Posts filed under ‘ego’

Nekrolog över Svea Maria Karlsson, en svensk hjälte

jag och mormor

Jag och min mormor.

Fru Svea Maria Karlsson, Blackeberg, har idag avlidit.

Svea föddes den 1 januari 1923 i Husby-Långhundra i Uppland, ungefär på den mark där Arlanda ligger idag. Fadern Knut Eriksson arbetade för patron’ för att familjen skulle få ett potatisland att odla. Svea plockade nypon, som hon sa ”från morgon till kväll” för att dryga ut familjekassan, men när modern Anna födde det nionde barnet på tio år räckte maten ändå inte. Karlarna och bröderna som arbetade ute skulle ju ha först, och de två små rummen var trånga. När Svea var nio år flyttade hon och systrarna Lisa och Astrid till varsin familj för att arbeta som pigor. År 2005, strax innan Alzheimers tog det mesta av hennes minnen intervjuade jag Svea, min mormor.

– Fru Palmgren var så oerhört snäll, jag fick eget rum, det var ju som himmelriket. Jag trivdes så bra, jag fick till och med en slant varje vecka. Hon sa ofta ‘O vad jag önskar att Svea vore min flicka’. Hon hade inga egna barn förstår du. Jag hade tur. En del flicker fick stryk. Och så fick jag fortsätta läsa, gjorde läxorna på vägen till skolan.

Jag frågade varför hon inte läste läxorna hemma:

– Nej det fanns det inte tid till! Det skulle dukas och diskas, hackas, skäras och skuras. Men jag var bäst i klassen. Hade bäst läshuvud sa fröken. Jag hade kunnat läsa mycket mer än mina sex år, men vem skulle betala det?

Svea fick sitt första riktiga jobb 1937, när hon var 13, som barnflicka i Stockholm. År 1988 följde hon maken Ingemar i pensionen, tärd av långvarig polymyalgi reumatika och efter ett långt arbetsliv bland annat på lab, i butik och som charkbiträde. I ett arbetsliv där hennes närmaste kollega dog i en arbetsolycka, påkörd av spårvagnen. Och trots att hon tackade nej till att bli chef i charkdisken, var hon livet ut stolt över att ha fått frågan.

lisa svea astrid

Systrarna Lisa, Svea och Astrid i en lägenhet på Söder 1988. Skål för pensionen!

Hon säger att hon inte kunde ana att det kunde bli en sådan stor förändring i Sverige ”det går ju inte att jämföra!” utbrister hon. Att alla människor är lika, det är som en förändring i tankesättet, menar Svea:

– Vi arbetar fortfarande, men ingen tjänar någon annan på det sättet. Det är viktigt att vi inte accepterar att vissa är fattiga och utan möjligheter bara för att de fötts i fel familj. En ung flicka ska inte behöva hoppas på turen att hamna hos snällt folk.

– Men tänk ändå att fru Palmgren var så snäll, hon önskade att jag var hennes flicka, men det var jag ju inte.

Svea blev 91 år. Närmast anhöriga är hennes storasyster Lisa, lillasyster Lily samt barnen Paul, Anette och Ingemar med familjer.

Inte minst jag förstås.

Mormor, jag älskar dig så oerhört mycket och kommer alltid att vara oändligt tacksam över att jag fick den här fula gamla kärringen, som du sa, som mormor. Tack för Kalle kanin, för att du hittade honom när jag tappat honom på tunnelbanan, tack för alla gånger du kom till Gotland, och alla gånger jag fick sova på din soffa när jag förirrat mig till Stockholm, tack för alla skratt och politiska samtal. Och tack för att jag fick lägga ditt namn, Svea, till mitt eget när jag var 17 år. Jag har burit det med stolthet sedan dess.

Du har gett mig hopp om mänskligheten, som när du ständigt glömde bort att min syster är lesbisk, och frågade om hon hade någon pojkvän. Men varje gång blev lika glatt överaskad när du fick veta att hon hade flickvän, ”åh vad bra, det finns ju så många fina tjejer!”. När du tittade på mig som om jag vore helt knäpp när jag sa att Högern börjat kalla sig för Arbetarpartiet den där gången när jag körde dig i rullstolen till vallokalen. Det var i alla fall det socialdemokratiska arbetarpartiet som du skulle lägga din röst på. Eller när du med emfas deklarerade att du gärna ville bo granne med en flyktingförläggning när grannarna ville samla in underskrifter emot.

Jag vet att du inte har ont längre. Men jag saknar dig ändå så himla mycket. Vila i frid Svea Maria Karlsson. Sov i fred. För man föds, man lever och så dör man. Sen är det inget mer med det. Det trodde i alla fall du.

Jag tror att du sitter här nu:

Svea sitter på en klippa och tittar ut över fjärden

Hej då älskade mormor. Jag går nu. Men vi ses igen, jag vill tro det.

