?

Dessa fyra saker åberopar de i alla fall i sitt yttrande:

MUCF ÅBEROPAR 1: OPINIONSARTIKLAR En rad opinionsartiklar från ”islamkritiska” debattörer, inklusive ett par nyhetsartiklar där SUMs ordförande försvarar sig.

PROBLEM: Artiklarna tycks inte innehålla något som rimligtvis skulle kunna legitimera indragna medel. Kolla själva. Eller läs här. Att Per Gudmundson inte gillar SUM vet vi, men att alla civilsamhällesorganisationer som driver frågor har kritiker är väl snarare ett friskhetstecken och en förklaring till civilsamhällets vikt i en vital demokrati. När underlag begärdes ut från MUCF vad de baserat sitt beslut på, hur de kunde påstå att SUM var odemokratiska, så fanns först enbart en hänvisning till ospecificerade tidningsartiklar. Sedan kom en sammanställning med ovanstående ”exempel”.

 

MUCF ÅBEROPAR 2: TALARE En lista på ”problematiska talare” som bjudits in.

PROBLEM: Vissa av anklagelsepunkterna i MUCFs yttrande är förstås allvarliga. Eller: skulle ha varit allvarliga om de varit rättvisande. Men de är inte det. Som ett exempel så gäller en av punkterna medverkande i ett arrangemang för sju år sedan. En inbjudan som drogs tillbaka när ansvariga fick veta vad personen sagt och personen fick inte medverka. De yttranden som ledde till den indragna inbjudan 2010 hade i sin tur gjorts på 1990-talet, och personen i fråga har tagit avstånd från det som sades. 2011, 2012, 2103, 2014, 2015 och 2016 fick SUM medel, eftersom de bedömts göra viktig verksamhet för unga. Men 2017, när de flesta som då var aktiva slutat (som i alla ungdomsorganisationer) ska pengarna dras in. Att någon, som inte kom på ett evenemang för 7 år sedan, på 90-talet sagt något den sen ångrade. En sjumilaövning i svartmålande. En måttstock som inte rimligtvis skulle användas av MUCF om inte någon annan lagt orden i munnen på dem.

Ska vi ha demokratikriterier som utgår från kontakt och relationer till personer och rörelser så fine. Men då måste de vara lika och prövas för alla. Och inte hittas på i efterhand.

De måste också vara transparent vad som gäller. MUCF hänvisar till att SUM måste ha känt till det problematiska med dessa talare, eftersom det var ”väl känt”. Men vems ord är egentligen dessa? Har MUCF fallit för det högerextrema trycket mot myndigheten? För om det var så ”väl känt”, varför tog det sju år att dra in medlen? Jag tolkar hela härvan som att MUCF velat göra en eftergift för trycket att ”stänga bidragskranen”. Och som syndabock valde man ut SUM. För att visa handlingskraft, för att visa att de tar demokrati på allvar. Men det gick gruvligt fel.

 

MUCF ÅBEROPAR 3: SKATTESKULD Den skatteskuld de tidigare pekade på visade sig inte finnas vid tiden för beslutet.

PROBLEM: Att SUM de facto inte hade någon skatteskuld när pengarna drogs in tycker jag är ytterligare något som tyder på att MUCF ville dra in deras medel och letade argument. Att de inte dubbelkollade och försökte tolka organisationen välvilligt.

 

MUCF ÅBEROPAR 4: DESINFORMATION MSBs märkliga desinformation om muslimska Brödraskapet i Sverige. (Läs mer bla här, där finns också länkar vidare.)

PROBLEM: Jag tolkar det som att MUCF tycker att studien är rätt dålig, men eftersom MSB valt att stå bakom och publikationen inte fått någon som helst konsekvens för någon ansvarig, så litar de ändå på den och använder den som källa. För att det är muslimer som är de ”illsinnade” som Lena Nyberg hänvisar till, och inte överbetalda och i flera avseenden högerextrema ”forskare” är ju rätt tydligt. Myndighetssverige skulle inte funka om alla myndigheter skulle behöva ha egna avdelningar för att granska kvalitén i varandras publikationer. Så ansvaret ligger helt klart på MSB. Samtidigt är en av de tyngsta anklagelsepunkterna mot ”hela den islamiska rörelsen” (dvs samtliga muslimska organisationer) i den rapport MUCF nu hänvisar till är att den arbetar för att motverka islamofobi! Studiens författare talar bland annat om ”självviktimisering” som ”verkar dominera i hela den islamiska rörelsen, något som innebär att de ser sig själva som permanenta offer som vägrar att acceptera att de har ett eget ansvar för sin belägenhet” (sic!).

Studien nämner också att Sveriges muslimska förbund har accepterat ”muslimska brödraskapets integrationsmodell”. Beviset är att de skriver att ”det ideala för samhället är ett system med kulturell pluralism (…) istället för att tvinga egna värderingar på varandra.” Studien kommenterar om denna typ av ”mångkulturalism”, att den bygger på ”‘anarkistiska’ ideal och skulle, om den infördes, innebära slutet för Sverige som demokratisk national- och välfärdsstat.” Samtidigt som de muslimska organisationerna beskrivs som ett hot mot svenska värderingar och våra medborgares självbestämmande. Att de inte vill att vi ska tvinga på varandra värderingar och att de vill tvinga på andra sina värderingar är bara ett av många exempel på att de inte kan komma undan, oavsett vad de säger. Allt tolkas negativt och som ett hot.

