Min mest uppskattade ledare i sommar

Min ledare Mitt mensblod är rött (är personligen väldigt nöjd med den rubriksättningen) är det helt klart mest uppskattade jag skrivit, (förutom bland Ljugarnsborna förstås, där man gillade Konsuminlägget, här på bloggen snart). Folk har sagt att de lärt sig nåt nytt, att det är bra att inte acceptera att pengar styr oss mot sämre konsumtion, att vi kan minska sopberget, avloppsproblemet och att fittan borde få mer medieutrymme. Majoriteten av dem som ställt sig positiva är faktiskt män, jätteroligt tycker jag!

Här är texten:

Menskydd anses vara en privat fråga, kanske lite äcklig, som man bör viska om med sina tjejkompisar. Inte något som seriösa ledarsidor ska syssla med.

Det som är så härligt med att vara sin egen chefredaktör är att man själv kan bestämma vilka frågor som är tillräckligt viktiga för att debatteras. Idag vill jag debattera mensskydd.

Det privata är politiskt, konsumentpolitik är viktigt och mensindustrin är big business.

Försäljning av bindor och tamponger omsätter enorma summor. Det märks inte minst på den massiva reklamen och på alla gratisprover på nya bindor med märkliga tillsatser och påstådda specialfunktioner. Reklam som dessutom uppenbarligen riktar sig till kvinnor med blått mensblod.

Jag hoppas att ni inte blir generade nu, men mitt mensblod är rött. Och jag har helt slutat att använda både bindor och tamponger. Av den enkla anledningen att det finns ett betydligt bättre, billigare, miljövänligare och fräschare alternativ. Nämligen menskopp.

En menskopp är gjord i silikon eller gummi och stoppas in ungefär som ett pessar för att samla upp blodet som man sedan tömmer i toaletten några gånger per dag. Man glömmer ofta bort att det blöder, man kan bada bastu, torkar inte ut slemhinnorna och man producerar inget avfall. Åtminstone inte förrän man slänger den lilla koppen som håller i upp till tio år. Den är följaktligen inte särskilt lönsam för mensindustrin.

Inget av de stora mensbolagen säljer den, troligtvis eftersom de skulle bli helt utkonkurrerade om kvinnor började använda menskopp. Inte ens Apoteket säljer menskoppar. Även de har sina egna mensskyddsmärken.

Koppen är helt enkelt för billig för att finansiera mensindustrins tevereklam. Istället behöver vi som konsumenter hjälpas åt att sprida ordet.

Valberedningsskräll i S-kvinnor

Anette Medbom, ordförande för S-kvinnor på Gotland och Lena Sommestad, Gotlands kandidat till ordförande för S-kvinnor som en enig valberedning nu föreslagit kongressen att välja. Fotograf: Klas-Herman Lundgren

Idag höll S-kvinnor på Gotland, under ledning av ordförande Anette Medbom, presskonferens med Lena Sommestad. Sommestad är nämligen nominerad av S-kvinnodistriktet här på ön att bli ny ordförande för S-kvinnoförbundet. Och idag blev det offentligt att hon föreslås även av valberedningen.

Det är extremt ovanligt, i alla fall inom (S), att en ordförande som kandiderar för omval inte föreslås av valberedningen. Just det som nu alltså hänt, när Sommestad av en enig valberedning föreslås ersätta Nalin Pekgul. Det är spännande. Det betyder att det händer saker i partiet. Den förnyelse man pratat om har spillt över även på S-kvinnor, som är i minst lika stort behov av denna förnyelse.

Mycket har hänt inom S-kvinnors frågor sedan organisationen bildades 1920, men som Sommestad påpekade så har det stått i princip still på det jämställdhetspolitiska området i flera år nu. Sommestad har tidigare också menat bland annat att (S) idag står vid sidan av vad hon kallar den ”innovativa samhällsdebatten”, och att ledningen varit allt för passiv när unga partimedlemmar tar initiativ. Jag kan inte annat än hålla med.

Det antiintellektuella har fått ta allt för stor plats i svensk politik. Det krävs korta, väldigt enkla svar på svåra frågor. Sommestad å andra sidan går i bräschen för att främja det intellektuella, och att lyfta in de stora, ideologiska debatterna till centrum av politiken. Hon är dessutom professor. Hennes forskning har i huvudsak haft en feministisk inriktning, men för tillfället forskar hon om samspelet mellan klimat- och socialpolitik, något som hon kommer att behöva ta paus från om hon blir vald vid kongressen i augusti. I så fall blir hon nämligen arvoderad för att kunna vara S-kvinna på heltid. Ordförande för S-kvinnor har en garanterad plats i (S) partistyrelse och verkställande utskott och får därmed en viktig roll även inom partiet. Det behövs en vass politiker för att ta vara på den möjligheten.