PS Jag vill rikta det enormaste tacket till alla er på Blackebergs/Mälarbackens sjukhem för de nästan 10 år ni så ömt och kärleksfullt vårdat mormor. Ni vet vilka ni är, ni är underbara!

5 november 2014 at 10:41 e m 8 kommentarer

Hur religiös får man va i svensk politik? Vi svarar i p1 i övermorgon.

Hur religiös får man vara i svensk politik?  Susanna Birgersson, Mehmet Kaplan, Anna Ardin och Marie Demker. Foto: SR  Hur religiös kan en svensk politiker vara utan att riskera att bli sedd som alltför suspekt för att inneha ett uppdrag? Det program jag, tillsammans med Marie Demker, professor i statsvetenskap vid GU, Susanna Birgersson, ledarskribent på DN, Mehmet Kaplan, riksdagsman för MP deltog i under Almedalsveckan sänds i Människor och tro i P1 nu på tors kl 14, repris lör kl 17.

Det var ett väldigt bra samtal tycker jag!

2 september 2014 at 11:30 e m

Statusuppdateringsfasta

Jag vill vara vegan på fastan, men det går inte har jag insett, för jag äter för mycket kollektivt. Det funkar inte på de näringsställen vi nyttja och det funkar inte socialt att kräva särbehandling av grund av min övertygelse om djurrätt och min religiösa fasta, om jag inte ska gå runt & va hungrig. Jag ska dock försöka avstå i största möjliga mån.

Eftersom det igen bara kommer bli en halv veganism så behöver jag komplettera med nåt tänker jag. Facebookfasta har många föreslagit. Men det är ju som det var att låsa in sig utan telefon för tio år sen, eremit kan man ju bli, men det är nog inget för mig att sluta kommunicera. Dock kan man ju lägga av med masskommunikationen ett tag. Sluta uppdatera facebook-status, twitter och bloggen och läsa lite mer istället, prata direkt med folk och så. Det var en bra idé, så bye bye for a while!

Och kram så länge

(Bengt, min irriterande stammiskommentatör som är lite bakom flötet, om du skriver nåt om slampighet på det här inlägget så blockar jag din Ip-adress för alltid.)

11 mars 2011 at 10:35 f m 11 kommentarer

Är jag ond för att jag väljer mina inre strider?

Jag skäms när jag beställer mjölk- och äggprodukter när det finns veganer med kring bordet, eller när vi på vår kurs inom Ung Kristen Vänster efter ett seminarium med Annika Spalde om att leva etiskt serverade poatatis&purjolökssoppa med grädde. Men det är ju så jävla svårt att ta striderna hela tiden, inte minst inom sig själv. Eller faktiskt allra mest inom sig själv!

Jag lyssnar och lyssnar, jag förstår, jag skäms, jag tar strider med andra, mot orättvisor, undanhållande av information och borttappade motioner, övergrepp och köttindustri och det kostar som fan, men jag kan ändå inte låta bli omeletten, min skinnjacka och en och annan soda-streamad läsk. För att inte tala om alla flygtimmar jag har. Damn me liksom, vad ska man göra?

9 februari 2011 at 6:40 e m 10 kommentarer

Om att prata

anna in the archipelagoJag kommer att #prataomdet, men just nu har jag en paus.

På twitter har jag bytt namn, men det är fortfarande jag som är Ardin, den riktiga. Följ mig där så hörs vi.

17 december 2010 at 3:15 e m

Nytt i samlingen

I veckan fick jag det efterlängtade rekommendationsbrevet från min fina gamla chef Nils Hertting (vid mitt förra jobb som statsvetare på IBF), där jag jobbade med de två projekten Etnisk organisering och politisk integration i storstaden (Riksbankens Jubileumsfond) och Vems rätt till staden? En studie av styrning, konflikt och motstånd i det offentliga rummet. (Vetenskapsrådet)

Jag har lagt in ett utdrag från brevet under mina andra skrytquotes och känner en liten, fast väldigt svag, tagg kring det faktum att jag aldrig sökte nån doktorandtjänst vid universitetet innan jag flyttade från Uppsala. Men om jag nån gång lyckas skriva min C-uppsats i etnologi och få min fil. kand. i humaniora så kommer det troligtvis att kännas som en doktorstitel.

17 juni 2010 at 12:02 f m 2 kommentarer

Min reklamfilmsdebut

Vill du förhandla på egen hand? Det gör inte din chef.

Om du skulle hamna i en konflikt med din arbetsgivare kommer han eller hon att vända sig till företagets personalavdelning. Och om det behövs tar personalavdelningen hjälp av företagets advokatbyrå. Är frågan tillräckligt allvarlig kanske man kopplar in företagets internationella juridiska expertis eller kanske till och med outplacementkonsulter och outsourcingexperter (that’s me!). Samma chef säger ofta att det bästa för dig som anställd är att förhandla på egen hand.

Vill du jämna ut oddsen? Gå med i facket.

8 februari 2010 at 3:33 e m 1 kommentar

Äldre inlägg


Twitter

Kategorier