Detta källkritiska och analytiska haveri som MUCF alltså hänvisar tolkar det som att Sveriges muslimska förbund vill att etniska svenskar ska förtryckas av minoriteter. Anser MSB eller MUCF verkligen att det föreligger någon som helst risk för detta?

 

Det är så mycket i studien som visar att det är en ideologisk skrift. Ett debattinlägg för monokultur, med udden riktad mot islam och muslimer. Men en människas kvalitéer kan ju inte definieras av härkomst, hudfärg eller religion.

MUCF ska dela ut medel för att motverka extremism och rasism. Då kan de helt enkelt inte använda sig av underlag som motsätter sig sådant arbete. Arbete mot islamofobi är inte ett hot mot samhället, det är islamofobin som är ett hot mot samhället.

Något har gått väldigt väldigt snett. Vi behöver en haverikommission.

MSB försöker friskriva sig, men frågorna kvarstår

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har publicerat en förstudie om hur muslimska organisationer får bidrag för att driva bra saker, men istället gör jättedåliga saker. En undermålig, usel, tendensiös och farlig studie. Läs mer om bakgrunden här.

Det mest anmärkningsvärda är dock hur myndigheten redan innan studien visste det mesta av den mycket kontroversiella fakta som studien skulle komma fram till. För en dryg vecka sedan begärde jag därför ut de handlingar som ligger till grund för själva beställningen av denna ”forskning” 2017-1287-3. Det tog över 4 dagar att få svar, och när det väl kom fick jag – 2017-1287-3. Alltså exakt samma dokument som det jag ville ha underlag för!

Men det jag vill ha underlag för är ju hur de redan före förstudien fanns kunde veta. Att rapportförfattarna inte anser sig behöva belägga vissa saker kan ju förklaras ju av att dessa redan är uppställda som fakta av beställaren.

Jag syftar på följande påståenden:

1. Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället

Vilka organisationer rör detta sig om? Och vad har MSB för källor till detta påstående?

2. Många erhåller skattemedel driva verksamhet (i syfte att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet)

Vad finns det för källor till detta otroligt långtgående påstående? Om det är ”många”, och givet att MSB inte anser att sekretess är relevant för denna typ av person och organisationsutpekanden (som ju även görs i den beställda, publicerade rapporten) så torde några av dem kunna namnges.

Vilken forskning har man använt sig av för att göra denna definition av islamism och vad som är målet för en islamistisk organisation?

Vad menar MSB med det utopiska kalifatet?

3. Dessa verksamheter:

• Har bidragit till att späda på de sociala spänningarna, och polariseringen, i samhället.
• Har bidragit till att kvinnors och barns rörelse/handlingsfrihet har begränsats
• Hotar samhällets säkerhet
• Hotar liv
• Hotar hälsa
• Hotar grundläggande värden

Att rapporten inte på något sätt har kunnat visa detta eller några trovärdiga källor för detta vet vi. Men MSB hade information kring detta innan beställningen gjordes. Vad är det för information?

Att etablerade, projektfinansierade organisationer hotar liv, hälsa och grundläggande värden är en utgångspunkt som är mycket kränkande att påstå om det inte finns belägg. Civilsamhällets rätt till rättsäker behandling från myndigheter är oerhört central för demokratin.

4. Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige

Rapporten har (implicit) MSBs beställning som enda källa för detta påstående. Andra aktörer har numer rapporten som enda trovärdig källa. Därför faller ansvaret på MSB att belägga detta mycket tungt, då den ursprungliga källan till påståendet faktiskt är myndigheten själv. Här kan MSB inte hänvisa vidare rapportförfattarna eftersom det skulle innebära en cirkelbevisning.

5. MB har ett växande inflytande i det svenska samhället

Hur vet MSB det? Vad baserar MSB detta på?

MSB måste svara på om de står bakom antaganden i denna beställning. Om de står bakom antagandena så måste de bevisa att de är sanna och om inte måste de ta avstånd från antagandena. Att låta antagandena stå oemotsagda på sin hemsida och hänvisa till författarna duger inte. (Kvaliteten på förstudien är oavsett så undermålig att MSB bör återkräva arvodet. Så här gör man inte med skattemedel.)

Här är förresten en intressant länk för mer bakgrund till MB- konspirationen som MSB verkar ta för given i sin beställning. 

Det hemliga avtalet som visar MSBs ägandeskap

Det finns dessutom ytterligare ett skäl att ifrågasätta Annelie Bergholm Söders försök att hänvisa kritiken mot rapporten till författarna. I avtalet (som leverantören, enligt avtalet, inte får hänvisa till) står nämligen så här om äganderätten:

MSB får en full och oinskränkt äganderätt till leverantörens (inklusive anställdas och underleverantörers) arbetsresultat i anledning av uppdraget, såsom sammanfattningar, rapporter, minnesanteckningar m.m., utan att särskild ersättning utgår. Detta innebär bland annat att MSB fritt får nyttja arbetsresultatet, ändra och modifiera det, samt överlåta rättigheter till arbetsresultatet vidare. Leverantören får inte publicera eller på annat sätt nyttja arbetsresultatet utan MSB:s skriftliga medgivande. Leverantören har rätt att i sedvanlig omfattning omnämnas som upphovsman. MSB har äganderätten till allt underlag som legat till grund för slutsatser och förbättringsförslag som överlämnas till MSB samt till övrigt material som framställs med anledning av uppdraget. Allt detta ska efter varje avslutat uppdrag överlämnas till MSB.