Av alla dessa skäl, och fler därtill, behövs kärleksfulla kritiker som Sommestad, nu minst lika mycket som någonsin. Jag hoppas av hela mitt hjärta att S-kvinnors kongress nu går på valberedningens linje och väljer Sommestad till sin nya ordförande.

Detta är en ledare skriven för Gotlands tidningar. Läs även i DN och SvD, och Röda berget som bland ca 15 andra också var på presskonferensen.

Uppdatering, pressklipp 4 juli: SvT,  TV4 Nyheterna, Dagens Arena, Riksdag och departement, Corren, Uppsalademokraten, Nyheter 24, Gotlandsnytt, Lidköpingsnytt, Makthavare, Aftonbladet politikerkollen, . Bloggar Jämlikhetsanden,  Martin Moberg.

Sexual Assault Prevention Tips

På Caseys facebook (via Lukas) hittade jag den här postern som jag tycker förtjänar spridning.

Den 8 mars för ett par år sedan störde jag mig rätt mycket på att de dominerande slagorden var ”stoppa våldet” och ”lämna honom”, och fick iallafall halvt igenom att vi istället ropade ”sluta slå”. För ansvaret ligger faktiskt framförallt hos förövaren, inte hos offren. Problemet som behöver lösas är att vissa män slår och förgriper sig på andra, inte att vi andra inte undviker dem tillräckligt.

Embryons rätt och grisars plikt

Magnus Dahlberg, pressansvarig hos Livets ord som beskriver sig själv som tillhörande den ”borgerliga fållan” och som skrivit blogginlägg som ”Jag älskar heteronormen”, är en av dem som den senaste tiden varit med i kampanjen att trappa upp retoriken kring att inskränka aborträtten.

I den debatten säger han plötsligt att ett civiliserat samhälle inte dödar. Att vi måste respektera livet. Och så var vi överens!

Liv är heligt. Och vi behöver respektera liv så långt det bara är möjligt. I många tider har det inneburit att vi måste äta kött för att kunna överleva, men idag måste vi snarare sluta äta kött för att vår planet ska kunna överleva. I det historiska läge vi befinner oss är det därför helt rätt att principen om djurens rätt till liv ska stärkas.

Men Magnus menar förstås inte så. Han menar att embryons rättigheter ska hävdas på kvinnors bekostnad, men att djur inte har några rättigheter alls.Han blir till och med upprörd när jag låtsas tro att han skulle förespråka vegetarianism.

Visst är det skillnad mellan människor och djur, och jag håller med om att när det gäller liv och död har människor självklart större rättigheter, det är en del av min tro. Men det räcker helt enkelt inte som svar för att ett embryo, som tekniskt sett är en del av kvinnans kropp och som inte har hjärna, ska ha rättigheter, medan tänkande kännande djur, djur man kan bli vän med, inte ska ha ens den allra minsta rätten till liv.

Att hävda embryons rättigheter är inte en rimlig politisk ståndpunkt i det ojämlika samhälle vi har, det får fruktansvärda konsekvenser för kvinnors rättigheter. Om principen verkligen är att liv är heligt, så måste den gälla alltid, inte bara när den kan användas för att stärka heteronormen.

Nollvision för oönskade graviditeter (men abort behövs ändå)

Hörde just ett väldigt dåligt politiskt förslag om ”nollvision för aborter”. Det kan ju låta toppen om man vill minska antalet aborter (som jag vill). Men det leder helt fel eftersom problemet inte är att människor gillar abort och gör det för skojs skull. Om någon trodde det. Problemet är att det finns oönskade graviditeter.

Att ha en ”nollvision för aborter” innebär att man fokuserar på själva aborten och inte vad som händer innan eller vad som händer efter om kvinnan väljer att inte abortera. Hela ansvaret och hela problemlösningen hamnar på enskilda kvinnor. För att minska aborterna behöver vi minska orsakerna till att aborter behövs, och den allra största orsaken är oönskade graviditeter.

En nollvision för oönskade graviditeter är en mycket smartare politisk vision:

1. Mer effektiv för att minska aborter
2. Skadar inte kvinnor
3. Fler barn blir efterlängtade
4. Samhället tar ansvaret (inte enskilda kvinnor)

Först måste man då identifiera vad som gör graviditeter oönskade, sedan måste man fixa reformer för att undanröja dessa orsaker. Exempel:

Orsak: Det passar inte att skaffa barn under studietiden eftersom man har så lite pengar, inte får ha barn i studentboendet, inte kan få barnomsorg.
Möjliga lösningar: Extra barnbidrag, tillåta barn i studentboenden, fixa barnomsorg.

Orsak: Medvetet risktagande pga problem att hitta bekymmersfria preventivmedel
Möjlig lösning: Ekonomiska resurser till preventivmedelsforskning, exempelvis p-piller för män

Orsak: Det passar inte att skaffa barn om man inte har ett fast arbete.
Möjliga lösningar: Stärka LAS vid graviditet, politiska reformer som förhindrar att kvinnor/familjer sätts i ekonomisk knipa vid barnafödande

Är vi överens?

Länkar: Jatillivetblogg, om Ms abortnej, Ozena om gravidrisk trots skydd (såg en uppgift om att 2/3 av alla aborter sker efter preventivmedelsfail, nån som har bra källa på det?), lite om KD och Bitte Assarmo. Update: Stefaan skrev om det här redan igår tydligen…

Om staten kan beordra mig att donera min livmoder – varför inte min njure?

Sitter i en stad i djungeln i Latinamerika.

Pratade nyss med en snubbe från landets liberala socialistiska parti.

– Tror ni på påven i Sverige? Frågade han.
– De flesta är protestanter i Sverige, och många svenskar protesterar faktiskt aktivt mot påven, han inte är så populär. Svarade jag.

– Men gamle påven väl? Sa han.
– Nej, faktiskt särskilt inte gamle påven. Sa jag.

– Varför?
– Ja, det handlar nog mest om sexuell och reproduktiv hälsa, vi vill ha sexualrådgivning och kondomer som ett sätt att minska aborterna istället för att förbjuda abort, och det håller inte påven med om, många upfattar honom tvärtom, att han vill öka de oönskade graviditeterna genom att man inte ska få prata och undervisa om det, eller skydda sig.

– Vi försöker införa striktare abortförbud här.
– Jaha, det var ju dumt.

– (tystnad)…är det som karnevalen i Rio hela tiden i Sverige?
– Vad menar du?
– Jo, karneval, det är som en sexfestival, alla är galna och springer runt och stjäl pussar, även om tjejerna inte alltid vill
– Nej, svenskar är kända för att vara ganska strikta och byråkratiska, det är bra tycker jag.

Det finns så mycket att säga om den här konversationen att jag inte vet var jag ska börja. Att liberala socialister vill förbjuda abort istället för att jobba på sätt som funkar i praktiken, att sexualupplysning och kondomer skulle hänga ihop med dekadens i allmänhet att män tar sig rätten att offentligt tvångshångla upp kvinnor, att förbud är ett effektivt sätt att minska antalet aborter, att det jämt är en massa män som tycker att de har legitim rätt att med statliga sanktioner tvinga kvinnor att upplåta en del åt sin kropp (inte åt en person, för en samling celler som saknar hjärna kan ju knappast ses som en människa även om det skulle kunna utvecklas till en människa) är några av spåren jag han fundera på medan min mun började jobba med att hitta nya samtalsämnen.

Men framförallt sitter jag och funderar på om jag verkligen ska ta abortdebatten jag är bjuden till i Almedalen, för tänk om vi hamnar här?  Abortförbudsmoralisterna har varit aktiva de senaste månaderna, vikten att debattera saken har lyfts även från finrummen, och det har kommit flera svar, som det här. Men ni kan säkert hitta själva om ni googlar.

Tycker ni att vi borde prata om det här?Jag är högst tveksam, ändå gör jag det.

Vi kanske bara ska låta den kristna högern fortsätta skrika ut i luften så kan vi fortsätta jobba för att stärka förutsättningarna för att undvika aborter (snarare än det tortyrklassade abortförbudet man har som lösning här i patriarkatets mecka). Känns det inte bara ganska tjatigt när förbudsgänget bara upprepar ”rätt till liv” och en massa skuldbeläggandekring mord och barns rättigheter (som om nån var emot) istället för att försöka föra en debatt som fokuserar på det de flesta har gemensamt: hur minskar vi antalet aborter?