MSB har alltså rätt att ändra som de vill i studien, och äger allt underlag! Det vore intressant att se vilket övrigt material som lämnats in. På begäran har dock MSBs jurist hävdat till mig att det inte finns någon korrespondens alls i ärendet att lämna ut förutom rapporten och beställningen.

Enligt uppgift har denna förstudie beställts och publicerats helt utan insyn eller inflytande från MSBs forskningsavdelning, och meningen var att detta skulle vara internt material, (av underrättelsekaraktär får man förmoda, hur nu falsarium kan tjäna som underrättelse är en annan fråga). Det förklarar varför rapporten har en annorlunda design (ingen) än övriga studier från myndigheten. Det verkar helt enkelt som att det är några få tjänstemän med en egen agenda som fixat fram pengarna, skrivit (eller låtit Norell själv skriva) underlaget, tagit emot rapporten (förmodligen på USB-sticka, då ju tydligen ingen e-postkorrespondens finns) och laddat upp (lånat MSBs goda namn). Ett syfte som uppfylls i och med detta är att skapa en hänvisningsbar källa för ovanstående påståenden som den svenska antimuslimska miljön länge behövt en källa till. Sedan har (polisen) Bergholm Söder satt prestige i att hennes avdelning inte gjort fel och valt att skydda sina anställda istället för att rädda MSBs anseende.

Så, MSB har själva fastställt det mesta av den kontroversiella faktan i fallet, och har dessutom avtal på att myndigheten själv är ansvarig för studien. Här finns inget forskarundantag, alltså att forskarna får behålla upphovsrätt, utan MSB tar helt enkelt över innehållet och indirekt ansvaret för detsamma. Så min fråga om Justitiedepartementet fortfarande har förtroende för MSBs ledning är fortfarande högst aktuellt.

Sverige har bytt syndabockar med Ryssland

I Sverige har vi officiellt slutat behandla homosexuella som vi gjorde i Gardells Torka aldrig tårar utan handskar (jo, det finns en massa problem kvar på många håll och i många familjer, men diskursen är borta från offentligheten tack och lov). Homo- och bisexuella anses inte längre vara de som står för det onda, för spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga. I Ryssland är den synen dock på frammarsch, och Sverige, inklusive jag själv, protesterar. Vi jublar när Emma Green Tregaro målar naglarna i regnbågens färger, visar sitt stöd för ryska HBT-personer och petar ett vasst pekfinger i magen på makthavarna och vi är i stort sett eniga om att det inte är ok att behandla människor som Ryssland gör, beroende på vilket kön hen blir kär i.

Så, vilka ska vi nu ha som syndabockar när vi inte längre kan slå på homosexuella?

Vilka ska vi nu peka ut som stående för det onda? För spridande av HIV, förvrängande av ungdomars huvuden, pedofili, vara sjuka och onaturliga?

Jo! Religiösa! HIV är påvens fel eftersom de inte får använda kondom i Afrika, missionärer som knackar dörr och kyrkor som hjälper unga på glid förvrider huvuden, celibat ger pedofiler, ja, präster över huvud taget, med sina barntimmaroch allt, är en enda stor pedofilhärva och Muhammed var ju också pedofil, ja, islam och alla muslimer uppmuntrar pedofili eftersom de valt att vara muslimer (just detta skrev en Facebookkontakt till mig så sent som i förra veckan!), att vara troende är att vara korkad, för Gud finns ju bevisligen inte, om man ”tror på sagor” så kan man ju knappast kräva att få vara rektor vid Lunds universitet, man kan ju inte vara vetenskaplig och religiös, och minister, det kan du ju knappast kräva att få bli om du ”inte styrs av förnuft eller kan påverkas av argument!” (sic) Är du religiös så måste du verkligen ta avstånd från alla konstiga åsikter som andra religiösa människor haft, du måste bevisa att din tro inte påverkat några åsikter du har och krypa in i garderoben du kom ifrån.

”Varför måste de leva ut?”, ”du behöver väl inte skylta med det”. ”Religion är en privatsak, något du (på sin höjd, men bara för att vi är ett så jävla liberalt land) får utöva i hemlighet så att ingen annan ser det.”

”Homosexualitet… förlåt, tro, är ett val” och därför behöver man inte respektera människor som är homosexuella, förlåt, troende, de kan ju bara välja annorlunda om det inte passar!”.

De har ofta varit lite mer extrema i vårt östliga grannland. Religion i alla former kom tidigt i Sovjetunionen att motarbetas och religiösa ledare, präster, biskopar, rabbiner, imamer avrättades eller skickades till Gulag. Men Sovjetunionens kommunistiska parti legaliserade skilsmässa, abort och homosexualitet när de avskaffade de gamla tsarryska lagarna efter ryska revolutionen redan 1917.

Är det inte lite ironiskt att vi därmed bytt syndabockar med Sovjet?

Sorgligt bra bror grillar Ullenhag

Kolla kl 10.15 & framåt i det här klippet. Skarpa Rashid Musa grillar Ullenhag. Förutom att jag blir lite ledsen av att kolla, eftersom Rashid var en av dem som lämnade oss i efterspelet efter att Omar Mustafa petades ur partistyrelsen och partiledningen inte förmått säga ifrån mot de antimuslimska krafterna, så är det spännande.

Ullenhag grillas om bl.a. hur han kan påstå att toleransen ökar när hatbrott, diskriminering & segregation där muslimer drabbas ökar och om muslimska församlingar som behöver ska få samma stöd & skydd som judiska församlingen.