Jag skulle vilja gå så långt som att kalla det ett slags intellektuell eller moralisk härdsmälta – när samhället och familjen återigen får rätten att beordra vissa människor (fertila kvinnor) vad de ska göra med sina kroppar.

På flyget hit såg jag filmen Never let me go. Det var nog en av de värsta filmerna jag sett, jag var helt chockad efteråt och fick inte ner luften ordentligt i lungorna. Filmen (se trailern ovan) handlar om att samhället beslutat att hålla sig med organdonatorer. Människor som föds upp för att donera sina vitala organ, och som i 30-årsåldern, ofta vid sin tredje eller fjärde donation är förbrukade. En film om var den moraliska gränsen för vad samhället har rätt att kräva av enskilda medborgare att de ska ge upp.

Det är min fasta moraliska ståndpunkt och personliga krav, att en sån viktig moralisk gräns går vid rätten att avbryta en oönskad graviditet, så länge fostret är en del av min kropp.

Patriarkatets försvarare jämför sig med Gandhi (och King)

Söndagar bryter fastan enligt en av mina präster, och därför ska jag ta tillfället i akt att helga vilodagen med att försöka ta en oseriös debattör på allvar.

Patriarkatsivraren och härföraren för Sveriges rättshaverister Per Ström har på sin blogg genusnytt skrivit ett inlägg om min bingobricka. I någon slags mellanting mellan hybris och försmåddhet besudlar han Gandhi genom att citera honom. Han skriver:

”First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win.”

Han menar alltså att feministerna haft en våldsam övermakt likt det brittiska imperiet. Under en lång tid har vi feminister förtryckt och kolonialiserat männen som försöker resa sig. Vi har ignorerat patriarkatet som kämpar för männens rätt till makt över sina egna liv, och i många länder, där kvinnorna inte skrattar, är det troligtvis ett tecken på att kvinnorna ännu ignorerar patriarkatet. I Sverige har dock antifeministerna, frihetskämparna, Gandhis likar, lyckats att få lite uppmärksamhet. För nu skrattar vi åt dem! De har nått det andra steget av fyra i en lång kamp mot förtrycket.

Men tänk Per Ström, tänk om det är patriarkatet som är det brittiska imperiet? Tänk om det är männen och inte kvinnorna som har de flesta pengarna och den mesta makten i samhället? Då kanske vi inte bara har nått till steg två (att vi skrattar åt er), utan till steg tre (att ni har börjat bekämpa oss). Först ignorerade patriarkatet kvinnornas krav på likställdhet, sedan skrattade ni åt oss och nu, när det inte är så lustigt längre så har ni börjat slåss. Och det är tecknet på att vi snart kommer att vinna. Tänk om det är så Per Ström? Vad pinsamt det kommer bli för dig då.

Det finns nåt ofräscht med att jämföra sig själv med hjältar som Martin Luther King, Gandhi eller Mandela när man är en vit västerländsk man som företräder sin personliga rätt på bekostnad av kvinnor eller andra grupper/individer i underordnad position. För om det verkligen är så att man är en hjälte, då kommer någon annan att säga det, då behöver man inte spana ut mot horisonten och tala med yviga gester alternativt konstpauser inför folket och berömma sig själv. Det är sektledare och diktatorer som gör så, inte verkliga hjältar. Just sayin’.

Uppdatering 25 maj: Hittade just YouTubeklippet som även finns ovan, Pär Ström jämför sig faktiskt även med Martin Luther King!! Nån som har nåt exempel på där han tror att han är Mandela också? Eller varför inte Jesus?

Andra som också länkade till min bingobricka var: vi som aldrig sa sexist, like a bad girl should, rebella och going like you. Och dom här twittrarna:

Tävlingen avgjord – topp tio motargument i kategorin ”bubblare”

Den 8 mars publicerades mitt nya spel antifeministbingo och mina läsare har i spåret av det överträffat dikten! Flera argument som inte finns på brickan har inkommit, så för framtida uppdateringar av spelet har jag idag korat tio vinnare i tävlingsklassen ”bubblare”.