Jag tycker inte Ullenhag svarar. Däremot kör han en fulkontring om att åsikten att man inte bör lägga hedersvåld på islam/muslimer (utan där den hör hemma, på patriarkatet) innebär att man förringar problemet. Det gör man inte, tvärtom, det är ett sätt att göra problemet mycket mer allmänt och man ger ett alternativ att jobba med saken utan att spä på antimuslimismen. För att den ökar i samhället hjälper knappast misshandlade kvinnor, i synnerhet inte om de är muslimska.

Carina Hägg tycks tro på föreställningarna om ”den judiska infiltrationen” (fast med muslimer i huvudrollen)

Utdrag ur den vidriga boken ”judefrågan” utgiven av NSF.

När detta skrevs var Marx judiska bakgrund som vi redan påpekat inte känd, men han har knappast varit den enda: Lenin, Stalin, Trotskij, Ceaucescu m.fl. är exempel på ledande judar med miljontals liv på sina smutsiga samveten. I Sverige behöver vi inte leta särskilt långt ner i det socialdemokratiska partiet för att finna dem: Antia Gradin, Sten Heckscher, Jan Lundgren, Tommy Waidelich m.fl. representerar inte endast socialdemokraterna utan även det judiska folket [och deras politiska agenda, som kapitlet handlar om].

Djupt stötande antisemitisk tankefigur

Detta är en fotnot i boken ”Judefrågan betraktad ur kulturell, religiös, raslig, ekonomisk, politisk och nationell synpunkt” som gavs ut med nutidskommentarer i nyutgåva 2000 utifrån originalutgåvan från 1936.

Det är en djupt stötande antisemitisk tankefigur, att en person med en viss etnisk eller religiös tillhörighet har en dold agenda, och att i det här fallet ”det judiska folket” skulle ha representanter att driva ”sina frågor” i svensk politik. En antisemitisk konspirationsteori som vi inte accepterar i Sverige. Boken är olaglig på grund av sin kränkande natur.

Vi är på väg dit igen

Och varför lyfter jag då detta? Vad har en gammal bok och en konspiratorisk gammal föreställning från 30-talets tänkande (som de flesta etablerade debattörer och partiföreträdare trots allt sett igenom och reagerar kraftigt mot när de förekommer) med dagens debatt att göra?

Jo, att vi är på väg till samma typer av resonemang. Jag vägrar att acceptera den typen av teorier. En person, oavsett om hen är religiös, inte religiös, jude eller kristen måste bedömas för sina personliga och individuella kvalitéer och värderingar, inte utifrån fördomarna om gruppen hen tillhör. Även när det är muslimer som anklagas. Jag kallar det konsekvent antirasism.

”Röstmaximering”

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar Waberi och Omar har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister. Islamiska förbundet ingår i Federation of Islamic organisations in Europe (FIOE) som är en organisation som tydligt är påverkad av al-Qaradawis öppet uttalat policy. Spelet går ut på att ”goda muslimer” i västvärlden ska ta kontakt med politiker och delta i politiken men inte integreras för att förlora den muslimska särarten som är viktigast. Taktiken verkar fungera. Politikerna vill ha röster så att dessa herrar är välkomna i den nya ”mångkulturella” makteliten. Fenomenet har kallats för röstmaximering av en modig socialdemokrat Carina Hägg. Ingen verkar lyssna på hennes rop i öknen.

Så skriver Bahare Andersson på Newsmill. Riksdagsledamoten Carina Häggs ursprungliga artikel där hon påstår detta tycks ändrad eller borttagen, för nu står den inte att finna på nätet. Men hennes tänkande tycks ha inspirerat andra.

Ideologin politisk islam eller helt enkelt muslimer som är politiker?

Så här skriver Sara Mohammad på facebook:

Carina Hägg gillar på facebook en kränkande antimuslimsk tankefigur.

Och listar alltså fyra personer, som har gemensamt att de är muslimer och politiker. Hon ”kräver avgång av politisk islams representanter” och radar upp muslimska politiker. Istället kräver hon som Evin Rubar (som jag ska samtala med i P1 morgon imorgon bitti kl 07.20) att man ska sätta in andra invandrare i deras ställe.

Den antimuslimska tanke som säger att alla muslimer, i synnerhet om de är praktiserande och därmed aktiva i en församling, har en och dold, gemensam agenda. En agenda som enligt Sara Mohammed ovan inte är förenlig med mänskliga rättigheter, jämställdhet och att kämpa för en bättre värld. Det är mycket mycket problematiskt. Riksdagsledamoten Carina Hägg tackar henne.

Inget invandrarmandat

Att kräva att andra invandrare ska in på detta mandat är förstås också ett obehagligt sätt att se på människor. Att Omar inte valts in på grund av att han är en drivande socialdemokrat, utan för att han är invandrare, och att han är satt där inte för att representera alla oss som delar hans perspektiv och syn på hur socialdemokraterna bör arbeta och tycka, utan att han representerar invandrare. Men det är inte i närheten så stötande som idén om den muslimska infiltrationen som visat sig så tydligt i debatten de senaste dagarna.

Muslimer måste få vara politiker – men inte antimuslimister

Muslimer måste kunna få vara politiker utan att bli misstänkliggjorda och anklagade för uppfattningar de inte har. Att muslimer som är politiker har en bevisbörda på sig att visa hur de arbetat mot allt det som fördomarna säger att de bör vara för (homofobi, sexism och antisemitism) alldeles oavsett vilket parti de valt och alldeles oavsett vilka frågor de väljer att aktivt driva. Carina Hägg talar också om att släppa fram ”goda muslimska krafter”. Men trots att jag vid upprepade tillfällen bett henne nämna någon praktiserande eller organiserad muslim som hon har förtroende för, eller som kan räknas till dessa goda muslimska krafter så har hon inte uppgett någon. Det tyder på att hon inte anser att det finns någon. Är man med i en muslimsk församling så ingår man tydligen per definition i den muslimska konspirationen.

Men människor som hyser och sprider negativa generaliseringar om muslimer, antimuslimska (eller antisemitiska om man så vill) konspirationsteorier, och som vägrar att ta avstånd från detta har jag svårt att se som lämpliga att sitta i riksdagen för Socialdemokraterna.

Läs förresten gärna Sepideh Nekomanesh: ”Muslimska kvinnor behöver inte Häggs (S) beskydd” i Dagens Arena och Marta Axners utmärkta genomgång av islamofobi/antimuslimism här. Och vår artikel ”Omar Mustafa förtjänar en ursäkt” på SvD Brännpunkt.

Förklaringen till mitt ”märkliga beteende” i debatten kring Omar Mustafa

Anna B blockade mig på facebook efter denna konversation.

Jag har vid väldigt många tillfällen i de senaste dagarnas debatt anklagats för att bete mig märkligt. Att vara ”inkonsekvent” som försvarar både kvinnors, homosexuellas, judars och muslimers rättigheter.

”Den märkligaste i den här debatten är Anna Ardin”

Jag har i kommentarer på bloggar, på twitter och i mejl kallats korkad, naiv, ”så nära idiot man över huvud taget kan komma”, muslimälskare, nigger lover, inte socialdemokrat, inte mänsklig, antifeminist, hemsk, vidrig, sjuk i huvudet och så vidare. Nima på Nordic dervish kallar mig ”sosse bortom räddning”. Människor har blockerat mig på facebook, tagit avstånd från mig och jag märker hur jag hamnar ute i kylan i olika sammanhang.

Så nu tänkte jag berätta varför jag beter mig så ”märkligt” som att försvara Omar Mustafa.

När jag var liten…

När jag gick i lågstadiet så ritade en kille en bild på en gris. Han skrev den mobbade tjejens namn på bilden och skickade runt den i klassen. Folk fnissade och skickade vidare. Jag protesterade inte. Jag berättade inte för läraren. Jag sa inte till killen att han var taskig. Killen som ritade bilden var tuff, tjejen som kallades grisen hade fula kläder, ”konstiga” föräldrar och inga kompisar. Jag minns hur jag övervägde risken för att tappa social status. Det var viktigt att hålla sig väl med de tuffa, annars kanske man själv blev mobbad. Om man höll god min kanske man själv skulle kunna stiga lite i rangordningen. Det är snart 30 år sedan och det plågar mig ännu.

Vid ett annat tillfälle på mellanstadiet var det en tjej som kallades kanin. ”Jag ska sparka in dina jävla kanintänder” var en mening som upprepades ofta i klassen. Det var ett hot hon fick leva med, för hon hade faktiskt stora framtänder. Jag sa inget, jag var med henne ibland, jag var schysst. Men en gång tog min boll på gympan. Jag blev sur på henne, men hon fortsatte retas. ”Ge mig bollen annars ska jag sparka in dina jävla kanintänder” sa jag. Meningen låg så bra i munnen. Den var så lätt att säga. Att jag också sa den spelade väl inte så stor roll när hon fick höra det så ofta. Men hon blev alldeles kall. Ingen av oss ville ha bollen efter det. Jag hade lika gärna kunnat slå henne i magen, och det kanske hade varit bättre. Jag tror aldrig att jag sa förlåt.

Jag höll alltså tyst och räddade min egen position i klassen när någon blev mobbad. Jag sa till och med själv taskiga saker till en som låg underst, jag hakade på i drevet. Människor hamnade under i rangordningen för att de var fattiga, hade en ensamstående mamma, en arbetslös pappa, var tjocka, hade glasögon eller var med i Jehovas Vittnen.

Jag har ångrat det där så himla mycket, och varit ledsen över vilken feg liten skit jag var.

Sen hände samma sak mig

För tre år sedan blev jag utsatt för ett övergrepp. Tidigare åsiktskamrater, politiska motståndare, Sverigedemokrater, antifeminister, judehatare, killens kompisar & mamma bestämde sig snabbt för att det var något skumt. Att jag ljög. Att förövaren var oskyldig. Den ena märkliga historien efter den andra radades upp i en gigantisk folktribunal med anonyma domare och vittnen som gissade hejvilt.

Saker jag sagt i andra sammanhang togs upp som svar på helt andra frågor. Allt jag eller någon som kunde antas stå mig nära sagt som kunde vrängas till min nackdel togs upp som bevis på min skuld, min brottslighet och omöjligheten att jag kunde tala sanning. Allt jag sagt som var till min fördel i det sammanhanget ogiltigförklarades eller förbigicks med tystnad. Men jag fick också stöd. Först någon enstaka, sedan fler och fler.

Och efter ett tag började det bli uppenbart att allt som sas om mig inte var sant.

Det började bli ok att tala med mig utan att riskera sitt eget skinn. Men utan de första som hade stått upp vet jag inte vart det hade landat. Kanske hade någon gjort allvar av något av alla hot jag fick. Kanske hade jag varit tvungen att byta namn och bostadsort, och troligtvis hade jag ansetts som någon man förlorar både val och kunder på, vilket hade gjort det omöjligt för mig att både engagera mig och jobba, mer än bara de få månader jag fick gå under jorden.