1. Sluta känna dig förtryckt!
2. Du förtrycker min yttrandefrihet genom att säga emot mig.
3. Jag blir ledsen [av att du skämtar på oss patriarkatsvänners bekostnad].
4. Du liknar Mussolini [alt Stalin/Lenin/Hitler].
5. Jag känner en kvinna som inte tycker som du, därför har du fel.
6. Du är rabiat.
7. Jag skulle inte ha något emot om en snygg kvinna tvingade sig på mig.
8. Vi män gör en massa obetalt reparationsarbete i hemmen och med bilen.
9. Du har en jävla skyldighet att bemöta mina argument seriöst, trots att du hört dem en miljon gånger, och det nu!
10. Alla håller med dig, det är bara jag som vågar säga emot, jag, hjälten, försvararen av den lilla människan.

Jag inser också att jag inte var först med denna briljanta idé (såklart, suck) och vill credda antifeministbingo 1 och  antifeministbingo 2 (med betydligt mer våldtäktsfokus än jag någonsin skulle våga ha med).

Antifeministbingo – ett skojigt spel för hela familjen

Skriv ut och ha i fickan. Den som först får fem i rad i sina möten med antifeministerna ropar bingo och vinner. Det borde gå ganska fort.

(Skriven med inspiration från min defensiva allätarbingo).

Uppdatering 18 mars: icke-kvinnliga feminister hade nackdel på vissa av rutorna, så det är uppdaterat med alternativa och mer könsneutrala quotes. Dessutom har jag tagit bort en ruta för at få plats med ”känn dig inte förtyckt”-kommentaren, eftersom den efterfrågats. Tack för länk till: vi som aldrig sa sexist, like a bad girl should, rebella, going like you och genusnytt.

Ett sexistiskt särintresse

En av mina stammiskommentatörer heter Janne och är antifeminist. Han brukar alltid säga emot mig när det kommer till åtgärder för jämlikhet men politiskt och ofta hyfsat balanserat (alltså, han skriker inte hora eller hotar mig med sexualiserat våld som många av dem som tycker som han, utan är en av dem som lyckas tycka olika utan att gå till personangrepp eller slå över), så hans kommentarer blir godkända.

Han har hur som helst varit särskilt ivrig den här veckan, kanske för att antifeministerna haft medvind ett litet tag nu, men denna ivrighet har hur som helst lett till att Janne lyckats använda en ny metod att gå runt feminismen. Eller, ny och ny, men en metod som jag inte fick med i den lista på 15 antifeministiska tekniker jag skrev för några år sedan.Han skriver så här:

Jämlikhet innebär alla människors lika värde. Jag tar varken ställning för kvinnorna (feminism) eller för männen (maskulinism). Jag bejakar båda könens lika värde genom att förhålla mig neutral till sexistiska särintressen. Svårare än så behöver det inte vara.

Titeln på den nya metoden blir språkrevision (och liknar historieförfalskning, som också borde in i listan, men det kan vi kanske ta sen…)

Han hittar helt enkelt på nya definitioner på ord inom jämlikhetsområdet, som att till exempel feminism inte längre betyder ”att se att det finns en könsmaktsordning som främst missgynnar kvinnorna – och att vilja göra något åt den”.

Genom att inte erkänna innebörden i ordet feminism behöver man inte heller erkänna kvinnors underordning. Man kan då lägga sig till med jämlikhet bland sina politiska värderingar ändå (åtminstone logiskt, men knappast moraliskt).

Men en jämlikhetssträvan som inte tar ställning till orsaker och därmed framkomliga vägar för åtgärder blir ju ingenting annat än bevarandet av status quo. Vad är värdet av värderingen om jämlikhet om inget ska göras eller ändras? Och hur ska man kunna åtgärda de jämställdhetsproblem män drabbas av utan att göra något åt kvinnornas underordning?

Susan Faludi säger att män och kvinnor befinner sig vid en historisk skiljeväg, där de håller nycklarna till varandras frihet.

Exempel

Problem: Män förlorar oftare vårdnaden om sina barn vid vårdnadstvister.

Orsak: Kvinnor förväntas sköta obetalda uppgifter som ansvar för hem och barn, kvinnor anses av samhället mer lämpade för detta, familjer och arbetsgivare förutsätter att kvinnor tar ut mer föräldraledighet och kvinnorna får generellt närmare kontakt med barnen och mer kompetens på omvårdnad.

Lösning: Förvänta oss lika mycket obetalt hemarbete av kvinnor och män, dela föräldraförsäkringen lika.

Förresten så gav min mamma mig Aftonbladet för ett par dagar sedan, pekade på den här krönikan av Sanna Lundell och sa: det här tyckte jag var skitbra skrivet.