När jag blev politiskt aktiv

En av de allra första frågorna jag ställde som politiskt medveten var ”kan man engagera sig för homosexuellas rättigheter trots att man inte är homosexuell själv”? För 20 år sedan, då jag blev tonåring och började förstå maktstrukturer, så var svaret inte självklart ja. Homo- & transrättigheter var nog ändå inte riktigt majoritetssamhällets problem. Homosexuella hade mycket att bevisa. Att de inte spred HIV och inte tände på barn. Om de skulle vara aktiva någonstans så fick de bevisa att de inte var lojala med homorörelsens avarter. Det skar i mig redan tidigt vilken orättvis behandling HBT-personer utsattes för och jag engagerade mig i många år i frågorna. Och vi har vunnit så många strider. Vi byggde en rörelse (kolla klippet, det är så man gör för att bygga en!) av människor som protesterade trots att de inte själva var drabbade. Det är mycket kvar på många orter, men nu går Kristdemokraterna i Pride-paraden. Stämningen är en helt annan, och det är jag otroligt glad över. Släkten är glad över min lillasysters förlovning med sin tjej. Det var släkter inte för 20 år sedan. Knappt ens för 5 år sedan. Det är stort!

Samma sak händer nu

Nu ser jag samma sak hända som på lågstadiet, mellanstadiet, mot homosexuella i mina tonår och i mobbingen mot mig för några år sedan. Man skickar runt en bild på något vidrigt och har skrivit Omar Mustafa på den. Människor skickar vidare för att rädda sitt eget skinn. Vissa tar på sig ledartröjan i mobbingen och sprider så mycket skit de bara kan. Medan andra bara sprider lite grann eller tittar på, med varierande grad av oro eller tillfredsställelse.

Människor som är arga på honom för något helt annat, att han tagit en plats i partistyrelsen de tyckte skulle gå till någon annan, att han är Palestinavän, att han är muslim. De flesta säger inte att de ska sparka in hans kanintänder utan de meningar som ligger så bra i munnen nu är att det är ”viktigt med granskning”. Att det inte är ok med antisemiter (sic) i partistyrelsen. Att Omar måste ta avstånd från kvinnohat och homofobi. Men trots att han har tagit avstånd hur mycket som helst, fortsätter kraven att upprepas. Saker som inte har någonting med frågan att göra, som inkomster, publiceras. Det förekommer lögner, överdrifter, hot, dubbelbestraffningar och människor som bara frågar om och om och om igen samma frågor som Omar redan svarat på. Det är tydligt att det inte handlar om en vanlig granskning av en persons handlande eller icke-handlande. Det är en häxjakt där andra frågor och andras maktpositioner ligger i potten.

Grundhistorien

Omar Mustafa blev kritiserad av Expo för ett antal inbjudningar. Här går Mustafa Al-Sayed Issa igenom vilka dessa personer är. Jag blev sur redan då, eftersom jag tycker att kopplingarna är vaga, kraven högre på Omar än andra som bjuder in samma talare och jag står för att man bör bjuda in och tala med meningsmotståndare. Men det är diskutabelt. Det finns viktiga poänger vi bör diskutera i samhället hur hanterar vi den här typen av frågor, vilka strategier använder vi oss av, var går gränserna. Det är en diskussion. Det är en relevant och intressant diskussion. Tro & solidaritet och Expo har haft olika åsikter i frågan.

Oerhört orättvisa anklagelser

Men oavsett vad man tycker om strategierna så blir Omar ingenting av det han anklagas för på grund av dem. Han är inte homofob. Han är inte antisemit. Och han är inte kvinnohatare. Det är så sjukt att jag ska behöva skriva det. För det är faktiskt precis tvärtom. Han är en av de få socialdemokrater som aktivt arbetar mot antisemitism. Han är en av få organiserade och ledande muslimer som öppet sagt att han stöttar lagen om homoäktenskap. Och han har både rest runt och föreläst om allas lika rätt med ex RFSL Ungdom och var dessutom med och startade den diskrimineringsbyrå som bland annat stått för stora framsteg för transpersoners rättigheter. Det skulle en person som vill motverka andra minoriteters rättigheter inte göra, eller hur?

Min förbannade skyldighet

Det är hemskt att jaga och granska människor så som man jagat och granskar Omar. Det är ännu hemskare när man börjar ljuga om det man hittar. Det går inte att försvara sig när kritiken antingen är så svävande eller baserad på missuppfattningar och osanningar (se ex bilden ovan).

Jag ser likheterna med all annan mobbing jag både utsatt andra för och själv utsatts för. Så därför är det min förbannade skyldighet att svara emot när mobbarna sprider lögner och kräver hans avgång på grund av dessa lögner.

Det är så otroligt långt ifrån ok, så kränkande, så lågt och så fördomsfullt. Som socialdemokrat och medmänniska känner jag att jag inte kan göra annat än att säga emot.

Trots att jag framstår som en terrier. Trots att jag blir kallad både idiot, blir hotad och tappar delar av mitt eget inflytande. Helt enkelt trots att jag själv blir mobbad för det.

Jag vägrar trampa bara för att andra trampar

Men jag tänker inte upprepa mina pinsamma misstag från skoltiden. Jag har helt enkelt bestämt mig för att försöka sluta stödja mobbing. Visst, tjejen jag gick lågstadiet med var kanske överviktig, och kanske skulle skolsköterskan behöva prata med henne om att hon åt för mycket godis. Men vi hade ingen rätt att kalla henne grisen. Det var inte bra. Och tjejen på mellanstadiet tog förvisso min boll, men gympaläraren borde ha bett henne att ge tillbaka min boll. Att skrika åt henne att jag skulle sparka ut hennes kanintänder var helt sjukt oproprtionerligt, så elakt att det inte borde vara lagligt. Och det finns säkert en massa saker hos Omar Mustafa, precis som hos alla andra, som varken jag, majoriteten av svenska folket eller socialdemokraterna tycker är toppen. Men det handlar inte om det. Det handlar om respekt för varandra.

Jag är inte längre intresserad av att bevara en position någonstans om det innebär att jag måste trampa på människor som blir orättvist behandlade, bara för att mobben trampar. Och det är jag stolt över.

Mona Sahlin, Caroline Szyber och många fler borde be om ursäkt

Den svepande kritik som florerar i media nu, kring att Omar Mustafa skulle ha ”antisemitisk belastning” är mycket orättvis. Mona Sahlin menar (i videoklippet i länken) helt felaktigt att han gjort antisemitiska uttalanden, riksdagsledamoten Caroline Szyber påstod att han är en ”känd antisemit” (hon ändrade efter att jag påpekat till att, men tycker inte att hon behöver be om ursäkt och menar fortfarande att hon har ”svårt att förstå att antisemiter som sprider hat och förakt mot den judiska befolkningen ens kan få vara medlemmar” i Socialdemokraterna). Många andra har varit oerhört snabba med att döma Omar som icke rumsren.

Granskning är bra – men inte mobbing

Det saken handlar om är en kritiserad strategi att bjuda in meningsmotståndare. Det är bra att politiker och deras strategier och sympatier granskas, men det som händer nu är långt utöver granskning. Det är mobbing, drev, fördomar och ren rasism i en otäck blandning över hela internet.

Glasklar mot antisemitism

Var Omar själv står i frågan om antisemitism har han varit glasklar med.

”Som muslimer utsätts vi ofta för kollektiva bestraffningar, hets och konspirationsteorier och jag har därför full förståelse för hur den judiska gruppen upplever hatfyllda och demoniserande beskrivningar. Rasismen kan aldrig legitimeras, den måste mötas, motverkas och förebyggas. Detta har vi som politiska och religiösa ledare ett stort ansvar för. Jag personligen kommer fortsätta mitt arbete mot rasism och orättvisor, oavsett vem det utförs emot och vem förövaren är.”

Tydligare än så är det svårt att vara. Men uttalandet accepteras inte. Motståndarna fortsätter att hävda att det bara är en medietränad fasad, att hans muslimska agenda ligger fast där under ytan.

Fler grundlösa fördomar

En hel del andra respektabla debattörer har också minst sagt slirat runt i fördomsfullhet, Evin Baksi hävdar helt grundlöst att Omar är en fundamentalist som stöttar trakasserier av kvinnor, Bahare Andersson insinuerar att Omar vill ha fyra fruar på fritiden (och hänvisar också till ”den modiga socialdemokraten Carina Hägg” som menar att socialdemokraterna ägnar sig åt röstmaximering när de släpper in ”herrar som Omar”, som påstås ingå i en muslimsk konspiration för att islamisera västvärlden (sic!). Jämför gärna med de antisemitiska konspirationsteorier Omar avvisar). Alexandra Einerstam, en vän sedan många år tillbaka från Unga S-kvinnor Rebella vägrar att ta tillbaka uttalanden om att Omar uttalat sig nedvärderande om både judar och homosexuella, trots att hon inte har någonting att visa som stödjer detta påstående. Och Peter J Olsson på Kvällsposten drar till med den rasistiska stereotypen som flyger matta och klappar kameler när han kallar Omar Mustafa för ”herr Omar”. Ofräscht.

Fördomarna om invandraralibin och en muslimsk agenda

Marika Formgren använder mitt förra blogginlägg för att i Gotlands allehanda ”bevisa” att Socialdemokraterna inte tänkt igenom valet av Omar Mustafa till partistyrelsen. Att det skedde på grund av en debatt om vithetsnorm och att man i sista sekund kastade in ett oprövat namn (eller ”vilken blatte som helst” som de anonyma meningsfränderna formulerar det) för att blidka dem som kräver fler invandrare på maktpositioner. Men det stämmer förstås inte heller. Omar sitter sedan innan i styrelsen för Stockholms arbetarekommun så båda hans kompetens och hans arbete i islamiska förbundet, inklusive kontroversiella inbjudningar, är kända i partiet. Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin och kommunsekreterare i Stockholm Olle Burell har båda uttalat stöd för Omar och att de litar på hans grundvärderingar. Helt enkelt för att det inte finns anledning att tvivla.

Jag håller helt och hållet med Formgren när hon skriver att att politiker är individer med egna åsikter och argument, och bör väljas som sådana. De bör också bedömas som sådana av politiska debattörer. Men Formgren tar istället för givet att Mustafa är ett invandraralibi, och inte den ideologiskt välgrundande, drivande och engagerade eldsjäl för ett jämlikt och rättvist samhälle som han faktiskt är.

Det är vanligt att människor med annan tro eller bakgrund än majoritetssamhällets anklagas för att ha lojaliteter med sin grupp istället för med det parti och de värderingar de är valda att representera. Det är också vanligt att dessa personer anklagas för att vara alibin och inte invalda på egna meriter. Formgren lyckas göra båda. Och hon är bara en av hundratals, kanske tusentals, som gjort sin röst hörd för att sprida fördomar de senaste två dagarna. Det är verkligen olyckligt.

Islam & politik

Tillsammans med bland andra Somar Al Naher, Omar Mustafa, Lovisa Arvidsson, Abdulkader Habib, Sara Kukka Salam, Hibo Salad Ali och Maryam Osman Sherefay gjorde, sålde och spred vi i valrörelsen 2010 tidningen Islam & politik i 90 000 exemplar.

Det är ett av de projekt jag genomfört som jag är mest stolt över.

Ladda ner och läs tidningen här!

Vi måste få lov att minnas förintelsen

Min historieundervisning i skolan handlade framförallt om förintelsen under andra världskrigen och det 30-tal av hätsk retorik som ledde fram till den. Vi fick lära oss att vi måste prata om hur detta hemska kunde hända. Vi fick se hur man då sakta men säkert misstänkliggjorde grupper, hur man anklagade människor för alla möjliga hemskheter bara baserat på deras grupptillhörighet och hur man slutligen hade tillräckligt stöd för att börja mörda; judar, sossar, funktionshindrade, homosexuella, romer och så vidare. Syftet var att det som hände då aldrig skulle kunna hända igen.

Idag känner jag igen mycket av det jag lärt mig från Tyskland på 30-talet. Hetsstämningen, dödshot mot skådespelare i feministiska pjäser, dödshot mot mig själv, attacker mot sossar, inbillningar om att det pågår en konspiration av muslimer som vill ta över Europa. I Italien har det har till och med lyfts förslag på obligatoriska armbindlar för romer! I Europa. På 2000-talet!

”Var ska det sluta? Förstår dom inte att det kommer att gå riktigt illa?” säger Sonja Karlsson, en snart 80-årig före detta undersköterska som minns trettiotalet och andra världskriget väl, och som citeras på Tro & solidaritets vice ordförande Cecilia Dalman Eeks blogg. Sonja berättar om ”pensionerade grannar som gnäller på invandrare, socialdemokrater, muslimer, lesbianer och alla som är olika”. Hon vet hur syndabockar mejslas ut. Hon är rädd och orolig.

I detta menar Göran Hägglund till och med att vi inte ens ska få lov att använda oss av 30-talet som referensram till vad som sker. Med hjälp av Godwins lag (!) vill han förbjuda oss att jämföra något alls med vad som hände då. Han går så långt som att hävda att vänstern ”förgiftar” samtalet genom att våga analysera hur Breiviks ideologi lyfts fram av samhällsandan.

Samtidigt fortsätter Fredrik Reinfeldt driva Moderaternas ganska irrelevanta skrämselpropaganda mot Vänsterpartiet, när han gång på gång lyckas säga kommunist om Jonas Sjöstedt i senaste partiledardebatten.  Vi som jämför nu med 30-talet kallas överkänsliga och vår oro kallas för billig retorik. ”Islam är som kommunism eller nazism. Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda”, hade en integrationsutredare som jobbade med Nyamko Sabuni skrivit på sin blogg. Migrationsministern vill särbehandla vissa EU-medborgare och ta ifrån dem rättigheter att vistas i Sverige – om de är romer. Tvättäkta antifeministiska extremister ges mer och mer medieutrymme, människor som hävdar sådant som att män i allmänhet och de själva i synnerhet är så förtryckta av feministerna att det är relevant att jämföra feministerna med det brittiska imperiet och sig själva med Gandhi, eller feministerna med sydstaternas rasister och sig själva med Martin Luther King. Samtidigt som den erkända borgerliga tidsskriften Axess tydligt jämför feministerna med Salome, som övertalar makthavarna att avrätta guds utsända sanningssägare.

Verklighetsuppfattningen tycks vara att vänsterpartister (inte Breiviks åsiktsfränder) är det största hotet mot vår säkerhet, att muslimer måste hejdas innan de förslavar Europa, att romer är smuts och att feminister är mäktiga mördare. Det är en världsbild som tjänar sina politiska syften, men som är helt uppåt väggarna felaktig.

Samhällsklimatet hårdnar. Gevärsmynningarna är bokstavligt talat riktade mot vänsterrörelsen, mot muslimerna och mot feministerna. Det är vi som är måltavlorna för våldet. Men det är alla demokraters ansvar att vägra utgöra det grumliga vatten där de fula fiskarna trivs. Hoppas att fler tar det ansvaret, snart.

Läs även: min, Mattias & Somars artikel i Aftonbladet, Maria Svelands artikel som fick igång hela den här debatten just nu och Lena Anderssons alldeles lysande förklaring till varför vänstern så mycket oftare anklagas för hyckleri, som jag tycker är relevant här.

En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.

Kommunister, feminister, muslimer och zigenare

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de muslimerna, och jag protesterade inte, för jag var inte muslim;
Sedan hämtade de zigenarna, och jag protesterade inte, för jag var inte zigenare;
Sedan hämtade de feministerna, och jag protesterade inte, för jag var inte feminist;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

På 30-talet var det kommunister, judar & romer, nu är det kommunister, feminister, muslimer och romer.

Samhällsklimatet hårdnar och fler och fler debattörer tar på sig att utgöra det grumliga vatten där de fula fiskarna trivs, fler och fler av mina vänner kan för sitt liv inte förstå hur man kan nämna tex Axess mångfaldskritik och antifeminism med Avpixlats mångfaldskritik och antifeminism i samma artikel. Det blir viktigt för dem att markera  att Maria Sveland gått över viktiga gränser när hon gör det. De markerar genom att stötta mångfaldskritik och antifeminism.

Mitt hjärta slår så hårt, jag börjar bli rädd på riktigt.